När man som förälder har en kväll ensam med ett av barnen (det andra och maken är av olika anledningar inte hemma) kanske man planerar att mysa lite extra en tisdagkväll. Till exempel göra pannkakor till middag och se en film tillsammans.

Men så somnar det enda barnet i vagnen på vägen hem från barnehagen och fortsätter sova hela kvällen. Då blir man fort lite rådvill, eftersom man är van vid att man inte kan göra allt man skulle vilja och att man måste vara väldigt effektiv med det man gör.

Så man äter sina pannkakor utan sällskap, men kan inte riktigt med att läsa tidningen vid bordet (för det har man nästan glömt att man kan). Den lille sover vidare och man tar upp datorn för att göra lite jobb, men det är med aningens dåligt samvete -för vi skulle ju umgås och då kan inte mamma sitta vid datorn. Men han sover ju. Så man jobbar vidare, lyssnar på bra musik och blir så småningom färdig med det man skulle göra.

Dags att gå och lägga sig själv. Men det kan man inte riktigt för tänk om han vaknar?

Paradoxen ligger i det att man planlagt för en kväll tillsammans, men den lille kraschar planen genom att somna och då sitter man helt lamslagen av den oväntade frikvällen. Känslan av att man har all världens möjligheter och kan göra VAD SOM HELST, men man kommer inte riktigt på vad det var man skulle göra. Samtidigt som man bara väntar på att han ska vakna utvilad vid tiotiden när man själv vill gå och krascha.

En frikväll utan avslappning. Men dock, en frikväll!