Koja 2.0

Efter att ha rivit den gamla kassa kojan vi hade i oxeln började det smidas planer på att bygga en ny. Ett förestående övernattningsbesök nästa helg av två klasskompisar blev katalysatorn som fick planerna att sättas i verket – knappt 4 m upp i vårt enorma körsbärsträd.

Det är ett gigantiskt körsbärsträd, och det ser ut som en snöstorm när blombladen faller av. Friggebod för storleksjämförelse.

Ska man bygga så högt upp och dessutom till så stora barn så är det förstås viktigt att kojan är ordentligt byggd av bra virke – inga halvruttna restbitar från något annat som varit ute i väder och vind. Så under ledning av byggnadsingenjör O Edlund, vars permittering kommer väl till pass här, har kojbygge 2.0 satt igång.

Riktiga reglar undertill, golv som snattas från insidan av stallet (dvs torrt fint virke som bott inomhus hela sitt liv) eftersom det ändå ska bort, och så kör vi!

Villkoret för bygget har varit att barnen ska vara med och bygga, annars bygger inte O något heller. Vid en tidpunkt när plattformen var klar var motivationen hos A o H av det lägre slaget. Det avhjälptes med ett enkelt konstaterande att om det inte finns väggar på kojan när kompisarna kommer ner så kan dom fetglömma att dom får vara och leka i kojan.

Tre tioåringar trängas 4 m upp i luften utan skydd? Nej tack.

Och det fick fart på dom minsann, speciellt H, vars kompisar det är som kommer ner… Idag har dom tex hållit på hela dagen ute i regnet och snickrat och grejat, och nu börjar det verkligen likna en koja.

Dom går alltså till stallet och monterar ner  innerväggarna (som ändå ska rivas), bär ut dom till körsbärsträdet, sågar till och monterar. Himla praktiskt.

Gamla innerväggarna i stallet blir nya ytterväggar i kojan. Dom ska målas och det kommer bli tak på, så det håller nog tillräckligt länge. Tidshorisonten för kojan är 2 år, sen tror vi inte att dom är intresserade längre.

Så nu börjar det verkligen se ut som en koja; hål för fönster (dom har hittat en bit plexiglas) är inlagt mha reglar, väggar är på gång och snart har dom (vi) ett drömhus uppe i ett träd till glädje för både stora och små (takhöjden blir runt 190 cm).

 

Tidig morgon, dubbel dag!!

Kanske det uttryck jag avskyr mest, sannolikt för att det är så extremt hurtigt och jag är rätt morgontrött av mig. Men väljer man att bo på landet (jag har varit här nere i över en månad nu, med undantag för en vecka i stan) så måste man gå upp tidigt om man har barn som går i skola i stan – även om jag själv har 1 minut till kontoret.

Och plötsligt händer det. Jag får på mig springkläderna direkt när jag går upp, och när dom andra tar bilen in till stan så ger jag mig ut på min runda.

Väldigt fridfullt här på morgonen. Eller förresten, här är det alltid fridfullt, dvs det är sällan man möter en människa…

Jag har ett program jag följer och som jag har kört ett tag. Egentligen är det 3 ggr/vecka i 12 veckor, men jag brukar köra dubbelt, dvs samma vecka 2 gånger så ökar man inte på så fort. Smart eller slött? Ja vem vet. Så länge jag gör det är det en seger, för motion är verkligen inte min grej. Men med Per-Anders Fogelström i lurarna, läst av Helge Skoog så blir det helt ok, nästan så jag glömmer bort att jag är ute och springer.

Jag sa nästan, ok?

Drygt 4 km på 30 min enligt strukturen

Gå 5 min (uppvärmning)

Spring 5 min

Gå 3 min

Spring 8 min

Gå 3 min

Spring 5 min

Gå 5 min (nedvarvning)

Det är Vecka 6 Dag 1

 

Och så här nöjd är man efteråt

 

 

 

Allt är inte lika roligt…

….efter sol kommer som bekant regn. Både metaforiskt och arbetsmässigt. För det är inte lika kul att ta hand om det man rivit, som det är att göra själva rivningen. Men vill man ha ved så är det bara att sätta igång. Först dra ur alla spikar och sen såga i lagom långa bitar som passar vedspisen här nere i Åsa.

Den lilla högen var de bräder barnen drog ur spikar ur igår. Sen tog O ner en vägg till sent på kvällen och la på hög

Vi satte igång med urspikningen. Det tog hela förmiddagen, men gick ändå ganska effektivt, och utsikterna om ved i lager kan vara väldigt motiverande. Även om det är ved som brinner upp på typ 10 minuter, men låt oss inte tänka på det nu.

Vädret var inte lika gynnsamt idag som igår kan  man väl säga. Framåt eftermiddagen började det regna, och det var då vi skulle börja kapa upp veden var det tänkt. Men vi ändrar inte våra planer så lätt, utan sätter istället in en effektiv organisation med en som matar ved till en som kapar, en som tar emot det kapade och en som bär in och lägger på hög. Det behövs med andra ord 4 personer. Men hoppsan! det är ju precis så många som vi är i familjen, vilket sammanträffande!

Det syns inte, men det regnar och är svinkallt. Minnet av gårdagens fika utomhus är låååångt borta. Men fokus på att bli färdiga är högt!

Sagt och gjort, jag matade, Oskar kapade, Hannes tog emot och Adam sprang in och ut för att hämta ved att stapla. Blöta och eländiga, blev bara kallare och kallare – iallafall vi som stod still, så om jag får en förkylning de närmaste dagarna kommer jag inte vara orolig för att det är corona, utan vila trygg i att det är en helt vanlig förkylning…

Men alla högar är borta, veden är staplad så vackert att man blir alldeles tårögd, och alla är lyckliga. Och numera även torra.

Spirande framtid

Ja vi glömmer det är med hur världen är just nu ett tag och tänker positivt. Vi tittar istället på odlingarna och hur dom går!

Och vad har vi här? Jo, det är totalt 10 lådor med två sorters tomater, svartkål och lök. Resten skulle inte förodlas utan sättas ut direkt i landet, så nu väntar vi bara på varmare väder.

För den som inte visste att broccoli är en vårprimör så kan jag meddela att det är det. Den broccolin vi satte för ungefär ett år sedan som frö har tagit god tid på sig. Sommaren både kom och gick, utan att det ens gick att förstå att det var broccoli som stod där. Så kom vintern (den vintern där vi hade oktoberväder ända in i februari när man bestämde att det nu är vår, om ni minns) och broccolin fick stå kvar när vi tog upp allt annat. Vi stängde ner huset och var inte här på några månader, och då fick broccolin härja fritt. Well, härja kanske är ett starkt ord i sammanhanget, men dom växer fortfarande och har nu fått stora ”knoppar” (inte de blomknoppar man sen äter) som håller på och fäller ut sig till fullvärdig broccoli.

  Nope, det är inte brysselkål

Nu är det ju osannolikt att dom här kommer hinna slå ut och bli broccoli så som vi egentligen vill ha den, men visst borde man kunna äta de här hopkrullade broccolifostren? Och bladen med? Kan ju inte skada…

Nere i Åsa igen

Ja jag vet att man inte ska resa, men när det är ett ställe vi bor halvtid på under vår/sommar-halvåret så betraktar jag det som en bostad, inte ett resmål. Så jag och Hannes åkte ner i torsdags för att fortsätta hålla oss undan folk.

Och jag tror det går ganska bra för mig att hålla mig undan. Sedan 15 mars har jag träffat en handfull människor förutom min familj, och det är folk som jobbar på Apoteket, Hemköp och Repris (en second-handbutik i vårt kvarter), fler än så har jag inte träffat. De gånger jag varit på dom ställena är ytterst få, och bara på tider då det varit väldigt få människor där i övrigt. Typ 21:30 på Hemköp och liknande.

Så jag känner mig ganska trygg på att jag gör det jag kan för att hålla min del av avtalet med sjukvården – den att dom går till jobbet om jag stannar hemma. Hemma är sedan 2 april Åsa mao, och här tänker jag stanna i överskådlig framtid, iallafall juni ut om min arbetsgivare låter mig ha hemmakontor så länge.

Hemmakontor ja. Så här ser det ut:

Ja det blev ju ett pusselläggande också för att ha något att göra på lediga stunder. För det mesta är pusslet ihoprullat och ligger fint på ena änden av bordet, men det här är min sysselsättning den närmaste tiden på lediga stunder!

Husromantik

Det är väl så att de flesta har en liten husromantiker boende inom sig. En husromantiker som inte alltid är där, men som poppar upp ibland, kanske när det varit extra mycket Ernst på TV. Eller vad vet jag som aldrig ser på TV förresten…

Men jag menar en sån husromantiker som vurmar för det som är lite gammaldags (fast det ska vara nytt, så man inte behöver renovera), lite slitet (fast inte trasigt som måste lagas), ett som ligger långt ute på landet (fast inte helt ödsligt så man får lappsjuka, och det måste vara ganska nära till affär och Systembolag!!) och inte så uppkopplat (fast det måste finnas WiFi).

Gärna i kombination med lite ruggigt väder så man kan kura inomhus (fast inte för ruggigt så man blir blöt när man ska ströva på sin romantiska promenad) och tända en eld som sprakar hemtrevligt i öppna spisen (fast helst utan att man behöver gå ut och hugga ved) och bara ha det sådär….ja…ROMANNNNNTISKT…

Vi råkar faktiskt ha ett hus som är nästan så! Men för att vi inte ska bli alltför romantiska vågar vi inte bo i det permanent. Och inte är det nytt heller, inte på de senaste 300 åren iallafall, men på dom andra punkterna är det ganska mitt i prick. Och nu är vi alltså där och har en PERFEKT (hashtag kanske?) helg. Det är lagom ruggigt ute, regnar lite grann men inte så det stör, brasan sprakar i vedspisen (vi har bommat igen den öppna spisen, så det får duga med vedspis) och O lagar mat på den.

Utan ström. Vi är SÅ Off the Grid. Fast vi har ju WiFi såklart, vågar inte gå helt off.

Med våra egna potatisar som vi odlat själva. Of course.

Fast det är inte hela sanningen.

Faktum är att O åkte ner på förmiddagen medan vi andra var på orkester och började värma upp huset så det skulle vara över 10 grader plus när vi kom ner, annars hade det kanske inte varit riktigt SÅ mysigt. Och uppe i killarnas rum var täcken och sånt lite småfuktigt tydligen, får se vad vi kan göra åt det i längden, kan inte minnas att det brukar vara ett problem. Och dessutom springer O ut med ojämna mellanrum och hämtar mer ved eller söndersågade pallar eller vad det nu är vi eldar för tillfället. Och så åt vi halvfabrikat vegobiffar till våra egenodlade potatisar, för vi är så FETT trötta på att laga mat….

Och efter maten är man så trött efter veckan att var och en sätter sig och ser på sin film/TV-serie på Netflix/HBO/YouTube eller vad det nu är. Och alla är lyckliga efter en grymt skön kväll.

 

Space out

Fjärde dagen ute på ön, och andra dagen helt själv med småkillarna.

Det är lite av ett experiment att släppa allt fritt och se hur dagarna utvecklar sig, vad jag gör, vad barnen gör, vad vi gör tillsammans… Dagarna är fantastiskt vackra med sol hela tiden och nästan ingen vind, och mitt på dagen är det 8-12 grader varmt. Vad mer kan man begära? En båt som är sjösatt kanske så man kan ta sig till och från affären, men det är väl mycket begärt antar jag. Jaja, det finns flera paket pasta och mathavre i skåpet, så vi svälter inte.

Så vad gör vi? Tja, killarna har hittat lite järnskrot som dom har som svärd och kastar prick med pinnar mot svärden med målet att splittra pinnen så det ryker.

Och så håller dom på i långa stunder.

Emellanåt går vi turer på ön tillsammans, upptäcker nya ställen eller gamla ställen med nya fynd som tex en vassrugge så hög, tät och stor att båda barnen försvann in och lekte i den en lång stund.

Stackars jag stod utanför i solen och kollade in svanfamiljen som guppade i närheten.

 

Vi fikar uppe i kojan – tre personer på en dryg kvadratmeter, mysigt mysigt och lite lagom dragigt, men inget som tar ner humöret direkt. Chokladkex och clementin, behöver inte vara mer komplicerat än så.

Vi lagar och äter mat (det finns mer än mathavre och pasta, jag lovar…) när vi blir hungriga, går på span runt ön och letar efter lekkamrater (noll än så länge, hoppas det ändrar sig på torsdag), ritar kartor över ön, läser Kalle Anka från 1986 och har det allmänt soft.

Så fantastiskt skönt att vara här ute och bara ta det lugnt. Jag suger på tanken att vara här länge, och för min egen del känns det välkommet. Jag vet inte hur barnen skulle klara det, speciellt Hannes som har ett ganska stort socialt behov, men det kanske finns alternativ. Det kanske inte är nödvändigt att flytta, utan att bara vara en längre period tex över sommaren, vad vet jag.

Något jag vet är iallafall att jag är nästan tom på ord. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska skriva, jag har slut på berättelser, därav mitt lågfrekventa skrivande för tillfället. Men jag mår bra åtminstone, alltid något som går åt rätt håll…

 

Nya glädjeämnen

När man har skapat får man förstöra, annars rubbas den kosmiska balansen. Jomen.

Demoleringen av väggen började redan på söndagen. Mycket tillfredsställande att ta bort den bit för bit, även om det var lite meckigt emellanåt. Tur man har en man som är stark som en häst och envis som en åsna så ökar chanserna att få resultat.

Utan att göra historien alltför långrandig så kan man säga att när barnen tröttnat på att banka gips blev det ett mer systematiskt destruerande, och några timmar senare hade vi konturerna av ett nytt kök – eller iallafall en ny matplats.

Looky looky – no wall!

Mycket jobb kvar innan det är färdigt, men vi kunde iallafall äta middag på den nya matplatsen innan vi åkte tillbaka hem till stan.

Inomhuskonst

Alla har väl drömt om att få måla på väggarna inomhus? Ja inte med tråkig målarfärg och samma färg på hela väggen, men måla vad man vill, stort och grällt och hur som helst?

Ibland blir drömmar verklighet. Som tex när vi äntligen börjar göra slag i saken och röjer bort alla möbler framför den väggen vi på lite sikt vill slå ut så vi får ett stort fint kök.

Garderoben och de två hyllorna som stod där förut är nu inknölade i ett annat hörn i huset, och även frysen har fått ett nytt hem.

Och sen är det bara att rota fram alla gamla hobbyfärger (som var helt intorkade visade det sig), ritpennor och framför allt: Tuberna med akrylfärg som inte sett dagens ljus sedan H’s 7-årskalas… Och engagemanget var på hög nivå redan från början.

Om någon undrar varför barnen har mössa och jacka inomhus, så är det vid den här tidpunkten kanske 12 grader varmt inne. Kalla nätter och inte så mycket värme på i kåken, då blir det så.

Två timmar senare hade vi en fullklottrad vägg med både palmer, skattkistor, träd och en kärleksförklaring. Och nej, M står inte för Mamma längre *snyft*

Några timmar senare var vi färdigmålade och lyckliga och kunde betrakta vårt verk.

Bönskörd

Ja eftersom jag inte tror att jag blir bönhörd får jag satsa på bönskörd istället; ärtor och borlottibönor närmare bestämt. Ärtorna har vi skördat en gång förut, och idag fanns det några fler skidor att plocka. Borlottibönorna har jag också skördat förut – när jag blev så glad över hur stora dom var så jag skördade loss som en galning innan jag tänkte efter på hur dom egentligen ska se ut när dom är färdiga. En snabb googling gav att dom i stort sett bara börjat växa när jag plockade dom. Men som tur är blev det en andra skörd, och den togs till stora delar idag.

Grymt vackra baljor och bönor, skojigt att de är allt från vita via spräckliga över till mörkt vinröda.

Borlottibönor

Synd bara att all färg försvann och dom blev läckert dassigt grålila när man kokade dom…

Men men, tillsammans med lite stekt lök och stekta champinjoner blev det och ärtorna ett bra komplement till middagen.