Ensamvargen i mig

Så satt jag där igen. På en restaurang, med ett glas vin, väntandes på mat som är lite dyrare än vad jag tänkt, och fast jag egentligen hade planerat att jag skulle göra det enkelt och bara köpa något på Coop tvärs över gatan.

Ensam, har ingen att prata med, ingen som föreslår vad vi ska hitta på sen (det finns inget sen, bara gå och lägga sig), jättesynd om mig utan sällskap i en stad där jag inte bor. (Och sannolikt aldrig mer kommer att bo i heller.)

Och jag är SÅ nöjd.

Ingen som tvingar mig att dela min uppmärksamhet, jag kan göra VAD jag vill – dvs sitta och skriva i timtal utan att någon kommenterar att jag sitter mycket vid datorn, jag slipper laga mat, jag får gott vin i en grymt skön och avslappnande miljö där det är sus och brus runt omkring mig men bara inte just hos mig. Folk som pratar om allt möjligt runtomkring (några från den producerande sidan av filmbranschen sitter bakom, ett tjejgäng diskuterar den senaste utvecklingen i deras parrelationer, grannarna bredvid ser fotbollsklipp och dricker rosévin med is i), jag kan tjuvlyssna om jag vill, jag kan strunta i det om jag vill.

Jag mår så fruktansvärt bra av dom här avbrotten, dvs kurserna, där jag dels får träffa kolleger från hela landet och alla verksamhetsområden och inte bara folk som är lika mig, dels lär mig något nytt. Och där jag får en känsla av att jag är del av något större än bara mitt lilla viltstängsel där vi just fått upp berg i dagen när vi bara skulle gräva en grop (=inte bra), busshållplatserna där fastprisupphandlingen precis är slut och blir lite för spännande och utplaceringen av våra nyanlända som jag jobbar massor med men egentligen inte har något ansvar för.

Bort med alla dom tankarna, det här är personalvård när den är som bäst.

Kursjunkie

Jag älskar att gå på kurs. I Stockholm, Örebro, Ängelholm eller var det nu kan vara som är aktuellt för tillfället. Helst inte på hemmaplan, dvs i Göteborg.

Just den här gången är det Arbete på väg Nivå 3A, märk väl. Det betyder att Nivå 1 är genomförd (webkurs) och Nivå 2 med – det var då jag träffade vårt gäng med nyanlända. Och eftersom jag klarat Nivå 2 får jag…ja det är jag inte helt säker på. Nivå 1 är typ vett och etikett och grundläggande regler för att vistas ute på vägen. Nivå 2 är ett steg vidare; man får inte sätta ut skyltar men man får framföra fordon för arbete på väg och se till att de har rätt skyltning.

Nu med Nivå 3A tror jag att jag blir godkänd för att gå ut och sätta ut skyltar längs vägen (efter en plan som någon annan med Nivå 4 bestämt hur den ska se ut, sk TA-plan).

Kursledaren är soft. Vi undrade om morgondagens tider:

-”När börjar vi imorgon?”

-”Tja jag är här från strax före 8 så då kan ni ju komma så småningom och så börjar vi när alla är här. Vi hinner igenom programmet ändå”

Det är bra att träffa folk från här och där; bland annat är en av kursdeltagarna en person som jag mailat en massa fram och tillbaka med i upphandlingen av våra busshållplatser, och helt plötsligt har han ett ansikte också!

Mitt i alltihop ringer min entreprenör i ett av projekten och meddelar att dom stött på berg när dom grävde på ett ställe där vi måste gräva och absolut inte vill stöta på berg. Vi har över huvud taget inte räknat med att det ska vara något berg där, och har det varken i tidplanen eller budgeten att vi ska spränga – för att inte tala om att vi inte har gjort några vibrationsutredningar för att se hur de näraliggande fastigheterna påverkas…Verkligheten pockar på, men jag är en god projektledare som delegerar ut uppgifter och sen går in på min kurs.

Delegera är grymt; man får folk som jobbar med en att göra arbetsuppgifter som man själv inte vill/kan/hinner – och dom tar tag i uppgifterna och får dom gjorda fortare och förmodligen bättre än vad man själv hade gjort det. Varför har jag inte kommit på det förut? Nä just det, jag har ju inte haft någon projektorganisation runt mig förut nä.

Heja Trafikverket!