Det där gräset…

det som är allmänt känt som grönare på andra sidan…Det känns som att jag betar över hela jvla gräsmattan just nu, kastas från ena sidan till den andra, tycker det är finare här, finare där, nej hit nej dit…

Just nu är jag på väg från Oslo efter att ha lämnat stan mitt i 17. mai-firandet. Jag har varit där sedan i fredags kväll, mitt första besök i staden sedan jag drog för snart två månader sen. Glider in med bussen på stationen, allt ser ut som vanligt såklart, glada barn som kommer och möter, släntrar den vanliga vägen över Jernbanetorget, tar spårvagnen hem som vanligt, in på gården och upp i lägenheten. Allt är som vanligt fast ändå inte.

Det syns inget i lägenheten om man inte vet var man ska titta – i syrummet till exempel där alla möbler är borta, eller i skåpen i köket där bara hälften av alla tallrikar och glas står kvar. Eller i vårt sovrum där det inte är en dubbelsäng längre, utan bara en enkel.

Barnen är som vanligt fast ändå inte. Dom håller krampaktigt i mig, och ska kramas, pussas och kela hela tiden. Vill inte släppa taget, som att jag ska försvinna hela tiden. Jag går på toa. ”Var är mamma?” kommer direkt en lätt orolig röst.

Det dåliga samvetet är som citron i ett sår. Det känns ibland, ibland inte.

Och jag undrar vad det är jag har gjort. Jag har för mitt eget ego ryckt upp man och barn från en toppenvardag med bra jobb (för mannen), goa kompisar, bra lärare (i stort sett) och en internationell miljö i en huvudstad. En lokalmiljö med bra sammanhållning, barnens klasser har barn med bra föräldrar (i stort sett) och där A’s klass utmärker sig särskilt som ett gott gäng föräldrar.

För vad?

Just nu: Jag vet inte. Kanske var det inte rätt. Kanske var det helt helt fel, och kanske kommer det visa sig om ett tag. Det vet man inte. Det går inte att tänka på just nu, just nu måste vi bara genomföra det, se om det håller, se om det blir vad vi hoppas. Vad nu det är – det kan jag inte heller komma på just nu.

Det gröna gräset i Göteborg kanske? Just nu, när jag är på väg till Den Andra Sidan känns det som att jag lämnar det gröna gräset i Oslo. Imorgon när jag är på jobbet igen kommer jag känna att det är bra att vara där. När jag var på BaneNOR (=det som tidigare hette Jernbaneverket, mitt gamla jobb) kändes det fantastiskt skönt att det inte var min arbetsplats längre, utan att jag är på Trafikverket…

Jag kastas fram och tillbaka rent känslomässigt. Jag antar att det som i slutänden avgör om det här är succé eller fiasko är vad barnen tycker när dom kommit på plats och etablerat sig. Om ett år kanske vi kommer få veta, när vi åker upp till 17. mai igen?

Två dagar kvar

Igår vid läggning bröt H ihop. Han var tröstlös inför flytten och frågade mig VARFÖR vi ska flytta?

Vad säger man? Hur svarar man på något sådant från en sjuåring som gråtande säger att han inte ORKAR börja om igen i skolan med att skaffa nya vänner, förklara att han är en pojke även om han är klänning, stå ut med att folk kallar honom för ”hon”, inte känna någon…

Säger man som det är; ”Mamma är trött på att vara utlänning, att inte komma in i samhället ordentligt, att allt fortfarande är okänd terräng och vad man än ska göra så måste man först ta reda på hur man gör det och var det eventuellt ligger. Allt är så mycket jobbigare.

Det låter så lamt, och man vet att inget tröstar i den stunden ändå, det bara måste igenom.

Men redan på morgonen idag var allt mycket bättre, det går ju i vågor såklart och nedturerna kommer komma tillbaka, liksom uppturerna.

En lunch med en vän på mysiga Kolonihagen, en eftermiddag med pizzabak (Peter Reinhartdts pizzadeg, rekommenderar den varmt även om det är lite mer jobb!) och så hämta barn på skolan. Och mitt i allt det där: Packa.

Även om det bara är jag, så är det mycket som ska med. Allt ska ju med så småningom… Men nu har jag det viktigaste; kläder och symaskinen. Alla tyglådor kommer inte med den här vändan, men de jag använder mest iallafall.

På kvällen ett glas vin med en annan vän.  Det går mycket i avsked nu.

Tre dagar kvar

Nu börjar det kännas smått ofattbart; Jag flyttar från Oslo.

Efter att ha bott här i ganska precis 9 år är det bara slut. Det känns som det gått så fort här på sluttampen. Tjoff pang från att jag tackade jag till Trafikverket i februari till att jag sa upp mig i början av mars och fick sluta redan 31 mars. Och nu håller jag på att flyttpacka mina saker….

Adam börjar bli lite vrång. Det börjar väl gå upp för honom också att jag drar – vilket betyder att han också ska göra det så småningom, och det blir lite konfliktartat för honom. Han slits mellan sin lojalitet och kärlek till familjen och sin inre önskan om att allt ska fortsätta som det är. Å ena sidan vill han sova över hos en kompis i helgen, men å andra sidan vill han vara med till Åsa för vi ska in till Göteborg och kolla på lägenheten. Kanske han inte vill vara med och kolla på den egentligen men känner att han borde vilja, kanske för oss vuxnas skull, så som barn anpassar sig efter vuxnas vilja vad den en är.

Det känns hemskt i vilket fall.

Jag vet vad jag hade sagt till andra som flyttar med barn – ”Det ordnar sig, de kommer anpassa sig jättefort” och liknande saker, sådant som andra säger till mig, och jag vet att det stämmer, jag vet att det blir så tillslut. Men det gör det inte mindre smärtsamt att se honom må dåligt av den hägrande flytten, separationen från sin uppväxtmiljö och sina kompisar.

På Hannes syns det inte lika tydligt men det finns där, det vet jag.

Visst är inte Göteborg långt bort från Oslo – knappa tre timmar med bil, och vår dörr kommer alltid vara öppen för besök, men man vet ju hur det blir. Det blir inte så ofta som man hoppas eller skulle vilja. Tiden sliter i oss alla.

Tre dagar kvar, det mesta av kläderna är packade så nu går jag på det näst viktigaste; sygrejerna.

Nästan lika varmt hemma

Från 21 grader på Cypern är det inte så illa att komma hem till 18 grader i Oslo. Snön är stort sett borta så när som på snöhögar med isolerande grus på, och det var en glädje att vara ute med killarna på kombinerad Pokemon Go-tur och tur till Frognerparken.

Min eftermiddag såg i stort sett ut så här:

Belöning till den som lyckas hitta mina barn. Eller sina egna för den delen…

Tusen miljoner barn i Frognerborgen och ungefär lika många vuxna vid sidan av i den gassande solen.

Jag som aldrig vågar tro på att det är så varmt som termometern säger hade klätt på mig ordentligt. Polotröja, cardigan och tunn dunjacka. Halsduk och handskar såklart. Det gick jag och bar under armen större delen av turen 😆

Cirkeln sluts

En av de första saker vi gjorde när vi flyttade till Oslo i mars 2008 var att gå på konsert. Vi hade ingen barnvakt till vår halvårsgamla bebis, så Adam blev insmugglad i en BabyBjörn under Oskars rock medan Ulf avledande pratade med vakten när vi passerade. Det var nämligen inte tillåtet att ha med barn på konsert.

Den vanligtvis högljudda bebin förstod visst allvaret och sov som en stock  (som en baby, hade jag sagt om jag inte visste bättre) genom hela Verdis Requiem. Kan fortfarande inte förstå hur han sov igenom början av Dies Ire hörd från tredje raden,  men det gjorde han.

En suddig bild, men det är alltså Oskar med Adam på bröstet

På fredagen slöts cirkeln, ganska exakt 9 år senare och precis när vi står i begrepp att flytta härifrån: Adam stod själv på samma scen och spelade blockflöjt i Gateorkesteret medan vi andra satt i publiken.

Adams ljusa lockiga kalufs sticker upp till vänster över dirigentens notställ

500 barn från 8-9 år upp till 15-16 framträdde i omgångar med ett varierat program; från Lady Gaga till Mendelsohn. Besättningen på det gäng där Adam var med och spelade var fiol, viola, cello och…blockflöjt (= Adam).

Djupt koncentrerad. Foto: Geir Rognlien Elgvin

Sist av alla var en ungdomsorkester och det var kul att känna throw-back-Friday komma rusande och jag identifierade mig med de som spelade där – det kändes som det var igår att jag var en av dom hoppfulla tonåringarna som satt där och spelade.

Men nu är man alltså föräldragenerationen och får nöja sig med att sitta på åskådarbänken tillsammans med syskonen. Ett syskon som i det här fallet tröttnade efter en timme och höll på att somna, men som i början av kvällen var rätt nöjd iallafall

Det var Hannes som påminde oss om att man ju måste ha blommor. Och det måste man ju.

Måste åka hem

Efter en helg i Åsa var det dags att åka tillbaka till Oslo. Det tar sin tid kan jag säga, för det här är vädret i Göteborg och längs E6 i Bohuslän just nu:

Parkeringen utanför ICA Maxi i Uddevalla.

Kraftigt snöfall och hårda vindar. En del av sträckan har vi haft vår vän plogbilen framför oss. Det har den goda egenskapen att den förutom rensar vägen på snö även håller hastigheten på bilarna på en vettig nivå – ingen vill ju köra om en plogbil…

Update: Det verkar som att vi hade tur; en stund efter att vi passerat Uddevallabron stängdes den tydligen, och vid Ödsmålsbron längre söderut men också längs vår väg var det ett hundratal (!) lastbilar som kört fast, enligt GP:

Ett 100-tal lastbilar fastnade under söndagskvällen på E6 strax innan Ödsmålsbron, mellan Stenungsund och Ljungskile. Lastbilarna körde fast och kom ingenstans under flera timmar, vilket ledde till totalstopp. Först vid 02-tiden på natten kunde lastbilarna köra vidare.