Kvällsbad

Maken föreslog att vi skulle gå ner på kvällen och ta ett kvällsdopp. Allt inom mig skriker ”JAG VILL INTE!!!” men jag vet egentligen inte varför. Det ska ju vara så underbart och härligt med kvällsbad liksom. Men jag fryser mest och är ju inte speciellt glad i att bada egentligen.

Men det var ju det där med att bli en badtant. Badtanter tar gärna kvällsdopp (framför allt morgondopp, men kvällsdopp är väl bara inversen av morgondoppet?), och dom tycker om det. Så ska man bli en badtant så är det bara att hoppa i.

Plus att det var ju grymt skönt att bada tidigare idag och så hemskt mycket värre kan det ju inte blivit på några timmar?

Av med dunjackan, sandalerna med strumpor i (jodå!), jeansen och tröjan och ut i vattnet. Några raska kliv och ett snabbt dyk senare var det doppat. Och det var helt okej. Inte jätteskönt, men okej. Framför allt ganska svalt i luften med bara 19 grader och lite bris, men klockan var ju ändå 22 så det var väl godkänt ändå.

Och så den obligatoriska badselfien (blev ingen på dagen idag, så den här får duga).

 

Jag målar

Hurra, måla hus!! Nä inte hurra, men har man inga pengar så får man måla själv, så enkelt är det. Oskar har gått före lite och målat lite på norrsidan, men nu är jag med i matchen och vi börjar krypa in mot innergården. Målet är att få målat innergården i sommar, gärna sydsidan också men åtminstone innergården. Ja och då är det bara att sätta igång…

Tvätta, skrapa (lättskrapat som bara den tack och lov), olja (gjorde Oskar) och så måla idag en första gång. Andra imorgon gissar jag. Yay!!

Och det går ju inte att sluta när man väl börjat, för det syns RÄTT tydligt var gränsen mellan målat och omålat går – och tur är väl det för annars kunde man ju börja grina.

Men fint blir det!

Midsommar i sol och värme

Noto Emoji Oreo 1f608.svgJapp, vi hade tur med vädret den här midsommaraftonen! Känns extra bra efter att ha pratat med min far på östkusten i Stockholms skärgård där han satt mitt på dagen och eldade i brasan för att hålla värmen när det var 13 grader och regn…

Vi gick till och med bort till Österbyn och var med på Ölmevalla Hembygdsgårds firande. Och vi var inte de enda direkt.

I princip hur mycket folk som helst. Och så snubblade vi på två gamla spexare som vi väl inte sett sedan 1998 eller nåt, sånt piggar alltid upp.

Men i övrigt så är jag nog en usel mamma när det kommer till att föra traditioner i arv. Jag tycker verkligen inte att det är kul att dansa kring stången, och äta kakor kan jag göra hemma, så vad ska vi göra där egentligen? Det blir lätt lite upphaussat med midsommar; man får lite småpanik över att hitta någon som vill fira tillsammans med en (för man MÅSTE ju kunna säga att man varit tillsammans med massor av människor, kan inte vara själva), man vill att det ska vara sådär perfekt – vad nu det innebär.

Så jag gör som vanligt när det gäller sånt – kryper ihop i mental fosterställning och väntar på att det ska dra över och att allt ska vara som vanligt igen.

Idag blev det sillis med familjen hemma (barnen åt korv dom svikarna), sen en stunds ”riktigt” midsommarfirande i Österbyn, sen hem igen och så småningom lite grillade hamburgare på kvällen. That’s it.

Inga blommor i håret tyvärr, det kunde vi ju fixat lite snabbt och lätt iallafall. Det gör vi till nästa år.

Årets första dopp!!

Yes, idag kom årets första dopp. Det var ganska kallt; en kille på stranden sa att det var 14 för två dagar sedan och nu har solen gassat i två dagar så det kanske är 16. Varför hoppa i havet när det bara är 16 grader kan man undra? För att det är 27 grader i luften kanske (även om det bara var 22 när jag var nere vid 17:30)? Skulle kunna vara, men lite värme i luften räcker inte för att få ner mig bland isflaken.

Nä, jag hade helt enkelt bestämt mig för det, och orsakerna är flera:

  1. Jag har tröttnat på att jag undviker allt som är obehagligt (tex hoppa i iskallt vatten) om jag kan och därmed missar en del saker som jag tror jag skulle gilla (känslan när det första obehaget gått över)
  2. Om jag får bli gammal (det är ju inget jag tar för givet längre) vill jag bli en sån där tant som går ner till stranden i badrocken på morgonen med kaffekoppen i handen och tar mig ett dopp. Då måste man klara av att bada i kallt vatten.
  3. Jag har tre kompisar som, oberoende av varandra, har börjat vinterbada. Innerst inne vill jag också göra det för det verkar så skönt, speciellt om man har en bastu i närheten eller har tränat eller något liknande. Men jag törs inte för det är så kallt.

Tre goda anledningar, eller hur?

Det finns en fjärde också, och det är att jag ibland säger till mina barn när det är något dom inte vill göra ”- Men bara gör det, det är inget farligt och du dör inte av det, och när du gjort det kommer det kännas så himla bra”. Tex hoppa i vattnet i simskolan, spela på konsert eller något annat man drar sig för som egentligen är kul. Och om jag är så hurtig gentemot dom så borde jag väl föregå med gott exempel själv, eller hur?

Eftersom jag satsar på att jag får bli en tant så småningom så tänkte jag att jag skulle prova det där sättet som tanter badar på och som jag aldrig förstått. Det där när dom står och skvätter upp vatten på överkroppen och så smått går utåt. Själv går jag utåt och försöker hålla mig så torr och varm jag kan så länge som möjligt, men jag tänker att dom har en poäng. Om man skvätter på sig själv kanske man svalnar så smått och kommer ner till vattentemperaturen blir det skönt fortare?

Jag provade, och oh yes, det fungerade. Som en dröm. Jag är härmed en tant när jag badar. Men jag badar!!

Dagen då våren kom till Åsa

En fantastisk vårdag med tio grader varmt och strålande sol nere i Åsa! En dag då jag tyvärr stod inne större delen av dagen och gjorde ett försök på veganska keftedes (funkade rätt så bra!) med bulgur, men på eftermiddagen pallrade jag mig ut.

Hannes ville följa med, så jag gick inte helt ensam. Ja Snigel var också med förresten, ni vet Björnes kompis. Jag köpte Snigel långt innan jag fick barn för jag tyckte den var så söt med sina hjul (och inte för att jag såg på Björnes Magasin, för DET var jag för gammal för), och han har väl legat och mognat rätt länge sedan inköpet. Men Hannes har gjort Snigel till en kär vän och har honom med och förklarar saker (”Det där är en bil, jag sitter här, Adam sitter där”, ”Det här är en kundvagn, den lägger man maten i”), så självklart skulle han med på promenad.

Och han rullade på rätt bra faktiskt. Så länge det bara var lite grus på asfalten, that is.

Vi gick ner till stranden i det strålande solskenet, försökte vara diskreta med att hitta en cache under en brygga (det gick halvbra när det var en hög ungar i elvaårsåldern som fiskade samtidigt, men dom var ju å andra sidan helt absorberade av sitt fiske och varken såg eller hörde något annat) och tog strandvägen hem.

Via ett litet skjul på stranden som också har en liten skatt i sig som jag redan hittat men inte Hannes.

 

En underbart skön eftermiddag, bara en liten stund men som kändes som en evighet innan vi gick hem och fikade.

På väg hem

Så har jag lämnat min ö och mina barn för den här gången.  Barnen grät på bryggan och jag grät inombords för att inte få vara kvar där ute med dom.

Om man tittar mycket noga på bryggan ser man gråtande men vinkande barn. Ja som en god mor var jag uppe på övervåningen och vinkade såklart (mer flax än något annat – höll på att glömma detta viktiga!!

Jag vill verkligen inte åka därifrån. Inte idag och inte imorgon.

Det finns ingen affär längre ute på Nämdö; de som drivit Guns Livs i alla år sålde förra året och ingen kommer driva butik i år. Ladza fastigheter AB har köpt fastigheten och hade tänkt ha matbutik där som vanligt, och om jag förstod det rätt även gå vidare med annan näringsverksamhet, vilket är välkommet. Tyvärr hade dom inte tillstånd att driva den typen av verksamhet från Livsmedelsverket om det här stämmer, så dom får inte öppna butik.

Den här affären är navet i vår del av skärgården – det var ICA Supermarket, ombud för Systembolaget, en liten restaurang och en mack. Och nu ska den inte öppna?! Jag och E är galet sugna på att anta utmaningen, kanske lika bra att vi inte heller har några tillstånd så slipper vi tänka mer på den saken.

På deras hemsida står det att dom ska ha affären öppen 2018 och jag hoppas verkligen att det stämmer, för annars blir det nog tomt med sommargäster på öarna runtom.

Men nu är jag på väg till mitt andra hem i Göteborg.

Men jag ska ta upp med min chef, som håller på och planerar för vad jag ska och alla andra jobba med 2020 (jo det är sant!) att jag vill ha ett uppdrag som kan skötas på distans i 6-8 månader och börja planera för att äntligen få vara där en längre tid än en vecka här och där. Det måste bli av, annars blir jag väldigt olycklig i det långa loppet. Jag vill inte vänta med en sån sak tills jag är pensionär – fan, vem vet om man ens får bli pensionär, jag kanske får en allvarlig sjukdom eller blir överkörd av en bil…

Carpe Diem för bövelen!

På mitt HappyPlace

Kom till Stockholm sent igår kväll och idag upp tidigt för att hinna med båten ut till mitt kära Orrön. I min värld heter det fortfarande Orrö, men jag inser att jag inte kan vara så bakåtsträvande, så OrröN it is.

Men dagen började med den här utsikten från sängen (=bäddsoffan i vardagsrummet) när jag vaknade av mig själv klockan 6 på morgonen:

Grace glider ljudlöst in i Stockholm i gryningsljuset…sämre kan man ha det.

Några timmar senare glider vi själva in – inte fullt så ljudlöst, men ändå – vid bryggan på Orrön. Vi var inte ensamma; de andra stammisarna som liksom min pappa och hans fru mer eller mindre bor här ute på ön var också på väg ut, och imorgon kommer det väl ännu fler för påskfirandet skulle jag tro.

Det har varit en fantastisk dag idag med strålande sol från klarblå himmel hela dagen. Termometern uppe vid huset visade i solhörnet att det var 40 grader varmt, och det stämmer nog just där och på den sidan av kroppen som vetter mot solen. Vi satt ute och fikade och det var helt underbart.

Pappa glassar i solen och Elsi hjälper våren lite på traven.

Vi var nere vid sjön också och på vägen dit plockade vi björkris som vi ska pynta med fjädrar imorgon. Isen i vår vik är tydligen två decimeter tjock, men längst in var det mycket luft i den så det krasade friskt när man gick där. Jag skulle gärna gå ut till stenen, men jag vill gärna ha någon annan vuxen med också ifall det händer något, och inte bara två barn att förlita sig på.

Vindstilla, vintrigt, sol, barn som leker otroligt bra tillsammans och har den där barnsliga upptäckarglädjen, korv med bröd till lunch (och en lite hutt till minsann!), kaffe på altanen…. vad mer kan man begära?

Jag smider långtgående planer på att tillbringa en längre tid (ett halvår ungefär, längre tror jag inte jag står ut) här ute, och de planerna får näring av att vara här när det är så här fantastiska dagar. Vi får väl se vad det blir av det.