Eftersom jag tror starkt på det här med att säga något positivt till någon när man ändå tänker det, försöker jag tillämpa det så ofta jag har anledning. Till exempel i söndags.

Då hade jag en person hemma som jag träffat flera gånger förut men oftast i ett sammanhang då det inte riktigt är tid eller plats för prat, eller för den del komplimanger. (Man vill ju gärna att smicker och goda ord blir väl emottagna, annars kan man fort känna sig lite dum.) Men nu var hen alltså hemma hos mig i lugn och ro, och så kom det för mig

– Vilka otroligt vackra ögon du har!

De flesta säger väl oftast ”Ååå tycker du? Tack!” eller lite mer lågmält ”Jasså, nämen ja kanske det, har inte tänkt på…”. Men från den här helt underbara människan kommer det ett spontant och ärligt menat

– Ja jag vet, helt otroligt! Tack vare dom har jag fått mycket här i livet, ojojoj…

…och då menade hen inte synen, det var helt klart.

Men så himla underbart – en person som HAR vackra ögon och som VET att hen har det och som bara tycker det är helt alright.

I just lööööve it! Hen fick ett nytt fan i det ögonblicket, det är ett som är säkert. Fast jag var väl fan redan innan antar jag.