Tillbaka 4 år i tiden på tekniksidan, en gadgethaveriodyssé

20121217T041647Så har jag blivit skickat tillbaka en cirka fyra år i tiden inom loppet av några dagar. Fyra år är inte så lång tid, men när det kommer till teknikutveckling på mobilsidan är det helt klart jämförbart med geologiska tidsåldrar. Märker jag.

Min mobiltelefon fick skickat en systemuppdatering till sig från Samsung för ett tag sen och däckade fullständigt. Kollegerna som för det första fick sin uppdatering några dagar tidigare trots att vi har samma operatör, klarade sig fint och deras SIII-or tickar och går som bara den men min knäade.

downloadIn till Expert för att skicka till verkstad. Tio dagar skulle det ta(!!!), och under tiden tog jag fram min gamla trotjänare HTC Desire HD som var så het och fin när den kom för fyra år sen. Den kör Gingerbread men gör det bra så inget att klaga på. När batteriet var laddat var det bara att köra på, och med den kraschade telefonens minneskort var allt som vanligt. Ja förutom det att inte alla appar är uppdaterade för Gingerbread längre och allt går lite segare, men ändå, det funkar. Och tio dagar är väl inget?

Nä inte om man FÅR den efter tio dar. Vilket jag iofs fick, men väl hemma visade det sig att dom som fixat den bytt ut innanmätet (=ok) men gjort nåt mek med den så den inte går att ringa med. Vilket ju får ses som lite av ett handikapp för en mobiltelefon. Eller ja, ringa är väl inte så nödvändigt, men att man inte kommer ut på mobilnätet är väl det som verkligen är irriterande. Så det blev inlämning med bakläxa till verkstan och tio nya dagar för mig.

motorola-xoom_wifi-main-lgVäntar fortfarande i tiodagarsperiod nr 2. Då bestämmer sig min kära tablet att lägga av. Mitt när jag satt och surfade en sen kväll så bara la den av. Batteriet laddat, grön lampa men ingen kontakt och inga tecken till liv förutom den gröna lampan. Så det var det. Den är så gammal så jag ids inte lämna in den för reparation. Den är köpt på nätet och det blir en massa kostnader att skicka fram och tillbaka så nä…för en så gammal en vete tusan.

Så jag börjar kolla på en ny tablet. På datorn kopplad till TVn, eftersom min hemdator har virus på sig (tror jag) så den vågar jag inte gå ut på nätet med och min jobbdator har jag lämnat på jobbet. TV-datorn är en mac så den förstår jag inte mycket av, men surfa går ganska bra. Så nu har jag beställt den här godingen; Samsung Galaxy Note Tab 10.1, 2014-version och med 4G.

Galaxy Note Tab 2014

Har läst recensioner och specificationer och det ser otroligt bra ut och jag längtar längtar!

Hoppas med andra ord vara tillbaka med full styrka i gadgetvärlden inom några dagar, men till dess är det mer frustrerande än jag hade trott. Intressant och märkligt.

Ska kanske fixa Xoom’en ändå och ha den som speltablet till kidzen så dom håller tassarna borta från min nya guldklimp….

The Feng Shui junke

Den bok som råkade hamna överst i högen nyligen var The Feng Shui junkie. Läser man recensionerna på Goodreads.com och väljer de negativa eftersom dom alltid är roligast och ofta poängterar det centrala, verkar det som att det bästa kommer först och att den inte är värd att läsa färdigt.

Så då började jag. 1212302

Och den ÄR väldigt rolig – jag finner mig ofta sitta skrattandes högt för mig själv på den annars ganska tysta spårvagnen och tunnelbanan, mycket befriande.

Berättarjaget är en kvinna i trettioårsåldern, mycket framgångsrik och välbärgad advokat med det perfekta fancy livet, är gift med en likaledes framgångsrik och vacker äkta man. Precis som mitt eget liv alltså, förutom att jag inte är advokat då. Men här slutar beröringspunkterna (hoppas jag).

När Julie kommer hem tidigare från en spavecka som hennes perfekte man Ronan har skickat henne på med en väninna (för att hon ska glömma att hon vill ha barn), ligger han ute vid poolen med sin älskarinna. Deras kläder och underkläder ligger spridda över hela lägenheten och det är helt klart att hon flyttat in och tagit hustruns plats de senaste dagarna.

Istället för att rusa ut vid poolen och ställa till en scen och göra processen kort, börjar hon något slags hämndstråt. Inte en sån där mörk utstuderad hämnd med en massa intrikata planer och detaljer, utan tvärtom – rätt från hjärtat till hjärnan och ut till händer och fötter som agerar på någon slags autopilot. Att säga att den här kvinnan är en känslomänniska är årets understatement vill jag påstå.

Julie förstör makens bil, älskarinnans bostad och tappar fullständigt koncepten, fy fy. Men det är så kul skrivet och man hör klart och tydligt rösten i sig när hon diskuterar med sig själv om det ena eller andra alternativet för stunde, och följer heeelt med i resonemanget om varför det här just nu är det mest logiska. Sen har hon en jäkligt rolig vännina också, Sylvana, som också har ett resonemang som är helt självklart trots (eller kanske tack vare) sin totala avsaknad på sans, måttlighet, rim och reson. Mycket befriande.

Efter ca 50 sidor (av 370) har Julie kört de numera döda och frysta akvariefiskarna i mixern och gjort en sås av dem som hon ställt i kylen. Det är efter att hon blivit vän med älskarinnan och har hennes akvariefiskar i badkaret (eftersom Julie krossade deras akvarium),  medlat mellan älskarinnan och hennes man, och fått sin mamma att sälja huset för att flytta in hos Julie och Ronan tillsammans med sin stora flygel.

Låter inte så kul? Nä men det är det, det är bara jag som är dålig på att berätta. Att det är en man som skriver med en kvinnas berättarröst gör inget sämre, tvärtom!

Men vi får väl se hur länge det varar – recensionerna var ju inte överpositiva direkt.

22 Britannia Road

En roman om tre människoöden under och efter andra världskriget låter inte särskilt spännande eller intressant, men är väl nästan en egen genre som måste prövas.

En man och en kvinna och deras son återfinner varandra i England när kriget är över. Han lämnade hustrun och sonen i Warzawa och drog ut i krig, och de fick klara sig s

22 Britannia Road

jälva. Boken växlar i tiden och väver på traditionellt sätt ihop den samtida historien med deras respektive berättelser av kriget. Läsaren får en allt djupare inblick i varför de agerar som de gör, men de tre kommunicerar dåligt eller inget med varandra och kommer inte förbi krigets spöke. Han försöker leva det perfekta brittiska livet (perfekt accent, prata cricket, han en perfekt engelsk trädgård i bakgården), hon försöker hantera alla krigsminnen, framför allt av övergivna och svältande barn, och sonen vill bara ut och leva i skogen igen som han och mamman gjorde under kriget.

Det är inte en särskilt lång bok, 272 sidor i min ebokläsare, och inte heller särskilt munter. De mest återkommande känslorna under läsningen var förtvivlan, frustration, sorg och svagt hopp, ett litet ”kanske ändå, om inte bara”. Inte särskilt bra drivkrafter för att läsa färdigt en bok. Men på något vis lyckades boken i all sin misär, olycka och fasad att få mig att vilja veta hur det går, att läsa den till slutet – väl medveten om att det inte måste vara ett lyckligt sådant.

Jag vet inte om jag rekommenderar den eller inte; jag mådde aldrig särskilt bra under tiden jag läste den men kunde ändå inte lägga den ifrån mig (vilket inte var fallet när jag läste American Psycho som bara fick mig att vilja kräkas), och så här i efterhand är jag glad att jag läst den. Kanske.

Det är väl den starkaste känslan nu efteråt – ett Kanske. Men ett Kanske för många saker; kanske går det bra, kanske blir de britter på riktigt, kanske kommer de över sin historia, kanske får pojken en bra uppväxt, kanske hittar de tillbaka till varandra,  kanske flyttar dom hem till Polen, kanske slutar allt lyckligt?

Läs den.

Vandringstur i Oppegård

I samband med Netlight-arrangemanget på lördagen vore det perfekt för en nästa tälttur med vårt fina Gimletält. Men nu var det ju så att regnet hällde ner hela fredagen och det var mindre bra prognoser för lördagen, så lusten att hiva oss ut i fukten/vätan i okänd mark med två små var begränsad. Hade det bara varit vi hade det varit mysigt, men med två små….nä.

Men eftersom det var uppehåll när vi volleybollat färdigt så passade vi på att ge oss ut på en runda, det skullle finnas en fin tur kantad av plastlådor. Två turer faktiskt, men med små får man vara glad om man får gått en…

Det var en fin runda, lite myggigt, vi hittade nästan allt vi letade efter, och det var mycket ”under sten”, ”foten av björk”, ”mellan gran och sten”, ”granrötter”…. I all korthet kan man sammanfatta den trevliga lilla rundan i ett litet collage

 

 

För övrigt älskar jag min Xoom med offline-kartor genom Locus. Android is the shit.

Varför får man inte handla på Amazon??

Ett flertal gånger har jag sett saker jag vill ha till väldigt bra priser på amazon.com. Senast idag då jag ville köpa ett tangentbord till min Xoom, det här:

Xoom-fodral med inbyggt tangentbord

Men jag kommer alltid till ett led i beställningen då jag får veta att produkten inte får skickas till den valda adressen, ”Vänligen välj en annan adress”. Det går inte med adresser i Norge och inte i Sverige, har prövat båda alternativen, och det spelar ingen roll om det är Amazons brittiska eller amerikanska site.

Det är så oerhört irriterande – i dagens läge är iallafall jag helt inställd på att jag kan beställa vad jag vill överallt ifrån. Möjligen får jag betala importavgifter och höga transportkostnader, men det är i så fall mitt problem. Det är BARA på Amazon.com som jag blir vägrad att handla och det är så OTROLIGT irriterande.

Vad jag ska med ett tangentbord till? Det är så underbart att vara helt mobil och kunna skriva var man vill utan att släpa på en dator. Och helt ärligt så är inte on-screen-tangentborden så lätta/snabba att skriva med, eftersom man inte har känslan för var man har tangenterna. Jag är ofta uppe på v-b-n med tummen när jag skriver fort och ska skriva mellanslag, och det blir mycket rättning av det. Inte så praktiskt, men det fungerar.

Ser fram emot när det kommer taktila on-screen tangentbord – då jägarns!

Nostalgisk resa i tekniska prylar – från handdator till tablet

Som många andra älskar jag tekniska prylar. Självklart har jag en smartphone (eller faktiskt två egentligen; en till jobbet och en privat), en tablet, en lös hårddisk som jag släpar med mig överallt i min handväska, en mp3-spelare och i tillägg en hög gamla prylar som har för högt nostalgiskt värde för att slängas – dom var ju så himla bra en gång och funkar ju faktiskt fortfarande. Av någon anledning satt jag och drömde mig bort i gadgets här mitt på jobbet, och funderade på vad jag har egentligen.

Min första handdator (ja för så hette dom ju förut) var en Palm V som jag ärvde av min kära make;

Monokrom skärm, en stylys att skriva med, ordet ”app” fanns väl knappt…Men den funkade bra för det som den var menat; kalender, adressbok, anteckningar, miniräknare och lite annat, och den var snabb. Den vann på snabbhet och enkelhet, men för den som är hooked på och att kunna färgkoda olika saker så var det dags att gå vidare.

Vid den tiden jobbade jag på Chalmers och hade en chef som inte var så känslig för vad hans anställda ville ha. Önskade man sig en teknisk pryl och man trodde att man hade användning för den så fick man köpa den på hans konto. Den enda motfrågan man fick egentligen var ”tror du jag behöver en sån också”. Svårt att svara på, med tanke på att han inte var så intresserad av att sätta sig in i hur dom funkar.

Det blev en Palm Tungsten T3.

Färgskärm och UTRAGBAR SKÄRM!! Den blev ytterligare en tredjedel större och värdefull yta togs inte upp av skrivområdet. Det här är en feature som jag saknar hos smartphones av idag.

Den var fortfarande lika snabb, lika bra och om jag minns rätt fanns det lite fler program till den (som man fortfarande inte kallade för ”appar”. Jag har den fortfarande kvar i byrålådan, med laddare och allt.

Det var ungefär här någon gång som det allmänt började bli prat om att man började vilja kunna ha sin handdator och telefon i ett. Jag var envis och sa att det vill jag INTE, och jag ville i vart fall INTE ha kamera i samma enhet. Näpp, olika saker är bra på olika; man har telefon att ringa i, handdator till allt skrivbordsmässigt och kamera till ta kort. Berömda sista ord som jag har tuggat, ätit upp och svalt igen många gånger. Men jag står åtminstone för att jag sa det, även om jag småler åt mig själv samtidigt.

Jag var väldigt fördjust i Palmens handstilsigenkänning – det var bara var att sladda på med pennan i den lilla rutan så omvandlades handskriften till tryckt text. Men trots allt är det snabbare med tangentbord, så när det var dags för uppdatering såg jag på Palm Treo.  Knapparna på Treo var lite små, ungefär som på Blackberry, så det blev en Qtek 9100 för flera tusen kronor. Den här gången fick jag betala själv, för jobbet på Chalmers var ett minne blott och en ny, snål, arbetsgivare var på tapeten. Mitt första stora inköp för egna pengar.

Den hade inte Palms operativsystem, vilket jag väl har saknat sedan dess, men de hängde inte med i utvecklingen och har väl mer eller mindre avlidit om inte jag fått för mig fel. Windows mobile, minns inte längre vilken version och inte spelar det någon roll heller. Den var inte så särskilt flexibel i gränssnittet, men en rysk (?) firma, Spb Softwarehouse, hade en otroligt bra programvara som man installerade och kunde fixa till det med. I mitt fall precis som jag ville ha det.

Den här telefonen är numera musikmobil åt Adam. Om inte Hannes har trashat den fullständigt förstås, tror nästan det.

Hannes har också fått en musikmobil och det är min HTC TyTnII, som inte är något mer än uppföljaren till Qtek’en, efter att HTC köpte upp Qtek.

När jag började jobba i Asker 2008 var det den här jag lyckades tjata till mig. Den i sin tur ledde till en våg av HTCs på kontoret och det blev satt som företagsstandard. Men som sagt, nu är den musikmobil åt en tvååring. Idiotiska kontakter med unik HTC-koppling både på laddare och hörlurar. Laddare ok, men HÖRLURAR??!! Mao kan du bara använda HTCs egna. Tur att dom var bra då, men jäkligt struligt när dom gick sönder och behövde bytas ut. WM på den här också, lite trögt, inte så flexibelt, iOS tyckte jag var ännu mindre flexibelt, så jag var nyfiken på Android-systemet som började bli stort. Nästa blev en kärlek; HTC Desire HD.Den är så fantastiskt bra. Även nu när den är ett och ett halvt år gammal är den suverän; snabb, full av gratis (offline) vägkartor, gratis navigation (men kräver uppkoppling, så fint att jag har fri datamängd), alla features jag vill ha finns på Android Market, suverän på det mesta. Kameran är halvdassig, och vid en systemuppdatering slutade den fungera. Inte så bra precis, men på min andra Desire HD funkar kameran alldeles utmärkt även efter uppdateringen. Orkar inte bry mig så mycket om det.

Jag är fast vid Androidsystemet, tycker det är underbart flexibelt och widgets är något som är mitt i prick för mig. Dessutom har jag ju investerat en del pengar i appar och har några program som jag vet inte finns för andra operativsystem och som jag så gärna vill ha att jag är beredd att välja system efter det.

Men en tablet ville jag ju gärna ha också. En android-tablet. Det blev en Motorola Xoom.

Det tog ett tag för mig att verkligen falla för den när jag väl hade den. Ja bortsett från att den själv föll i kakelgolvet bland det första den gjorde och fick en spricka i skärmen men det är en annan (och oerhört långdragen) historia.

Men nu är jag helt fäst vid den och använder den hur mycket som helst. Börjar till och med fundera på att nedgradera mig på telefonsidan till en liten enhet som inte tar någon plats och kanske inte kan så mycket och så ha Xoom’en till allt det jag hade mobilen till. Den börjar redan ta den funktionen, speciellt sen jag skaffade ett 3G-kort till den.

Men BLIR mitt liv lättare av de här prylarna? Eller är det bara jobbigt att byta allt och föra över kontakter, dokument, göra alla inställningar på nytt när man byter enhet osv? Nä byta går fort, inget problem numera.

Det är stora fördelar med allt nytt jag lär mig genom mina gadgets som jag inte skulle lärt mig utan dem – bildredigering beyond crop och resize till exempel, alla böcker jag får läst som jag nu bara snubblar över men inte hade snubblat över i pappersformat då jag aldrig snubblar in i en bokhandel numera, tidningar jag får läst som jag inte skulle läst annars, kontakten jag håller med personer som jag inte har så nära mig att jag tar upp telefonen och ringer men ändå skickar små hälsningar och småpratar lite med på chat ibland…

Gadgets och teknikutveckling är något jag verkligen ÄLSKAR. Och jag hade gärna haft fler av mina 24 timmar till att förkovra mig i några av alla möjligheter de erbjuder.

Toroms enebolig, Gimle, sjøutsikt, 5 m egen strand, 5000 kr

Bostaden är inte så stor, men det vägs upp av att det är en bit till närmaste granne. Vattentemperaturen är inte uppmätt vad vi vet, men jag har badat med glädje två gånger och då måste det vara över 22 iallafall. Värmen i luften har varit magnifik och är nog fortfarande (ca 21 på kvällen) uppåt 23 grader skulle jag tro.
Vi är uppe vid Øyungen, norr om Maridalsvannet, tack vare tips från en Markaexpert (tack MM!), och fick sällskap av Magnus som är gräsänkling med Gabriel och Christian.

image

Att vara ute och gå med små barn kan vara en ganska frustrerande eller väldigt berikande upplevelse, och valet vilket det blir är helt och hållet ditt eget. Varenda pinne och kotte är värd att studeras i detalj och tusen användningsområden ska finnas fram för den, varje sten är en diamant som ska värderas och sparas och det ÄR ju så kul att plocka upp rödmyrorna – kolla vad dom sprattlar mamma! och nej dom bits inte alls mamma AAAAJJJ DEN BET MIG….och så kanske man kommer 100 m på 30 minuter. Men det är okej ändå så länge man inte är hungrig.
Eftersom det efter ett tag inte längre kändes särskilt okej tog vi lunchpaus innan vi kommit fram till sjön. En jättefin rastplats precis vid en fors var perfekt, både för mat och för pausunderhållning i form av att slänga gräs i vattnet.
Väl framme vid Øyungen blev det bad och lek, Oskar hittade en perfekt plats för tältet, Magnus o co stannade på middag och nu ska vi ha ett glas vin i solnedgången. Bara kidsen somnar först (berömda sista ord….).
Imorgon ska jag leta plastlådor, det var så längesen och det formligen kliar i fingrarna!!!
image

image

Gimle? För de som inte känner Oslo så är det en fisfin del av stan, och det råkar dessutom vara modellnamnet på vårt tält….så vi HAR råd att bo i /på Gimle så det så!