Death by trash

Oslo trash

Jag drunknar i sopor och kärl att lägga sopor i, jag är så förbannat trött på att lyfta på lock överallt för att få ner en liten sketen papperstuss eller ett potatisskal. Snart slänger jag allt i samma påse – som man gjorde förr.

I Oslo sorteras det sopor sen en längre tid tillbaka. Väluppfostrad som man är lägger man biologiskt nedbrytbart i gröna påsar, plast i blåa och det som inte passar in i de andra kategorierna i en tredje påse som får se ut hur som helst, bara den knyts med två knutar.

Ja för två knutar ska det vara, det står på instruktionerna.

Fair enough, vi sorterar. Men vad gör man med allt som inte är rättfram då? Inte förrän man sopsorterar fattar man verkligen hur mycket som sitter ihop plast i papper i något annat – och som måste separeras innan det slängs.

Skruvkork på mjölkkartongerna, plastfönster som är fastlimmade på pappkartonger för att det ska se fint ut, grönsaker som legat i plastpåsar i kylen så länge  att de blivit ett med påsen – för att inte tala om allt som inte är något av det. Papper till exempel. I åratal har man iofs haft tidningsinsamling men småpapper slänger man i soporna. Slängde. Inte nu längre. Nä för snorpapper är inte biologiskt nedbrytbart sörrö. Så då ska det gå i specialsoporna. Förutom tre soppåsar + mjölkkartonger vi slänger småpapper i har vi ju även pappersinsamling, PET-flaskeinsamling, pantburkinsamling, glas-och metallåda (för DET slängs i samma här), batterilåda och en låda för glödlampor eller vad lamporna heter numera.Poser_blå-og-grønne.jpg (130x97)

Allt som är kladdigt måste vara rent för att få slängas, men man får inte skölja i varmtvatten för då är det inte längre miljövänligt.

AMENVAFAN??!!

Jag börjar tappa lusten att vara miljövänlig. Varenda skåp är fan fullt av lådor att samla skräp i, och det finns tre typer:

De som fylls och töms hela tiden (vardagssoporna), de som aldrig blir fulla men ändå tar plats (glas o metall, batterier, lampor) och dom som alltid är fulla för att man aldrig kommer iväg och tömmer dom (PET, glas o metall). Och keramik då, var gör man av det?

Vi drunknar i sopor och sopbehållare, snart slänger jag allt i den vita bara så det är sagt.

Økernsenteret – ditt praktiske nærsenter!

Økern i Oslo

Økern är en betongförort i nordöstra Oslo i väldigt nära anslutning till stan (vid stjärnan i kartan). Det är bara en tidsfråga innan det räknas som en stadsdel.

Just nu är Økern mest en korsning av byggarbetsplats (och har varit de senaste 5 åren), industriområde och betongöken, och alltså inte en särskilt trevlig plats att vara på. Här ligger mitt jobb. Tidigare låg det tydligen inne i stan, på StHanshaugen, och DET är en helt annan bit kaka det, där hade jag gärna jobbat. Men nu gör jag inte det utan är på Økern istället.

Självfallet har Økern ett centrum, med det beskrivande namnet Økernsenteret, som bokstavligt talat ligger PÅ Økerns T-banestation. Ett vanligt betongförotscenter som ser lika tragiskt ut som man förväntar sig och som förstärker bilden av hela området som ett område ingen längre bryr sig om utan bara sliter ner och överger.

Men inget kunde vara mer fel. Anledningen till att det är en byggarbetsplats är mycket enkel; det här är ett expansionsområde av första klassen, och man gräver om en enorm trafikpropp och dels löser upp den och tar den in i 2000-talets trafiktänk och dels ökar kapaciteten på den. Dessutom bygger man bostäder så det visslar om det. Försäljningen av dessa bostäder visslar det inte så mycket om tyvärr, men det är bara en tidsfråga innan ingen längre har råd att bo i Oslo centrum utan tvingas ut en bit. Den tiden har redan börjat komma så smått och folk knuffas längre och längre ut och vidgar begreppet ”stan” mer och mer.

Men själva centret då, tragiken där i mitten? Ja alltså det ser ut så här:

Økernsenteret, det blir inte vackrare än så här. Tyvärr.
Økernsenteret, det blir inte vackrare än så här. Tyvärr.

Det höga är inte centret, utan det låga med skyltarna på och det vita till vänster och en hel del bakåt. Men den tragiska uppsynen består. Så här ska det komma att se ut, enligt Veivesenet.no till vänster, och idag ser området aldrig vackrare ut än på bilden till höger. En betongvägsnurra med ett centrum mitt i.

Økern to be

Men så har jag haft anledningen att gå till centret några gånger, och som vanligt ändrar man uppfattning. Det visar sig att det finns det mesta man behöver där; Kiwi (i mitt tycke den sämsta mataffären av alla, men ändå), Vinmonopol, Nille (småsaker, skräp, ljus och sånt), Apotek och en BRA sushirestaurang.

Vad mer behöver man sådär i närheten? Nä just det, så upp med hedern till Økernsenteret – ”ditt praktiske nærsenter”. Vilken slogan va?!

Rörande vänskap

Adam hade en bästa vän. Hon var fem år och han fyra och dom lekte jämt jämt jämt i barnehagen. Dom samlade rostigt skrot när dom var på tur för att dom skulle bygga en rymdraket, dom hade ”hemliga” rum/slott/bilar/rymdskepp bakom buskarna i barnehagen där dom gömde allehanda skatter som dom hittat (kottar, bark, en trasig boll…), dom byggde LEGO i massor och lekte med sina nybyggda flygplan i det oändliga. När det var maskerad hade hon alltid en bubblig muskel-Spidermandräkt som Adam beundrade, och när hon fyllde sex år fick hon en kudde med Spiderman och sitt namn på av Adam.

Sen hände det oundvikliga; hon slutade i barnehagen för att börja skolan till hösten och Adam klev upp i äldstegruppen istället. Emellanåt har han pratat om Anniken och att han saknar henne, men vi har inte tänkt så mycket på det – eller så har vi tänkt att det säkert är ensidigt hos honom som är kvar i den vanliga miljön men att hon glömt honom eftersom det hänt så mycket nytt i hennes liv. Hon bor bara några kilometer bort, så det är inte all världen att ta sig dit, men vi har bara gjort det en gång.

Igår bröt han ihop fullständigt och var så enormt ledsen över att Anniken inte är kvar, att han inte har några vänner som hon, att dom han brukar leka med är bästisar med varandra och han inte får vara med (vilket inte är riktigt sant, men känslorna svallade över lite. Kan man säga.) och att INGEN är som Anniken. Okej säger den ömmande modern (eller iallafall jag), vi kan väl ringa och höra om hon har lust att ses någon dag då? (Vilket egentligen betydde ”Vi kanske ska ringa först och höra att hon kommer ihåg dig och om hon har lust att ses någon dag”)

Så det gjorde jag idag. Det visade sig att Anniken inte på något sätt har glömt Adam. Hon hade för några dagar sedan pratat med sin mamma om Adam, att hon saknade honom och att ingen var så snäll som Adam. Med tillägget ”han låter mig få bestämma allt när vi leker” 🙂

Jag blev så rörd så jag fick tårar i ögonen. Här går man som vuxen och tror att de små glömmer varandra, att det kommer mycket nytt osv osv, men det gör dom inte – iallafall inte de här två.

Jag tror jag lärde mig något av den lilla händelsen. Jag är inte klar över vad, men att en femåring och en sexåring går på varsin kant och saknar varandra finns det något att lära sig av, det är jag säker på.

Foreldre og mobilbruk

Det anses av många som ohyfsat att ta upp mobilen och kolla sms eller sociala medier när man sitter på tu man hand med någon. Varför? För det tar uppmärksamheten från det ögonblick som ni två delar där och då. Du känner dig inte viktig eller värdefull i den situationen, eller hur?

Det gör inte barn heller.

Det skriver Marianne Østby och Kjersti Hildonen i en krönika i tidningen Dagsavisen häromdagen. Jag tar mig friheten att lägga in den här för jag tycker den är så bra och jag vet att de flesta inte orkar följa en länk. Läs den och tänk efter (ja den är lite lång men den är lättläst). För mig är den tillsammans med alla andra signaler på området en tankeställare. Jag ser att det sker hemma hos oss, så jag försöker börja med att sopa rent framför egen dörr.

Aldri er det blitt tatt flere bilder av barna enn det gjøres i dag. Aldri er det blitt delt flere opplevelser med venner og bekjente på Facebook. Aldri er barn blitt fulgt opp på flere fritidsaktiviteter. Aldri har fedre engasjert seg så mye i barna som de gjør i dag. Er dette likevel ikke bra nok?

Hans lille hånd drar deg i buksebenet, først forsiktig og så litt hardere. Ansiktet er vendt mot deg, spørrende og åpent. Den lyse stemmen forsøker å trenge gjennom. I det fjerne hører du han si noe, og kjenner det klemme rundt benet. Du enser ikke regnet, vinden i trærne eller bilene som suser forbi. Hører ikke sirenene til ambulansen like i nærheten. Du er opptatt av å følge livet inne på smarttelefonen, og merker ikke at ditt eget liv passerer forbi. Du ser ikke gleden som slukner i blikket hans. Du får ikke med deg alle gangene han har latt ordene forbli usagt. Trukket hånden til seg, fordi han vet du er et annet sted.

I John Lennons tekst beskrives det at livet er det som skjer mens du er opptatt med å legge andre planer. Kanskje er det nettopp slik mange erfarer foreldrerollen i dag?

En venn sjekker mobilen, eller skal bare sende en SMS mens hun sitter sammen med deg. De fleste oppfatter dette som uhøflig. Hvorfor? Fordi det tar oppmerksomheten bort fra øyeblikket dere deler her og nå. Du føler deg ikke viktig og verdifull da, gjør du vel? Det gjør ikke barn og unge heller.

Du rekker kanskje å ta tre jobbtelefoner mens du er på fotballkamp med sønnen din, men får ikke med deg at gutten skårer mål. Han leter etter blikket ditt og uttrykker se meg! Du følger med på skjermen, oppslukt av at du «skal bare». Han føler ikke at du deler hans opplevelse, selv om du faktisk sitter der. Øyeblikket kommer aldri tilbake.

Barnet eller tenåringen har vanskelig for å si til deg med ord: Jeg trenger at du er med meg i følelsene mine. I stedet opplever vi barnet som klengete, masete, misfornøyd, frustrert eller trist. Du blir kanskje bekymret eller irritert. Hvorfor er hun ikke fornøyd, vi gjør jo alt for henne? Kjører, henter, har flotte aktiviteter, klær og leker. Barnet blir problembæreren, men vil egentlig helst si deg: Vær hos meg når jeg trenger deg. Ikke når det passer inn i hverdagslogistikken mellom fotballtreninger, ballett, mors yoga eller fars jobbtelefoner. Jeg trenger deg når jeg trenger deg – ikke når du trenger at jeg trenger deg.

Er barnet blitt nok en oppgave du multitasker? Hvis du kjenner deg igjen i dette, er det på tide å ta noen grep.

Det skrives i ukeblader og aviser om mindfulness, – det å være aktivt tilstedeværende og oppmerksomt nærværende i eget liv. Det kan kanskje oppleves som nok en metode du burde sette deg inn i for å bli en god nok forelder eller oppnå sjelefred. Kanskje legges det til side i bunken over alt som burde gjøres, noe du skulle ha tatt et kurs i eller lese om på nettet? Det er lett å overse at din nærmeste læremester til mindfulness nettopp er ditt eget barn.

Barn har en medfødt evne til å erfare livet her og nå og gjør dette intuitivt. «Jeg skal bare….» sier Albert Åberg. Du smiler fordi du kjenner det så godt igjen. Men Albert skal nettopp bare, fordi han er et barn som opplever seg til stede her og nå. Tid og planer forstyrrer ikke hans opplevelse i gleden over å finne igjen hjulet til Mercedesen. Voksne «skal bare», fordi vi skal gjøre mange ting først, eller aller helst samtidig. Kanskje veien til sjelefred er enkel? En rolig søndag uten planer der du og poden bare har en plan: Å være sammen. Når hadde du det sist?

Den digitale verden er en tidkrevende oppmerksomhetstyv. Først en velkommen gjest, men siden en besøkende du aldri blir kvitt. Den drar deg inn i en virkelighet hvor barnet må konkurrere for å få din fulle oppmerksomhet. Din tilgjengelighet blir frarøvet av din avhengighet. Du kobles på verden der ute, men er likevel så langt unna det levde livet her og nå. Hvordan er det for barnet å bli nedprioritert til fordel for din digitale følgesvenn?

Mindfulness handler om å kunne være sammen i øyeblikket. Kunne se hverandre inn i øynene. Bare være i hverandres sinn et lite øyeblikk. Her og nå. Det handler om å kjenne på kontakten med barnet ditt. Legge merke til lukten av barnet og lydene barnet uttrykker. En lubben arm som holder deg rundt halsen eller en stemme som hvisker inn i øret ditt. Hva slags person er den lille foran deg? Hvordan føles det å være sammen?

Mindfulness handler også om å gi slipp på stress som kommer på «besøk» og vende fokus tilbake til øyeblikket. Akseptere livet og virkeligheten, akkurat slik det er her og nå. Oppdage vinden i trærne. Se solen på himmelen, og kjenne fotsålene trykke mot bakken. Når tankene på alt som burde vært gjort kommer, gi det aksept, men la det så få lov til å passere. Aksepten og tilstedeværelsen gir mer kontroll over følelsene og stresset.

Samhørighet krever samtidighet i opplevelse. En opplevelse av at det bare er «her og nå» som eksisterer en liten stund. At livet leves når det leves. Alle trenger små øyeblikk der vi føler tilhørighet og tilstedeværelse med en annen. Barn «fylles opp» følelsesmessig ved slik ubetinget kontakt med deg. Du er barnets viktigste «batterilader»! Din medopplevelse gir barnet følelse av egen betydning og bygger selvfølelsen. Det handler om å være der barnet er, når det er der. Det handler om å dele noe, samtidig, ikke mens du er delvis opptatt av noe annet. En kort og dyrebar stund der barnet egentlig sier: Jeg trenger deg, vil være med deg, og se verden sammen med deg.

500!

Ja idag är en milstolpe, för idag (eller igår egentligen om man ska vara petig och det ska man ju med statistik) hittade jag min femhundrade cache. En av de finare faktiskt, dagen till ära. I Mærredalen här i Oslo med en kombination av två goda ting – total stillhet med skog och porlande vattendrag och tunnelbanan som tyst viner förbi på den höga bron ovanför. I love it!

Hade med mig min lunch (en smörgås såklart, vem trodde något annat?) och satt på en bänk i solen och njöt. Sånt borde man göra oftare kan man tycka, men jag GÖR faktiskt sånt ganska ofta. Dagens cache avnjuts på ett för mig nytt ställe, fint eller fult, och alltid lär jag mig något nytt eller ser en ny plats jag inte varit på förut. Toppen! Sen tillbaka till jobbet igen.