Jag springer så sakteliga

c25kÄr numera inne på vecka 6 av min Couch to five kilometers – program. Eller C25k som vi i gemet säger…Måste ju kalla det för något lite flashigare än vad det faktiskt är – annars är det väl ingen som vill starta ett sådant program. Eller?

Tidigare när jag gett mig på att springa har jag fått ont i knäna, så inte denna gång. Men däremot har jag ont i vänster fot, fast det känns inte riktigt som att det har med springandet att göra (jag kan bara inte kalla det för löpning när jag lufsar runt i godan ro…), utan något annat. Jaja, ont gör det iallafall – fast inte när jag springer, konstigt nog, men så fort jag går på foten däremellan, och det är ju större delen av tiden.

Men jag har iallafall varit disciplinerad. Till och med sprungit kl 6 på morgonen (well, det hann väl bli halv sju innan jag kommit ur sängen och ut på vägen) när vi var på en tvådagars jobbsamling (APT….en tveksam aktivitet som vi statsanställda måste ägna oss åt med jämna mellanrum) och jag helt enkelt inte hann min runda på kvällen. Så jag gjorde det morgonen efter istället.

Det var jag, hästarna och gässen som var uppe, inte en levande människa så långt ögat nådde. Men fint var det!

2018-05-29 Tofta Herrgård

Jag har sprungit på morgonen en gång till faktiskt! Inte klockan sex precis, men före frukost iallafall. Bokade en date med min man på stranden om 30 minuter (programmen är ca 30 min varje gång), för det brukar vara fint att avsluta springturen där nere och hoppa i. Och så även den här gången!

2018-06-02 08.41.29
Sprungen, badad och redo för dagen kl 08:40. Jomen!

Skulle sprungit idag men pausar pga foten, får se hur jag gör imorgon.

Blommigt linne i linne(tyg)

När mannen drar till Stryn (Norge) för att åka skidor blir det sena kvällar för mig. Symaskinen åker fram (och ner till huset i Åsa), och några lass med tyg och mönster ligger i högar och bara väntar på kvällen. För det är då jag sätter igång; när middagen är avklarad och det är kväll, och sen kan jag sitta hur länge som helst. Det börjar bli en del syfel sådär vid ettiden på natten så det brukar vara en naturlig tidpunkt att sluta för att inte skapa mer arbete än vad som är nödvändigt.

Till en lång Kristi Him kom det med tre Ottobre-tidningar och fem olika tyger. Ett dygn senare var den första produktionen klar; ett linne.

Och det är välgjort; Broderat linnetyg ytterst och en tunn bomullsvoile under som foder men inte så läskigt som nylonfoder.

Mönster från Ottobre nr 2-2015, och tyget har jag haft så länge att jag glömt var jag köpt det…men jag har ett likadant med grå bas, så det kommer väl snart också.

Syprojekt 316 är klart.

 

Inte så smart som jag vill vara

Jag är en mycket övertygad ateist som vilar trygg i min uppfattning att vi inte behöver religion till någonting över huvud taget. Själva historien som skrivs i Bibeln eller Koranen ids jag inte ens kommentera, och människor som gör goda saker i guds namn har godheten i sig och kan förhoppningsvis hitta drivkraften till de goda sakerna de gör inom sig själva istället för att hänga upp det på en fantasi.

Jag önskar att jag var bra på att argumentera om religion, men det är jag inte. Att jag tycker all religion är båg och att alla som sitter i ledande positioner i religiösa sammanhang skor sig på människors godtrogenhet och beroendeställning, är inget som kommer ändras oavsett vem jag diskuterar med. Och därför är jag inte så intresserad av att diskutera det. Men om man inte kan prata om det kan man inte försöka få andra att tänka till (jag är så naiv att jag tror att alla som är religiösa är det för att dom bara inte tänkt efter ordentligt), och oavsett sammanhang bör man kunna argumentera för sin sak. Det är bra träning.

Så jag läser lite böcker skrivna av folk som är kloka (utifrån vad jag kan bedöma, så det kanske bör tas med en nypa salt?), folk som tänkt igenom det här många gånger och som är oändligt mycket mer klartänkta, strukturerade och pålästa än jag själv.

Och som har argumenten.

Christopher Hitchens’ ”God is not great – How religion poisons everything” är en sann glädje att läsa; begripligt språk, bra resonemang (=lätt att följa), full av mörk humor och en strukturerad genomgång av varför gud förstör allt. Den kom ut 2007 men är lika aktuell idag. Jag har läst den flera gånger, både som ebok och som ljudbok men jag överväger att köpa den som översatt pappersbok så man inte missar något pga språk. Alltid hittar man något nytt.

Richard Dawkins ”The God delusion” är också bra. Han är lite mer självgod än Hitchens, men om man kan svälja det så är den en bra genomgång av bla varför inte moralen kommer från religionen (vilket många verkar tro).

Båda dom här två är kioskvältare som legat på topplistor i hela världen länge länge. Och det är troligt att folk faktiskt läst de, för de är läsbara.

Jag tänkte att jag skulle utmana mig själv lite och gå vidare till Sam Harris, också en mycket tung person i arbetet mot ett mer upplyst samhälle, och hans kioskvältare ”The End of Faith”. Ljudbok. Hinner inte sitta ner och läsa böcker. Eller, hinner gör jag väl, men har inte ro i kroppen.

Och nu har jag lyssnat igenom hela och måste väl konstatera att den var lite över mitt huvud. Iallafall som uppläst på engelska, kanske hade det varit det annorlunda om det varit på svenska. Men det var tungt material alltså….(tycker jag) Ganska långa resonemang innan man kommer fram till kärnan i ett argument, långa kringvägar med banor som fort blir tankevurpor.

Boken har tydligen legat på The New York Times bestsellerlista i 33 veckor. Jag vet inte vilka försäljningssiffror det innebär men förmodligen rätt höga, och jag har svårt att tro att merparten av de som läst den verkligen tillgodogjort sig den.

Iallafall kunde inte jag det – jag är väl inte så smart och tänkande som jag önskar att jag vore. Men jag härdade ut.

Och nu får jag luta mig tillbaka och lyssna på Asimovs ”Foundation”, en bokserie jag läst för många år sedan, Science Fiction men inte så utspejsat och konstigt, utan mer baserat i en fiktiv vetenskap – Psykohistoria, som är intressant.

Jag har uppfyllt min faktakvot tillsvidare och nu kan jag vältra mig i SF ett tag – Yayy!!

 

Årets första dopp!!

Yes, idag kom årets första dopp. Det var ganska kallt; en kille på stranden sa att det var 14 för två dagar sedan och nu har solen gassat i två dagar så det kanske är 16. Varför hoppa i havet när det bara är 16 grader kan man undra? För att det är 27 grader i luften kanske (även om det bara var 22 när jag var nere vid 17:30)? Skulle kunna vara, men lite värme i luften räcker inte för att få ner mig bland isflaken.

Nä, jag hade helt enkelt bestämt mig för det, och orsakerna är flera:

  1. Jag har tröttnat på att jag undviker allt som är obehagligt (tex hoppa i iskallt vatten) om jag kan och därmed missar en del saker som jag tror jag skulle gilla (känslan när det första obehaget gått över)
  2. Om jag får bli gammal (det är ju inget jag tar för givet längre) vill jag bli en sån där tant som går ner till stranden i badrocken på morgonen med kaffekoppen i handen och tar mig ett dopp. Då måste man klara av att bada i kallt vatten.
  3. Jag har tre kompisar som, oberoende av varandra, har börjat vinterbada. Innerst inne vill jag också göra det för det verkar så skönt, speciellt om man har en bastu i närheten eller har tränat eller något liknande. Men jag törs inte för det är så kallt.

Tre goda anledningar, eller hur?

Det finns en fjärde också, och det är att jag ibland säger till mina barn när det är något dom inte vill göra ”- Men bara gör det, det är inget farligt och du dör inte av det, och när du gjort det kommer det kännas så himla bra”. Tex hoppa i vattnet i simskolan, spela på konsert eller något annat man drar sig för som egentligen är kul. Och om jag är så hurtig gentemot dom så borde jag väl föregå med gott exempel själv, eller hur?

Eftersom jag satsar på att jag får bli en tant så småningom så tänkte jag att jag skulle prova det där sättet som tanter badar på och som jag aldrig förstått. Det där när dom står och skvätter upp vatten på överkroppen och så smått går utåt. Själv går jag utåt och försöker hålla mig så torr och varm jag kan så länge som möjligt, men jag tänker att dom har en poäng. Om man skvätter på sig själv kanske man svalnar så smått och kommer ner till vattentemperaturen blir det skönt fortare?

Jag provade, och oh yes, det fungerade. Som en dröm. Jag är härmed en tant när jag badar. Men jag badar!!

100%

Ja då är det dags att ge sig på den igen. Motionen. Alla tjatar om hur bra det är att träna, och det motverkar både det ena och det andra. Jag förstår inte men gör ett försök till att dechiffrera detta som verkar så fantastiskt men som jag bara tycker är

tråkigt

TRÅKIGT

TRÅKIGT

2018-05-07 19.51.09.pngSå var det sagt och gnällandet är färdigt och jag får snällt foga mig och…ja träna helt enkelt. Springa har jag gjort förut tills knäna protesterat efter några veckor, men skam den som ger sig och allt det där och nu är det dags att aktivera min lilla app igen som sakta och metodiskt ska bygga upp min stackars kropp.

Jag tar det lugnt; Soffpotatis till 5 km på åtta veckor. Ja jag ska alltså inte ta åtta veckor på mig att springa 5 km, nä det tar väl en halvtimme kanske, men hela programmet är åtta veckor 🙂 Bäst att vara tydlig här, man vet ju aldrig vad man gett för intryck. Eller jo, det vet jag nog – Sporty Spice har aldrig varit mitt mellannamn direkt…

IALLAFALL…jag har nu hållit på en vecka, och jag känner mig som en som går på något avhållenhetsprogram fast tvärtom – istället för att säga ”IDAG ska jag vara nykter” måste jag säga ungefär varannan dag ”IDAG ska jag ut och springa”. Ja, och sen göra det också såklart. Och jag är inne på vecka 2 nu, dag 1!

 

(lämnar lite plats för spontana applåder)

 

Idag gick turen till Slottsskogen eftersom jag var i stan. Jag hörde tuff musik dundra där innifrån och tänkte att det väl var något evenemang på gång. Och det var det. Vårruset, närmare bestämt, med 10 000+ kvinnor i alla åldrar som vällde fram genom Slottis.

2018-05-07 19.17.12

 

Så jag fick tänka om lite med min runda. Nu springer jag ju så förtvivlat korta sträckor än så länge så Vårrusets utbredning i markerna är väl ett problem med relativt begränsad omfattning, men ändå. Dom hade lagt loppet precis där jag tänkt springa.

Så jag sprang med. Alltid var det några som blev förvirrade när jag helt plötsligt tog en annan väg än dom, och det bjuder jag på. Lite kul får man väl ha?

2018-05-07-19-29-04-e1525724043314.jpg
Sporty Spices i alla åldrar och storlekar bara väller fram

Andra tog det mer soft och satt i den ljumma kvällen (20 grader…yum…) och satt helt sonika och tittade på när andra ansträngde sig.

2018-05-07 19.42.03.jpg

Mer mitt team, men inte längre. Eller inte just nu iallafall – får se hur länge jag orkar försöka motionera den här gången.

Men jag ska cykla, för DET tycker jag ändå är rätt kul.

Sporty Spice kan ju inte bara hålla på med en sport eller hur?

 

Cork, dag 1

Upp i gryningen och ut till Heathrow för vidare transport till Cork.

Jag sov sjukt dåligt i natt och tillslut gick jag upp bara för att det inte var någon idé att ligga kvar för jag kunde ändå inte sova.

Frukost på Heathrow, flyg, framme i Cork halv elva. Fem kilometer in till stan, bra med små ställen.

Rummet var inte tillgängligt förstås, men inte hängde jag läpp för det – nej jag hade ju ändå tänkt ge mig ut på stan och kolla runt lite. Söderut hade jag tänkt bege mig först.

Deprimerande tur på flera sätt; många DNF’er trots bra hintar, och väldigt tydligt att Irland inte är ett ekonomiskt välmående land.

Husen är dåligt underhållna, färgen och putsen flagar och det ser rent allmänt väldigt väldigt slitet ut.

Men fint på håll

Fint att gå runt på stan och cacha lite innan de andra kom vid 15-tiden, som vanligt ett fantastiskt bra sätt att bekanta sig med nya miljöer.

Till exempel stötte jag på ett torn mitt inne i stan, som jag aldrig hade sett annars.

Det var en gammal kyrka som hette Red Abbey och är från 1200-talet, och det som är kvar är klocktornet.

Hur häftigt som helst ju! Där stod det mitt på ett litet obetydligt torg mitt inne bland husen. Enligt texten har det varit sockerraffinaderi i kyrkan under årens gång också och så lite brand, och så var det bara en tumme.

Men vilken tumme!

Vi spelar blomsterspel

För ett tag sen köpte vi ett spel som heter ”Svenska blommor” eller något liknande. Ett kortspel ungefär som Löjliga Familjen fast med blommor och deras familjer. Och nu när jag och Hannes var själva hemma fick vi lust att provspela det.

Blomsterspelet

Det gör sig sådär halvbra på två personer, men vi lät oss inte nedslås.

-”Har du några ur familjen Korgblommiga växter?”

-”Nej, har du några ur familjen Orkidéväxter?”

Och så håller man på. Vissa familjer är bara en, några är två, medan andra är 7-8 stycken.

Så samlar man på familjer och lägger ner i hög hos sig själv när man antingen fått alla i en familj, eller om familjen är fler än 5 stycken så får man lägga ner när man har 5 i den familjen.

Bilderna är ur den klassiska blomboken som ”alltid” har funnits (tror det stod i kartongen att den kom ut på 1950-talet) och är så himla fina.

Och självklart lär man sig något. Framför allt är varje kort en aha-upplevelse ”jasså är det DEN som är kabbeleka”, eller ”DET ogräset, heter det gulmåra”, och alla som är i familj med varandra där man ser att dom ju dessutom liknar varandra.

Nu har vi spelat det massor av gånger, och det är faktiskt ett riktigt kul spel (även om det inte är ett kulspel), som varmt rekommenderas av stor och liten.