Ny stad och gamla bekanta

Jag är i Lund, i Skåne. Skrämmande nära Malmö, som är en plats som man just nu inte är helt bekväm med att vara i, men man kan ju inte vara rädd för att åka någonstans heller, så…

Senast jag var i Lund var 1996 eller 1997 eller kanske 1998, och det starkaste minnet är att jag gick från vårt hotell (vars namn jag inte minns, jag tror det var Hotell Lundia), ganska dragen, till festen efter spexföreställningen som var någon annanstans. Och jag gick genom en park, det var väldigt blåsigt, det var typ bara jag ute och grenar föll omkring mig i parken hela tiden. Glad i hågen och lite uppiggad av det härliga vädret kom jag fram till festlokalen och sen är allt svart. Ungefär.

Lund är alltid bra spexturnéer, så det här är ett positivt minne det vill jag bara vara tydlig med, men just att jag så naivt gick genom den där parken när grenarna föll ner, stormen ven och polisen faktiskt rekommenderat folk att hålla sig inne (vilket förklarade varför det var så lite folk ute men inte hade nått oss festprissar på besök…) är det bestående minnet av den Lundturnén.

Men det var då runt 20+ år sedan, och nu är jag här igen. I arbete, inte fest och föreställning, utan för att representera Trafikverket på arbetsmarknadsmässa på Lunds Tekniska Högskola. Kavajen på mao.

Minnena från dom där spexåren är dock färska i minnet, och när jag nu har en gammal vän från spexet som numera bor i Lund har jag passat på och hälsa på.

I Hjärup, närmare bestämt, 3 minuter med tåg söder om Lund. Och om inte det var en Skåneidyll så vet inte jag.

Som en perfekt bild av hur Skånelängor i flera våningar sett ut i alla tider (??), otroligt vackert och passande att gå igenom från Hjärup station till deras hus. Fast idyllen spräcktes något när jag fick förklarat för mig att husen är producerade i mitten av 1990-talet fast i gammal stil för att det var några bröder som ville göra det på det viset. Dvs de har tunna väggar och alla andra nackdelar med modern standard, men är urmysigt och ser otroligt fint ut.

Där skulle jag trivas om jag skulle bo i Skåne! Förutom det där med att pendla hela tiden och köra bil vart man än ska, men jajaja. Jag kommer aldrig bo i Skåne ändå (berömda sista ord…).

God mat, trevligt sällskap, gott vin…

Efter några timmar hos Andreas och Mia och deras två söner var det dags att ta Pågatåget norrut.

Vann ett Pokemon Go-gym medan jag väntade på tåget, bra att ha något att göra, och så hemma på hotellet en halvtimme senare.

Från förorten in till city och sen ut till andra sidan av stan på 30 minuter. Lund är tydligen inte större än så.

Imorgon: Studenter – YAY!!!

1793 och 1794

Två nya kioskvältare utlästa på Storytel; Niklas Natt och Dags kriminalhistorier som utspelar sig i Stockholm sent 1700-tal.

Jag hade ingen aning om vad själva storyn var när jag började lyssna, så jag gissar att jag hade Per-Anders Fogelströms böcker i bakhuvudet. Men ack så fel det var. Det är deckare. Helt vanliga krimromaner i en helt ovanlig miljö.

Jättekul att läsa om alla platser i Stockholm, Staden mellan broarna, om hur man fick skylla sig själv om man var så illa tvungen att gå över bron vid Slussen över på den södra Malmen i mörkret. Många platser som finns kvar idag; Långholmens fängelse, Danviken, Tessinska palatset och mängder av andra ställen. Throwback så det förslår.

Men historien? Tja den är väl okej. Språket och dialogen är lite gammaldags, vilket rimmar väl med inramningen och förstärker den mentala förflyttningen i tiden. I övrigt ganska äckliga personer och handlingar som beskrivs, vilket jag tycker väl följer en trend hos författare där brotten verkar behöva bli råare och råare från bok till bok för att överträffa det som redan är skrivet.

Jag vet inte. Jag ångrar inte att jag läst dom, och nostalgivärdet är stort, men om jag kan rekommendera dom? Nja, inte om man inte är speciellt förtjust i deckare.

Soft helg i London

Det var äntligen dags för den efterlängtade helgen i London, för mig och min allra käraste vän A. Resan var optimerad för att vara borta så länge som möjligt men med så få hotellnätter som möjligt. Det där med pengar är ju som bekant inte en oändlig källa att ösa ur…

Så vi åkte ut med det spänstiga 7:00-flyget från Landvetter för att sikta på hemkomst sent, sent, söndag kväll. A tuppade av direkt (välförtjänt; det är inte en dans på rosor att vara ensamstående mamma), men jag hade Netflix-avsnitt att se på.

När kabinpersonalen kom förbi fick jag min första förvarning om vart det var vi faktiskt var på väg. När begreppet ”en kopp kaffe” betyder en mugg hetvatten och kaffepulver i tepåseformat, ja då vet man att det till Storbritannien man är på väg….Det spelar ingen roll att det heter ”Signature Blend”; jag var ändå tvungen att läsa ordentligt på påsen för att se att det faktiskt var kaffe och inte te. Ja för på färgen eller för den del smaken gick det inte att identifiera.

Planerna för helgen var fullständigt obefintliga. Ljuvligt skönt, så vi började med en lång frukost på Heathrow innan vi åkte in till hotellet vid Earl’s Court i maklig takt med tunnelbanan.

Och så fortsatte hela helgen, dvs långsamt och utan någon ordning. Planlöst vandrade vi omkring och tittade i butiker men handlade inte jättemycket eftersom vi inte är så väldigt stadda vid kassa någon av oss, och det är ju så att man redan har det mesta man behöver…

Vi drack Afternoon Tea så vi inte orkade någon middag, och vi gick till hotellrummet och la oss tidigt och låg och kollade på TV och drack vin och funderade på om vi skulle orka gå ut och ta en drink men kom varje kväll fram till att vi skulle strunta i det.

Vilket gjorde att vi den ena kvällen såg ett väldigt intressant program om Thames historia genom århundradena. Det hade vi ju inte gjort om vi varit ute på stan och ränt.

Stället där vi drac Afternoon Tea och åt kopiösa mängder snittar, scones och kakor, låg nedåt floden till, och när vi var så mätta så vi höll på att spricka tänkte vi att det kanske var en bra idé att gå en bit mot hotellet och inte ta tunnelbanan direkt. Tex gå ner till Embankment och ta den därifrån.

Det var sjukt mycket folk på stan. Lördagseftermiddag, tänkte vi och trängdes vidare. Ganska många hade EU-flaggor på ryggen och då kom vi på att det ju var parlamentets EU-omröstning just den dagen. Det var säkert därför det var mycket folk på stan, och med tanke på att det var väldigt många just runt Embankment och en hel del turistbussar med britter tänkte vi att det kanske var några som demonstrerat eller nåt.

Hem genom en sprängfull tunnelbana, dråsa ner på sängen som vanligt, se lite på nyheterna, och minsann….det var tydligen hundratusentals som samlats för att demonstrera – just precis i området runt Embankment samtidigt som omröstningarna i parlamentet var. Så medan vi satt och mumsade kakor i överflöd var det världens ståhej bara 2-300 meter ifrån oss. Härligt att vara så fullständigt omedveten om sin omvärld.

Hem sent på söndag kväll, utvilade och uppiggade av att komma bort från allt lite. Fantastiskt med weekendresor!

 

Hallandsleden i höstsolen

Det är ju vandring i Patagonien på gång. Ja inte nu men om ett antal år, men när det nu blir vill jag vid det laget vara en trygg vandrare som vet vad jag klarar och inte. Just nu vet jag att jag inte klarar så mycket, men det ska det bli ändring på. Mina barn som ju tyvärr inte fick växa upp i Norge (mitt fel, jag vet) är ju inte heller i den fysiska tålighetsform* som dom behöver om det ska vara kul att vandra, så det är inte bara jag som behöver öva.

Och idag var det dags att börja. Vi har gått två korta sträckor av Hallandsleden tidigare, och nu skulle vi gå stumpen mellan dom, en sträcka på 6 km ena hållet och sen tillbaka igen. Perfekt väder, perfekta temperaturer, bra kläder (förutom Adams skor) och iväg med oss!

Efter 3 km (av 12) undslapp sig Hannes stadsungens kommentar nr 1:

-”Varför måste vi gå så långt, det är mycket skönare att ligga på soffan”. Jaha, 9 km kvar, jag tänkte att det här kommer bli en tuff tur. Många pauser med mackor, varm choklad, bullar och vila.

Fikapaus!

OCH VI HITTADE SVAMP!! Jag som inte hittar svamp annat än i disken på Hemköp hittade MÄNGDER med trattkantareller. Ja jag vet att dom finns överallt och man kan plocka hur mycket som helst, men jag har tröttnat på att leta för att jag aldrig hittar och inser att jag inte har svampögon.

Men här stod vi och beundrade några extremt vackra röda flugsvampar som stod så där fotomässigt perfekt ur den knallgröna fluffiga mossan, och DÅ får vi syn på trattisar bredvid. Och bredvid dom, och bredvid dom, precis då där som folk säger att det är när man jagar trattkantareller. Synd att vi inte hade stort mycket att plocka i, men en del blev det iallafall.

Nytt ord: Kamfingersvamp. Och jag hatar kameran på min nya mobil, den är så otroligt mycket sämre än den gamla.

Hade jag varit Donald Trump ute i svampskogen hade jag sagt att det var ”A perfekt mushroom forest” eller vad nu svampskog kan tänkas heta på engelska. Gröna tuvor i barrskog på vilka det stod oätna perfekta (de flesta oätliga men ändå) svampar på, som taget ur en Elsa Beskow-målning.

Ja lite barr också, där vi hittade Kamfingersvampen, enligt Svampguiden en mycket god matsvamp. Vit flugsvamp hittade vi också flera granna exemplar av, den plockade vi inte.

Hemvägen innebar också lite boxletning, ett välkommet avbrott och vila för fötterna för somliga. Inga särskilt minnesvärda installationer tyvärr, men bra med mål att gå mot när man är trött.

Och så mer svampplockning. Gul fingersvamp såg vi också men dom var så förtvivlat små att det inte var någon idé. Jag tycker de andra ska åka tillbaka när jag är i London nästa helg, men det insäljet får vi se hur det går med.

Svampjakt!!! För somliga. Andra är rädda för att det ska vara något äckligt djur (=insekt) när man sticker ner handen. Stadsbarn.
Skattjakt!!

Det var en jättefin tur i skogen, och det där som anades efter 3 km såg vi inte så mycket av sen. Visst var alla trötta och möra när vi kom tillbaka till bilen, men det ser jag mer som ett tecken på att det är helt rätt tänkt att vi behöver öva upp våra vandringsmuskler.

*) En av mina observationer under mina år i Norge var just att alla norrmän verkar ha en naturlig fallenhet för fysisk ansträngning, som tex att vandra och såklart åka längdskidor. Det bara är så att dom har en bättre grundkondition än vad vi har på nåt fantastiskt vis. Om du ställde upp en norrman i dålig fysisk form på startlinjen bredvid en svensk i dålig form och ber dom gå 100 m uppförsbacke så kommer norrmannen vinna alla dagar i veckan, så är det bara. Dom har något som inte vi har som dom får med sig i skolan och som aldrig går ur. Kan ju börja med att det är skidskola på dagis…En av många bra saker med Norge! Om jag är avundsjuk? YOU BET!

European Choir Games har börjat

Vi samlar ihop oss inför repetitionen före konserten

Haga Motettkör hade konsert i Domkyrkan idag för att träna på vårt tävlingsprogram. Det märks att Choir Games är igång; det är körfolk överallt i stan och konserter hela tiden, och nu på kvällen sparkas allt igång med Eurovision Choir (=Melodifestivalen fast för körer) i Partille Arena och live på SVT 2.

Spoiler: Danmark vann. Dom var grymt bra, en värdig vinnare.

Och jag är så jvla taggad inför vår tävling på fredag; kammarkör i universitetsaulan kl 14:40 och sakral klass i Domkyrkan 19:00. Jag har ingen aning om vilka vi möter, men jag ger mig tusan på att göra mitt allra bästa. Det gick helt okej på konserten idag, men det var inte tävlingsframförande precis. Inte konstigt; några av styckena har vi inte sjungit sedan sommaruppehållet i slutet av juni. Bara fyra veckor javisst, men man glömmer mycket på den tiden.

 

 

Flykting från Nordkorea

De flesta människor har väl en viss fascination för Nordkorea, med dess slutenhet och ett samhälle som verkar helt otroligt att det kan existera i dagens informationssamhälle. Och det är ju alltid fascinerande att höra berättelserna om hur folk lyckas fly därifrån och höra dom berätta om livet där inne under Den Store Ledarens vakande öga.

Och på Storytel är det ju bara att lyssna vidare, så jag har nu hoppat på den här boken.

Den är inte jättebra berättad, jag har läst många böcker med en bättre dramaturgi, men det är ändå en intressant historia. Framför allt hur hon liksom mer ”trillat” över gränsen än egentligen planerat att fly. Jag ser alltid för mig hur det måste planeras och manipuleras, men hon gick mer eller mindre över bron en sen kväll och sa till sin vän som jobbade på bron att hon skulle gå och hälsa på släkt i Sydkorea som hon inte träffat på många år (vilket var sanningen) och poff så var hon över. Hon hade inte tänkt fly, utan bara vara borta några dagar och sen komma tillbaka. Men så blev det inte.

Så långt jag kommit nu har hon varit i Kina i några år och hankar sig fram. Jag antar att det går bra tillslut eftersom hon lyckats få ut den här boken, men jag vet inte om jag orkar läsa/lyssna så mycket längre.

Lite otippat att nioåringen plötsligt sa ”Det här är en väldigt intressant berättelse mamma”.

Azaleadalen blommar

Det är fint att ha barn som gillar att gå ut. Även om dom själva inte tar initiativet i onödan så är dom ändå med på noterna när man säger att ”Nu går vi ut och går en sväng”. Så det gjorde jag, och det gjorde vi.

Just nu blommar Azaleadalen i Slottsskogen för fullt, och det är fantastiskt vackert. Snart är det över, så har du inte varit där än så skynda skynda. Azaleadalen är inte jättestor, men den är jättefin och har måååånga olika sorters Azaleor och Rhododendron i allsköns färger.

Ett axplock:

 

Tåget till jobbet

Efter en helg i hälsingeskogen var det dags att dra vidare norrut. Tåget från Söderhamn skulle gå 20:57, och det gjorde det med tysk precision.

Ja alltså det är persontåget till vänster jag åker med, inte det till höger… bara så det inte blir något missförstånd. Men alla ser ju att bilden är tagen i södergående riktning på Söderhamns station, så det är klart att det norrgående tåget är mitt, gods eller ej.

Jag har tänkt åka nattåget till Luleå för att jag ska jobba där hela dagen idag. Kul att resa på ett annat sätt, och när jag redan har ena benet halvvägs i Norrland är det smidigast att åka tåg.

Egen kupé, sovvagn. Lite dyrare förstås än sittvagn, men det är ju transport och hotell i ett, så det är ändå ett rimligt pris.

Så här ser mitt hem ut fram till halv sju på morgonen idag.

För att slippa flytta på mina saker där nere sov jag i överslafen, och den var så himla skön. Sköna fräscha lakan, lagom mjuk madrass (i mitt tycke) och lätt att komma upp och ner.

Ändå har jag sovit lite blandat bra och dåligt, och det beror framför allt på två saker, varav det ena hade varit lätt att åtgärda men jag ville inte. Det lätta var ljuset. Det är ju den tiden på året då det aldrig blir mörkt här uppe. Hade kunnat dra för gardinen, men det är lite mysigt med det grå nattljuset som kommer in ändå, speciellt när det är soligt.

Och det andra var krängningarna i sidled som gör att man liksom glider upp och ner i sängen. Inte rullar från sida till sida, utan glider mellan huvudänden och fotänden när det går lite för fort i kurvorna. Vilket det gjorde lite då och då.

Men nu säger jag godmorgon till Boden och väntar på lokbytet och losskopplingen av våra vagnar som ska till Luleå. Det har varit en skön resa ändå. I restaurangvagnen igår hann jag också med att prata lite med en trött Sollefteå-bo som var på väg hem och hade tagit en öl för mycket. Bara en, så han var väldigt trevlig ändå. Fick rett ut lite om Trafikverket och vem som äger järnvägen (=vi, och inte småbönder i Skåne – var hade han fått det ifrån??!!) och varför en del av problemen med järnvägen idag uppstår. Nej det är inte nödvändigtvis så att hela problemet är att det är många kockar i soppan (ägare, förvaltare, driftsorganisation, utförare…), ett grundproblem är att vi inte får tillträde till vår anläggning tillräckligt ofta så vi kan utföra reparationerna som behövs.

Ett förklaringens ljus gick upp, men jag antar att det slocknade rätt snart efter att jag gick. Det är svårt att ändra sina ingrodda uppfattningar.