Säkert är det fler än jag som känner en spirande ångest över vart vi är på väg? Som vet att vi inte kan fortsätta leva som vi har gjort, men som inte känner helt vad man själv kan göra – egentligen? Som fattar att vi om vi ska bromsa den accelererande klimatkatastrofen måste alla vi, var och en, göra uppoffringar?

Klart man fattar. Och det är fina ord, men sen när det ska omsättas i handling är man inte lika idealistisk helt plötsligt. Själv har jag gått en bit och har nästan helt slutat äta animaliska produkter sen några år tillbaka. Jag klarar det inte helt, ibland är det bara så gott med en rejäl stek, och att ändra sin kosthållning tar tid och man orkar inte alltid vara ”duktig” och då är det enklare att laga mat man redan lagat i trettiofem år. Men jag försöker. Check på den.

Resor är nästa punkt jag tänker att det är lätt att göra något med. Ända tills jag kommer på vart jag vill resa någonstans, och då blev det genast svårare, dyrare och mer omständligt att undvika flyg. Tåg till Patagonien? Eller inte riktigt så långt, men Cypern, för att hälsa på mamma och T? Not possible.

Det här är Europas tågnät just nu, med ungefärliga restider (och för den som börjar jobba upp blodtrycket av att inte Sverige norr om Stockholm är med så är det för att spara plats. Det ÄR med på kartan egentligen)

Det går alltså att ta sig till Aten, vilket är närmast. En google-sökning ger att det skulle ta ca två och ett halvt dygn att komma ner till Aten från Göteborg; Öresundståget till Köpenhamn 14:40 söndag, sen byte för tåg till Hamburg, nytt tåg till München, ett annat till Budapest och sen diverse bussar via Sofia och Thessaloniki innan man tillslut är i Aten på tisdag 23:24 på tisdag kväll. Sista snutten ut till Pireus där man gissar att båten går är en baggis. Bortsett från att det inte går någon båt.

Det finns en godsfärja från någonstans i landet till Limassol, och den tar två dygn på sig, delad plats i hytt. Tjena, det chansar man ju gärna på.

Så ja, det går att åka Gbg-Cypern utan flyg, men det tar fyra dagar. Och jag vågar inte ens tänka på vad det kostar.

Och jag vet inte om jag kan med skammen att säga att jag tar flyget. Jag VET ju att man inte ska flyga? Samtidigt har jag medarbetare som gläder sig åt att Covid falnar av så dom äntligen kan åka på sin ”måste-resa” till Thailand, eller ner till dottern i Schweiz eller hit eller dit. Alla med goda anledningar naturligtvis, men ändå…. Då har man ju kommit till att man borde låta bli något men ändå inte kunde.

Det är inte lätt det här – jag ÄR inte nöjd om jag inte får resa. Får man kosta på sig EN flygresa om året iallafall? Eller är man bara född i fel tid för sånt? Lika bra att låta bli? (svaret där är väl ja, men lättare sagt än gjort)