Paralyserad

Det var ett tag sen jag var här, det medges. Men det har sina skäl. Har tusen miljoner tankar i huvudet som jag inte klarar av att formulera i skrift på ett vettigt sätt, så nu gör jag det bara.

Jag har en knöl i ena bröstet. Efter ultraljud hos Unilabs går det inte att säga vad det är (beningt/malignt) men jag skulle skickas upp till Sahlgrenska för vidare undersökningar (Unilabs går till en viss gräns, sen ska dom skicka vidare, det är rutin). Igår kom en kallelse till kirurgen, tid redan imorgon. Inget om fasta eller sånt, så det är nog inte tal om kniven än. Men ändå. Direkt till kirurgen liksom.

Klarar inte riktigt att fokusera på jobbet, men vill inte heller gå härifrån. Då har man ju bara tankarna, och det blir inget bättre av.

En kompis som varit i samma situation sa ”Ja det är ju liksom ett hot mot hela ens existens”. Och det stämmer så väl. Det känns som att jag har ett svart hål vid sidan av mig, och att jag hoppar i och ur det hålet lite hipp som happ, helt utan plan. Plötsligt är man där nere, sen är man det inte. Sen är man där igen.

I övrigt rätt så tom inombords just nu. Känner mig som ett skal.