Varje tegelpanna är unik

I våras flyttades X antal (tänk på X som en hög siffra utan att vara tusental, väldigt många iallafall) från ena änden av trädgården till den andra. En del i femtonspelet som skulle ge ett potatisland, vilket det också gjorde.

Tegelpannorna flyttades en och en, från sin hög i ena änden, över till en vagn och kördes till sitt nya hem där de lyftes upp en och en igen och lades på hög igen.

Så man hann verkligen se varje panna, och jag kunde inte låta bli att notera att varenda panna har ett kladdmärke av en hand.

I någon fas av tegelpannetillverkningsprocessen har alltså någon (en kontrollant?) satt en hand på en ännu ej torkad panna.

Om det stämmer som står på Taktegel.se så är våra takpannor handslagna och som senast från tidigt 1900-tal, men det känns inte troligt.

Tydligen kan man ofta se en klump av lera på baksidan där tegelpannemakaren (mästare?) tryckt i lera för att kompensera för klacken som gjordes genom att man tryckte ner lera i en grop i formen, och jag kan inte minnas att jag sett något sådant på våra pannor.

Över huvud taget ser våra pannor väldigt mycket ut att vara industriellt tillverkade, och jag kan inte förstå varför dom skulle vara så gamla som tidigt 1900-tal, men har ställt frågan till taktegel.se så det är bara att avvakta svar.

Det verkar dessutom på Byggnadsvårdsföreningen som att våra betongpannor (som ska ersättas av dom nyligen flyttade tegelpannorna) också är något slags kulturminne och bör bevaras – fast inte till priset av att inte ha tegelpannor. Nä, tegelpannor först, betongpannor sen, och plåttak med tegelprofil är något vi inte pratar om över huvud taget 😁.

Edit: Jag har fått svar från taktegel.se, och våra pannor är mycket riktigt maskintillverkade. Så här säger dom:

Det är precis som du anar maskintillverkat tegel, däremot var det så att fram till ca 80 talet fanns ingen maskin som kunde lasta över de nyformade, mjuka pannorna på torkhyllor, där de sen torkar i ca två veckor inför bränning. Alltså fanns det en eller flera personer i änden av maskinen vars uppgift var att hantera pannorna, därav handavtrycken. Det arbetet görs bäst utan handskar. Handslaget tegel saknar alltid strängen under klacken som dina pannor har utan är skrovliga och sandiga.

Hedenstedt AB

Tomatskogen

Något som mått bra av hemmavarandet på grund av Corona, förutom alla brädgårdar och hemfixarställen, är vår trädgård. Förra året ville jag att vi skulle sätta odlingslådor på gaveln till lagårn för jag tänkte att tomater borde trivas väldigt bra där – soligt söderläge mot en vägg, och i år blev det förverkligat.

Så här såg väggen ut i mars….röd, glänsande och vacker.

Vidare till april då odlingslådorna snickrades. Fortfarande rent och stiligt…

Fortsätter till mitten av maj då tomatplantor inköptes för att för en gångs skull inte vara försent ute. Tre sorters tomater; vanliga röda, körsbär och gula, 3 plantor i lådorna på sidan, 4 i den i mitten. Fortfarande prydligt….

Men sen…

…wait for it…..

BAM!

Två månader senare är tomatskogen ett faktum. Jag har aldrig sett så stora tomatplantor. Många blommor också, har försökt hålla nere grenverket, men när stammarna är 2 cm i diameter och det är ogenomträngligt ger man upp och låter det växa.

Återstår att se om det blir några tomater också.

Motivational quote

För vad som nu börjar bli några månader sen var den här stocken en del av något större, så att säga. Sen kom förändringsviljan och med den motorsågen och så småningom vedklyven. Men där var det stopp. Den var för stor och för blöt och vann över vedklyven, bara för att sen bli staplad på hög i väntan på uttorkning och en säker död.

Men skam den som ger sig, än är det liv i gubben, till och med vårkänslor. Den skjuter skott där den ligger på death row, den har inte tänkt ge upp så lätt. Dess kamrater i högen har insett faktum, men inte den här, den tänker att det är aldrig försent. Ge inte upp!

Femtonspelet i trädgården

Det var dags för nästa del i trädgårdens femtonspel. Föregående episod var när kompostlådor flyttades och keramik åkte till tippen, remember? Det lilla märkliga skjulet står där det står än så länge, men watch me, det ska SÅ bort. Men idag höll vi på så här:

Full vagn åt ena hållet, tom åt andra, fram och tillbaka, fram och tillbaka – vad är det som står på?

Jo, eftersom takpannor som inte sitter fast på ett tak måste motioneras ungefär vart femtonde år, annars dör dom av uttråkning, så var det dags för oss nu att flytta dom från ena sidan av trädgården till den andra. När vi köpte huset anno dazumal låg dom på norrsidan av kåken men där kan dom ju inte ligga mot fasaden eller hur, så vi flyttade dom till en plats borta vid hallonsnåren där dom inte skulle vara i vägen för något. Trodde vi.

Nu vet vi att vi vill ha potatisland där (Coronaisolering gör konstiga saker med folk – potatis kostar ju noll och ingenting att köpa i affären – ändå vill man ha ett eget potatisland…), och i största allmänhet vill vi domesticera trädgården mer och ha nytta av den och inte bara ha en massa meningslös gräsmatta (som ändå är full av mossa).

Tegelpannor i det blivande potatislandet, trasiga tegelpannor till höger om eldningstunnan, det lilla märkliga skjulet bakom. Och ja, som den observante noterar; det finns ännu fler takpannor bakom det lilla märkliga skjulet. Men låt oss inte haka upp oss på det nu.

Således har vi alltså lyft upp alla pannor en och en, lagt dom i den lilla vagnen, kört dom till norrsidan av huset där vi staplat dom.

Vi har tagit 40% av pannorna tidigare, men idag blev det ett tretimmarsrace för att ta de sista 60. Belöningen kom efteråt med årets första besök på Åsa Glasscafé med fritt val av glass och tillbehör. En bra lön för mödan. Nu är det bara kvar att gräva potatisland…

Köp sättpotatis, sa han

Jag är nere i Åsa permanent nu, och den här veckan hade jag dessutom bilen med mig. Och eftersom man inte ska vara bland folk nuförtiden men man ändå vill åka till handelsträdgården och köpa växter, så gör man det som en liten avstickare från vardagen. Vi skulle bara ha sättpotatis, helst inte sån som dom har i affären (för om det rent allmänt är rätt poänglöst att odla potatis eftersom det kostar typ noll och ingenting så är det verkligen poänglöst att odla sorter som man garanterat hittar i butiken. Och poäng är viktigt och således kan man inte handla Bintje och Asterix).

Men när jag kom dit blev det helt plötsligt lite svårt att välja….förutom att dom hade ett tjugotal olika sorter så var de flesta potatisar jag aldrig någonsin hört talas om. Octa? Zoe? Swift? Någon?! (skulle det bli Bintje nu iallafall bara för att göra valet enkelt???)

Men nej, jag var modigare än så. Jag köpte fyra olika sorter som blir färdiga olika tider på säsongen såklaaaaart, och en lila sort dessutom. Och så lite Amandine – det var väl den enda sorten jag kände till av de jag köpte.

Problemet nu är att vi inte har något potatisland, men det får väl räknas som en petitess i sammanhanget. Vi har ju sjukt mycket trädgård att gräva upp till potatisland och sandig lättgrävd jord dessutom, så det blir nog bra. Utmaningen är nog mest femtonspelet – för där potatislandet ska vara ligger det nu en sådär 2000 tegelpannor och bidar sin tid (eller krackelerar, det är lite olika). Så först bära tegelpannor, sen gräva, sen odla. Var sak har sin tid.

Ut på andra sidan

Det är tydligt att Covid-livet börjar tära på mig också. Så här ett år senare. Men som den ensamvarg jag kan vara ibland har jag på många sätt tyckt att det varit skönt att man är tvungen att isolera sig, att inte träffa andra. Samtidigt är ju det där att träffa andra och interagera själva meningen med livet, så det har ju fått sig en smäll.

För jag är så himla lydig. Nästan. Jag har varit i Nordstan en gång (och hade sjuk ångest efter det, men jag klarade mig nog utan smitta för jag har inte märkt något och det var över två veckor sedan), Systembolaget och Apoteket några gånger, jag har klippt mig och handlat mat. Men det är väl typ det. Slutade gå på gymmet i oktober när det drog igång igen och det kändes tveksamt att vara i den typen av lokal.

Så det är inte undra på att man blir lite hängig. När dessutom jobbet kräver 120% av en, både i tid och energi, under en längre tid och det dessutom är den mörka tiden på året, ja då är det lätt att åka ner i skorna lite.

MEN NU!!!

NU är våren här. Alla vårtecken är på plats

✔️ Snödroppar i gräset

✔️ Lunch och fika ute i solen

✔️ Vårens frön är planterade

✔️ Tulpanbladen börjar sticka upp ur rabatterna (dvs det är bara en tidsfråga innan rådjuren kommer och gör sånt som rådjur gör)

✔️ I stan kör grusbilarna och virvlar upp damm (=vårtecken för oss som är uppvuxna i betongförorterna 🙂 )

Vad mer kan man begära?

En solig lunchpromenad ner till havet kanske? Check på den också!

Livet återvänder, och med det kanske lite mer energi också. Högst sannolikt faktiskt. Tjohoo det är vår!!

Stegutmaning

Dom säger ju att det är så bra att gå ut och gå. Exakt vad det är bra för har jag glömt men det är säkert något viktigt, så då går vi ut och går. Det är antaget en stegutmaning på Garmin att gå 10 000 steg varje dag i 30 dagar. Första dagen var julafton, så det har redan gått en vecka.

Men det tar så lång TID att gå 10 000 steg!! Och när vädret är kasst är det extra utmanande. Tack och lov (?) springer jag redan 3 ggr i veckan, så där får man ihop några tusen steg ändå, men dom andra dagarna? Bara ut och knata.

Att stilla röra sig i hemmet gav knappa tusen steg. Ut och gå mao, ner till Näsbokrok för om man går dit ner får man ”automatiskt” några kilometer i benen pga att det är en bit dit.

Totalt blev det ca 7 km och 9000 steg, dvs ännu en dag har jag klarat 10000-stegskravet, yayyy!

Och det är ju fint när man väl är där nere…

Lapa sol medan den är framme

Det har regnat en del i det senaste, så när temperaturen plötsligt sjunker och himlen blir klarblå så skuttar man av glädje över att kunna gå ut och gå en långpromenad utan regnställ och dunmamelucker (samtidigt). Många tänkte som vi (det var kö för att komma ner med bil och parkera vid naturreservatet!), men det är ett stort område och mycket svängrum.

Hållfastheten på pölarna testades och konstaterades vara för det mesta i gott skick. Det är alltid blåsigt på Näsbokrok (för att det är en ganska flat udde ut mot väldigt öppet hav), men även den här dagen med isande vindar lyckades vi hitta en hörna med lä där varm choklad, kvarvarande lussebullar och några pepparkakor kunde inmundigas.

Knappt 8 km blev det gått, ca 1,5 timme plus fikapaus. Alla glada och nöjda.

Rädda fikonet!

I Åsa har vi en fikonbuske som är ett arv från min mammas hus i Orminge. Fikonet bodde i en stor vit kruka på hennes och T’s inglasade veranda, och gav massor med frukt varje år. Så när huset såldes och pendlarlivet Hälsingland-Cypern började så fick jag det här fikonet. Yum, tänkte jag och satte ut det mot solig södervägg nere i Åsa.

Men fikonet gillar inte att bo ute i den svenska sommaren. Eller vintern heller för den delen. Det överlever och ser ut att må bra, och det kommer en del frukt varje år, men i det här hemska klimatet vi har är det aldrig tillräckligt varmt för att fikonen ska hinna mogna innan hösten kommer.

Ja förutom sommaren 2018 då när halva Sverige brann upp, men då blev det inget heller för att vi inte vattnade tillräckligt. Tänkte väl att det knappt skulle behövas med tanke på att dom växer nere på Cypern utan att få en droppe vatten mellan april och november, men det funkar kanske inte likadant med nordiska fikon…

Anyway, för att hjälpa den här stackars busken lite på traven investerades det i ett växthus. Eller snarare en liten plastkuvös i pocketformat, precis lagom stor för att rymma fikonet och två andra plantor som behöver skyddas lite extra. Det var en stor investering, 229:- på Biltema, och det här mina damer och herrar är kvalitet som känns ut i fingerspetsarna, det här är ett växthus som kommer hålla i åratal. Om det inte blåser bort, vilket grannens tydligen gjorde och hittades långt ute på åkrarna.

Men det blir en annan historia. Nu håller vi tummarna för fikonbuskens vällevnad.