Den bok som råkade hamna överst i högen nyligen var The Feng Shui junkie. Läser man recensionerna på Goodreads.com och väljer de negativa eftersom dom alltid är roligast och ofta poängterar det centrala, verkar det som att det bästa kommer först och att den inte är värd att läsa färdigt.

Så då började jag. 

Och den ÄR väldigt rolig – jag finner mig ofta sitta skrattandes högt för mig själv på den annars ganska tysta spårvagnen och tunnelbanan, mycket befriande.

Berättarjaget är en kvinna i trettioårsåldern, mycket framgångsrik och välbärgad advokat med det perfekta fancy livet, är gift med en likaledes framgångsrik och vacker äkta man. Precis som mitt eget liv alltså, förutom att jag inte är advokat då. Men här slutar beröringspunkterna (hoppas jag).

När Julie kommer hem tidigare från en spavecka som hennes perfekte man Ronan har skickat henne på med en väninna (för att hon ska glömma att hon vill ha barn), ligger han ute vid poolen med sin älskarinna. Deras kläder och underkläder ligger spridda över hela lägenheten och det är helt klart att hon flyttat in och tagit hustruns plats de senaste dagarna.

Istället för att rusa ut vid poolen och ställa till en scen och göra processen kort, börjar hon något slags hämndstråt. Inte en sån där mörk utstuderad hämnd med en massa intrikata planer och detaljer, utan tvärtom – rätt från hjärtat till hjärnan och ut till händer och fötter som agerar på någon slags autopilot. Att säga att den här kvinnan är en känslomänniska är årets understatement vill jag påstå.

Julie förstör makens bil, älskarinnans bostad och tappar fullständigt koncepten, fy fy. Men det är så kul skrivet och man hör klart och tydligt rösten i sig när hon diskuterar med sig själv om det ena eller andra alternativet för stunde, och följer heeelt med i resonemanget om varför det här just nu är det mest logiska. Sen har hon en jäkligt rolig vännina också, Sylvana, som också har ett resonemang som är helt självklart trots (eller kanske tack vare) sin totala avsaknad på sans, måttlighet, rim och reson. Mycket befriande.

Efter ca 50 sidor (av 370) har Julie kört de numera döda och frysta akvariefiskarna i mixern och gjort en sås av dem som hon ställt i kylen. Det är efter att hon blivit vän med älskarinnan och har hennes akvariefiskar i badkaret (eftersom Julie krossade deras akvarium),  medlat mellan älskarinnan och hennes man, och fått sin mamma att sälja huset för att flytta in hos Julie och Ronan tillsammans med sin stora flygel.

Låter inte så kul? Nä men det är det, det är bara jag som är dålig på att berätta. Att det är en man som skriver med en kvinnas berättarröst gör inget sämre, tvärtom!

Men vi får väl se hur länge det varar – recensionerna var ju inte överpositiva direkt.