Ledig-förälder-paradoxen

När man som förälder har en kväll ensam med ett av barnen (det andra och maken är av olika anledningar inte hemma) kanske man planerar att mysa lite extra en tisdagkväll. Till exempel göra pannkakor till middag och se en film tillsammans.

Men så somnar det enda barnet i vagnen på vägen hem från barnehagen och fortsätter sova hela kvällen. Då blir man fort lite rådvill, eftersom man är van vid att man inte kan göra allt man skulle vilja och att man måste vara väldigt effektiv med det man gör.

Så man äter sina pannkakor utan sällskap, men kan inte riktigt med att läsa tidningen vid bordet (för det har man nästan glömt att man kan). Den lille sover vidare och man tar upp datorn för att göra lite jobb, men det är med aningens dåligt samvete -för vi skulle ju umgås och då kan inte mamma sitta vid datorn. Men han sover ju. Så man jobbar vidare, lyssnar på bra musik och blir så småningom färdig med det man skulle göra.

Dags att gå och lägga sig själv. Men det kan man inte riktigt för tänk om han vaknar?

Paradoxen ligger i det att man planlagt för en kväll tillsammans, men den lille kraschar planen genom att somna och då sitter man helt lamslagen av den oväntade frikvällen. Känslan av att man har all världens möjligheter och kan göra VAD SOM HELST, men man kommer inte riktigt på vad det var man skulle göra. Samtidigt som man bara väntar på att han ska vakna utvilad vid tiotiden när man själv vill gå och krascha.

En frikväll utan avslappning. Men dock, en frikväll!

2012-04-03 23.18.37

Ärliga bruna ögon

Eftersom jag tror starkt på det här med att säga något positivt till någon när man ändå tänker det, försöker jag tillämpa det så ofta jag har anledning. Till exempel i söndags.

Då hade jag en person hemma som jag träffat flera gånger förut men oftast i ett sammanhang då det inte riktigt är tid eller plats för prat, eller för den del komplimanger. (Man vill ju gärna att smicker och goda ord blir väl emottagna, annars kan man fort känna sig lite dum.) Men nu var hen alltså hemma hos mig i lugn och ro, och så kom det för mig

– Vilka otroligt vackra ögon du har!

De flesta säger väl oftast ”Ååå tycker du? Tack!” eller lite mer lågmält ”Jasså, nämen ja kanske det, har inte tänkt på…”. Men från den här helt underbara människan kommer det ett spontant och ärligt menat

– Ja jag vet, helt otroligt! Tack vare dom har jag fått mycket här i livet, ojojoj…

…och då menade hen inte synen, det var helt klart.

Men så himla underbart – en person som HAR vackra ögon och som VET att hen har det och som bara tycker det är helt alright.

I just lööööve it! Hen fick ett nytt fan i det ögonblicket, det är ett som är säkert. Fast jag var väl fan redan innan antar jag.