Det här dök upp i en bekants flöde på Fejan idag, och jag har sett det cirkulera flera gånger förut i lite olika formulering men med samma innebörd:

Efter behandling med kemoterapi är det sant att det kan ta flera år tills du känner dig levande igen… med biverkningar av cellgifter och strålning kommer du aldrig att vara 100 % eftersom ditt immunsystem är svagt.
I de svåraste ögonblicken vet du vilka dina riktiga vänner är eller människor som uppskattar dig. Tyvärr, som de flesta vänskap, kommer fb-vänner att lämna dig mitt i en berättelse. De vill lägga ut ett ”gilla” för historien, men de läser inte riktigt ditt meddelande när de ser att det är långt.

Mer än hälften har slutat läsa. Någon kanske redan har gått till nästa inlägg i nyhetsflödet. Jag har bestämt mig för att publicera det här inlägget till stöd för nära familj, vänner och släktingar som har kämpat mot denna hemska sjukdom. Nu fokuserar jag på de som tar sig tid att läsa detta inlägg till slutet… ett litet test, om man vill, bara för att se vem som läser och som delar utan att läsa.

Cancer är en mycket aggressiv och destruktiv fiende till våra kroppar. Även efter avslutad behandling bryts kroppen, även i ett försök att återställa de skador som orsakas av behandlingen för att bekämpa den jäveln. Det är en mycket lång process.

Snälla, för att hedra en ❤ familjemedlem eller en vän som dog i cancer, eller som fortsätter att kämpa mot cancer: kopiera och klistra in detta inlägg på din fb! Hur många gånger har vi hört de andra säga, ”om du behöver något så tveka inte att ringa mig, jag kommer finnas där för att hjälpa dig”. så jag slår vad om att de flesta som har sett och läst hela detta inlägg till slut Det, för att visa sitt stöd för familj och vänner som kämpar.

Kopiera och klistra in – dela inte det här inlägget. Jag skulle vilja veta vem jag kan räkna med och vem som tar tid och läser detta. När du är klar med detta, skriv ”gjort” i kommentarerna.
❤️

Och jag tycker så fruktansvärt illa om den här typen av inlägg. Jag har naturligtvis ingen aning om vad den som skrev det ursprungligen har gått igenom – kanske är det en person som gått igenom mängder med behandlingar mot cancer och som varit nära slutet men som tack vara alla hjärtan hen fick på Facebook orkade kämpa vidare. Någon som fått massa energi av sina vänner när dom argt skrev Fuck cancer på sin vägg för att ”hedra” offer dom känner, eller har hört talas om, eller iallafall sett på en löpsedel.

Jag stör mig som fn på tonfallet i det där inlägget – det har en så självgod underton av att ”Jag bryr mig så himla mycket men så många andra orkar inte läsa till slutet, men JAG bryr mig verkligen. Ja verkligen.”

Vänta nu; Du bryr dig så mycket att du orkar dela något som någon annan skrivit i sitt flöde? Woooow, heeeelt amazing, ååååå goals asså!!! 

Låt mig bara säga att jag tror att de personer som delar sånt här gör det med stort varmt hjärta och att dom egentligen  menar väl, men när man själv varit med om cancer på riktigt så slår det lite fel. Förtvivlan när man lever under dödshot från sin egen kropp och den dödsångesten det innebär (ja på riktigt) går inte att föreställa sig, den måste upplevas inifrån för att förstås, tror jag. Och när någon då kommer med ett typ ”Kämpa, kämpa, du KAN besegra cancern” då blir jag lite pissed. JAG kan inte besegra en cancertumör – LÄKARNA kan möjligen besegra den, eller ta bort den om man har tur. Men att mitt i dödshotet få i fejan (bokstavligt talat) att någon annan lite käckt lägger ut en självgod text om hur otrooooligt mycket man bryyyyr sig…ja nä då kortsluter det sig för mig.

Jag får säkert en massa skit för att jag säger det här, men okej då, bring it on.