Två dagar kvar

Igår vid läggning bröt H ihop. Han var tröstlös inför flytten och frågade mig VARFÖR vi ska flytta?

Vad säger man? Hur svarar man på något sådant från en sjuåring som gråtande säger att han inte ORKAR börja om igen i skolan med att skaffa nya vänner, förklara att han är en pojke även om han är klänning, stå ut med att folk kallar honom för ”hon”, inte känna någon…

Säger man som det är; ”Mamma är trött på att vara utlänning, att inte komma in i samhället ordentligt, att allt fortfarande är okänd terräng och vad man än ska göra så måste man först ta reda på hur man gör det och var det eventuellt ligger. Allt är så mycket jobbigare.

Det låter så lamt, och man vet att inget tröstar i den stunden ändå, det bara måste igenom.

Men redan på morgonen idag var allt mycket bättre, det går ju i vågor såklart och nedturerna kommer komma tillbaka, liksom uppturerna.

En lunch med en vän på mysiga Kolonihagen, en eftermiddag med pizzabak (Peter Reinhartdts pizzadeg, rekommenderar den varmt även om det är lite mer jobb!) och så hämta barn på skolan. Och mitt i allt det där: Packa.

Även om det bara är jag, så är det mycket som ska med. Allt ska ju med så småningom… Men nu har jag det viktigaste; kläder och symaskinen. Alla tyglådor kommer inte med den här vändan, men de jag använder mest iallafall.

På kvällen ett glas vin med en annan vän.  Det går mycket i avsked nu.