Det är tydligt att Covid-livet börjar tära på mig också. Så här ett år senare. Men som den ensamvarg jag kan vara ibland har jag på många sätt tyckt att det varit skönt att man är tvungen att isolera sig, att inte träffa andra. Samtidigt är ju det där att träffa andra och interagera själva meningen med livet, så det har ju fått sig en smäll.

För jag är så himla lydig. Nästan. Jag har varit i Nordstan en gång (och hade sjuk ångest efter det, men jag klarade mig nog utan smitta för jag har inte märkt något och det var över två veckor sedan), Systembolaget och Apoteket några gånger, jag har klippt mig och handlat mat. Men det är väl typ det. Slutade gå på gymmet i oktober när det drog igång igen och det kändes tveksamt att vara i den typen av lokal.

Så det är inte undra på att man blir lite hängig. När dessutom jobbet kräver 120% av en, både i tid och energi, under en längre tid och det dessutom är den mörka tiden på året, ja då är det lätt att åka ner i skorna lite.

MEN NU!!!

NU är våren här. Alla vårtecken är på plats

✔️ Snödroppar i gräset

✔️ Lunch och fika ute i solen

✔️ Vårens frön är planterade

✔️ Tulpanbladen börjar sticka upp ur rabatterna (dvs det är bara en tidsfråga innan rådjuren kommer och gör sånt som rådjur gör)

✔️ I stan kör grusbilarna och virvlar upp damm (=vårtecken för oss som är uppvuxna i betongförorterna 🙂 )

Vad mer kan man begära?

En solig lunchpromenad ner till havet kanske? Check på den också!

Livet återvänder, och med det kanske lite mer energi också. Högst sannolikt faktiskt. Tjohoo det är vår!!