En tur till Bohuslän

Det var sedan länge bestämt att det skulle vara arbetshelg i Davids hus i Heestrand, ingen hänsyn tagen till att det var slutet på vinterferien i Norge. Så jag hämtade tre nyvakna killar på tåget strax före sju på lördag morgon

2017-02-26 10.43.23.jpg
Enebacken, Heestrand

Vid halv tio var vi nere i Heestrand, efter att ha kört scenic route och hamnat bakom en båtfrakt som körde i 40 och som fick oss att varva ner ordentligt.

Planen var att göra en massa nyttiga saker som tar evigheter när man är en person men som går fort när man är över 10. Det första vi gjorde var att lasta en släpkärra full med flyttkartonger som packats en annan arbetshelg, och köra till sopstationen i Hamburgsund. Där spenderade jag sedan en god del av dagen med att sortera ut det nedpackade och slänga i keramik/porslin (snabbt omdöpt till Landfill av oss som stod där), glas, brännbart…ja ni vet.

2017-02-25 11.17.23.jpg
Första lasset. Det blev två till innan stationen stängde.

Lite privat på något sätt att stå där och gå igenom någon annans saker, speciellt när denna någon är den alltför tidigt avdöde pappan till sagda David, som dessutom är (var) en person man träffat en massa gånger och gillat väldigt mycket…men det är väl en del av livet gissar jag. Det vi slängde var ju trots allt i stort sett skräp. Gamla böcker, udda porslin, dukar som aldrig används, metallskräp…
Och ett spel.

David o krullet.jpg

Det är ett sånt där spel man spelar två personer och om man hoppar över den andra (eller var det sig själv?) så tar man bort den man hoppat över, och den som först blir av med sina (eller den andres?) pluppar har vunnit.

Den här var gjord av fårull på träpinnar, säkert ett fint handarbete eller slöjdarbete av ett barn en gång i tiden. Och nu vill ingen ha det längre.

Brännbart alltså.

mintkakorSen bestod resten av dagen och kvällen av underbart sällskap av gamla, goda vänner.

Om mitt vardagsliv liknas vid en snygg, rätt okej soffgrupp som man kan sitta i och trivas helt fint, så är att träffa dom här människorna som att sjunka ner i en mjuk, perfekt nersutten fåtölj som man aldrig vill ta sig upp ur. Den liksom omsluter en och hur man än sitter är det bara såååå avslappnat och skönt. Ni är bäst! ❤

Jag hade bakat lite mintkakor, kokoskakor (typ Bounty fast kulor) och en alldeles för torr morotskaka. God men torr. Så det blev mycket kaffe, prat och bara mys.

Den dagen Hannes föddes 2009 hade ett par av våra kompisar också fått barn samma dag fast på morgonen. Två stycker 9-11-barn alltså. Dom här två har hört om varandra men aldrig träffats, och idag var dom båda på plats i Heestrand, lite kul!

Middag var fläsklägg med rotmos och öl till. Life is good.

2017-02-25 19.12.35.jpg

Rörande vänskap

Adam hade en bästa vän. Hon var fem år och han fyra och dom lekte jämt jämt jämt i barnehagen. Dom samlade rostigt skrot när dom var på tur för att dom skulle bygga en rymdraket, dom hade ”hemliga” rum/slott/bilar/rymdskepp bakom buskarna i barnehagen där dom gömde allehanda skatter som dom hittat (kottar, bark, en trasig boll…), dom byggde LEGO i massor och lekte med sina nybyggda flygplan i det oändliga. När det var maskerad hade hon alltid en bubblig muskel-Spidermandräkt som Adam beundrade, och när hon fyllde sex år fick hon en kudde med Spiderman och sitt namn på av Adam.

Sen hände det oundvikliga; hon slutade i barnehagen för att börja skolan till hösten och Adam klev upp i äldstegruppen istället. Emellanåt har han pratat om Anniken och att han saknar henne, men vi har inte tänkt så mycket på det – eller så har vi tänkt att det säkert är ensidigt hos honom som är kvar i den vanliga miljön men att hon glömt honom eftersom det hänt så mycket nytt i hennes liv. Hon bor bara några kilometer bort, så det är inte all världen att ta sig dit, men vi har bara gjort det en gång.

Igår bröt han ihop fullständigt och var så enormt ledsen över att Anniken inte är kvar, att han inte har några vänner som hon, att dom han brukar leka med är bästisar med varandra och han inte får vara med (vilket inte är riktigt sant, men känslorna svallade över lite. Kan man säga.) och att INGEN är som Anniken. Okej säger den ömmande modern (eller iallafall jag), vi kan väl ringa och höra om hon har lust att ses någon dag då? (Vilket egentligen betydde ”Vi kanske ska ringa först och höra att hon kommer ihåg dig och om hon har lust att ses någon dag”)

Så det gjorde jag idag. Det visade sig att Anniken inte på något sätt har glömt Adam. Hon hade för några dagar sedan pratat med sin mamma om Adam, att hon saknade honom och att ingen var så snäll som Adam. Med tillägget ”han låter mig få bestämma allt när vi leker” 🙂

Jag blev så rörd så jag fick tårar i ögonen. Här går man som vuxen och tror att de små glömmer varandra, att det kommer mycket nytt osv osv, men det gör dom inte – iallafall inte de här två.

Jag tror jag lärde mig något av den lilla händelsen. Jag är inte klar över vad, men att en femåring och en sexåring går på varsin kant och saknar varandra finns det något att lära sig av, det är jag säker på.