Mode i cirklar

Så har vi gått varvet runt. Jag sitter och syr sjuttiotalsbyxor på beställning från min son och kastas tillbaka till min egen barndom och mina röda byxor i smalspårig manchester.

Egentligen ska det vara någon typ av cowboybyxa med fransar på sidan till en föreställning på lördag, men fransarna sys på i efterhand och löst så de kan tas bort efteråt och byxorna bli vanliga byxor.

Några timmar tog det från att jag började klippa mönstret till att det var färdigt. Inte särskilt besvärligt med andra ord, och stor utväxling på insats och utdelning.

Mönster: Ottobre nr 6-2009, byxa nr 17, storlek 140.

Syprojekt nr 328 är färdigt.

 

Den där kroppen man har…

Övre Majorsgatan, a.k.a Domedagstrappen

…alla tips och råd om hur man tar hand om den så den mår så bra som möjligt och så den håller så bra och länge som möjligt…hur ska man veta och hur kan man navigera bland allt?

Är kolloidalt silver lösningen på alla krämpor? hur är det med medicinsk marijuana? är det bara båg det där med antiinflammatorisk kost? får man benskörhet av att dricka mjölk? kan man ”svälta” ut tumörer? är det så farligt att äta kött – det har vi ju gjort i evigheter? rovfisk (tex lax) som är högst i näringskedjan – är det så mycket dioxiner och annat godis i den som man kan tro eller är det helt överdrivet?

Och motion? korta intervaller med hög puls eller långa lågintensiva pass/promenader? trappor upp och ned (helst inte ned) eller trappmaskin i gymmet?

Det är f*n inte lätt. Jag försöker så gott jag kan med att läsa på så långt jag förstår (det blir fort ganska komplicerat för en som inte är medicinare) och dra vissa slutsatser när jag tycker jag har tillräckligt många oberoende källor som säger samma sak.

Och något stämmer iallafall för mitt välbefinnande, för jag är i bättre form än tidigare vilket nu på kvällen blev mätt i den sk Domedagstrappen som vi har utanför vår lägenhet. Den är lång och och det brukar vara en pärs att gå uppför den, för att inte tala om de tre trapporna sen ovanpå det för att komma till vår lägenhet. Fast idag var det inte så farligt. Lite puls, javisst, men inte så farligt.

Små segrar.

Teide i gryningen, eller En Dag Vid Poolen

Idag var dagen för turen upp på Teide, Spaniens högsta berg, som råkar vara beläget här på Teneriffa. Jag har velat göra den här turen ända sen det blev klart att vi skulle åka ner till Teneriffa i september, och idag var det alltså dags.

För O, alltså. Jag var för trött efter gårdagen och insåg att jag inte skulle orka upp och ner för det berget tyvärr. Men han spurtade iväg från hotellet 04:30 för att hinna förbi bommarna kl 9, vilket är klockslaget då dom stänger för dom som inte bokat i förväg, dvs alla turistgrupper.

Han gick ut 05:15 och var tillbaka vid bilen 11:45, och hade då alltså hunnit gå upp och ner för Teide. IMpressive. Det hade jag aldrig klarat. Teide är för övrigt tydligen den tredje största vulkanen på jorden. Inte illa.

Jag skriver om det här för att applådera lite från min kant och säga att jag är full av beundran, och samtidigt är jag lite olycklig över att jag inte orkade upp. Men det blir förhoppningsvis fler möjligheter – jag vill väldigt gärna vandra här på Teneriffa en längre tid så småningom, kanske 2 veckor tex.

Lägger in två fina bilder som O tog och skickade hem till oss slappisar som låg hemma vid poolen.

Rifugion på vägen upp. Här kan man övernatta för att få en tidig start på morgonen. Eller så kan man bara gå förbi. Foto: Oskar Edlund
Gryning över Teneriffa. Det är svavel som pyr ur håligheterna i berget… Foto: Oskar Edlund

 

Och vi andra? Tja mest så här:

 

Roque del Conde

Ja det var ju det där med solsemester och att ligga och slappa vid poolen och njuta av att ha All Inclusive. Vi är ju inte så bra på det, kan man säga. Barnen är bra på det, och därför åkte vi iväg själva (ja, vi lämnade våra barn obevakade vid poolen. Dom är stora nu, dom har tagit simborgarmärket och rör sig helt obehindrat i vattnet. Olyckor kan alltid hända men det kan dom även om vi ligger på en solsäng 10 m bort och sover. Navelsträngen, folkens, dags att klippa lite i den, bra träning för stora och små).

Målet var Roque del Conde, en topp som höjer sig som en platå strax norr om Las Americas. Några km att gå från parkeringen, viss lutning men en lagom utmaning för mig var tanken. Vi borde vara nere före lunch.

Turen börjar lite bedrägligt med en lång väg ned i en ravin. Man väntar sig ju att det ska vara uppför hela vägen, och framför allt tänker man (= jag) på att det blir tufft med den uppförsbacken på slutet när man är som tröttast.

O menar att lutningen inte spelar roll, att det är hur många höjdmeter totalt som räknas, inte om dom ska gås på 1 eller 10 km. I beg to differ. Det kan möjligen vara sant om man är vältränad, men om man är otränad som jag är det stor skillnad att gå i branta trappor eller ett sluttande plan, det är a och o för om jag ska orka något.

Toppbestigningar är mao inget för mig egentligen, men den här tänkte jag klara av.

Grönt, svalt (!) och fint nere i ravinen, leden välskyltad som tidigare och markerar tydligt var man ska gå – och överkryssade ledsymboler ifall det är någonstans man inte bör gå.

Allra längst ner i botten var det också gjort en fin stenlagd gångväg så det var egentligen bara att knata på.

Blandad kvalitet på vägen, omväxlande fint och brett, sen högre upp smalare, krokigare och stenigare. Bitvis sandigt och grusigt, inte mitt favoritunderlag direkt, och javisst såklart halkar jag i gruset på vägen ner och gör illa mig. Inte så farligt, kunde varit värre med tanke på alla vassa stenar och gosiga kaktusfikonsnår, men blodvite iallafall – alltid något.

En paus mitt i branterna innan det sista rycket mot platån på toppen. Man ser faktiskt vårt hotell där nere om man vet vad man ska titta efter, lite kul!

Det tog ca 2 timmar upp och för mig var det ganska svettigt bitvis, men tillslut var vi där!

Det blev loggat en virtual på toppen såklart, och så….ja då är det bara att knalla ner igen…Det tog ytterligare två timmar, men då ingick 5 cacher på vägen ner också inklusive letande, så där drog det säkert 30 min också. Men vi hade inte bråttom.

Höjdkurvan överst och vägen vi gick nederst. Heja Locus Maps!!

Kom ner till hotellet lagom till lunch. Sen var jag tydligen trött av vandringen, för jag sov 2 timmar på eftermiddagen (!). Inte så tuff som somliga tror, uppenbarligen.

Men det var en fin vandring som även ovana kan gå utan större besvär, bara lite ihållighet och gott om tid. Däremot hoppar jag nog över den planerade turen upp på Teide. Jag behöver mer vila innan det kan bli aktuellt – och mer träning för den saks skull…

 

 

..och för de speciellt intresserade:

På väg till Cueva del Viento

Efter en dag vid poolen (jag var vid poolen i max 10 minuter, men det räckte) var det dags att ge sig ut igen. När vi var ute i förrgår ingick ett vredesutbrott från ett icke namngivet barn, där han skrek något om att det alltid ska ut och göras saker när vi är på semester, varför kan vi inte bara ligga vid poolen på hotellet??!! varpå jag menade att det i så fall blir problematiskt att semestra ihop eftersom vi vuxna inte alls vill ligga vid poolen hela dagarna, utan vi vill ut och se något.

Det utbrottet ledde iallafall till den försynta frågan om dom (=barnen) ville offra en dag för att åka och se på lavatunnlar? (vi hade redan köpt biljetter innan vi åkte från Sverige, men fint att fråga ändå tycker jag)

Och Oh yes, det ville dom!

Tidig morgon, dubbel dag blev det inget med, kanske lika bra det, men iväg kom vi och det i god tid (bara en timmes körväg). Vi skulle bada på norra sidan i de små fina havsvattenbassängerna som visst skulle finnas där enligt säkra källor (= min far). Eller iallafall fanns dom där för tjugo år sen. Jaja, what could POSSIBLY go wrong? Tja…att dom var stängda kanske? Det var underhåll på G, så det blev inget med det.

Inga hängda läppar ändå som tur var, och det var en söt liten sömnig stad så det var helt okej att vara där en stund innan vi skulle vidare mot grottorna.

Men först en tur för att lösa ett problem med en sula till en vandringskänga som lite olämpligt bestämt sig för att lossna just precis idag när skons ägare ska ner och snubbla i grottor. Typiskt obra, så det var en jakt på någon typ av lim, gärna kontaktlim.

Vad nu det heter på spanska. Och var man nu hittar en affär som kan tänkas ha det.

Vi siktade in oss på att hitta en Ferreteria, som trots namnet inte säljer illrar, utan mer verkar vara en sorts Järnia-variant, men inga sådana i sikte.

Men vi hittade en butik som hade just det. Och grönsaker, ägg, kött, pappersvaror och allt man kunde tänka sig. På 12 kvadratmeter eller nåt. Den är på bilden nedan, 10 kronor till den som lyckas peka ut var butiken är…

 

Juldagen, i stillhet

Det blev avgivet ett löfte igår om att vi inte skulle någonstans idag. Sagt och gjort, det blev en dag vid poolen för somliga. Själv hade jag inte alls lust att ligga där i mulet väder ca 21 grader varmt när jag med dom temperaturerna definitivt ändå inte skulle badat.

Alla tänker inte så, men dom flesta. Vilket fick till följd att mina barn fick hela poolen för sig själva på eftermiddagen. Alla andra hade väl vett nog att hålla sig ur vattnet.

Själv satt jag och läste en bok.

Och här någonstans vill jag gärna att det skulle varit så att jag i timmar satt nedsjunken i en sk ”god bok”, utan att bry mig om världen runtomkring mig, sådär lite svensson-kulturell. Bara plöjer igenom den där jättebra boken och verkligen får LUGNET i kroppen.

Men icke. Jag läste en mening, tittade upp på killarna (som inte brydde sig ett dugg om mig), läste om meningen, kom lite till, började tänka på något annat medan jag läste vilket fick till följd att jag måste läsa om stycket jag just läst.

Inser att jag nog inte riktigt förstod det som stod där, så jag måste läsa om igen. Varpå jag givetvis tittar upp igen för att se vad killarna håller på med (och som fortfarande inte bryr sig om vad jag gör…).

Så tio sidor senare har jag kommit en bit men vet egentligen fortfarande inte så mycket om vad som står i boken. Men det ger sig väl.

Svårt att sitta still

Dan före dopparedan tillbringades vid poolen. Planen var egentligen att ge oss ut på en liten runda på eftermiddagen, men blotta tanken på att behöva leta parkering till bilen gjorde att man lixom drog lite på det. Kan man säga. Så pass att det inte blev något igår, utan då såg det mest ut så här:

Ja och så kopiösa mängder pommes frites, vit pasta och gelé förstås, alla delar av kolhydratscirkeln, iallafall för barnen.

Men en dag med sånt får räcka, så när juldagsmorgon glimmade åkte vi upp en bit i höjden, ca 1500 hm, och gick en vandringstur. Den skulle gå förbi speciella stenformationer, och eftersom vi inte har någon aning om något här egentligen (det är ju hela grejen med charter – att helt undvika landet man är i och inte vara ett uns klokare när man kommer hem än man var när man åkte) så tyckte vi det lät bra, och så var det inte för långt bort heller. 2-3 timmars vandring skulle det vara.

Och fint var det som alltid när man kommer upp lite i höjden, men inte sådär jätte. Det var en helt okej vandring kan man säga, inte jättekrävande (tack för det) men då inte heller så särskilt belönande. Men ganska fint iallafall, och det är ju aldrig fel att gå på en fin vällagd stenstig (finns DNT här nere också? Det var nästan lika fint ordnat som lederna i Norge!) genom en pinjeskog, med skön värme i grunden men svalkande vindar. Som skandinavisk sommar.

Rundan kallas för Piasaje Lunar, och kan vara mycket längre för den som har tid, lust och ork. Det finns massor av stigar där uppe, och man kan nog gå i dagar.

För oss (mest pga mig) blev det inga 2-3 timmar, utan snarare 4, men det var inklusive fikapaus och lite energipåfyll. Vi missade lunchen på hotellet också, så vi fick nöja oss med det som fanns i snackbaren, dvs mer pommes frites, halvfabrikathamburgare (det är för övrigt omöjligt att vara vegan här nere), chicken nuggets och så lite läsk för att skölja ner med. Bara nyttigheter.

 

I kyrkan igen

Ja det är ett jäkla rännande i den där Hagakyrkan. Man skulle ju kunna bli orolig för min religiösa obundenhet, men nej, ingen fara. Tvärtom behöver man bara sitta där emellanåt och lyssna för att fortsätta vara en god ateist.

Men det har sina fina ögonblick när dom som läser texter pratar om att vi ber (vi=dom i det här fallet) för de som flyr från krig, vi ber för barnen som inte har tak över huvudet, vi ber för …osv med en massa gripande saker som man inte kan stå oberörd inför. Fast inte hjälper det direkt att man ber och tänker på dom…

Idag var det iallafall första advent, och med det första adventskonsert. Varför krångla till det?

Smockfullt i Hagakyrkan

Vi (Haga Motettkör), Haga kyrkokör och Hagakyrkans barnkör, som en enda stor familj. Eller nåt. Vi stod på läktaren och de andra var där nere i koret. Och det var som förväntat; kyrkokören var väldigt mycket kyrkokör, barnkören sjöng illa men det var så gulligt ändå, och vi var bra vi också.

Le grande finale var naturligtvis Otto Olssons Advent. Jag har inte sjungit den sen jag var med i Chalmers Sångkör back in the day, och då kämpade vi som djur med den i minst en halv termin och ändå sjönk hela kören efter första orgelinsatsen. Den här gången var det lite annorlunda; vi fick noterna i tisdags, sjöng igenom den en gång och det var det. Sen en gång till på genrep idag, och inte sjönk vi inte.

Perspektiv.

Husromantik

Det är väl så att de flesta har en liten husromantiker boende inom sig. En husromantiker som inte alltid är där, men som poppar upp ibland, kanske när det varit extra mycket Ernst på TV. Eller vad vet jag som aldrig ser på TV förresten…

Men jag menar en sån husromantiker som vurmar för det som är lite gammaldags (fast det ska vara nytt, så man inte behöver renovera), lite slitet (fast inte trasigt som måste lagas), ett som ligger långt ute på landet (fast inte helt ödsligt så man får lappsjuka, och det måste vara ganska nära till affär och Systembolag!!) och inte så uppkopplat (fast det måste finnas WiFi).

Gärna i kombination med lite ruggigt väder så man kan kura inomhus (fast inte för ruggigt så man blir blöt när man ska ströva på sin romantiska promenad) och tända en eld som sprakar hemtrevligt i öppna spisen (fast helst utan att man behöver gå ut och hugga ved) och bara ha det sådär….ja…ROMANNNNNTISKT…

Vi råkar faktiskt ha ett hus som är nästan så! Men för att vi inte ska bli alltför romantiska vågar vi inte bo i det permanent. Och inte är det nytt heller, inte på de senaste 300 åren iallafall, men på dom andra punkterna är det ganska mitt i prick. Och nu är vi alltså där och har en PERFEKT (hashtag kanske?) helg. Det är lagom ruggigt ute, regnar lite grann men inte så det stör, brasan sprakar i vedspisen (vi har bommat igen den öppna spisen, så det får duga med vedspis) och O lagar mat på den.

Utan ström. Vi är SÅ Off the Grid. Fast vi har ju WiFi såklart, vågar inte gå helt off.

Med våra egna potatisar som vi odlat själva. Of course.

Fast det är inte hela sanningen.

Faktum är att O åkte ner på förmiddagen medan vi andra var på orkester och började värma upp huset så det skulle vara över 10 grader plus när vi kom ner, annars hade det kanske inte varit riktigt SÅ mysigt. Och uppe i killarnas rum var täcken och sånt lite småfuktigt tydligen, får se vad vi kan göra åt det i längden, kan inte minnas att det brukar vara ett problem. Och dessutom springer O ut med ojämna mellanrum och hämtar mer ved eller söndersågade pallar eller vad det nu är vi eldar för tillfället. Och så åt vi halvfabrikat vegobiffar till våra egenodlade potatisar, för vi är så FETT trötta på att laga mat….

Och efter maten är man så trött efter veckan att var och en sätter sig och ser på sin film/TV-serie på Netflix/HBO/YouTube eller vad det nu är. Och alla är lyckliga efter en grymt skön kväll.

 

Ny stad och gamla bekanta

Jag är i Lund, i Skåne. Skrämmande nära Malmö, som är en plats som man just nu inte är helt bekväm med att vara i, men man kan ju inte vara rädd för att åka någonstans heller, så…

Senast jag var i Lund var 1996 eller 1997 eller kanske 1998, och det starkaste minnet är att jag gick från vårt hotell (vars namn jag inte minns, jag tror det var Hotell Lundia), ganska dragen, till festen efter spexföreställningen som var någon annanstans. Och jag gick genom en park, det var väldigt blåsigt, det var typ bara jag ute och grenar föll omkring mig i parken hela tiden. Glad i hågen och lite uppiggad av det härliga vädret kom jag fram till festlokalen och sen är allt svart. Ungefär.

Lund är alltid bra spexturnéer, så det här är ett positivt minne det vill jag bara vara tydlig med, men just att jag så naivt gick genom den där parken när grenarna föll ner, stormen ven och polisen faktiskt rekommenderat folk att hålla sig inne (vilket förklarade varför det var så lite folk ute men inte hade nått oss festprissar på besök…) är det bestående minnet av den Lundturnén.

Men det var då runt 20+ år sedan, och nu är jag här igen. I arbete, inte fest och föreställning, utan för att representera Trafikverket på arbetsmarknadsmässa på Lunds Tekniska Högskola. Kavajen på mao.

Minnena från dom där spexåren är dock färska i minnet, och när jag nu har en gammal vän från spexet som numera bor i Lund har jag passat på och hälsa på.

I Hjärup, närmare bestämt, 3 minuter med tåg söder om Lund. Och om inte det var en Skåneidyll så vet inte jag.

Som en perfekt bild av hur Skånelängor i flera våningar sett ut i alla tider (??), otroligt vackert och passande att gå igenom från Hjärup station till deras hus. Fast idyllen spräcktes något när jag fick förklarat för mig att husen är producerade i mitten av 1990-talet fast i gammal stil för att det var några bröder som ville göra det på det viset. Dvs de har tunna väggar och alla andra nackdelar med modern standard, men är urmysigt och ser otroligt fint ut.

Där skulle jag trivas om jag skulle bo i Skåne! Förutom det där med att pendla hela tiden och köra bil vart man än ska, men jajaja. Jag kommer aldrig bo i Skåne ändå (berömda sista ord…).

God mat, trevligt sällskap, gott vin…

Efter några timmar hos Andreas och Mia och deras två söner var det dags att ta Pågatåget norrut.

Vann ett Pokemon Go-gym medan jag väntade på tåget, bra att ha något att göra, och så hemma på hotellet en halvtimme senare.

Från förorten in till city och sen ut till andra sidan av stan på 30 minuter. Lund är tydligen inte större än så.

Imorgon: Studenter – YAY!!!