Jag har bröstcancer

Jag övar mig på att säga det men det känns så främmande. Så…definitivt? Jag har celler i mitt vänstra bröst som inte beter sig som de ska, utan löper amok och vi kallar det cancer.

Jag vet inte vad jag känner. Allt. Inget. Försöker mest att inte tänka på det eftersom jag inte kan göra så mycket åt det. Kommer jag dö av det? Vet inte. Tror inte folk vanligtvis dör av bröstcancer, men man vet ju aldrig. Vill inte googla, vill inte veta statistiken. Vad gör den mig – jag kan ju ändå inte göra något åt det? Om statistiken är optimistisk kanske jag blir full av falska förhoppningar, om den är pessimistisk blir jag kanske mer deprimerad än vad som är nödvändigt.

Beskedet kom uppe på Kirurgen på Sahlgrenska idag. Vävnadsprovet de tagit på mammografin visade tydligt att det är patogena celler, men så mycket mer ser man inte. Nya prover imorgon, större bitar för att kunna analysera och se vad det är för sort och därmed lägga en plan för hur man kan försöka få bort det.

Vi bestämde att jag hellre tar bort hela bröstet än bara en del av det. Dels för att jag har så små bröst att det skulle synas så tydligt om ett stycke försvann ur det, och så tycker jag själv att det på något sätt känns säkrare, att om man tar bort hela bröstet så är chansen större att alla cancerceller försvinner.

Det påverkar naturligtvis allt. Och ändå inget. Från dag till dag blir det ingen förändring men det ligger en plan med magnetröntgen, vävnadsprover, operation och sen strålning och eventuellt cellgifter (beroende på vilken sort det är, om jag förstår det rätt). Och när vi kommer så långt påverkar det allt.

Men det mesta som påverkas just nu är i huvudet; i min hjärna och förstås i min mans hjärna. Så jag försöker att inte tänka på det – det är ju ändå inget jag kan göra mer än vänta.

Jag vill inte att barnen ska veta. Dom har det tufft nog som det är med omställningen och flytten, inget blir bättre av att dom tyngs ner av det här också och går och oroar sig över något dom inte kan påverka eller se.

En dag i taget.