Grattis morfar

Idag fyller min morfar 91 år. Grattis.

Det är drygt sex år sedan jag hörde från honom senast. Han skrev brev. Eller rättare sagt, skickade brev. I retur. Han hade fått ett julkort från oss, eller om det var inbjudan till namngivning jag minns inte riktigt, som han hade tagit emot, öppnat, lagt i ett nytt kuvert som han frankerat och skickat tillbaka till oss. Utan en hälsning, kommentar eller något annat livstecken.

Min man, som jag varit tillsammans med sedan 1996, har träffat honom en gång på snart tjugo år. Det var en trevlig kaffepaus när vi stannade en stund på väg från Norrland till Stockholm. Jag hade just tagit examen från Chalmers efter några års slit, något som jag var oerhört glad och stolt över men inte nödvändigtvis hade tänkt berätta eftersom jag hade mina misstankar om var det kunde leda. Men min bättre hälft som vid det laget fortfarande trodde att alla tycker om sina släktingar (det var för övrigt hans idé att vi skulle åka förbi på fika, inte min) berättade stolt om den nyblivne civilingenjören och att jag hade jobb.

– ”Jasså, vem vill ha dig då? Vad ska du göra då, koka kaffe?!” Han menade att det bara var ett skämt. Jaha. Gud så lustigt. Efter alltför många år med liknande kommentarer som bara syftar till att trycka ner en och få en att förstå att man verkligen inte är något värd, så är HAHA inte det första som poppar upp i hjärnan precis.

Den bättre hälften pratade skogsbruk i någon timme innan vi åkte vidare. Maken lovade att vi aldrig behöver åka och hälsa på morfar mer.

Några år senare kom det där kortet som blev en liten extra försegling av det löftet. Tack för det morfar.

Vad han i övrigt gjort mot vår familj, mot min mamma hela hennes uppväxt, hennes man så länge dom varit tillsammans (40 år nu, att han stått ut med en sån svärfar…jag bugar i vördnad), min biologiska mormor, min sociala mormor och mina systrar genom åren i otaliga ytterst märkliga konversationer och brevväxlingar har jag ingen anledning att gå in på, men om han har planer på att bli religiös och få den eviga förlåtelsen uppifrån och komma in i himlen så är det nog hög tid nu.

Ring inte mig för att få referenser.

Förra året fyllde han 90 år. Det borde firats med pompa och ståt, och kanske gjorde det det. Jag vet inte. Mamma vet inte. Ingen från hennes led var där. Tragiskt? Javisst. Men han har jobbat hårt och länge på att hamna i den situationen, det är inget som bara blev, att ingen hade tid. Visst fan har man tid att åka till ett spirande vårgrönt Hälsingland i slutet av maj för att hylla en nittioåring om man bara vill. Men man vill inte. Det finns ingen statistik som pekar på att det hade varit ett klokt val.

Han har fyra barnbarnsbarn nu på vår sida, men han har aldrig träffat dom och kommer väl sannolikt aldrig att göra det heller.

Grattis morfar.

4 reaktioner till “Grattis morfar

  1. Tack Pernilla! Du har fått på pränt en del av det jag tänkt på hela dagen idag.
    Lena från Skebokvarn har just åkt hem till sitt, och, jovisst en stor del av vårt tjattrande har handlat just om hur tragiskt det hela är. Lena minns ju hur mitt liv tedde sig under åren i Skebo. Din morfar har verkligen jobbat på att fira 91årsdagen utan sitt enda barn, sina tre barnbarn och utan att ens ha sett sina fyra barnbarns barn. Inga referenser från mig heller.
    PS Det var ett familjefoto med julhälsning han returnerade. Jag minns det som igår när du gråtande ringde mig till Cypern och berättade.
    Imorron är en ny dag med fem nya bollar!

  2. Starkt av dig att dela med dig av denna sorgliga historia Pernilla. Besvikelsen måste va enorm. Personligen blir jag stärkt av det du skriver, tycker du gör rätt och får bekräftat att även jag nog gjort rätt i en liknande relation. Men den ständigt återkommande frågan är: Varför? Varför beter sig vissa på det sättet? Jag blev lättad när jag insåg att det nog handlar om en så kallad ”narsisistisk personlighetsstörning” en sorts psykisk sjukdom.
    Stor kram
    Philip

    1. Tack Philip för fina ord. Ja visst ligger det något i grunden här, arv och miljö går sällan att bortse ifrån. Min morfar har (hade?) två bröder som jag inte vet hur dom blev i sina liv, så jämförelsematerialet är tunt dessvärre. Mamma vet säkert mer om dom liksom om brödernas föräldrar.

      Men även om man haft en tuff uppväxt gör man sina val och har möjligheten – skyldigheten, att påverka riktningen av sitt liv och sina relationer i den mån man kan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.