Balettisdag!

Min flaxiga dag idag började med en tidig morgon ut till Orust, jobba i underbart vackra, vintriga miljöer (jo vinter på Orust, -6 grader och rimfrost minsann), ner till Göteborg på eftermiddagen, in till kontoret kl 17 för julbord och quizkväll, lämna 18:30 (precis när quizzet började 😦 ) för att hasta iväg till Lorensbergsteatern, sjunka ner i en stol och bli serverad det här.

Den Ryska Nationalbaletten framförde Svansjön. Och jag inser att jag faktiskt aldrig sett den, bara lyssnat på sviten (en reducerad version av musiken), så det var väl på tiden. Jag insåg också att jag faktiskt inte visste vad storyn var egentligen, mer än den vita svanen och den svarta svanen och att en scen/dans heter Den Döende Svanen och att det förmodligen är av en anledning.

Men det var intressant att se den förutsättningslöst och se om jag kunde förstå vad storyn var utifrån vad dom visade upp. Det kunde jag delvis. Det här är min Svansjön:

Jag förstod att mannen i vitt som uppträdde med sån självsäkerhet var en central person (yay, jag har verkligen slutledningsförmåga…), och att han var på jakt efter en fru bland stadens flickor men ingen passade honom. Jag fick också med mig att det fanns en mor med i bilden som inte riktigt var nöjd, att mannen blev kär i en vit svan (!) som han på något sätt inte kunde få. Istället var det en svart svan som kom in i balsalen på kvällen och var förförisk. Ja, så förförisk man nu kan vara i en svart tyllkjol och strikta gracila rörelser att följa, men med de ramar hon hade att tillgå var hon riktigt dirty.

Det är kväll, så prinsen har tagit på sig en svart jacka. Drottningen till höger, men i dunklet i teatern går det tyvärr inte att återge hur vacker hennes utstyrsel var. Den flaxande mannen bakom den svarta svanen som är lite svår att se. Sorry.

Och på nåt sätt fanns den vita svanen kvar ute i sjön och var olycklig och kunde inte komma in i balsalen och vara dirty hon också pga en man i flaxande kappa. Mamman/Drottningen (i en FANTASTISK klänning och krona!!) blev lite irriterad över att han velade så, men helt plötsligt var dom ute vid sjön igen och den vita svanen dog fast ändå inte, och mannen i den flaxande kappan var på något sätt inblandad. Mannen i vitt (prinsen?) jagade bort honom, den vita svanen levde igen och alla var lyckliga. Iallafall alla i vitt och prinsen.

Den döende svanen. Fast hon dog inte.

Nu låter det kanske som att jag raljerar här, men det gör jag inte, jag var helt trollbunden av hur vackert det var! Dräkterna, danserna och dansarna var underbara, och jag blev överraskad över att jag faktiskt skrattade flera gånger – helt på grund av narren som liksom var en sidekick till historien och lättade upp allt lite.

Men jag var ju tvungen att kolla hur storyn var egentligen. Så här står det på Lorensbergsteaterns hemsida:

Historien om den förhäxade svanprinsessan som bara kan befrias från den ondskefulle Trollkarlens trolldom genom äkta kärlek. Siegfried förväntas gifta sig med en passande flicka för att föra sin dynasti vidare. Han förälskar sig inte i någon av de flickor som skulle vara ett bra parti, utan i en främmande flicka, Odette, som förtrollar honom med sin skönhet. Siegfried svär Odette evig kärlek.

Den förbannelse som vilar över Odette, gör att hon bara kan ta mänsklig form under några timmar varje natt. Den ondskefulle trollkarlen ser sin chans, han låter sin egen dotter gå på fest på slottet i Odettes skepnad för att lura prinsen.

Planen lyckas och den förblindade prinsen bryter, utan att veta det, sitt trohetslöfte. När det går upp för Siegfried att han blivit lurad, bönfaller han Odette att förlåta honom, och det gör hon.

Så den flaxande mannen i svart var en ondskefull trollkarl, mannen i vitt är Prins Siegfried, den vita svanen är den förhäxade prinsessan Odette. Men ändå, i stora drag inte helt tokigt. Så då antar jag att hon inte längre är förhäxad på slutet eftersom hon fick äkta kärlek till slut.

En fantastisk föreställning, se den om du har chansen!

Smicker funkar

Det kom en fråga som var formulerad ungefär så här: ”Du som är så erfaren och har så kloka åsikter, kan du komma några timmar på tisdag och tycka och tänka lite tillsammans med andra kloka och erfarna personer (personer du redan känner väl men inte träffar så ofta, det skulle väl vara kul?!)? Du behöver inte förbereda något och det kräver inget efterarbete och vi hade varit sååååå tacksamma”

Vem säger nej? Ingen av oss 9 som var kallade till den här dagen iallafall, och förmodligen ingen av dom som är kallade till de andra dagarna heller.

Smicker funkar som bara den, så jag bokade om min tågbiljett till imorgon bitti (tvärs emot vad jag alltid säger om att resa Gbg-Sthlm på morgonen och vilka risker det innebär), och dök upp i Chalmers Kårhus på angivet klockslag.

Vi skulle diskutera vilka problem vi ser med dagens Chalmersspex, ur olika vinklar. Lösningarna kommer sen och lugn i stormen det är inte vi gamlisar som ska tycka och bestämma, det är alla generationer spexare, dom nuvarande också.

Och det står helt klart att vi som var där ikväll (aktiva i mitten/slutet på 1990-talet) inte riktigt förstår situationen på Chalmers som den är idag med studielån, CSNs regler och hur dom påverkar studenterna och hur det i sin tur påverkar hur dom kan engagera sig i tex spex. Hur spexet marknadsförs på skolan och i media verkar också vara annorlunda, samt det mest centrala kanske – att vi inte tycker att det är speciellt bra genomfört…Enligt våra mått mätt alltså. Men med tanke på det sviktande publikunderlaget så är det väl kanske även med deras jämnårigas mått mätt också.

Det här var första träffen, det blir visst en till, himla trevligt och nyttigt får vi hoppas.

Inte bara dum, utan envis också

När min mamma skulle sluta röka en gång för länge sen efter många år som aktiv rökare så frågade jag om hon kunde det.

– Klart jag kan, jag har ju slutat röka MASSOR av gånger!

Just då tyckte jag det var rätt knäppt sagt, men eftersom man som bekant förhoppningsvis blir klokare med åren har jag tagit till mig det här som ett litet mantra. Inte för att jag röker, men för att jag inte tränar.

Så jag ska börja träna (igen), det är något jag kan, det har jag ju gjort MASSOR av gånger! Det svåra är inte att börja träna, det är att fortsätta träna. När den första entusiasmen har lagt sig tre veckor efter att man började träna, vädret är skit och man vill bara sitta hemma och moffa chips – om man DÅ kravlar sig ur soffan och går till gymmet, DÅ är man igång på riktigt.

Sen har jag ju läst att det är viktigt att ha en målbild så man kan VISUALISERA sina (eventuella) framsteg. Så det här är min målbild:

Ja förutom Susanne Lanefeldts hårband, det får hon gärna behålla. Men smidigheten, den smidigheten….

Det här är en annan målbild (man kan ju vara både smidig och stark – sikta mot stjärnorna!).

Det kan väl inte vara så svårt att få en sån ryggtavla? Några timmar i gymmet bara. Ja om dagen alltså, i några år. Och sen deffa sig genom att äta äggvita och ris, mums. Fast det funkar ju dåligt för mig som är 95% vegan numera….gissar att No Egg inte funkar lika bra.

Men oavsett målbild är sanningen en liiiten bit ifrån kan man säga. Det är väl mer så här:

Men jag har börjat! Jag har skaffat mig gymkort (igen…jag kan börja gymma MASSOR av gånger!) – och jag har varit där idag (de två första veckornas entusiasm har börjat).

Vi hörs igen om 3 veckor när jag tar fram saxen och klipper gymkortet i strimlor. Om jag orkar.

Barn 💘 bibliotek

Det här är mina barn som hänger med mig på biblioteket. Jag är så lyckligt lottad att jag har barn som gillar att läsa böcker, och även att få böcker lästa för sig – fortfarande.

Man får en påminnelse då och då från skolan om hur viktigt det är att läsa högt för sina barn, hur många procent större ordförråd dom får  (eftersom man ofta läser lite mer komplicerade böcker när man läser högt än när dom läser själva) och hur avståndet i ordförråd växer nästan exponentiellt mellan de som får läst för sig högt upp i åldrarna jämfört med dom som inte fått det.

Så ibland åker vi ner till Stadsbiblioteket på Götaplatsen och hänger och läser böcker.

Ja det är en seriebok dom hänger över just där, för den som nu menar att det inte är bra litteratur, men jag vill bara vidga vyerna lite genom att tala om att boken ifråga är Superdövis och handlar om en tjej som har hörapparat men som går i en vanlig skolklass. Mina ungar älskar den, vi har lånat den förut och dom pratar ofta om den, hur tuff Superdövis är. Gissar att en eller kanske båda barnen identifierar sig lite med henne och att hon är annorlunda.

Hur som helst, jag är så otroligt glad över att dom gillar att läsa. Efter att vi läst högt varje kväll ligger dom själva en halvtimme och läser böcker, ett perfekt sätt att varva ner efter en dag!

 

Udda sidospår

Man ska väl ta alla chanser man får, är det inte så? Hellre säga ja än nej, våga-vinn och allt det där?! Well, det har jag iallafall gjort, vilket gör att jag numera är på Spotify!

Det var en kompis som skulle göra påläggsmusik och arra/producera åt ett synthband, Page, och behövde en fiol att spela en slinga. Så vi träffades en lördagförmiddag för snart ett år sen i hans studio/friggebod och spelade in. Jättekul.

Och nu ligger det på Spotify!! Ja och Youtube såklart.

I samma anda har jag börjat blogga på norska! Det är maken till en gammal spexkompis som la ut en öppen fråga om det fanns någon i nätverket som kunde skriva på norska. Jag tänkte ”hellre säga ja än säga nej” och sa således Ja.

Det var ingen jätteinsats – 350 ord om ett givet ämne som jag inte kan något om, men bloggar kan ju vara vad skit som helst (vsv) så våga-vinn och jag har skrivit mitt första! Och nej jag tänker inte dela ut länken. Men ett extra tack till I som hjälpte till med språket när min glömska hjärna sviktade lite 🙂

Ont gör det

Jag är tillbaka i Staden. Stockholm förstås. MIN stad. Ränderna går aldrig ur, det blir bara mer plågsamt för varje besök.

Stockholm är något speciellt, det är en viss lukt, känsla och en fantastiskt underbar stad. Båtarna, vattnet, stadsmiljöerna…och de gigantiska spindlarna som kan ta luften ur vilken GC-tur som helst, brrr.

Efter kursdagen i Solna åkte jag till mitt hotell på Kungsholmen (i Joakim-land, bittersweet) och gick därifrån ner på stan. Skulle ha en bok på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan, som i mitt tycker är landets bästa bokhandel, men dom hade den inte. Dags att omvärdera det där med landets bästa? Förmodligen. Gick vidare neråt Hamngatan, områden jag varit i så många gånger att jag bara hittar helt automatiskt, jag går bara inte fel och jag vet vart jag är på väg och var jag är hela tiden.

Det blev middag på Riche.

Nostalgifaktorn gick fullständigt i taket – trots att jag aldrig varit på Riche förut (jo det är sant!), men jag har varit mycket i områdena runt Stureplan ner till Nybroplan och gått förbi en miljon gånger, och idag var det dags att gå in. God mat men inte värd kostnaden, ska inte bitcha igen om en restaurang, men man går inte till Riche för den fantastiska maten, utan för stämningen och miljön. Och vinet. Gaawd vilket gott vin det var.

Sen gick jag hem till Kungsholmen, via Grand Hotell, Helgeandsholmen, Strömsborg och så över vattnet. GC-tur förstås.

Och så fruktansvärt melankoliskt hela tiden, och jag undrar om jag gjort rätt som befinner mig på den andra kusten eller om jag borde varit kvar här hela tiden och stärkt mina band till staden och vårt hus i skärgården. Och det finns inga rätta svar. Hade jag stannat hade jag väl hamnat ute i förorten precis som alla jag känner, jag hade inte haft råd att ha livet inne i stan som jag värdesätter så högt. Det hade väl bara blivit ett liv i pendlarmisär, något jag verkligen inte vill ha, och då är det väl bättre att jag är i Göteborg ändå. 

Men det känns blä just nu. Sitter på hotellrummet och lyssnar på Kent och känner mig obeslutsam och miserabel. Tur att det är borta imorgon när jag vaknar, för det är en jobbig känsla och stockholmslivet som jag vill ha hade aldrig funnits för mig.

Eller?

Brukar inte dissa, men…

…men jag tror jag har kommit upp i den åldern då man bara inte orkar vara så hänsynstagande längre, så nu kommer det.

Jag var ute och åt med G för första gången på riktigt länge. Vi kom fram till att eftersom vi inte setts på ett tag var det viktigaste att det fanns mat vi kunde äta båda två (hon har stränga kostrestriktioner och jag äter knappt kött), mer än att vi orkade välja restaurang och kolla menyer i all evighet.

Så det blev en köttrestaurang högt upp på Linnégatan; dom har vegoburgare till mig och G kunde få kött med sallad, så vi körde på det.

Och det var ju tur att vi hade varit tydliga med att det var sällskapet som var det viktiga och inte restaurangen, för maten var rätt kass och servicen också. Jag tog deras vegoburgare. Frågade servitrisen om det var en sån där färdiggjord bönburgare eller om det var något roligare men fick undvikande svar och orkade inte peta, så jag tog den. Burgaren var en torr historia som kändes som en leverbiff i strukturen (fast vego då), otroligt smaklös och tråkig. Visst, jag hade valt bort jalapeñosåsen och den skivade jalapeñon eftersom jag inte gillar stark mat, men varför måste alltid restauranger dränka vegomaten i starka såser bara för att dölja det faktum att dom inte klarar att få det att smaka gott?

Jag hade också tagit en side av svarta bönor till det facila priset av 25 kr som visade sig vara ca 1 dl bönor i nån mörk gegga. Smakade ingenting, helt värdelöst, men jag åt det för det var väl det enda på tallriken med lite näring i.

Efter maten var jag lite hungrig (!), men jag hade ju inte klarat att äta hela burgaren heller för den var bara för jäkla trist, så jag tog en efterrätt. Äppelpaj med vaniljglass och kolasås. Jag åt pajen och hälften av glassen, sen fick jag sockerchock (nä det fick jag inte men sötsmaken blev bara för mycket) och lämnade resten.

– ”Lite IKEA-varning på den efterrätten” sa G, och det stämde ju så himla väl. Kaffet som vi tog till var det bästa på hela måltiden. Hade varit ännu bättre om vi fått påtår, men servitrisen var överlag rätt frånvarande (bra gjort i en så liten restaurang, men hon var vid andra bord i närheten).

G var inte lika deppad som jag över maten, men inte långt ifrån. Brrr…

Så, det var mitt bitchande om restaurangen igår, nu tillbaka till mitt soliga jag. Men det känns bara som så totalt bortkastade pengar när man får såna upplevelser.