Nu börjar det kännas smått ofattbart; Jag flyttar från Oslo.

Efter att ha bott här i ganska precis 9 år är det bara slut. Det känns som det gått så fort här på sluttampen. Tjoff pang från att jag tackade jag till Trafikverket i februari till att jag sa upp mig i början av mars och fick sluta redan 31 mars. Och nu håller jag på att flyttpacka mina saker….

Adam börjar bli lite vrång. Det börjar väl gå upp för honom också att jag drar – vilket betyder att han också ska göra det så småningom, och det blir lite konfliktartat för honom. Han slits mellan sin lojalitet och kärlek till familjen och sin inre önskan om att allt ska fortsätta som det är. Å ena sidan vill han sova över hos en kompis i helgen, men å andra sidan vill han vara med till Åsa för vi ska in till Göteborg och kolla på lägenheten. Kanske han inte vill vara med och kolla på den egentligen men känner att han borde vilja, kanske för oss vuxnas skull, så som barn anpassar sig efter vuxnas vilja vad den en är.

Det känns hemskt i vilket fall.

Jag vet vad jag hade sagt till andra som flyttar med barn – ”Det ordnar sig, de kommer anpassa sig jättefort” och liknande saker, sådant som andra säger till mig, och jag vet att det stämmer, jag vet att det blir så tillslut. Men det gör det inte mindre smärtsamt att se honom må dåligt av den hägrande flytten, separationen från sin uppväxtmiljö och sina kompisar.

På Hannes syns det inte lika tydligt men det finns där, det vet jag.

Visst är inte Göteborg långt bort från Oslo – knappa tre timmar med bil, och vår dörr kommer alltid vara öppen för besök, men man vet ju hur det blir. Det blir inte så ofta som man hoppas eller skulle vilja. Tiden sliter i oss alla.

Tre dagar kvar, det mesta av kläderna är packade så nu går jag på det näst viktigaste; sygrejerna.