Cypern 2020, dag 1

Så var jag äntligen här igen, på Den Fantastiska Ön. Man ska ju inte ta ut sig fullständigt redan första dagen på semestern, så dagen spenderades i närområdet. Inte så många överraskningar här numera, jag har väl sett de flesta platser här nere i öns sydöstra hörn tror jag, men det är fint att besöka kända platser igen.

Tex skulptur-och kaktusparken i Ayia Napa där det kommit massor av nya konstverk sedan jag var här senast för två år sen. Metallskulpturer till exempel, riktigt snygga dessutom.

Spana in spindeln i sitt nät…rätt biffig och glänser gyllene. Mässing gissar jag.

Annars är det mest stenskulpturer, hundratals vågar jag påstå, och det blir fler och fler varje år. Vissa stora och intressanta, andra mest lite konstiga och känns som en bra deal för en konstnär som fått mycket pengar (?) för att göra en gigantisk näsa och mun. Men så har jag heller aldrig utgett mig för att vara någon konstkännare – och det lär väl aldrig hända heller.

Jättefina blommor i metall, som vajar i vinden. Ayia Napas hotellcirkus i bakgrunden.

Besök i Sirapshuset

I Haga Motettkör är min plats i uppställningen bredvid Patrik. Patrik är fotograf och keramiker och har sin verkstad i det gamla Sockerbruket i kulturarbetarmeckat nere i Klippan i Göteborg.

Sockerbrukets gamla industrilokaler innehåller numera allt möjligt; fotostudios, keramiska verkstäder, textilverkstäder och en massa annat, men det här var första gången jag var där – för att besöka Patriks verkstad såklart.

A och H var med också; dom är i allmänhet ganska intresserade av vad andra håller på med sådär men som vi andra fastnar dom lätt i mobilen, så man får hitta på platser att mötas på, och för det här var dom entusiastiska.

Det visade sig att det är ett verkstadskollektiv just där Patrik har sin verksamhet; dom är 4-5 stycken som har varsina områden i verkstaden. Alla är keramiker, men dom har sina egna nischer; en verkar helt ha snöat in på vitt och blått porslin (väldigt snyggt!), andra gör skulpturer, men Patrik är den enda som gör brukskeramik, om jag förstått det hela rätt.

Och vi fick våran rundvisning, med en visning av hur otroooooligt lätt det är att göra en liten skål. Man bara sätter en klump lera på bordet, sätter igång snurret, drar lite med fingrarna på rätt ställe i rätt ögonblick och trycker lite här och lite där, och – voilá! En skål är född. Inte svårare än så. Några års träning bara eventuellt.

Jättemycket fin keramik han hade gjort, men vi behöver verkligen inte fler saker hemma hos oss…fast kanske något?

Ta en titt på Patriks hemsida, där finns en del fina bilder på det han gjort, väl värt ett besök!

 

Backar ett steg

Jag har tänkt efter vad som är problemet egentligen. Och jag har kommit fram till att det är en direkt throw-back till vintersemestrarna när jag var 10-15 år. Lite långsint att skickas tillbaka till den tiden kan man tycka, men det känns precis likadant som det gjorde då. Det där att man ska ut i backen och ha så JÄVLA roligt hela tiden. Det är liksom inte okej att tycka att snö är blä, man är ingen riktig människa då, snö är KUL, åka skidor är KUL och så är det med det. Alla ÄLSKAR att åka skidor.

Det hade väl varit bra om det inte var så ”etta-nolla”. Dvs 99% av tiden lever man i en värld (Göteborg) där det inte finns snö över huvud taget, plus att jag kommer från en värld (Stockholm) där jag knappt sett snö heller under uppväxten. Dvs ingen naturlig relation till snö, men varje vinter skulle man åka på familjetur en vecka till fjällen för att ha JÄTTEKUL och åka massor av slalom. Mina tydligaste minnen från alla dom där resorna är temperaturer på -17 grader och vuxna som fnyser när man tycker att det är kallt om tårna, en ständig upplevelse av att man är sist fram hela tiden, trött, men när jag kommer fram har alla andra vilat och åker vidare (dvs jag som är sist får inte vila -> ännu tröttare när vi ses nästa gång) och bara en massa j*vla otillräcklighet.

Nu är jag vuxen och kan göra som jag vill, och blotta tanken på att ge mig ut i backen får tillbaka den där prestationsångesten som ingenting. Get over it, kan man ju säga, och man kan ha rätt. Jag är vuxen nu och bestämmer själv.

Så det blev en dag i stugan.

Egengjorda spår. Bitvis iallafall.

Det var bara så skönt att vinka farväl till skidentusiasterna, hälla upp en kopp kaffe till och sjunka ner i korsordet, sen ett sudoku, sen ett korsord till, kanske det blev en kaffekopp till vem vet. Så småningom blev det lunch, svärmor gick och tog en eftermiddagslur, och jag – hör och häpna: GICK UT PÅ EN SKIDTUR! Jajemen, yours truly tog sina längdskidor och gick ner och åkte en bit längs det som brukar vara väg på sommaren.

För det är ju rätt härligt med snö ändå – speciellt när temperaturen och snömängden är så perfekta som dom är nu. Ingen risk att man fryser ihjäl precis, inte heller någon risk att göra illa sig för snön är puderlätt = bra och har ingen skare = is under sig. Perfekt, med andra ord.  Men dagen blev ändå en dag hemma i stugan för mig.

Någon annan hade gått före ett tag, men en bit efter fick jag spåra själv. Det var inte tungt (snön är som pulver) men för mig som är fullständigt kass på att åka längd blev det ändå lite halkigt och glidigt så jag gav upp efter en stund. Astmaspray hade jag också glömt ta i förväg, fruktansvärt klantigt.

MEN, jag var ute en stund iallafall, och det var skönt. Fast det känns så begränsat; antingen tar man sig fram genom att köra längd, eller så går man längs E12’an (inte ett alternativ om du frågar mig), eller så åker man slalom inne i Hemavan. Det är liksom de alternativ som är. Och för en som ser slalom som ett umgängestvång är det inte alltid enkelt att hitta roliga nöjen så här ute i förskingringen i snöns värld.

Vem har sagt att det ska vara enkelt?

Snöångest

H spanar längtansfullt upp i backen

Så. Jag är på den perfekta platsen för folk som älskar snö och vinter, vädret är mycket bra med temperaturer på någon enstaka minusgrad, dvs inte fuktigt och blött men inte heller kallt.

Snödjupet är 150 cm säger dom, och om man mäter längden på A i närmaste driva verkar det stämma rätt bra. Det snöar hela tiden så det kommer nu snö och lägger sig på och det är sådär ljuvligt nytt och fluffigt hela tiden.

Idag var en dag i backen. Eller, de andra var i backen, jag hade längdåkningsskidorna med mig och tänkte ge mig ut i de perfekta (?) spåren som låg en bit bort. Men åkte jag något? Knappt. Några meter. Varför? Jag fick fullständig snöångest. Blev skiträdd för snön, det kalla (som ju inte var så kallt…) och…ja jag vet inte vad. Vågade knappt köra bilen heller pga vinterväglaget som gör mig skiträdd och ovillig att köra fortare än 60 km/h.

Jag blev så blockerad av alla mina rädslor att jag inte klarade av att ta mig för något, så jag åkte och laddade bilen istället. Eller, snarare väntade på att några som satt sin bil på laddning och gått därifrån skulle komma tillbaka, vilket visade sig ta en bra stund. Bra meditation för mig.

Fick köpt ett nytt underställ till A så det var ju bra, men hela dagen i övrigt var väl ett rätt fett misslyckande på alla sätt och vis.

Soft sportlovsstart

Efter några timmar till i bil på söndagen kom vi upp till den utkylda stugan vid 16-tiden. Tre timmar senare var det +29 grader inomhus och jag öppnade fönstret i vårt sovrum för att stå ut över huvud taget. Det var efter att vi bastat i den vedeldade bastun men strax före vi åt en god middag (spagge och fuskfärssås, lätt och snabbt, helt perfekt), tack vare fantastiska elelement och en tillika fantastisk öppen spis.

Och idag var det alltså Första Dagen På Sportlovet. Stora krav – vad SKA man ta sig till av vinteraktiviteter nu när det är MÄNGDER av snö överallt och PERFEKTA förhållanden, för SOM vi har längtat.

Eller nåt.

Jag är generellt rätt dålig på att uppfylla den där typen av krav på hur det kan bli så PERFEKT, så det blev lite som det blev. En perfekt start på sportlovet mao.

En lugn förmiddag med lite korsord (enda gången jag köper Allers är när jag ska på semester som det här så jag har korsord att grunna på), kaffe, snö utanför fönstret och allmänt chill.

De övriga i familjen hastade iväg till backen i Hemavan som öppnade kl 10.

Själv satt jag lugnt och så såg på kaoset som bredde ut sig, det potentiella grälet som hängde i luften (och som alltid hänger i luften när fler än en person ska iväg på något som kräver lite action från de inblandade)  och sjönk djupare ner i soffan tills dom åkt hemifrån.

Dagen spenderades överlag i lugn, tills jag och G (svärmor) efter lunch någon gång tänkte att vi skulle gå ut på en liten promenad.

”Våra” stugor här i Hemavan; boningshuset till vänster och bastun till höger.

Tajmingen på dagen var perfekt; det var efter att förmiddagens snöfall hade lagt sig, solen kikade nääästan fram, och det var i stort sett vindstilla innan det kom lite blåst senare. Vi gick inte jättelångt, dryga 3 km totalt, men en helt ok ansträngning när man tänker på dagens allmänt softa anslag och mängden nysnö.

Vedbastu på kvällen, god mat (gädda från den lokala sjön, mandelpotatis från svärföräldrarnas odling och svamp från svärmors turer) och gott vin, prat mellan stora och små, och nu – rätt i bingen.

En riktigt skön dag. Väntar lite mer hysteri imorgon…

På väg mot Hemavan

Så hände det plötsligt. Jag började tycka det var lite jobbigt med barnens ”Varför är du aldrig med och åker skidor mamma?”, samtidigt som sportlovet närmade sig. Sportlovet, som brukar vara min lilla retreat i vardagen eftersom de andra tre åker till Hemavan för att åka skidor och jag är kvar hemma och jobbar och softar alldeles ensam (jag tycker så himla mycket om att vara ensam).

Men den här gången hörde jag mig själv säga att jag skulle med till Hemavan. Trodde inte mina öron (och inte min mun heller) men insåg att det ju faktiskt kunde vara lite najs med snö ändå under en begränsad tid, plus att jag väl inte varit här sedan 2003-2004 någon gång. Barnen jublade och maken såg ut som att han vunnit på lotto (dvs han trodde det inte heller), och nu är vi alltså på väg.

Hundratrettio mil från start till slut, via svågern och svägerskan i Örnsköldsvik. Det kanske inte ser så mycket ut med dryga 15 timmar, men man ska komma ihåg att vi reser med elbil, så lägg på en två timmar för lite laddstopp här och där. Lika bra att övernatta i Ö-vik då och få något trevligt ut av bilresan också.

Så ca 12 timmars bilresa idag, barmark hela vägen, inte en snöflinga förrän vi började närma oss Ö-vik. Underbart. Jag är alltid skiträdd när jag ska köra i vinterväglag, så barmark är min grej. Så många anledningar till att det är bra att jag bor i Göteborg.

Two happy campers

Imorgon sista rycket, bara några timmar till i bil (på snöväglag, mind you). Möter svärmor i Storuman och sen kör vi upp i två bilar till Hemavan, där 1,5 m snö och en utkyld stuga väntar.

Mode i cirklar

Så har vi gått varvet runt. Jag sitter och syr sjuttiotalsbyxor på beställning från min son och kastas tillbaka till min egen barndom och mina röda byxor i smalspårig manchester.

Egentligen ska det vara någon typ av cowboybyxa med fransar på sidan till en föreställning på lördag, men fransarna sys på i efterhand och löst så de kan tas bort efteråt och byxorna bli vanliga byxor.

Några timmar tog det från att jag började klippa mönstret till att det var färdigt. Inte särskilt besvärligt med andra ord, och stor utväxling på insats och utdelning.

Mönster: Ottobre nr 6-2009, byxa nr 17, storlek 140.

Syprojekt nr 328 är färdigt.

 

Den där kroppen man har…

Övre Majorsgatan, a.k.a Domedagstrappen

…alla tips och råd om hur man tar hand om den så den mår så bra som möjligt och så den håller så bra och länge som möjligt…hur ska man veta och hur kan man navigera bland allt?

Är kolloidalt silver lösningen på alla krämpor? hur är det med medicinsk marijuana? är det bara båg det där med antiinflammatorisk kost? får man benskörhet av att dricka mjölk? kan man ”svälta” ut tumörer? är det så farligt att äta kött – det har vi ju gjort i evigheter? rovfisk (tex lax) som är högst i näringskedjan – är det så mycket dioxiner och annat godis i den som man kan tro eller är det helt överdrivet?

Och motion? korta intervaller med hög puls eller långa lågintensiva pass/promenader? trappor upp och ned (helst inte ned) eller trappmaskin i gymmet?

Det är f*n inte lätt. Jag försöker så gott jag kan med att läsa på så långt jag förstår (det blir fort ganska komplicerat för en som inte är medicinare) och dra vissa slutsatser när jag tycker jag har tillräckligt många oberoende källor som säger samma sak.

Och något stämmer iallafall för mitt välbefinnande, för jag är i bättre form än tidigare vilket nu på kvällen blev mätt i den sk Domedagstrappen som vi har utanför vår lägenhet. Den är lång och och det brukar vara en pärs att gå uppför den, för att inte tala om de tre trapporna sen ovanpå det för att komma till vår lägenhet. Fast idag var det inte så farligt. Lite puls, javisst, men inte så farligt.

Små segrar.

Teide i gryningen, eller En Dag Vid Poolen

Idag var dagen för turen upp på Teide, Spaniens högsta berg, som råkar vara beläget här på Teneriffa. Jag har velat göra den här turen ända sen det blev klart att vi skulle åka ner till Teneriffa i september, och idag var det alltså dags.

För O, alltså. Jag var för trött efter gårdagen och insåg att jag inte skulle orka upp och ner för det berget tyvärr. Men han spurtade iväg från hotellet 04:30 för att hinna förbi bommarna kl 9, vilket är klockslaget då dom stänger för dom som inte bokat i förväg, dvs alla turistgrupper.

Han gick ut 05:15 och var tillbaka vid bilen 11:45, och hade då alltså hunnit gå upp och ner för Teide. IMpressive. Det hade jag aldrig klarat. Teide är för övrigt tydligen den tredje största vulkanen på jorden. Inte illa.

Jag skriver om det här för att applådera lite från min kant och säga att jag är full av beundran, och samtidigt är jag lite olycklig över att jag inte orkade upp. Men det blir förhoppningsvis fler möjligheter – jag vill väldigt gärna vandra här på Teneriffa en längre tid så småningom, kanske 2 veckor tex.

Lägger in två fina bilder som O tog och skickade hem till oss slappisar som låg hemma vid poolen.

Rifugion på vägen upp. Här kan man övernatta för att få en tidig start på morgonen. Eller så kan man bara gå förbi. Foto: Oskar Edlund
Gryning över Teneriffa. Det är svavel som pyr ur håligheterna i berget… Foto: Oskar Edlund

 

Och vi andra? Tja mest så här:

 

Roque del Conde

Ja det var ju det där med solsemester och att ligga och slappa vid poolen och njuta av att ha All Inclusive. Vi är ju inte så bra på det, kan man säga. Barnen är bra på det, och därför åkte vi iväg själva (ja, vi lämnade våra barn obevakade vid poolen. Dom är stora nu, dom har tagit simborgarmärket och rör sig helt obehindrat i vattnet. Olyckor kan alltid hända men det kan dom även om vi ligger på en solsäng 10 m bort och sover. Navelsträngen, folkens, dags att klippa lite i den, bra träning för stora och små).

Målet var Roque del Conde, en topp som höjer sig som en platå strax norr om Las Americas. Några km att gå från parkeringen, viss lutning men en lagom utmaning för mig var tanken. Vi borde vara nere före lunch.

Turen börjar lite bedrägligt med en lång väg ned i en ravin. Man väntar sig ju att det ska vara uppför hela vägen, och framför allt tänker man (= jag) på att det blir tufft med den uppförsbacken på slutet när man är som tröttast.

O menar att lutningen inte spelar roll, att det är hur många höjdmeter totalt som räknas, inte om dom ska gås på 1 eller 10 km. I beg to differ. Det kan möjligen vara sant om man är vältränad, men om man är otränad som jag är det stor skillnad att gå i branta trappor eller ett sluttande plan, det är a och o för om jag ska orka något.

Toppbestigningar är mao inget för mig egentligen, men den här tänkte jag klara av.

Grönt, svalt (!) och fint nere i ravinen, leden välskyltad som tidigare och markerar tydligt var man ska gå – och överkryssade ledsymboler ifall det är någonstans man inte bör gå.

Allra längst ner i botten var det också gjort en fin stenlagd gångväg så det var egentligen bara att knata på.

Blandad kvalitet på vägen, omväxlande fint och brett, sen högre upp smalare, krokigare och stenigare. Bitvis sandigt och grusigt, inte mitt favoritunderlag direkt, och javisst såklart halkar jag i gruset på vägen ner och gör illa mig. Inte så farligt, kunde varit värre med tanke på alla vassa stenar och gosiga kaktusfikonsnår, men blodvite iallafall – alltid något.

En paus mitt i branterna innan det sista rycket mot platån på toppen. Man ser faktiskt vårt hotell där nere om man vet vad man ska titta efter, lite kul!

Det tog ca 2 timmar upp och för mig var det ganska svettigt bitvis, men tillslut var vi där!

Det blev loggat en virtual på toppen såklart, och så….ja då är det bara att knalla ner igen…Det tog ytterligare två timmar, men då ingick 5 cacher på vägen ner också inklusive letande, så där drog det säkert 30 min också. Men vi hade inte bråttom.

Höjdkurvan överst och vägen vi gick nederst. Heja Locus Maps!!

Kom ner till hotellet lagom till lunch. Sen var jag tydligen trött av vandringen, för jag sov 2 timmar på eftermiddagen (!). Inte så tuff som somliga tror, uppenbarligen.

Men det var en fin vandring som även ovana kan gå utan större besvär, bara lite ihållighet och gott om tid. Däremot hoppar jag nog över den planerade turen upp på Teide. Jag behöver mer vila innan det kan bli aktuellt – och mer träning för den saks skull…

 

 

..och för de speciellt intresserade: