Två lediga dagar = läsa bok

Det är mycket att tänka på nu för tiden, mycket som jag inte kan skriva om än men som upptar mina tankar så mycket hela tiden att jag inte klarar av att skriva som jag hade velat – eftersom tankarna är någon helt annanstans.

Bild från www.neilgaiman.com
Bild från http://www.neilgaiman.com

Fint då att få i stort sett två hela dagar för mig själv i helgen och ännu finare att det finns ljudböcker.

Jag har ett abonnemang på Storytel (som efter min uppfattning är ganska dyrt om man inte typ läser varje dag), och nu var det dags att ta en paus efter andra boken i Liftarens Guide till Galaxen-serien och hitta på något annat. Neil Gaiman är rent allmänt en stor favorit och det var bara en slump att jag snubblade över hans fantastiska American Gods för ett antal år sedan och sen bara vill ha mer och mer.

Han har ett helt eget sätt att kombinera verklighet med science fiction och fantasy, gärna med gudar i på ett eller annat sätt, och han rör sig med självklarhet mellan vår bekanta värld och en annan värld som helt plötsligt bara kan uppstå. På så sätt finns vissa likheter med Harry Potter (som jag också älskar – den som tror att det är böcker bara för barn måste tänka om!) där de som är häxor och trollkarlar rör sig mellan den vanliga världen och sin egen parallella värld som bara dom kan se men som finns mitt ibland oss.

Gaimans figurer rör sig också, mer eller mindre motvilligt, mellan parallellt existerande världar, och han berättar på ett sådant sätt att man när man läser samtidigt sörjer över att man inte har tillgång på den där andra världen i verkliga livet.

Men Norse Mythology är annorlunda. Det är ju den gamla vanliga nordiska mytologin, den man tror att man kan, men som Gaiman återberättar i ett antal historier som han bygger på olika källor och sammafogar till en levande berättelse. Språket är hans eget, och man känner igen sig i hans berättarstil med små underfundigheter och eftertänksamma pauser. Särskilt tydligt blir det i ljudboken där det är han själv som läser. Det ger en extra poäng tycker jag, att det är han själv som läser. Jag inbillar mig att det väl måste vara den mest korrekta återgivningen av hur han tänkte sig när han skrev den.

Och dessutom kan man sitta och sy eller fixa med andra saker medan boken blir läst för en.

Läst: Brobyggarna av Jan Guillou

Vanligtvis tycker jag Guillou skriver mycket bra. Han har en rättfram berättarstil som funkar väl när han ska få fram faktabaserad fiktion, och det är väl det han gör allt som oftast – åtminstone sedan mitten av åttiotalet. Alla böckerna om Hamilton, historien om Arn (som jag iofs bara läst den första delen av) med flera är ett i mitt tycke mycket bra sätt att förmedla relevanta fakta på ett för det flesta lättsmält sätt.

Grunden för det är på plats i Brobyggarna också. Kärnhistorien som boken väver kring är den om järnvägs- och brobyggarnas hårda vardag i det tidiga 1900-talet, exemplifierad genom bygget av Bergensbanen. Parallellt med och integrerad i är en annan historia om Tyska Östafrika och järnväg- och brobyggandet där, kolonialismen och första världskrigets intåg, vilket är den tredje historien.

Alla historierna är spännande och faktainnehållet tvivlar jag inte på (tack Jan för mina nya kunskaper om första världskriget), men jag tycker inte han får till berättelsen som ska binda ihop det hela. Limmet som ska hålla läsaren intresserad fäster inte så bra tycker jag. Och det blir lite segt. Vilket iofs kan vara en bra egenskap för ett lim, men inte i en ebok.

image

Jag vet att andra, tex min mor, har en annan uppfattning. Hon kunde inte lägga den ifrån sig utan sträckläste i tre dagar innan hon kastade sig över uppföljaren. Men jag tyckte inte den här var av sträckläsarkvalitet. En ok bok, men jag tror jag hoppar över uppföljaren.

The Feng Shui junke

Den bok som råkade hamna överst i högen nyligen var The Feng Shui junkie. Läser man recensionerna på Goodreads.com och väljer de negativa eftersom dom alltid är roligast och ofta poängterar det centrala, verkar det som att det bästa kommer först och att den inte är värd att läsa färdigt.

Så då började jag. 1212302

Och den ÄR väldigt rolig – jag finner mig ofta sitta skrattandes högt för mig själv på den annars ganska tysta spårvagnen och tunnelbanan, mycket befriande.

Berättarjaget är en kvinna i trettioårsåldern, mycket framgångsrik och välbärgad advokat med det perfekta fancy livet, är gift med en likaledes framgångsrik och vacker äkta man. Precis som mitt eget liv alltså, förutom att jag inte är advokat då. Men här slutar beröringspunkterna (hoppas jag).

När Julie kommer hem tidigare från en spavecka som hennes perfekte man Ronan har skickat henne på med en väninna (för att hon ska glömma att hon vill ha barn), ligger han ute vid poolen med sin älskarinna. Deras kläder och underkläder ligger spridda över hela lägenheten och det är helt klart att hon flyttat in och tagit hustruns plats de senaste dagarna.

Istället för att rusa ut vid poolen och ställa till en scen och göra processen kort, börjar hon något slags hämndstråt. Inte en sån där mörk utstuderad hämnd med en massa intrikata planer och detaljer, utan tvärtom – rätt från hjärtat till hjärnan och ut till händer och fötter som agerar på någon slags autopilot. Att säga att den här kvinnan är en känslomänniska är årets understatement vill jag påstå.

Julie förstör makens bil, älskarinnans bostad och tappar fullständigt koncepten, fy fy. Men det är så kul skrivet och man hör klart och tydligt rösten i sig när hon diskuterar med sig själv om det ena eller andra alternativet för stunde, och följer heeelt med i resonemanget om varför det här just nu är det mest logiska. Sen har hon en jäkligt rolig vännina också, Sylvana, som också har ett resonemang som är helt självklart trots (eller kanske tack vare) sin totala avsaknad på sans, måttlighet, rim och reson. Mycket befriande.

Efter ca 50 sidor (av 370) har Julie kört de numera döda och frysta akvariefiskarna i mixern och gjort en sås av dem som hon ställt i kylen. Det är efter att hon blivit vän med älskarinnan och har hennes akvariefiskar i badkaret (eftersom Julie krossade deras akvarium),  medlat mellan älskarinnan och hennes man, och fått sin mamma att sälja huset för att flytta in hos Julie och Ronan tillsammans med sin stora flygel.

Låter inte så kul? Nä men det är det, det är bara jag som är dålig på att berätta. Att det är en man som skriver med en kvinnas berättarröst gör inget sämre, tvärtom!

Men vi får väl se hur länge det varar – recensionerna var ju inte överpositiva direkt.

22 Britannia Road

En roman om tre människoöden under och efter andra världskriget låter inte särskilt spännande eller intressant, men är väl nästan en egen genre som måste prövas.

En man och en kvinna och deras son återfinner varandra i England när kriget är över. Han lämnade hustrun och sonen i Warzawa och drog ut i krig, och de fick klara sig s

22 Britannia Road

jälva. Boken växlar i tiden och väver på traditionellt sätt ihop den samtida historien med deras respektive berättelser av kriget. Läsaren får en allt djupare inblick i varför de agerar som de gör, men de tre kommunicerar dåligt eller inget med varandra och kommer inte förbi krigets spöke. Han försöker leva det perfekta brittiska livet (perfekt accent, prata cricket, han en perfekt engelsk trädgård i bakgården), hon försöker hantera alla krigsminnen, framför allt av övergivna och svältande barn, och sonen vill bara ut och leva i skogen igen som han och mamman gjorde under kriget.

Det är inte en särskilt lång bok, 272 sidor i min ebokläsare, och inte heller särskilt munter. De mest återkommande känslorna under läsningen var förtvivlan, frustration, sorg och svagt hopp, ett litet ”kanske ändå, om inte bara”. Inte särskilt bra drivkrafter för att läsa färdigt en bok. Men på något vis lyckades boken i all sin misär, olycka och fasad att få mig att vilja veta hur det går, att läsa den till slutet – väl medveten om att det inte måste vara ett lyckligt sådant.

Jag vet inte om jag rekommenderar den eller inte; jag mådde aldrig särskilt bra under tiden jag läste den men kunde ändå inte lägga den ifrån mig (vilket inte var fallet när jag läste American Psycho som bara fick mig att vilja kräkas), och så här i efterhand är jag glad att jag läst den. Kanske.

Det är väl den starkaste känslan nu efteråt – ett Kanske. Men ett Kanske för många saker; kanske går det bra, kanske blir de britter på riktigt, kanske kommer de över sin historia, kanske får pojken en bra uppväxt, kanske hittar de tillbaka till varandra,  kanske flyttar dom hem till Polen, kanske slutar allt lyckligt?

Läs den.