Det är i hallen det händer

Det gick inte att vänta. Måste bara kolla vad som är bakom de där konstiga hörnen i hallen som låter ihåligt när man knackar på dom. Så rifs, bort med alla kläder (dom bor numera i vårt lilla lilla vardagsrum), och så in med en kofot för att bända lite.

Några knak och brak senare bekräftades misstankarna; ett ventilationsrör. Det kunde man förstå bara genom att titta på ventilen som sitter där uppe, men ändå bra att få det bekräftat. Och att dom byggt en så stor låda runt röret.

Notera det blå golvet som varit där en gång, rätt snygg färg när man tittar noga. Inget jag vill ha i en hall i en sån här lägenhet, men färgen i sig är snygg. Vidare demolering får visa vad som finns under golv och bakom resten av väggarna…

Belöningen efter två månader

Jag började med mitt springprogram (det bär emot att kalla det löpning, det låter lite för seriöst) för drygt två månader sen. Ett 10-veckorsprogram som skulle ta mig från 0 till 10 km genom strukturerad ökning av intensitet och längd och att springa 3 dagar i veckan.

Tre dagar i veckan blev det, amen till det, men jag är inte uppe i några 10 km. Ökningen i längd efter ca halva tiden var alltför snabb och därmed ökade risken för skador dramatiskt, så jag följde programmet till två tredjedelar – på måndagen och onsdagen gjorde jag som dom sa, men på lördagen sprang jag aldrig så långt som man egentligen skulle, men jag SPRANG! Ganska bra har det gått också – inga skador eller ömma knän, och jag har kommit ner i en kilometertid på 6:40 ca som en skön springfart, inte illa.

Och jag satte upp en belöning för mig själv; klarar jag mina 10 veckor får jag köpa en ny pulsklocka.

Så nu är de 10 veckorna förbi, och RIP Garmin 405. Tack för många bra år men det känns otroligt otidsenligt att hålla på med den där ANT-USB’n (vilket inte var lika otidsenligt när klockan var ny, det vill jag bara säga!), att inte ha överföring till mobilen automatiskt, och att det är ett jäkla pill att få in träningsprogram. Och när GPS’en börjar få svårt att hålla koll på mig så kan man ju ställa sig frågan vad man ska med en GPS-klocka till.

Istället HEJ Garmin Venu! En klocka som jag spanat på ett tag nu (typ sen jag satte upp målet) för att se vilken klocka som borde passa bäst för mig. Krav: att kunna ha musik och träningsprogram i den och därmed slippa ha med sig mobilen ut när man springer, den ska vara snygg så att man kan ha den till vardags också, gärna en med betalfunktion så man även där slipper ha mobilen med sig i affären (jag har slutat helt att betala med kort numera, betalar bara med mobilen. Eller nu då med klockan), och såklart alla standardfunktioner som steg, puls, och sportklockefunktionerna.

Det blev dessutom ännu bättre när det fanns ett demoex till salu på Elgiganten i Gävle 1000 kr billigare än ny. Gävle? undrar den förnuftige som vet att vi bor i Göteborg. Jomen det var ju så att O skulle åka upp till Norrland dagen efter att jag hittat klockan i Gävle, så han stannade till där och fiskade upp den!

Hittade snabbt ett i mitt tycke snyggare klockgränssnitt på Garmin IQ, har testat den ute och sprungit ett löpprogram på mitt nya 0-10km som jag började på idag (måldagen är i januari, så det är gott om tid) och den funkar bra.

Allt är inte perfekt, men för den prisklassen är den mycket bra och jag är jättenöjd. Så nu måste jag ju fortsätta springa eftersom jag gjort den här investeringen bra trick eller hur? Funkar bättre än gymkort iallafall.

Otippad glädje

Det var dags att sjunga på gudstjänst. Inget jag i vanliga fall slår volter av glädje inför, men det är som bekant inget som är som vanligt just nu, och när man inte sjungit med superproffsiga Haga Motettkör sen i början av mars, ja då är man tacksam för lite.

Ja, Haga Motettkör har efter ett halvårs tystnad tagit upp verksamheten igen, under Ulrike Heiders taktpinne, men inte som vanligt det heller. Den vanligtvis inte så stora kören (vi är väl ett trettiotal kanske) är nu uppdelad i två halvor; tisdagskören och torsdagskören och repetitionerna är nu bara en timme, mot vanligtvis 2 och ibland lite mer. Vi sjunger inte heller upp längre, för att minska den tid vi är i samma lokal (Hagakyrkan), utan det får var och en göra själv. Vilket man (= jag) naturligtvis inte gör, men som tur är sjunger jag alt och inte sopran.

Som bekant blir det inte alltid som man tänkt, tex att man sjunger altstämman i vanliga fall men helt plötsligt pga personalbrist i sopranstämman får byta stämma med 1 minuts varsel. Visserligen bara på en låt av fyra (stackars G fick byta på alla), men i ett tonläge som jag inte sjungit i sen typ 2008. Inte min backyard längre, mao…

Och visst, jag är en hejare på att läsa noter men sen var det det där med att sjunga pianissimo på höga f. Det gick ok på repet (vi körde igenom den EN gång), men inte så ok på framförandet. Min karriär som andrasopran får nog betraktas som över, och det är okej. Jag kan nog göra inhopp framöver också, men jag måste nog 1) få sjunga upp ordentligt, och 2) inte vara ringrostig mtp sångteknik så som man blir efter ett halvår utan repetitioner…

Men det var kul ändå, det är så otroligt roligt att sjunga i Haga Motettkör, vi låter så fantastiskt bra för det mesta, så en gudstjänst hit eller dit, vem bryr sig?

Jag lyckades till och med få ner A och H för att lyssna. Dom vet att jag tycker det är ok att sitta i bänken och köra PokémonGO eller läsa en bok, eller kanske lägga sig ner och bara slappa. Det viktiga är att man är där och hör musiken och försöker ta den till sig. Och nej, man behöver inte vara finklädd. Musik är för alla.

Äntligen lust att skriva

Den där rapporten från Arkeologerna har väckt min skrivlust, och jag håller på att skriva för att berätta det lilla vi vet om de som bodde på gården Tjuvkil – och det är så HIMLA kul!! Men det tar tid att leta reda på fakta, läsa rapporten och söka information om det man vill skriva om, och tid är en bristvara även när man har hemmakontor, men det viktiga här är att LUSTEN finns där! Tjoho, det är kul att skriva igen!

Börjar springa (igen)

Sent omsider den här sommaren har jag kommit igång med att springa. Igen.

Precis som SOMLIGA är experter på att sluta röka (”Jag kan sluta när jag vill, jag har slutat MASSOR av gånger” är ett av mina favoritcitat <3) är jag expert på att börja motionera. Helst springa, men gym kan jag också börja gå på lite då och då. Problemet med gym är att det fort blir väldigt dyrt när man bara börjar och aldrig fortsätter, så där är springa bättre.

Garmin 405. En traktor.

Den här sommaren har jag dessutom dammat av min gamla Garmin pulsklocka som jag köpte anno dazumal cirkus 2010 eller så. Den är som en gammal traktor bland räserbilar, men jag har gett mig tusan på att den ska funka och det ska gå bra, gammal är äldst och allt sånt där. Men faktum är att den har en del avigsidor med sig.

Som att den till exempel med högst varierande liv och lust mäter hur långt man har sprungit eller i vilken fart. Två parametrar som det är rätt käckt att ha lite koll på när man springer. Ja för jag kör Runkeeper på mobilen samtidigt som jag kör pulsklockan bara för att ha lite att jämföra med.

Från början hade jag Garminklockan som säkerhet och Runkeeper som experiment för Runkeeper var så himla instabilt medan klockan var stadig och trovärdig. Men nu har det helt märkligt svängt över på nåt konstigt vis och det är Runkeeper som står för stabiliteten och pålitligheten, medan Garmin 405’an ger osäkra resultat.

Ett exempel: Idag sprang jag 3 km (i ösregnet klockan åtta på kvällen, ja ni kan applådera nu tack), en liten runda i Slottsskogen. Visserligen hade både klockan och appen ganska lik uppfattning om min genomsnittshastighet, vilket de inte brukar, men klockan hittade inte GPS förrän jag var en bra bit in i Slottis, och när jag kommit halvvägs och vände tillbaka tappade den kontakten helt. Fullständigt värdelöst.

Om man försöker hålla lite koll på hur fort (=sakta) man springer och vill se till att hålla jämn takt – eller för den delen ojämn och springa fort vissa sträckor, är det grymt bra att ha en klocka eller app. Men när appen vägrar koppla ihop sig med pulsbandet får man inte med pulsen, men bandet funkar ihop med klockan…

Lösningen kan vara att uppgradera sig på pulsklockefronten. Det kostar pengar. Eller så kan man använda en annan app som gillar pulsbandet bättre, dvs Polar. Men i Polar-appen finns inte programmet jag följer, det finns i Runkeeper, och Runkeeper gillar inte när man kör andra appar samtidigt, då vill Runkeeper stänga ner sig och det är inte heller bra.

Då kan man byta program till ett som finns i Polarappen. Eller köpa en ny pulsklocka som har träningsprogram inbyggda i sig och mäter pulsen direkt på handleden från baksidan av klockan, och från den kan man spela musik också, dvs man slipper helt ha mobilen med sig. Vilket är käckt nu i en värld där mobiltelefonerna börjar likna tablets i storleken och är lite byngliga att ha på armen, måste medges.

Eller så skiter man i allt sånt och går bara ut och springer. Men jag känner mig själv; utan teknik är det inget roligt, och jag kommer bara slöjogga.

Och jag har ju faktiskt hållit på i 6 veckor nu, så snart kommer den tiden då jag brukar börja tröttna på det där med att springa, och känna ”jag kan det där nu, jag behöver inte gå ut”. Då kanske pulsklocka känns som en onödig investering…

Då är det nära till nyår och dags att skaffa gymkort och börja gå på gym igen!

Hallandsleden etapp 2

Efter några dagars vila med bara hårt trädgårdsarbete dagtid och sömnad kvällstid som enda syssla är det fint att koppla av med lite vandring igen. Eller, koppla av…det var en bitvis rätt jobbig vandring, så så här 16 km senare är man rätt mör.

Tolvåringen följde med ytterst motvilligt och bara för att vi tjatar om hur bra det är att bygga upp muskler i kroppen när man växer typ en decimeter i kvartalet, så man inte faller ihop som en burksparris. Men han tog täten och med den äran – han går ifrån mig hur lätt som helst, det är helt klart.

Etapp två börjar där – tadaaaa! etapp ett slutar, dvs vi fick gå förbi vår fina badplats vid Stensjön igen. Sen en kort sträcka uppe på en bilväg innan det gick brant uppför och in i skogen. Ganska mycket skog faktiskt, många slingriga branta stigar med gott om stenar och rötter att snubbla på, inget för den som är ostadig på foten.

Pliktskyldigt stannade vi vid skylten som talade om att det var Brattabjärs gravrösen, sa våra oooohhs och aaaaahs och gick vidare. För ärligt talat har jag det inte i mig att stå och hänfört beundra högar av sten och låtsas att jag känner historiens vingslag och att jag tycker det är fantastiskt att man gjorde en så stor hög för bara en person. Men det är faktiskt fantastiskt – allt detta jobb för att gömma en enda död en. Men det finns så mycket som är fantastiskt, så… Moving on!

Gravrösena kan skymtas mellan träden längst bort i fjärran. Det var så nära vi kom.

Uppför och nerför, genom skogar och kalhyggen, skönt med frisk luft och inga barn som klagar utan bara knatar på. Vi gick och gick så vi glömde att stanna, och tillslut var vi så trötta att när vi väl såg en bänk att sitta vid så var det bara att dråsa ner på den, trots att vi egentligen bara var 2 km från lunchstället i Naturum på Fjärås Bräcka.

Visst ser det idylliskt ut på vår lunchplats? Sanningen är att vindarna är svinkalla och väldigt hårda, jag hade på mig T-shirt, någorlunda vindtät jacka och ändå frös jag som en tok. Och visst saknas någon på familjefotot? Det stämmer, för O var tvungen att backa bandet och gå tillbaka samma väg vi kommit för att försöka hitta sina solglasögon som han upptäckte att han tappat.

På Naturum åt vi en väldigt god ärtsoppa med gott bröd och tapenade på kalamataoliver (!) till. Inte riktigt den långsamma, njutningsfulla lunch jag sett för mig – O rusade iväg och vi andra glufsade i oss maten så fort vi kunde så vi kunde börja gå igen innan vi frös till och stelnade helt.

Så upp och hoppa igen! Och när solen kommer fram och man rör på sig blir det ganska fort och ganska skönt, så då kan man gå och gå igen och njuta av omgivningarna, för det är fint där uppe.

Kungsbackafjorden i fjärran, åkrar emellan, och åsen som är Fjärås Bräcka som man går på

Och bara en bild till på lummig, fantastisk skog, ok?

Sista pausen för dagen vid badplatsen vid Skärsjön. H sa att han skulle bada men isande vindar kan få även den mest entusiastiska att backa några steg. Lite fika med kaffe och bulle blev det iallafall innan vi gav oss i kast med de sista två kilometrarna av upp-och nerförsbackar.

16 km väldigt fin och varierad vandring; stigar, grusvägar och asfalt, uppför och nerför (och uppför igen…), granskog, bokskog och björkskog. Lunch på halva vägen där det kunde varit varmt och skönt och en stund i solen och säkert är det andra dagar. I slutet av etappen ligger Äskhults By där man kan gå och ta sig en fika om cafét är öppet, övernatta i vindskyddet, fylla på färskvattnet eller bara använda toaletterna.

Vad väntar ni på, ut och gå etapp 2!!

 

Grovarbete i trädgården

När det nu är semestra hemma som gäller och man dessutom har en fixarkunnig bättre hälft som är utan uppdrag, så är det en bra idé att passa på att få saker gjorda. Jag vill tex utvidga den odlade delen av trädgården mer så man kan få upp lite volym på grejerna. (Ja jag vet att det innebär att man måste få upp volymen på arbete man lägger ner också, thank you very much.)

Men för att utvidga landet måste vissa saker bort, och det måste ske i en viss ordning. Mer exakt måste

  1. en jättestor hög av tegelpannor flyttas. För att kunna flytta dom måste
  2. två stora plastpallar med kompost och en stor hög med trasiga tegelpannor och annan trasig keramik bort. När det är borta kan tegelpannorna flyttas till där kompost och trasig keramik står idag, och
  3. det lilla märkliga skjulet som gömmer sig i ett hörn av trädgården och som jag inte för mitt liv kan komma på vad det är bra till kan tas bort.

Så vi börjar med lergods och kompost, ok? Men första steget i att få bort det trasiga lergodset är att röja bort en massa brännässlor som växer där, så man rent fysiskt kan komma åt lergodset utan att bränna fingrarna av sig.

Okej, då börjar vi med brännässlorna istället (och försöker komma ihåg att målet med det hela är att få en större odling, the bigger picture, ok?). Och som det är när man börjar dra och slita i nässlor, så är det en fascinerande härva av rötter som dras upp, och det är faktiskt väldigt roligt – eller iallafall väldigt tillfredsställande att dra upp dom som lösa trådar i en stickad tröja.

Och innan man vet ordet av har man börjat härja bland alla runda stenar som ligger i ett hörn där muren rasat (bortanför det märkliga skjulet), och det är DÄR det hela börjar. Med att en trasig mur börjar byggas upp.

Det där är alltså den LILLA högen med tegelpannor. Den stora, den som ligger i vägen för expansionen av landet, är myyyycket större och längre till vänster, bortanför det lilla märkliga skjulet som anas till vänster.

Så efter några timmars ogräsdragning och stensortering börjar alltså uppbyggnaden av stenmuren att ta fart. Den har ju bara varit raserad i X antal år så stenarna låg i vissa fall så djupt i gräsmattan att man behövde använda verktyg för att få upp dom, men varför stressa fram jobb? Helt onödigt. Men idag hände det alltså. Någon timme senare såg det ut så här

Märkligt skjul till vänster, trasigt lergods till höger. Fullkomligt perfekt (jajemen) mur i mitten

Stenen som blev över lägger vi runt huset.

Bruten rygg och överansträngda muskler, men det var det värt! Steg 1 i 15-spelet är avklarat, nästa är att slänga tegel/keramik-skräp. Får se när det händer.

Hallandsleden etapp 1

Man skulle kunna tro att det enda jag gör just nu är att gå. Och det är väl inte riktigt sant, men det är en aktivitet som ger mig riktigt nöje faktiskt. Motion har aldrig varit min grej, men att cykla för att komma någonstans är roligt och att gå för att komma någonstans är också roligt. Från A till B till exempel, behöver inte vara krångligare än så.

Idag blev det familjeaktivitet av det hela, och ambitionen var att gå första etappen av Hallandsleden, från Blåvätterna till Stensjön, 12 km. Och så blev det, eller nästan iallafall, för det gick inte att komma närmare med bil än vad parkeringen uppe i vänstra hörnet av bilden visar. Kan vara bra att veta att det blir en liten anmarsch till själva vandringsleden (grönturkos linje i bilden).

Man kan egentligen inte komma riktigt så långt heller, för det är inte allmän väg, men det går bra att köra dit och det finns bra med plats att stå på. Hur vi skulle få fatt i bilen igen var redan löst; en cykel hade parkerats vid Stensjön för O att cykla upp till bilen med efter att vi gått färdigt. Tanken var att det skulle göras medan vi andra badade, ganska orättvist egentligen.

Hallandsleden etapp 1 var fin att gå; omväxlande grusväg/skogsbilväg, stig och asfalt, genom bostadsområden (små med ganska gamla fina hus för det mesta), längs hagar och mitt inne i mörkaste granskogen. Några svampplockare stötte vi på, vi åt massor av hallon längs vägen, blåbären var rätt sura fortfarande men gick ner dom också, vi hittade gigantiska björnbärssnår och jag såg mitt livs första hasselnötter på kvist. Förortsbarn, jag vet, men jag erkänner iallafall min okunskap.

I början av vandringen fanns det bänkar lite här och där mitt ute i spenaten att sitta och vila sig på. Något som överraskade mig var mängden hus som ändå fanns här i vad som för mig är mitt ute i ingenstans. Nybyggen dessutom, flera av de, kunde varit i vilket nytt villaområdet som helst, och de bara poppade upp så där helt plötsligt när man trodde att man var ensam mitt inne i skogen.

Vackra vägar och stigar längs etapp 1

Välskyltat och fint som vanligt, men trots det (och trots att boken där vandringarna står listade varnar för att det är lätt att gå fel) så gick vi galet en gång. Rätt som det var efter en lång och skön nerförsbacke fanns det plötsligt inga orangea markeringar längre… Världens bästa kartprogram (Locus maps) kom till undsättning genom att visa rätt väg så vi kom tillbaka till stigen igen. Men först fick vi gå igenom ett rätt skumt område där vägen gick inne mellan husen och där dom hade som en stor hage med en massa gamla rostiga bilvrak staplade. En bebodd husvagn där dörren stod öppen och en skällande hund (en liten bjäfsig en, inte en schäfer som jag hade väntat mig) kom ut och skulle skrämmas (lycka till…). Ganska så creepy tomt faktiskt. Knäpptyst förutom hunden men det kändes ändå som att det var folk där. Ingen som stoppade oss iallafall, så vi kom tillbaka till spåret utan någon längre omväg.

Ut på tur aldrig sur, så var det väl?

För oss som gillar att leta plastburkar av olika storlekar på mer eller mindre uppenbara ställen här och där fick också vårt lystmäte. Bra när det inte är så tokmånga cacher längs en väg, för det tar sån fruktansvärd tid. Här var det fyra (6 egentligen, men en var inaktiv och en råkade vi gå förbi), rätt lagom.

Och efteråt när vi var härligt svettiga och mysiga kom så det efterlängtade badet (för oss som inte skulle cykla tillbaka och hämta bilen). Ett tips för den som kommer till Stensjöns allmänna badplats på kvällen är att inte stanna vi bryggorna man kommer till först, utan gå förbi alla gamla skräpiga båtar så kommer man fram till en öppen glänta där det är gräs ända ner till vattnet och kvällssolen når hela vägen ut. Ett extra plus är att det ligger en uppdragen brygga på gräset, så det finns en solvarm plats att sitta på när man torkar efteråt också.

Till sist vill jag gärna dela med mig av några bilder på de vackra stigarna och vägarna. Rundan är inget för den som har svårt att gå knöliga stigar, men för alla andra är det väl värt en tur!

(Klicka på bilderna så får du upp dom i storformat)

Bohusleden etapp 18

Det blev en extra heldag i Heestrand, och vad passar då bättre för att andas lite än att gå ut på tur? Javisst, det skulle regna lite, men vem dör av lite vatten – och dessutom ett ypperligt tillfälle att vattentesta sina kläder under lugna fina och vältempererade förhållanden?

Så jag gav mig ut för att gå etapp 18 på Bohusleden. Ingen ville följa med men det gjorde inget, skönt att få några timmars promenad med sig själv som enda sällskap. En vän som gärna ville ut och provköra Tesla var bussig nog att ge mig skjuts till starten och lovade att komma och hämta mig sen efteråt.

Det var iallafall grundtanken när jag gick ut. En liten skur här och där gör väl inget (om kläderna håller), regn är väl bra för håret, och man torkar ju.

Ja man torkar – om det slutar regna någon gång, vilket det inte gjorde annat än i enstaka minuter, och långa stunder var det rena skyfall. Två gånger gick jag in under granar för att försöka skydda mig från det värsta… Jag var torr inunder som tur var, dvs utekläderna höll måtten, men det är segt att gå och gå när det är blött hela tiden. En ljudbok gjorde det hela lite lättare, men vägen gjorde det inte.

För det här var nog den tråkigaste etappen hittills; tråkig väg, gick inte längs något fint eller sevärt, det var bara väg rakt fram. Okej, vädret kan ha påverkat lite grann, men för den som går hela Bohusleden från ena änden till den andra är det här bara en transportsträcka.

När jag kom till etappmålet slutade det regna. Vid stugan för Rädda Vättlefjäll satt jag och åt min lunch och vågade inte riktigt tro på att det faktiskt upphört, men det hade det och regnade inte mer på hela dagen. Typiskt va?

Efter vandringen, 11 km senare, väntade jag lite på min eskort hem igen och gick lite på en annan väg under tiden, rakt västerut från slutmålet på etapp 18. DÄR var det fint minsann, vattenfall och grejer, där borde Bohusleden gå istället för där den går idag. Tycker jag alltså. Men jag var kanske inte helt neutral i mitt tyckande

 

 

Bohusleden etapp 17

Rent allmänt är placeringen just nu i Heestrand med goda vänner, men som alltid när man är många personer på samma ställe är det bra att röra på sig lite och inte vara i knät på varandra. Första tanken för mig är då förstås Bohusleden, som går någon mil längre inåt landet. H 10 år ville av olika orsaker följa med (bland annat för att han inte tål två av barnen som också är här), och etapp 17 såg lovande ut; 12 km breda fina vägar, kanske inte så makalöst vackert/häpnadsväckande/wowfaktor, men praktiskt och trevligt.

Och det räcker för mig, en av poängerna är att få över barnen på att tycka att det är skönt att gå.

Första kilometern var inte bred och fin väg alls; det var brant ner, smala stigar genom kompakt lövskog först (skog är ett generöst begrepp här, det var mer slyskog där man önskade att man haft med sig sekatör) och sen mörk hemlighetsfull granskog.

Men så kom vi ner till vindskyddet vid Kärnsjön, och där kan man lätt stanna en natt och bada, grilla och allmänt softa ifall man är på långvandring, a keeper!! Vi provade inte om man kunde kasta sig ut i vattnet från gungan, men nog verkade det så.

Ganska snart efter vindskyddet kom man upp igen på vägen där allt började, och sen var det lätt gång hela tiden på breda, fina vägar.

Och så fortsatte det hela vägen, utan att det någonsin blev tråkigt. Genom åkrar, förbi fina välskötta (och mindre välskötta) gårdar, upp och ner (jag var överraskad över hur kuperat det faktiskt var) och mot slutet gick vägen förbi ännu en sjö, Örevattnet. Där var det perfekt att gå ner och bada, eller iallafall äta lunch, och en dag med lite mer värme i luften hade bad varit en given aktivitet.

Efter badplatsen vid Örevattnet var det bara 2,5 km kvar, för det visade sig att rutten inte alls var 12 km som det stod i boken, utan snarare 9,5 km.

Trots den lilla besvikelsen över att det inte var längre sträcka så var det en jättefin vandring i lätt miljö, dvs enkel vandring även för den ovane.

Kan rekommenderas!