Grymt stolt över mig själv

I give you….min träningskalender för 2020! (inte den med all träning jag tänkte göra, utan den jag faktiskt gjorde)

Och vad är det vi tittar på?

Jo, en försiktig start i mars (januari och februari behöver vi inte ens titta på, blankt som en lönecheck), som fortsatte hyfsat in i april och början av maj…

Emojione 1F447.svg

Emojione 1F447.svg

Nya friska försök i juni, gick halvbra…

Emojione 1F447.svg

Emojione 1F447.svg

Garmin 405. En traktor.

Och sen BAM!! I juli hittade jag min gamla pulsklocka igen i en låda nere i Åsa och satte igång ett Runkeeper-program som jag redan försökt mig på förut (och gett upp).

Men gav jag upp den här gången? Oh no, inte än iallafall…

Sen juli har jag sprungit tre gånger i veckan! Först ett 10-veckors Runkeeper-program som väl var upp till 10 km tror jag, och det avslutade jag i början av september. Min belöning då var en ny pulsklocka – en som man kan koppla upp mot telefonen för att synka aktiviteter, och som man kan ha musik på och få träningsprogram i.

 

Så då började jag med ett nytt program genom Garmin istället (de blå strecken visar planen, de gröna vad som är genomfört), som skulle vara klart i början av januari och som var 10 km på 55 minuter. Det var tydligen att ta i lite för hårt för fort, så någon gång i november bytte jag till ett annat program, att bara genomföra 10 km över huvud taget, och det programmet är jag på nu. 

Det programmet tar slut någon gång i februari, så då börjar jag väl med ett nytt då. Poängen är inte att nå ett mål egentligen, det är att komma ut och röra på mig, få gröna pluppar i en lista, vad som helst som får mig att träna – eftersom argumentet att ”det är bra för mig” absolut inte funkar.

Men just nu (medan jag pustar ut efter min 9 km-runda idag, så fick jag det sagt också…) tittar jag på mina framgångar i 2020 och klappar mig själv hårt och nöjt på axeln! Och när man får gå på gym igen ska jag komplettera med styrketräning också.

Stegutmaning

Dom säger ju att det är så bra att gå ut och gå. Exakt vad det är bra för har jag glömt men det är säkert något viktigt, så då går vi ut och går. Det är antaget en stegutmaning på Garmin att gå 10 000 steg varje dag i 30 dagar. Första dagen var julafton, så det har redan gått en vecka.

Men det tar så lång TID att gå 10 000 steg!! Och när vädret är kasst är det extra utmanande. Tack och lov (?) springer jag redan 3 ggr i veckan, så där får man ihop några tusen steg ändå, men dom andra dagarna? Bara ut och knata.

Att stilla röra sig i hemmet gav knappa tusen steg. Ut och gå mao, ner till Näsbokrok för om man går dit ner får man ”automatiskt” några kilometer i benen pga att det är en bit dit.

Totalt blev det ca 7 km och 9000 steg, dvs ännu en dag har jag klarat 10000-stegskravet, yayyy!

Och det är ju fint när man väl är där nere…

Ingen prestationsångest

I fredags var min sista dag på jobbet för det här året. Jag hade för många semesterdagar att ta ut, så jag passade på att göra en lång ledighet av det. En sanning med modifikation; på grund av rådande situation i ett projekt kommer jag jobba en del den här veckan också, men inga fler tiotimmarsdagar, det har det varit nog av de senaste två månaderna.

Ja, lussebullar utan djur i, smakar precis som dom med djur i

Men det gör att flyttlasset gått ner till Åsa, som är basen den närmaste tiden. Och med ankomsten här får jag som vanligt lite energi till annat som inte prioriterats innan. Så det blev faktiskt bakat! Både lussekatter, pepparkakor och matbröd.

Pepparkakorna kan jag inte ta åt mig äran av, de gjordes av Hannes och hans kompis som var här nere med oss i helgen. Hon hade gjort pepparkakor förut och var van att hjälpa till i köket, det märktes med all önskvärd (och icke önskvärd från somliga) tydlighet, vilket orsakade en del friktion kan man säga utan att avslöja för mycket.

Den här julen har alla möjligheter att bli precis så lugn och stilla som man behöver. Inga resor någonstans because Corona och inga besök på själva julen heller, och för några som brukar tillbringa större delen av sommarsemestern och julledigheten med att fara land och rike runt för att pussla ihop allt, så är det inte så tokigt ändå.

Det är däremot enormt tokigt och fruktansvärt tragiskt och smärtsamt att jag inte träffat min pappa och E på snart ett år (senast var julfirandet på Teneriffa 2019) och min mamma och T sen i mars nere på Cypern där vi var precis när Coronan bröt ut, och mina svärföräldrar har jag inte sett sen sportlovet. Träffa vänner är det sparsmakat med, någon enstaka här och där – mest en som redan haft Corona och kan förväntas vara immun, men i övrigt….

2020 är helt klart ett speciellt år som snart tack och lov går i graven snart, men det har också sina uppsidor som jag tror alla yrkesverksamma ändå sett som positivt – att vi har mer tid. Därmed kan jag helt utan prestationsångest fortsätta min semester med att baka knäck och kola och kanske till och med hinna misslyckas med en omgång eller två utan att det är någon kris. Ups and downs hela tiden.

Kreativitet

Man måste ändå säga att vi det här året sett många fina kärleksyttringar och ”ta-hand-om-dig”-skyltar och annat som piggat upp i den trista vardagen. De stora ljusskyltarna på vägen in till Göteborg till exempel som brukar göra reklam för event har istället ett stort fint hjärta (och en uppmaning att hålla avstånd förstås), som ser så fint och värmande ut när man susar förbi.

Jag går till jobbet nu igen, för det är en rätt dålig arbetsmiljö att sitta hemma när man behöver två skärmar att jobba vid. Märk väl, jag GÅR till jobbet. Och när jag är där är vi 4-5 pers i ett utrymme gjort för ca 100 så det måste vara ok.

Utanför jobbet är det byggen på gång (som i hela Göteborg…), den nya Hisingsbron växer fram vid sidan av Göta Älv-bron, och rakt framför kontoret ett hotellbygge. Tråkigt kan man tycka, men så plötsligt…

I fönstren i hotellbygget har någon ställt ca 30 vita roll-ups och belyst dom med röda lampor så det blir ett hjärta. Det är så himla fint gjort, tänk att någon kommit på idén, fått lov att köpa in grejer och så räknat efter var dom behöver stå för att det ska bli ett hjärta, och så gjort det.

Det behövs så mycket i mörkret som är ute nu och det tunga i hela situationen vi är i, och jag är rätt säker på att det inte hade hänt ett vanligt år, utan att det är en fin bieffekt av det här hemska året. Lite mer medmänsklighet.

Det är i hallen det händer

Det gick inte att vänta. Måste bara kolla vad som är bakom de där konstiga hörnen i hallen som låter ihåligt när man knackar på dom. Så rifs, bort med alla kläder (dom bor numera i vårt lilla lilla vardagsrum), och så in med en kofot för att bända lite.

Några knak och brak senare bekräftades misstankarna; ett ventilationsrör. Det kunde man förstå bara genom att titta på ventilen som sitter där uppe, men ändå bra att få det bekräftat. Och att dom byggt en så stor låda runt röret.

Notera det blå golvet som varit där en gång, rätt snygg färg när man tittar noga. Inget jag vill ha i en hall i en sån här lägenhet, men färgen i sig är snygg. Vidare demolering får visa vad som finns under golv och bakom resten av väggarna…

Belöningen efter två månader

Jag började med mitt springprogram (det bär emot att kalla det löpning, det låter lite för seriöst) för drygt två månader sen. Ett 10-veckorsprogram som skulle ta mig från 0 till 10 km genom strukturerad ökning av intensitet och längd och att springa 3 dagar i veckan.

Tre dagar i veckan blev det, amen till det, men jag är inte uppe i några 10 km. Ökningen i längd efter ca halva tiden var alltför snabb och därmed ökade risken för skador dramatiskt, så jag följde programmet till två tredjedelar – på måndagen och onsdagen gjorde jag som dom sa, men på lördagen sprang jag aldrig så långt som man egentligen skulle, men jag SPRANG! Ganska bra har det gått också – inga skador eller ömma knän, och jag har kommit ner i en kilometertid på 6:40 ca som en skön springfart, inte illa.

Och jag satte upp en belöning för mig själv; klarar jag mina 10 veckor får jag köpa en ny pulsklocka.

Så nu är de 10 veckorna förbi, och RIP Garmin 405. Tack för många bra år men det känns otroligt otidsenligt att hålla på med den där ANT-USB’n (vilket inte var lika otidsenligt när klockan var ny, det vill jag bara säga!), att inte ha överföring till mobilen automatiskt, och att det är ett jäkla pill att få in träningsprogram. Och när GPS’en börjar få svårt att hålla koll på mig så kan man ju ställa sig frågan vad man ska med en GPS-klocka till.

Istället HEJ Garmin Venu! En klocka som jag spanat på ett tag nu (typ sen jag satte upp målet) för att se vilken klocka som borde passa bäst för mig. Krav: att kunna ha musik och träningsprogram i den och därmed slippa ha med sig mobilen ut när man springer, den ska vara snygg så att man kan ha den till vardags också, gärna en med betalfunktion så man även där slipper ha mobilen med sig i affären (jag har slutat helt att betala med kort numera, betalar bara med mobilen. Eller nu då med klockan), och såklart alla standardfunktioner som steg, puls, och sportklockefunktionerna.

Det blev dessutom ännu bättre när det fanns ett demoex till salu på Elgiganten i Gävle 1000 kr billigare än ny. Gävle? undrar den förnuftige som vet att vi bor i Göteborg. Jomen det var ju så att O skulle åka upp till Norrland dagen efter att jag hittat klockan i Gävle, så han stannade till där och fiskade upp den!

Hittade snabbt ett i mitt tycke snyggare klockgränssnitt på Garmin IQ, har testat den ute och sprungit ett löpprogram på mitt nya 0-10km som jag började på idag (måldagen är i januari, så det är gott om tid) och den funkar bra.

Allt är inte perfekt, men för den prisklassen är den mycket bra och jag är jättenöjd. Så nu måste jag ju fortsätta springa eftersom jag gjort den här investeringen bra trick eller hur? Funkar bättre än gymkort iallafall.

Otippad glädje

Det var dags att sjunga på gudstjänst. Inget jag i vanliga fall slår volter av glädje inför, men det är som bekant inget som är som vanligt just nu, och när man inte sjungit med superproffsiga Haga Motettkör sen i början av mars, ja då är man tacksam för lite.

Ja, Haga Motettkör har efter ett halvårs tystnad tagit upp verksamheten igen, under Ulrike Heiders taktpinne, men inte som vanligt det heller. Den vanligtvis inte så stora kören (vi är väl ett trettiotal kanske) är nu uppdelad i två halvor; tisdagskören och torsdagskören och repetitionerna är nu bara en timme, mot vanligtvis 2 och ibland lite mer. Vi sjunger inte heller upp längre, för att minska den tid vi är i samma lokal (Hagakyrkan), utan det får var och en göra själv. Vilket man (= jag) naturligtvis inte gör, men som tur är sjunger jag alt och inte sopran.

Som bekant blir det inte alltid som man tänkt, tex att man sjunger altstämman i vanliga fall men helt plötsligt pga personalbrist i sopranstämman får byta stämma med 1 minuts varsel. Visserligen bara på en låt av fyra (stackars G fick byta på alla), men i ett tonläge som jag inte sjungit i sen typ 2008. Inte min backyard längre, mao…

Och visst, jag är en hejare på att läsa noter men sen var det det där med att sjunga pianissimo på höga f. Det gick ok på repet (vi körde igenom den EN gång), men inte så ok på framförandet. Min karriär som andrasopran får nog betraktas som över, och det är okej. Jag kan nog göra inhopp framöver också, men jag måste nog 1) få sjunga upp ordentligt, och 2) inte vara ringrostig mtp sångteknik så som man blir efter ett halvår utan repetitioner…

Men det var kul ändå, det är så otroligt roligt att sjunga i Haga Motettkör, vi låter så fantastiskt bra för det mesta, så en gudstjänst hit eller dit, vem bryr sig?

Jag lyckades till och med få ner A och H för att lyssna. Dom vet att jag tycker det är ok att sitta i bänken och köra PokémonGO eller läsa en bok, eller kanske lägga sig ner och bara slappa. Det viktiga är att man är där och hör musiken och försöker ta den till sig. Och nej, man behöver inte vara finklädd. Musik är för alla.

Äntligen lust att skriva

Den där rapporten från Arkeologerna har väckt min skrivlust, och jag håller på att skriva för att berätta det lilla vi vet om de som bodde på gården Tjuvkil – och det är så HIMLA kul!! Men det tar tid att leta reda på fakta, läsa rapporten och söka information om det man vill skriva om, och tid är en bristvara även när man har hemmakontor, men det viktiga här är att LUSTEN finns där! Tjoho, det är kul att skriva igen!

Börjar springa (igen)

Sent omsider den här sommaren har jag kommit igång med att springa. Igen.

Precis som SOMLIGA är experter på att sluta röka (”Jag kan sluta när jag vill, jag har slutat MASSOR av gånger” är ett av mina favoritcitat <3) är jag expert på att börja motionera. Helst springa, men gym kan jag också börja gå på lite då och då. Problemet med gym är att det fort blir väldigt dyrt när man bara börjar och aldrig fortsätter, så där är springa bättre.

Garmin 405. En traktor.

Den här sommaren har jag dessutom dammat av min gamla Garmin pulsklocka som jag köpte anno dazumal cirkus 2010 eller så. Den är som en gammal traktor bland räserbilar, men jag har gett mig tusan på att den ska funka och det ska gå bra, gammal är äldst och allt sånt där. Men faktum är att den har en del avigsidor med sig.

Som att den till exempel med högst varierande liv och lust mäter hur långt man har sprungit eller i vilken fart. Två parametrar som det är rätt käckt att ha lite koll på när man springer. Ja för jag kör Runkeeper på mobilen samtidigt som jag kör pulsklockan bara för att ha lite att jämföra med.

Från början hade jag Garminklockan som säkerhet och Runkeeper som experiment för Runkeeper var så himla instabilt medan klockan var stadig och trovärdig. Men nu har det helt märkligt svängt över på nåt konstigt vis och det är Runkeeper som står för stabiliteten och pålitligheten, medan Garmin 405’an ger osäkra resultat.

Ett exempel: Idag sprang jag 3 km (i ösregnet klockan åtta på kvällen, ja ni kan applådera nu tack), en liten runda i Slottsskogen. Visserligen hade både klockan och appen ganska lik uppfattning om min genomsnittshastighet, vilket de inte brukar, men klockan hittade inte GPS förrän jag var en bra bit in i Slottis, och när jag kommit halvvägs och vände tillbaka tappade den kontakten helt. Fullständigt värdelöst.

Om man försöker hålla lite koll på hur fort (=sakta) man springer och vill se till att hålla jämn takt – eller för den delen ojämn och springa fort vissa sträckor, är det grymt bra att ha en klocka eller app. Men när appen vägrar koppla ihop sig med pulsbandet får man inte med pulsen, men bandet funkar ihop med klockan…

Lösningen kan vara att uppgradera sig på pulsklockefronten. Det kostar pengar. Eller så kan man använda en annan app som gillar pulsbandet bättre, dvs Polar. Men i Polar-appen finns inte programmet jag följer, det finns i Runkeeper, och Runkeeper gillar inte när man kör andra appar samtidigt, då vill Runkeeper stänga ner sig och det är inte heller bra.

Då kan man byta program till ett som finns i Polarappen. Eller köpa en ny pulsklocka som har träningsprogram inbyggda i sig och mäter pulsen direkt på handleden från baksidan av klockan, och från den kan man spela musik också, dvs man slipper helt ha mobilen med sig. Vilket är käckt nu i en värld där mobiltelefonerna börjar likna tablets i storleken och är lite byngliga att ha på armen, måste medges.

Eller så skiter man i allt sånt och går bara ut och springer. Men jag känner mig själv; utan teknik är det inget roligt, och jag kommer bara slöjogga.

Och jag har ju faktiskt hållit på i 6 veckor nu, så snart kommer den tiden då jag brukar börja tröttna på det där med att springa, och känna ”jag kan det där nu, jag behöver inte gå ut”. Då kanske pulsklocka känns som en onödig investering…

Då är det nära till nyår och dags att skaffa gymkort och börja gå på gym igen!

Hallandsleden etapp 2

Efter några dagars vila med bara hårt trädgårdsarbete dagtid och sömnad kvällstid som enda syssla är det fint att koppla av med lite vandring igen. Eller, koppla av…det var en bitvis rätt jobbig vandring, så så här 16 km senare är man rätt mör.

Tolvåringen följde med ytterst motvilligt och bara för att vi tjatar om hur bra det är att bygga upp muskler i kroppen när man växer typ en decimeter i kvartalet, så man inte faller ihop som en burksparris. Men han tog täten och med den äran – han går ifrån mig hur lätt som helst, det är helt klart.

Etapp två börjar där – tadaaaa! etapp ett slutar, dvs vi fick gå förbi vår fina badplats vid Stensjön igen. Sen en kort sträcka uppe på en bilväg innan det gick brant uppför och in i skogen. Ganska mycket skog faktiskt, många slingriga branta stigar med gott om stenar och rötter att snubbla på, inget för den som är ostadig på foten.

Pliktskyldigt stannade vi vid skylten som talade om att det var Brattabjärs gravrösen, sa våra oooohhs och aaaaahs och gick vidare. För ärligt talat har jag det inte i mig att stå och hänfört beundra högar av sten och låtsas att jag känner historiens vingslag och att jag tycker det är fantastiskt att man gjorde en så stor hög för bara en person. Men det är faktiskt fantastiskt – allt detta jobb för att gömma en enda död en. Men det finns så mycket som är fantastiskt, så… Moving on!

Gravrösena kan skymtas mellan träden längst bort i fjärran. Det var så nära vi kom.

Uppför och nerför, genom skogar och kalhyggen, skönt med frisk luft och inga barn som klagar utan bara knatar på. Vi gick och gick så vi glömde att stanna, och tillslut var vi så trötta att när vi väl såg en bänk att sitta vid så var det bara att dråsa ner på den, trots att vi egentligen bara var 2 km från lunchstället i Naturum på Fjärås Bräcka.

Visst ser det idylliskt ut på vår lunchplats? Sanningen är att vindarna är svinkalla och väldigt hårda, jag hade på mig T-shirt, någorlunda vindtät jacka och ändå frös jag som en tok. Och visst saknas någon på familjefotot? Det stämmer, för O var tvungen att backa bandet och gå tillbaka samma väg vi kommit för att försöka hitta sina solglasögon som han upptäckte att han tappat.

På Naturum åt vi en väldigt god ärtsoppa med gott bröd och tapenade på kalamataoliver (!) till. Inte riktigt den långsamma, njutningsfulla lunch jag sett för mig – O rusade iväg och vi andra glufsade i oss maten så fort vi kunde så vi kunde börja gå igen innan vi frös till och stelnade helt.

Så upp och hoppa igen! Och när solen kommer fram och man rör på sig blir det ganska fort och ganska skönt, så då kan man gå och gå igen och njuta av omgivningarna, för det är fint där uppe.

Kungsbackafjorden i fjärran, åkrar emellan, och åsen som är Fjärås Bräcka som man går på

Och bara en bild till på lummig, fantastisk skog, ok?

Sista pausen för dagen vid badplatsen vid Skärsjön. H sa att han skulle bada men isande vindar kan få även den mest entusiastiska att backa några steg. Lite fika med kaffe och bulle blev det iallafall innan vi gav oss i kast med de sista två kilometrarna av upp-och nerförsbackar.

16 km väldigt fin och varierad vandring; stigar, grusvägar och asfalt, uppför och nerför (och uppför igen…), granskog, bokskog och björkskog. Lunch på halva vägen där det kunde varit varmt och skönt och en stund i solen och säkert är det andra dagar. I slutet av etappen ligger Äskhults By där man kan gå och ta sig en fika om cafét är öppet, övernatta i vindskyddet, fylla på färskvattnet eller bara använda toaletterna.

Vad väntar ni på, ut och gå etapp 2!!