Jag övar mig på att säga det men det känns så främmande. Så…definitivt? Jag har celler i mitt vänstra bröst som inte beter sig som de ska, utan löper amok och vi kallar det cancer.
Jag vet inte vad jag känner. Allt. Inget. Försöker mest att inte tänka på det eftersom jag inte kan göra så mycket åt det. Kommer jag dö av det? Vet inte. Tror inte folk vanligtvis dör av bröstcancer, men man vet ju aldrig. Vill inte googla, vill inte veta statistiken. Vad gör den mig – jag kan ju ändå inte göra något åt det? Om statistiken är optimistisk kanske jag blir full av falska förhoppningar, om den är pessimistisk blir jag kanske mer deprimerad än vad som är nödvändigt.
Beskedet kom uppe på Kirurgen på Sahlgrenska idag. Vävnadsprovet de tagit på mammografin visade tydligt att det är patogena celler, men så mycket mer ser man inte. Nya prover imorgon, större bitar för att kunna analysera och se vad det är för sort och därmed lägga en plan för hur man kan försöka få bort det.
Vi bestämde att jag hellre tar bort hela bröstet än bara en del av det. Dels för att jag har så små bröst att det skulle synas så tydligt om ett stycke försvann ur det, och så tycker jag själv att det på något sätt känns säkrare, att om man tar bort hela bröstet så är chansen större att alla cancerceller försvinner.
Det påverkar naturligtvis allt. Och ändå inget. Från dag till dag blir det ingen förändring men det ligger en plan med magnetröntgen, vävnadsprover, operation och sen strålning och eventuellt cellgifter (beroende på vilken sort det är, om jag förstår det rätt). Och när vi kommer så långt påverkar det allt.
Men det mesta som påverkas just nu är i huvudet; i min hjärna och förstås i min mans hjärna. Så jag försöker att inte tänka på det – det är ju ändå inget jag kan göra mer än vänta.
Jag vill inte att barnen ska veta. Dom har det tufft nog som det är med omställningen och flytten, inget blir bättre av att dom tyngs ner av det här också och går och oroar sig över något dom inte kan påverka eller se.
En dag i taget.
24 timmar 
Vet ännu mindre vad jag ska säga idag än igår. Jag hade inte heller googlat om jag varit i din sits. Hade dock frågat ut läkaren (och bett att få så mycket som möjligt skriftligt) samt antagligen kollat 1177 och cancerfondens info. Glöm inte att kolla att du blivit ordentligt inskriven i Försäkringskassan och inte behöver komplettera med något från Norge.
Kram till er alla.
Ja det är inte lätt att veta vad man ska säga, jag vet heller inte. Så jag bara säger det jag tänker. Nu får jag försöka hantera situationen – det är ju inte så mycket man kan göra; läkarna är proffsen och det som kan göras är det dom som vet något om…Jag är bara glad att det upptäcktes, glad att det är mammografi från 40 år i Sverige och inte 50 som i Norge, glad att Västra Götalandsregionen varit som en iller och att kallelser till mammografi, tandläkare till barnen, info om vårdcentral etc regnade in de första dagarna efter att vi skrev oss här. Glad att dom tar det raskt på Sahlgrenska.
Jag försöker tänka bort det där som är i mitt bröst. Tänka att allt är som det var för några veckor sen. Det funkar kanske ett litet tag till innan allt brakar lös.
Tror helt klart på att lufta sina tankar, skrika, gråta, i sådana här situationer. Och låta proffsen sköta sitt (men tjata på dem vid behov).
Det är intressant det där när man upptäcker hälsoråd som skiljer sig så markant mellan Norge och Sverige, det visar ju bara att läkarvetenskapen inte är så exakt, eller påverkas mycket (för mycket?) av ekonomin.
Ja vad säger man? Jag är ledsen att det här händer dig.
Kramar till er.
Ja vad ska man säga…
jag vill inte dö…