Jag njuter av ensamheten

Att äta ensam  på restaurang har jag lärt mig är något som skrämmer en del. Pinsamheten över att folk ska tro att man är ute själv för att man inte har någon att ha sällskap med. Ja huvva, tänk om dom tror det – det kanske till och med är sant?!

Jag har länge haft en semesterdröm: att åka ensam på semester en vecka. Inte för att jag lider av att ha sällskap, tvärtom, men jag ville åka själv för att se hur man blir bemött när man inte är ett par. Blir man annorlunda emottagen, annorlunda behandlad på restauranger/cafeer/barer o andra vattenhål man har som turist? Det har ännu inte blivit tid för den där ensamsemestern men jag har använt jobbresorna till det istället, så drömmen eller testet är genomfört – om än i små portioner.

Som igår till exempel. Mellan två resor (jobbresa till Stuttgart och semester på Cypern) har jag ett knappt dygn i Frankfurt som jag vill utnyttja på bästa sätt. Först och främst ut och se på stan med allt vad det innebär, och sen lite mat. Ensam.

image

Det var en fantastiskt fin liten italienare – en sån där restaurang man vill hitta men aldrig gör, utan hamnar i turistfällorna istället. Underbar mat och fantastisk service. Jag åt buljongsoppa med bröd och pecorino till förrätt och fylld calamares till varmrätt. Det var bland det bästa jag någonsin ätit! Ett stort glas gott rött vin till, lite bröd och oliver, en grappa o espresso till efterrätt… Life is sweet… Och hela kalaset kostade €50, dvs under 400 kr.

Needless to say är det där jag äter lunch idag innan jag drar vidare söderut.

Jag fick med mig nattportieren upp på rummet!

Ja då kan jag bocka av den också; att jag bett nattportieren följa med mig upp på rummet – och fått ett ja dessutom!! Sen att han gjorde det med ett insiktsfullt leende och ett ”- Oh, you are afraid…”, det får jag väl bara bjuda på.

För den där killen på spårvagnshållplatsen en bit bort betedde sig konstigt tyckte jag, både på hållplatsen och på spårvagnen. Konstigt på det där odefinierbara sättet som när man försöker sätta ord på det låter väldigt svagt och mer som att man bestämt sig för att han skulle vara konstig och då tyckte man också att han var det. Confirmation bias som det kallas, man ser det man vill se…

Vi gick båda av på Hbf; han åt andra hållet först men tvärvände sen så vi nästan krockade. Då blev han väldigt stirrig (tyckte jag…) och försvann ner i tunnelbanan. Tack för det tänkte jag och gick de sista hundra metrarna till hotellet. Så när jag ska ta hissen dyker han plötsligt upp bredvid mig från ingenstans och jag blir ganska överraskad – han ser inte ut som att han bor på hotell (hur man nu tror sig kunna se det), så jag går bort till portieren istället för att mannen ska åka iväg utan mig. Och det gör han tack och lov så han kanske bodde på hotellet iallafall, vad vet jag.

Men det var en väldig aktivitet i den lilla hotellhissen utan att någon någonsin kom ner, så jag tyckte helt enkelt det var lite skumt och bad portieren följa med mig upp. Och det gjorde han. Småleende. Men det bjuder jag på.

Snacka om obetydlig händelse, men det kändes obehagligt och det brukar jag aldrig känna om något. Börjar jag bli feg?!