Efter den fruktansvärda dagen med begravning känns det tydligt att det värsta är över. Hur sorgligt det än är att mamma är borta, så är hon nu på rätt ställe – i en fin blomstersmyckad grav på sitt älskade Cypern.
Och livet måste gå vidare för oss som är kvar, så torsdag-lördag försökte vi leka turister och åka runt lite på vår del av ön, dvs det sydöstra hörnet
Barnen var här med mig senast 2017, och Oskar har vi kommit fram till att han nog inte varit här sedan 2010, så då finns det förstås en del att titta på även här i det närmaste området. Och bada, vilket inte är någon självklarhet. Det har varit en lång och kall vinter och det var inte mer än 20-21 grader i vattnet, men av ren princip har vi faktiskt hoppat i vattnet. Konnos beach blev mitt premiärdopp 2022.
Och vi såg lite Sea Caves, vi var uppe på monumentet mellan Sea caves och Cape Greco (och såg spår av klättrare, dvs topprep med aktivitet runt).
Och på lördagen var vi på ett ställe som heter Blue hole (alla ställen med hav och berg måste väl ha ett Blue Hole som turistattraktion, så även Cypern – finns säkert flera stycken) ute på Cape Greco. Där finns en cache som jag, mamma och Totis varit på minst två gånger men inte hittat. Det finns en bild att kolla på (en spoiler) så det ska bli lättare, men täckningen där är så dålig så man måste komma ihåg att ladda ner den i förväg.
Det gjorde vi idag och gav oss ner och letade.
Med hjälp av bilden tog det inte så lång tid innan vi kunde få fram den lilla lådan. Jag vet att det säkert är fjantigt, men vi loggade med mammas geocaching-alias, CaddyMum, som en sista hommage i den världen. För att vi har varit där och gått bet flera gånger hon och jag tillsammans, för att det är en BrandiSour-cache och vi har hittat så många av hans, och för att cacha var något vi alltid gjorde tillsammans, nästan ända sen jag började med det för tolv år sedan.
Sen åkte vi till graven och träffade de andra, och jag berättade för mamma att vi tillslut hittat den lilla rackarn och att vi loggat med hennes namn.
Larvigt? Ja säkert. Men det kändes bra ändå, och Totis undrade också om jag hade berättat för mamma, när jag sa till honom att vi hittat den, så det är nog inte bara jag som tänker så.
Men hon var ju min CaddyMum – jag var cacharen och hon var Caddyn som körde mig dit jag ville, det var så hon fick sitt namn 🙂 Nu har jag ingen Caddy längre.
Men jag märker att jag inte är så stabil som jag vill tro. Ett besök i en helt vanlig turistgiftshop i Ayia Napa resulterade i tårar för att dom hade små keramikhus som när dom stod många tillsammans påminde mig om alla cypriotiska byar jag, mamma och Totis varit i genom åren. Så jag köpte en. Den ser säkert helt malplacerad ut när den kommer hem och står för sig själv, men jag kunde inte åkt utan den. Knäppt? Kanske.
24 timmar 