Motivational quote

För vad som nu börjar bli några månader sen var den här stocken en del av något större, så att säga. Sen kom förändringsviljan och med den motorsågen och så småningom vedklyven. Men där var det stopp. Den var för stor och för blöt och vann över vedklyven, bara för att sen bli staplad på hög i väntan på uttorkning och en säker död.

Men skam den som ger sig, än är det liv i gubben, till och med vårkänslor. Den skjuter skott där den ligger på death row, den har inte tänkt ge upp så lätt. Dess kamrater i högen har insett faktum, men inte den här, den tänker att det är aldrig försent. Ge inte upp!

Femtonspelet i trädgården

Det var dags för nästa del i trädgårdens femtonspel. Föregående episod var när kompostlådor flyttades och keramik åkte till tippen, remember? Det lilla märkliga skjulet står där det står än så länge, men watch me, det ska SÅ bort. Men idag höll vi på så här:

Full vagn åt ena hållet, tom åt andra, fram och tillbaka, fram och tillbaka – vad är det som står på?

Jo, eftersom takpannor som inte sitter fast på ett tak måste motioneras ungefär vart femtonde år, annars dör dom av uttråkning, så var det dags för oss nu att flytta dom från ena sidan av trädgården till den andra. När vi köpte huset anno dazumal låg dom på norrsidan av kåken men där kan dom ju inte ligga mot fasaden eller hur, så vi flyttade dom till en plats borta vid hallonsnåren där dom inte skulle vara i vägen för något. Trodde vi.

Nu vet vi att vi vill ha potatisland där (Coronaisolering gör konstiga saker med folk – potatis kostar ju noll och ingenting att köpa i affären – ändå vill man ha ett eget potatisland…), och i största allmänhet vill vi domesticera trädgården mer och ha nytta av den och inte bara ha en massa meningslös gräsmatta (som ändå är full av mossa).

Tegelpannor i det blivande potatislandet, trasiga tegelpannor till höger om eldningstunnan, det lilla märkliga skjulet bakom. Och ja, som den observante noterar; det finns ännu fler takpannor bakom det lilla märkliga skjulet. Men låt oss inte haka upp oss på det nu.

Således har vi alltså lyft upp alla pannor en och en, lagt dom i den lilla vagnen, kört dom till norrsidan av huset där vi staplat dom.

Vi har tagit 40% av pannorna tidigare, men idag blev det ett tretimmarsrace för att ta de sista 60. Belöningen kom efteråt med årets första besök på Åsa Glasscafé med fritt val av glass och tillbehör. En bra lön för mödan. Nu är det bara kvar att gräva potatisland…

Köp sättpotatis, sa han

Jag är nere i Åsa permanent nu, och den här veckan hade jag dessutom bilen med mig. Och eftersom man inte ska vara bland folk nuförtiden men man ändå vill åka till handelsträdgården och köpa växter, så gör man det som en liten avstickare från vardagen. Vi skulle bara ha sättpotatis, helst inte sån som dom har i affären (för om det rent allmänt är rätt poänglöst att odla potatis eftersom det kostar typ noll och ingenting så är det verkligen poänglöst att odla sorter som man garanterat hittar i butiken. Och poäng är viktigt och således kan man inte handla Bintje och Asterix).

Men när jag kom dit blev det helt plötsligt lite svårt att välja….förutom att dom hade ett tjugotal olika sorter så var de flesta potatisar jag aldrig någonsin hört talas om. Octa? Zoe? Swift? Någon?! (skulle det bli Bintje nu iallafall bara för att göra valet enkelt???)

Men nej, jag var modigare än så. Jag köpte fyra olika sorter som blir färdiga olika tider på säsongen såklaaaaart, och en lila sort dessutom. Och så lite Amandine – det var väl den enda sorten jag kände till av de jag köpte.

Problemet nu är att vi inte har något potatisland, men det får väl räknas som en petitess i sammanhanget. Vi har ju sjukt mycket trädgård att gräva upp till potatisland och sandig lättgrävd jord dessutom, så det blir nog bra. Utmaningen är nog mest femtonspelet – för där potatislandet ska vara ligger det nu en sådär 2000 tegelpannor och bidar sin tid (eller krackelerar, det är lite olika). Så först bära tegelpannor, sen gräva, sen odla. Var sak har sin tid.

Ut på andra sidan

Det är tydligt att Covid-livet börjar tära på mig också. Så här ett år senare. Men som den ensamvarg jag kan vara ibland har jag på många sätt tyckt att det varit skönt att man är tvungen att isolera sig, att inte träffa andra. Samtidigt är ju det där att träffa andra och interagera själva meningen med livet, så det har ju fått sig en smäll.

För jag är så himla lydig. Nästan. Jag har varit i Nordstan en gång (och hade sjuk ångest efter det, men jag klarade mig nog utan smitta för jag har inte märkt något och det var över två veckor sedan), Systembolaget och Apoteket några gånger, jag har klippt mig och handlat mat. Men det är väl typ det. Slutade gå på gymmet i oktober när det drog igång igen och det kändes tveksamt att vara i den typen av lokal.

Så det är inte undra på att man blir lite hängig. När dessutom jobbet kräver 120% av en, både i tid och energi, under en längre tid och det dessutom är den mörka tiden på året, ja då är det lätt att åka ner i skorna lite.

MEN NU!!!

NU är våren här. Alla vårtecken är på plats

✔️ Snödroppar i gräset

✔️ Lunch och fika ute i solen

✔️ Vårens frön är planterade

✔️ Tulpanbladen börjar sticka upp ur rabatterna (dvs det är bara en tidsfråga innan rådjuren kommer och gör sånt som rådjur gör)

✔️ I stan kör grusbilarna och virvlar upp damm (=vårtecken för oss som är uppvuxna i betongförorterna 🙂 )

Vad mer kan man begära?

En solig lunchpromenad ner till havet kanske? Check på den också!

Livet återvänder, och med det kanske lite mer energi också. Högst sannolikt faktiskt. Tjohoo det är vår!!

Stegutmaning

Dom säger ju att det är så bra att gå ut och gå. Exakt vad det är bra för har jag glömt men det är säkert något viktigt, så då går vi ut och går. Det är antaget en stegutmaning på Garmin att gå 10 000 steg varje dag i 30 dagar. Första dagen var julafton, så det har redan gått en vecka.

Men det tar så lång TID att gå 10 000 steg!! Och när vädret är kasst är det extra utmanande. Tack och lov (?) springer jag redan 3 ggr i veckan, så där får man ihop några tusen steg ändå, men dom andra dagarna? Bara ut och knata.

Att stilla röra sig i hemmet gav knappa tusen steg. Ut och gå mao, ner till Näsbokrok för om man går dit ner får man ”automatiskt” några kilometer i benen pga att det är en bit dit.

Totalt blev det ca 7 km och 9000 steg, dvs ännu en dag har jag klarat 10000-stegskravet, yayyy!

Och det är ju fint när man väl är där nere…

Lapa sol medan den är framme

Det har regnat en del i det senaste, så när temperaturen plötsligt sjunker och himlen blir klarblå så skuttar man av glädje över att kunna gå ut och gå en långpromenad utan regnställ och dunmamelucker (samtidigt). Många tänkte som vi (det var kö för att komma ner med bil och parkera vid naturreservatet!), men det är ett stort område och mycket svängrum.

Hållfastheten på pölarna testades och konstaterades vara för det mesta i gott skick. Det är alltid blåsigt på Näsbokrok (för att det är en ganska flat udde ut mot väldigt öppet hav), men även den här dagen med isande vindar lyckades vi hitta en hörna med lä där varm choklad, kvarvarande lussebullar och några pepparkakor kunde inmundigas.

Knappt 8 km blev det gått, ca 1,5 timme plus fikapaus. Alla glada och nöjda.

Rädda fikonet!

I Åsa har vi en fikonbuske som är ett arv från min mammas hus i Orminge. Fikonet bodde i en stor vit kruka på hennes och T’s inglasade veranda, och gav massor med frukt varje år. Så när huset såldes och pendlarlivet Hälsingland-Cypern började så fick jag det här fikonet. Yum, tänkte jag och satte ut det mot solig södervägg nere i Åsa.

Men fikonet gillar inte att bo ute i den svenska sommaren. Eller vintern heller för den delen. Det överlever och ser ut att må bra, och det kommer en del frukt varje år, men i det här hemska klimatet vi har är det aldrig tillräckligt varmt för att fikonen ska hinna mogna innan hösten kommer.

Ja förutom sommaren 2018 då när halva Sverige brann upp, men då blev det inget heller för att vi inte vattnade tillräckligt. Tänkte väl att det knappt skulle behövas med tanke på att dom växer nere på Cypern utan att få en droppe vatten mellan april och november, men det funkar kanske inte likadant med nordiska fikon…

Anyway, för att hjälpa den här stackars busken lite på traven investerades det i ett växthus. Eller snarare en liten plastkuvös i pocketformat, precis lagom stor för att rymma fikonet och två andra plantor som behöver skyddas lite extra. Det var en stor investering, 229:- på Biltema, och det här mina damer och herrar är kvalitet som känns ut i fingerspetsarna, det här är ett växthus som kommer hålla i åratal. Om det inte blåser bort, vilket grannens tydligen gjorde och hittades långt ute på åkrarna.

Men det blir en annan historia. Nu håller vi tummarna för fikonbuskens vällevnad.

Grovarbete i trädgården

När det nu är semestra hemma som gäller och man dessutom har en fixarkunnig bättre hälft som är utan uppdrag, så är det en bra idé att passa på att få saker gjorda. Jag vill tex utvidga den odlade delen av trädgården mer så man kan få upp lite volym på grejerna. (Ja jag vet att det innebär att man måste få upp volymen på arbete man lägger ner också, thank you very much.)

Men för att utvidga landet måste vissa saker bort, och det måste ske i en viss ordning. Mer exakt måste

  1. en jättestor hög av tegelpannor flyttas. För att kunna flytta dom måste
  2. två stora plastpallar med kompost och en stor hög med trasiga tegelpannor och annan trasig keramik bort. När det är borta kan tegelpannorna flyttas till där kompost och trasig keramik står idag, och
  3. det lilla märkliga skjulet som gömmer sig i ett hörn av trädgården och som jag inte för mitt liv kan komma på vad det är bra till kan tas bort.

Så vi börjar med lergods och kompost, ok? Men första steget i att få bort det trasiga lergodset är att röja bort en massa brännässlor som växer där, så man rent fysiskt kan komma åt lergodset utan att bränna fingrarna av sig.

Okej, då börjar vi med brännässlorna istället (och försöker komma ihåg att målet med det hela är att få en större odling, the bigger picture, ok?). Och som det är när man börjar dra och slita i nässlor, så är det en fascinerande härva av rötter som dras upp, och det är faktiskt väldigt roligt – eller iallafall väldigt tillfredsställande att dra upp dom som lösa trådar i en stickad tröja.

Och innan man vet ordet av har man börjat härja bland alla runda stenar som ligger i ett hörn där muren rasat (bortanför det märkliga skjulet), och det är DÄR det hela börjar. Med att en trasig mur börjar byggas upp.

Det där är alltså den LILLA högen med tegelpannor. Den stora, den som ligger i vägen för expansionen av landet, är myyyycket större och längre till vänster, bortanför det lilla märkliga skjulet som anas till vänster.

Så efter några timmars ogräsdragning och stensortering börjar alltså uppbyggnaden av stenmuren att ta fart. Den har ju bara varit raserad i X antal år så stenarna låg i vissa fall så djupt i gräsmattan att man behövde använda verktyg för att få upp dom, men varför stressa fram jobb? Helt onödigt. Men idag hände det alltså. Någon timme senare såg det ut så här

Märkligt skjul till vänster, trasigt lergods till höger. Fullkomligt perfekt (jajemen) mur i mitten

Stenen som blev över lägger vi runt huset.

Bruten rygg och överansträngda muskler, men det var det värt! Steg 1 i 15-spelet är avklarat, nästa är att slänga tegel/keramik-skräp. Får se när det händer.

Äntligen sommar

Morgondopp

Så är det äntligen riktigt sommarväder, uppåt 30 grader. I löve it.

Bara det regnar emellanåt så vi inte får den där fruktansvärda brandrisken. Här på Västkusten regnade det en hel del förra helgen, så förutsättningarna för brand är väl lite sämre än på andra håll, men några dagars hetta så är det kört. Hoppas på regn imorgon.

Mitt projekt med att bli en badtant går rätt dåligt. Jag avskyr att bada i för kallt vatten, men jag kände mig väääldigt modig i morse när jag, O och H var nere vid halv åtta och tog oss ett dopp. Det var…hur är det man säger…UPPFRISKANDE….just det, det var det. Dvs rätt kallt, men det gick utan att fötterna domnade och otroligt skönt efteråt. Jag måste bli en badtant.

Det var för övrigt en riktig badtant nere samtidigt som oss, en som såg ut och agerade precis som en badtant ska. En veteran i badrock, badmössa och tofflor, som lugnt vandrar ner på stranden, droppar badrock och tofflor utan att stanna upp nämnvärt. Så går hon rätt ut i vattnet utan att tveka tills vattnet är i höfthöjd ungefär, då hon lugnt lägger sig bakåt och doppar sig. Simmar en stund, lugna metodiska tag (hon tycker uppenbarligen inte att det är så kallt som jag tycker), vänder sen om, går upp, badrock och tofflor på och går hem lika lugnt som hon kom ner. Min idol.

Somliga av oss har ju inte semester än, så några timmar med kontorsarbete var nödvändigt innan det fick bli en mycket tidig fredag, och sen på’t igen – ner till stranden. Gott om plats på stranden närmast oss, lite mer folk på piren och stranden längre bort, och jag törs inte tänka på hur mycket det är på Vita Sand nere i Åsa centrum, men här är det inget problem att hålla avstånd.

Storavik i Åsa

Hade ju varit trevligt att ha gäster, hade ju varit trevligt med besök från Oslo, Stockholm, Hälsingland eller andra ställen, men nej. Efter pratet om att vilken blodgrupp man har påverkar hur man klarar Covid-19 så blev jag (om möjligt) ännu mer försiktig. Tankarna nu är visst att personer med blodgrupp 0 klarar sig bättre än dom med A, för A saknar motstånd mot något som 0 har. Blodgrupp B pratar man inte ens om för det är så få (0+A är 85% av Sveriges befolkning), men det är sannolikt samma för dom fast ett annat motstånd som B saknar. 0 är tydligen grejen. Jag har AB, så då är det väl två saker jag saknar då, och det kanske inte är så käckt.

Upp i huset en stund medan dagen svalnar (25 grader fortfarande kl 20), sen ett kvällsdopp. Fler än vi som tänkte samma sak.

O och H badade, men inte jag. Jag är ju ingen riktig badtant, så jag passade. För svalt i luften, säkert inte mer än 23 grader och svalkande fläkt.

Koja 2.0

Efter att ha rivit den gamla kassa kojan vi hade i oxeln började det smidas planer på att bygga en ny. Ett förestående övernattningsbesök nästa helg av två klasskompisar blev katalysatorn som fick planerna att sättas i verket – knappt 4 m upp i vårt enorma körsbärsträd.

Det är ett gigantiskt körsbärsträd, och det ser ut som en snöstorm när blombladen faller av. Friggebod för storleksjämförelse.

Ska man bygga så högt upp och dessutom till så stora barn så är det förstås viktigt att kojan är ordentligt byggd av bra virke – inga halvruttna restbitar från något annat som varit ute i väder och vind. Så under ledning av byggnadsingenjör O Edlund, vars permittering kommer väl till pass här, har kojbygge 2.0 satt igång.

Riktiga reglar undertill, golv som snattas från insidan av stallet (dvs torrt fint virke som bott inomhus hela sitt liv) eftersom det ändå ska bort, och så kör vi!

Villkoret för bygget har varit att barnen ska vara med och bygga, annars bygger inte O något heller. Vid en tidpunkt när plattformen var klar var motivationen hos A o H av det lägre slaget. Det avhjälptes med ett enkelt konstaterande att om det inte finns väggar på kojan när kompisarna kommer ner så kan dom fetglömma att dom får vara och leka i kojan.

Tre tioåringar trängas 4 m upp i luften utan skydd? Nej tack.

Och det fick fart på dom minsann, speciellt H, vars kompisar det är som kommer ner… Idag har dom tex hållit på hela dagen ute i regnet och snickrat och grejat, och nu börjar det verkligen likna en koja.

Dom går alltså till stallet och monterar ner  innerväggarna (som ändå ska rivas), bär ut dom till körsbärsträdet, sågar till och monterar. Himla praktiskt.

Gamla innerväggarna i stallet blir nya ytterväggar i kojan. Dom ska målas och det kommer bli tak på, så det håller nog tillräckligt länge. Tidshorisonten för kojan är 2 år, sen tror vi inte att dom är intresserade längre.

Så nu börjar det verkligen se ut som en koja; hål för fönster (dom har hittat en bit plexiglas) är inlagt mha reglar, väggar är på gång och snart har dom (vi) ett drömhus uppe i ett träd till glädje för både stora och små (takhöjden blir runt 190 cm).