70-årsfirande i Covid-tider

Så föll det sig så att min kära mamma behagade fylla 70 år just den dag då jag susade ner från Norrland till Göteborg, lämpligt nog längs E4’an som kör förbi precis utanför Söderhamn, där min mamma bor. Då är det ju ett absolut måste att köpa med sig en tårta och svänga in, stå nere på gården och sjunga Ja må hon leva, lämna en tårta utanför porten, vinka och åka iväg. För det är väl typ så man firar sina släktningar nu för tiden?

Sagt och gjort, tårta införskaffades på morgonen innan vi lämnade Örnsköldsvik och lades på kylt ställe i bilen. Men jag kom inte riktigt ihåg om lägenheten hade fönster ut mot gården eller om det bara var ut åt andra hållet, jag har bara varit där lite snabbt. Men lillasyster V var ju där i julas, HON vet.

Det går åt många hamburgare i Hudiksvall…
Här kommer vi!!
Foto: Alexandra Westergren eller Viktoria Panayi

Så när vi pausade i Hudiksvall och satt och åt våra lunchhamburgare på Max passade jag på att ringa och fråga. Då visade det sig minsann att V och den tredje systern A var på väg UPP (dom bor i Sthlm) i samma ärende, och hade ungefär en kvart kvar.

Dom hade packat in tårta, presenter, bord och stolar och var på väg dit för att överraska. Ute på gården, precis som vi tänkt, fast lite trevligare och lite mer genomarbetat får man väl verkligen säga. Men vi bestämde att dom inte säger någonting och så dyker vi bara upp där så småningom.

Vilket vi gjorde.

Och jvlRRR vad överraskad hon blev – när hon kanske precis hämtat sig från att A och V har dykt upp, så kommer det dessutom fyra till….

Stor fröjd och gamman hos allihop – mamma och Totis har jag ju inte sett sen i mars nere på Cypern där jag lyckades komma hem med ett nödrop innan alla flyg slutade gå typ, och A och V vet jag inte när jag såg senast. Det var ett tag sen iallafall.

Mycket tårta blev det också – dom hade en bamsing och vi hade en lite mindre (den var ju bara tänkt för två personer…), och presenter. Ja slarviga vi som var ute och reste hade helt ärligt glömt bort presenter helt, men så var det bara. Presenterna från de andra var helt fantastiska, så det fick vara bra så.

Två som nog inte riktigt hämtat sig än från vad som just hänt…

Mycket kaffe, saft och A’s underbara kolasnitt med krossad dajm i – så enkelt och så grymt gott. Och en väldigt rörd, glad, chockad och överraskad mamma.

Vi stannade en stund innan vi var tvungna att åka vidare. Jag hade gärna stannat längre såklart, men dels blir man rätt kall av att sitta ute i +2 grader även om man har pälsat på sig, och dels var vi inte ens halvvägs på vår resa hem till Götet. Så det blev tack och hej och grattis – utan kramar naturligtvis, innan vi fortsatte vår färd. Tio timmar senare rullade vi in på vår gata hemma i stan, gäsp.

Så här fint blev det! En röd matta hade dom med sig till och med – den skulle visserligen slängas ändå, men ett fantastiskt sätt att hiva ut den på!
Jag och mina systrar – lika som bär va? Nähä inte det inte 🙃

3 reaktioner till “70-årsfirande i Covid-tider

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.