Varma dagar i Norrland

Den underbara värmen gör mirakel. I Norrland framför allt att jag under hela vistelsen knappt sett en mygga eller ett knott. Desto fler bromsar förstås, men jag föredrar dom alla dagar – dom är större så man hör dom bättre och man märker (oftast) när dom sätter sig.

I stort sett ser min dag i Bastunäs ut så här

Solstol halvt i skuggan av ett träd, Byssträsket några meter bort ifall andan skulle falla på (men just här faller den inte på så ofta eftersom sjöbotten här är så väldigt slemmig, bättre borta på andra stranden), min semesterbok om förändringsledning och en penna i högsta hugg. Det räcker.

O och alla barn/tonåringar/ungdomar röjer i ladugården och gör antikvariska fantastiska fynd men dom har inte ropat på mig.

På kvällen är det vedeldad bastu. Jag har inte badat bastu här sen jag blev av med bröstet. Nu när jag har ett nytt kan jag inte komma över tröskeln ändå. Varför? Vet inte. I den här värmen är det ändå inget jag saknar.

Kort vandring i Sandsjöbacka

Så att det är viktigt att träffa nära och kära har vi lärt oss nu, right? Bara att omsätta det i praktiken då och bli BÄTTRE på att ringa upp varandra och föreslå att ses, och tex gå en tur, vilket vi gjorde idag, tjo!

M är relativt nyopererad, så det var inte aktuellt med någon längre eller mer ansträngande tur. Helt okej, det är inte ansträngningen som är viktig utan att ses, få en stund tillsammans och prata. Och så gå lite dessutom. M var i stan, vi i Åsa, halvvägs ligger naturreservatet Sandsjöbacka. Vi har varit där och gått några gånger förut (jag och killarna en gång, och en gång tillsammans med mamma och T), och då det kan vara ganska ansträngande i Sandsjöbacka (kuperat, ett paradis för alla trailrunning-entusiaster) tog vi den vägen jag och barnen gick 2016.

Lite GC blev det också när vi ändå höll på, kan inte bara gå förbi ju? Eller jo, några gick vi förbi för dom var en bit in i skogen och blev lite meckigt.

Det är så underbart fint nu med böljande vitsippsbackar. Det är inte mitt foto, utan Malin Helanders.

Det gick lite upp och ner även på den här slingan, men överlag var den väldigt vandringsvänlig även för den som inte är helt läkt inne i kroppen.

5 km blev det totalt och det tog oss två timmar inkl fikapaus.

Lite fin utsikt allra överst på toppen med skogen åt ena hållet och faktiskt havsutsikt åt det andra (det är en bit från Sandsjöbacka och ut till havet men man såg det skymta långt bort).

En regnskvätt fick vi också med oss – och där fick jag som för en gångs skull INTE hade med mig regnjacka, skoteroverall och yllebyxor, utan bara en tunn dunjacka…och vad tycker dunjackor om regn? Nä just det. Tur att det inte blev mer än några droppar då.

Hannes fick provgått sina nya vandringsbyxor, och dom fick godkänt. Bådar gott för sommarens leder!

Ett oväntat möte

I mitt jobb som projektledare på Trafikverket är det naturligt att jag blir uppringd av privatpersoner som undrar något som dom tror att jag kan ha svar på. För närvarande har jag en vägplan ute på granskning, vilket betyder att folk som är närboende till den här vägen och som blir berörda eller bara har åsikter hör av sig mer än vanligt.

Det är en del av jobbet, och det är för det mesta ganska trevligt att byta några ord med dom, visa att även om vi är en statlig myndighet så är vi inte tjockskalliga, hårdhudade byråkrater allihop utan rätt vanliga människor som har ett uppdrag att utföra (we’re on a mission from Regeringen!!! jo vi är faktiskt det)

De flesta samtal är över på några minuter, men härom veckan ringde en markägare längs 41’an och vi pratade jättelänge. Först dom vanliga sakerna; hon undrade om och hur vi skulle ta delar av hennes mark i anspråk, lite om projektet, tidshorisonten på det hela och lite annat.

Hennes dialekt fångade mig direkt – den var ju MIN!! Hon pratade som JAG, dvs en stockholmsdialekt hos en som är uppväxt på 60-70-talet med dom ord som ”gällde” då, men som inte bott där på länge vilket innebär att språket inte utvecklats utan snarare frysts fast så som man pratade när man var 25. Vi verkade vara jämngamla också och fann tonen direkt. Jag undrade ju hur i hela världen hon hamnat som markägare längs en väg utanför Borås, och det visade sig att det varit en snirklig livsstig som genom en kärlek till Mustanger (bilarna alltså, inte hästar) lett henne till både USA och så många år i Nya Zeeland (eller om det var Australien).

Och hon hade skrivit en bok om sitt liv och publicerat den! MIN dröm – att skriva en bok, och hon hade GJORT det! Inte för att jag skulle vilja skriva en bok om mitt liv, så intressant är det inte, men jag vill skriva en bok någon gång.

Hon sa att hon hade flera av den liggande hemma och att hon gärna kunde skicka en till mig om jag ville. Och här kom Fru Statligt Anställd in och var en tråkmåns. Jag får inte ta emot några gåvor. Inga alls. Och det var jag ju tvungen att säga, men nu när vi pratat en stund om boken och hennes livshistoria så sa jag att jag ju fortfarande kunde köpa den istället för att få. Sagt och gjort, en stund senare var beställningen lagd på AdLibris.

Jag vet egentligen inte varför jag köpte den, det var mest en stundens ingivelse då jag blev lite hög på det goda samtalet, flashbacks till en svunnen tid och glädjen i att möta nya människor. Men nu är den på nattduksbordet iallafall, och jag har läst en bit.

Det är en fin berättelse, fängslande och hemsk med en ton av hopp hela tiden, även när det är dystert. Den är helt kronologisk, börjar i början av livet, tidig förlust av sin mamma som dog, uppväxten med pappa och styvmor som båda var märkligt avståndstagande och okänsliga vuxna i en liten flickas liv. Som använde henne som husslav i tidiga år, gav henne en kärlekslös uppväxt där hon i stort sett fick klara sig bäst hon ville. Vilket hon gjorde. Man kan deppa ner sig fullständigt i den berättelse hon delar, men man kan också välja att se hur någon som blir illa behandlad under många år (jag har bara läst en tredjedel ungefär än så länge) och är helt kuvad ändå har ett litet frö av trots i sig och låter det blomma ut. Yrkesstoltheten (receptionist, telefonist), stoltheten över barnen, de groende tankarna av ”förtjänar jag verkligen inte bättre än det här?”

Jag kommer definitivt läsa vidare, och jag är så otroligt glad över de underliga vägar som kommer ibland, möjligheten att få nya perspektiv, höra en människas livshistoria, och veta att hon inte är så hemskt långt bort heller. Den där INTERAKTIONEN som jag så desperat längtar efter…

Mjukstart på vandringssäsongen

Så var det äntligen helg, vilket betyder att jag får träffa familjen. Det får jag väl ändå om jag vill, men dom är 5 mil bort (eller det är snarare jag som är 5 mil bort…) i veckorna och kommer hit på helgen. Varför? Jo för att det inte går att sitta tre pers med hemmakontor i vår lilla lilla lägenhet. Precis som många andra som bor i stan bygger stadsboendet på att man kan gå ut och äta, fika, träna, röra sig bland folk och inte minst gå till jobbet. Men det gör man ju inte längre, och jag förstår varför priserna på stora bostadsrätter inne i stan går upp just nu…

Men nu var det då helg, vackert väder.

I veckan som kom skulle A ha friluftsdag i Änggårdsbergen och få betyg utifrån hur väl han kunde använda ett Trangiakök (och andra saker med bör kanske nämnas), så dagen var perfekt för att ta tillfället i akt att gå årets första tur längs Hallandsleden.

Eftersom det är den första turen för året och man inte vill skapa dåliga minnen hos kidsen så tidigt (det får vänta lite till regniga nätter i tält i sommar) så blir det en kort tur, 8 km. Det är så underbart att barnen är så stora att man kan säga ”en kort tur på 8 km” och faktiskt mena det.

Många stopp på vägen, lite burkletning i lätt terräng (men en DNF iallafall), och tillslut skogskokt blåbärssoppa på Trangiakök. Visserligen fanns det en jättefin eldstad utanför vindskyddet där vi åt lunch (jag hade alldeles för få mackor), men temat var ju Trangia, så… Den trevliga familjen som var där samtidigt med oss fick mysa vid brasan istället.

Men fint var det!

Tillslut händer det

Solen strålar som en besatt, de andra är downtown Hemavan city och åker skidor, och jag sitter i stugan och jobbar och jobbar. Och jobbar. Tänkte att jag skulle komma mig ut en sväng på lunchen men det blev det inget med – telefonsamtal, ”ska-bara-göra-färdigt” och uppgifter jag inte ens hunnit börja på hopade sig och höll mig inne.

Men vid halv tre hände något, en oväntad paus i kombination med ett ”om jag ändå inte skulle passa på” – och på några minuter var jag ute i spåret!

Klädvalet var svårt, yr.no sa -20, SMHI nåt liknande men termometern utanför dörren bara -9….vem ska man tro på? Sticka ut näsan och känna efter? Tror inte det, då kommer jag väl aldrig ut igen.

Och ut kom jag!

Strax utanför huset går Umeälven, och parallellt med den går en grusväg sommartid och ett skoterspår vintertid, och där har tillräckligt många kört längd för att det ska bli ett spår. Inte så långt tyvärr – skotern svänger av ner på älven och jag är inte så tuff att jag törs ge mig ut där, men någon (maken?) har åkt ett stycke längre och börjat göra ett nytt spår.

Full av mod tänkte jag att jag skulle spåra lite av det, men gav snart upp när man sjunker ner hela tiden, tröttsamt. Så några mil blev det inte, men väl några kilometer – och bäst av allt: jag kom ut!!!

Sen tillbaka in och nästa möte medan solen försvann bakom fjället.

Nytt hemmakontor med bättre utsikt

Det här är hemmakontoret för den här veckan; en liten brun stuga bland björkar i rimfrost, och med en liten bastustuga bredvid. Hur fint som helst. Öppen spis, gott vatten, ström och ja det är väl det man behöver.

Själva kontoret och dess ergonomiska förutsättningar lämnar väl en del att önska däremot. Efter en dag lätt framåtlutande i en schysst krum position för ryggen och hård trästol (men med en tunn dyna, icke att förglömma) ser jag redan fram emot imorgon.

Backup-planen var att åka med in till Hemavan och backen och sitta på fiket i backen, men efter att ha suttit där några timmar igår insåg jag att det var snäppet sämre. Inte ens en tunn dyna, och alldeles för mycket kaffe tillgängligt dessutom. Och inte ens en öppen spis att mysa vid.

Nä, det fick bli hemmakontoret i stugan idag.

I det här vädret var det såklart självklart att gå ut och ta en liten längdtur på lunchen. Blev det så? Nej. Är jag en hängiven motionär som inte försitter en chans att anstränga mig lite? Nej.

Men det blev en liten promenad iallafall, en liten sväng ute i solen innan jag var tvungen att krypa tillbaka in och jobba några timmar till. Jag har så sjukt mycket att göra på jobbet, så en veckas ledigt är inte att tänka på.

Nu på kvällen är det -19. Lite i krispigaste laget, men det kanske lättar och DÅ kanske det blir en tur på längden. Kanske.

 

Långresa med Tesla

Det som visas i de röda bubblorna är vilken typ av laddare det är (T för Tesla, blixt för övriga) och antal minuter dom tycker man ska stanna för att fylla på. Ibland kort ibland långt.

Det är ett himla meck att åka långt för att åka skidor. Det är ännu lite mer meck när man har en elbil, även om det är en med ganska lång räckvidd. Men det finns såklart verktyg, tex A Better Route Planner, som ska vara en hjälp att lägga upp sin rutt.

A Better Route Planner är det bästa verktyget jag hittat så här långt, men när man verkligen sätter det på prov och ska åka väldigt långt (läs: närmare 150 mil) så visar det sig att det har sina brister. Poängen med att använda det är att man ska kunna planera sina laddstopp, lunchpauser osv för att åka så tidseffektivt och energieffektivt som möjligt, och till det funkar det halvbra.

Vi vill helst bara stanna på Teslas egna Superchargers, för där laddar vi gratis och väldigt snabbt, men det gör att verktyget lägger in stopp på ALLA superchargers – även dom man kan åka förbi pga att man har tillräckligt med kräm i batteriet och låta en stanna på nästa. 

Men det ger en vink om hur lång tid det tar ändå: 22 timmar bilkörning och 5 timmar laddning ungefär. FEM timmar. Det är ett ganska bra påslag på en resa som redan innan var lång… 

Hotell med pool bokat i Hudiksvall, halvvägs, för att göra det hela lite lättare. För hur äter man en elefant? Jo, man delar upp den i mindre bitar.

 

Grymt stolt över mig själv

I give you….min träningskalender för 2020! (inte den med all träning jag tänkte göra, utan den jag faktiskt gjorde)

Och vad är det vi tittar på?

Jo, en försiktig start i mars (januari och februari behöver vi inte ens titta på, blankt som en lönecheck), som fortsatte hyfsat in i april och början av maj…

Emojione 1F447.svg

Emojione 1F447.svg

Nya friska försök i juni, gick halvbra…

Emojione 1F447.svg

Emojione 1F447.svg

Garmin 405. En traktor.

Och sen BAM!! I juli hittade jag min gamla pulsklocka igen i en låda nere i Åsa och satte igång ett Runkeeper-program som jag redan försökt mig på förut (och gett upp).

Men gav jag upp den här gången? Oh no, inte än iallafall…

Sen juli har jag sprungit tre gånger i veckan! Först ett 10-veckors Runkeeper-program som väl var upp till 10 km tror jag, och det avslutade jag i början av september. Min belöning då var en ny pulsklocka – en som man kan koppla upp mot telefonen för att synka aktiviteter, och som man kan ha musik på och få träningsprogram i.

 

Så då började jag med ett nytt program genom Garmin istället (de blå strecken visar planen, de gröna vad som är genomfört), som skulle vara klart i början av januari och som var 10 km på 55 minuter. Det var tydligen att ta i lite för hårt för fort, så någon gång i november bytte jag till ett annat program, att bara genomföra 10 km över huvud taget, och det programmet är jag på nu. 

Det programmet tar slut någon gång i februari, så då börjar jag väl med ett nytt då. Poängen är inte att nå ett mål egentligen, det är att komma ut och röra på mig, få gröna pluppar i en lista, vad som helst som får mig att träna – eftersom argumentet att ”det är bra för mig” absolut inte funkar.

Men just nu (medan jag pustar ut efter min 9 km-runda idag, så fick jag det sagt också…) tittar jag på mina framgångar i 2020 och klappar mig själv hårt och nöjt på axeln! Och när man får gå på gym igen ska jag komplettera med styrketräning också.

Stegutmaning

Dom säger ju att det är så bra att gå ut och gå. Exakt vad det är bra för har jag glömt men det är säkert något viktigt, så då går vi ut och går. Det är antaget en stegutmaning på Garmin att gå 10 000 steg varje dag i 30 dagar. Första dagen var julafton, så det har redan gått en vecka.

Men det tar så lång TID att gå 10 000 steg!! Och när vädret är kasst är det extra utmanande. Tack och lov (?) springer jag redan 3 ggr i veckan, så där får man ihop några tusen steg ändå, men dom andra dagarna? Bara ut och knata.

Att stilla röra sig i hemmet gav knappa tusen steg. Ut och gå mao, ner till Näsbokrok för om man går dit ner får man ”automatiskt” några kilometer i benen pga att det är en bit dit.

Totalt blev det ca 7 km och 9000 steg, dvs ännu en dag har jag klarat 10000-stegskravet, yayyy!

Och det är ju fint när man väl är där nere…

Ingen prestationsångest

I fredags var min sista dag på jobbet för det här året. Jag hade för många semesterdagar att ta ut, så jag passade på att göra en lång ledighet av det. En sanning med modifikation; på grund av rådande situation i ett projekt kommer jag jobba en del den här veckan också, men inga fler tiotimmarsdagar, det har det varit nog av de senaste två månaderna.

Ja, lussebullar utan djur i, smakar precis som dom med djur i

Men det gör att flyttlasset gått ner till Åsa, som är basen den närmaste tiden. Och med ankomsten här får jag som vanligt lite energi till annat som inte prioriterats innan. Så det blev faktiskt bakat! Både lussekatter, pepparkakor och matbröd.

Pepparkakorna kan jag inte ta åt mig äran av, de gjordes av Hannes och hans kompis som var här nere med oss i helgen. Hon hade gjort pepparkakor förut och var van att hjälpa till i köket, det märktes med all önskvärd (och icke önskvärd från somliga) tydlighet, vilket orsakade en del friktion kan man säga utan att avslöja för mycket.

Den här julen har alla möjligheter att bli precis så lugn och stilla som man behöver. Inga resor någonstans because Corona och inga besök på själva julen heller, och för några som brukar tillbringa större delen av sommarsemestern och julledigheten med att fara land och rike runt för att pussla ihop allt, så är det inte så tokigt ändå.

Det är däremot enormt tokigt och fruktansvärt tragiskt och smärtsamt att jag inte träffat min pappa och E på snart ett år (senast var julfirandet på Teneriffa 2019) och min mamma och T sen i mars nere på Cypern där vi var precis när Coronan bröt ut, och mina svärföräldrar har jag inte sett sen sportlovet. Träffa vänner är det sparsmakat med, någon enstaka här och där – mest en som redan haft Corona och kan förväntas vara immun, men i övrigt….

2020 är helt klart ett speciellt år som snart tack och lov går i graven snart, men det har också sina uppsidor som jag tror alla yrkesverksamma ändå sett som positivt – att vi har mer tid. Därmed kan jag helt utan prestationsångest fortsätta min semester med att baka knäck och kola och kanske till och med hinna misslyckas med en omgång eller två utan att det är någon kris. Ups and downs hela tiden.