Rörande vänskap

Adam hade en bästa vän. Hon var fem år och han fyra och dom lekte jämt jämt jämt i barnehagen. Dom samlade rostigt skrot när dom var på tur för att dom skulle bygga en rymdraket, dom hade ”hemliga” rum/slott/bilar/rymdskepp bakom buskarna i barnehagen där dom gömde allehanda skatter som dom hittat (kottar, bark, en trasig boll…), dom byggde LEGO i massor och lekte med sina nybyggda flygplan i det oändliga. När det var maskerad hade hon alltid en bubblig muskel-Spidermandräkt som Adam beundrade, och när hon fyllde sex år fick hon en kudde med Spiderman och sitt namn på av Adam.

Sen hände det oundvikliga; hon slutade i barnehagen för att börja skolan till hösten och Adam klev upp i äldstegruppen istället. Emellanåt har han pratat om Anniken och att han saknar henne, men vi har inte tänkt så mycket på det – eller så har vi tänkt att det säkert är ensidigt hos honom som är kvar i den vanliga miljön men att hon glömt honom eftersom det hänt så mycket nytt i hennes liv. Hon bor bara några kilometer bort, så det är inte all världen att ta sig dit, men vi har bara gjort det en gång.

Igår bröt han ihop fullständigt och var så enormt ledsen över att Anniken inte är kvar, att han inte har några vänner som hon, att dom han brukar leka med är bästisar med varandra och han inte får vara med (vilket inte är riktigt sant, men känslorna svallade över lite. Kan man säga.) och att INGEN är som Anniken. Okej säger den ömmande modern (eller iallafall jag), vi kan väl ringa och höra om hon har lust att ses någon dag då? (Vilket egentligen betydde ”Vi kanske ska ringa först och höra att hon kommer ihåg dig och om hon har lust att ses någon dag”)

Så det gjorde jag idag. Det visade sig att Anniken inte på något sätt har glömt Adam. Hon hade för några dagar sedan pratat med sin mamma om Adam, att hon saknade honom och att ingen var så snäll som Adam. Med tillägget ”han låter mig få bestämma allt när vi leker” 🙂

Jag blev så rörd så jag fick tårar i ögonen. Här går man som vuxen och tror att de små glömmer varandra, att det kommer mycket nytt osv osv, men det gör dom inte – iallafall inte de här två.

Jag tror jag lärde mig något av den lilla händelsen. Jag är inte klar över vad, men att en femåring och en sexåring går på varsin kant och saknar varandra finns det något att lära sig av, det är jag säker på.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.