För ett antal år sedan lät vi en bekant bo i vårt hus. Hon hade det tufft, behövde en tillflyktsort för sig och sina två barn från en våldsam man och hade det allmänt knackigt. Vi bodde i Oslo då, så visst kunde hon bo i vårt hus. Hon behövde inte betala hyra men skulle stå för alla fasta utgifter (eftersom uppvärmningen här nere kostar FLÄSK) och ta hand om hus och trädgård så som man gör när man bor någonstans.

Det var i all välmening, men det var inte så bra gjort av oss. För huset alltså, för henne var det nog bra. Vi var nere några gånger och hälsade på, och insåg att hon gjort vårt fina gamla hus till en sopstation. Allt skräp som någon ville bli av med och la ut på typ Blocket eller olika gratisbytargrupper på Facebook räckte hon upp handen på och tog emot.

En gammal lekstuga, en trasig vattendispenser, oändligt antal trasiga maskiner, leksaker och prylar som hon väl tänkte laga och få användbara igen. Helt utan självinsikt om sina kunskaper/förmågor på området.

Bara för skojs skull var jag tvungen att ta samma bilder igen men hur det ser ut nu. Det är ju uppenbart att vi inte är några städfreaks, men det är ändå en viss skillnad.

Men iallafall, en jävla massa skit samlade hon på sig under tiden hon bodde här, och fascinerande stora mängder av det lämnade hon kvar när hon flyttade. Det var flera år sen nu, men vi har kört lass efter lass av hennes skräp till tippen och sorterat och hållit på. Fy fan.

Fast i ett hörn av lagården har det stått några lådor väl inträngda bland vinterdäck, ved och annat. En sista pandoras ask från henne där vi inte vågat lyfta på locket av rädsla för vad som ska välla ut. Men nu kunde vi inte vänta längre – när vi rivit väggar måste vi hitta andra ställen att lägga saker på, och det var helt enkelt rätt tillfälle att riva ut det.

Och det var faktiskt inte bara skräp. Ganska mycket dock, men det räcker gott och väl med en tur till sopstationen den här gången.

Det var inte bara skräp, en hel del saker var en resa i tiden; gamla GöteborgsPosten från november 1956 om oroligheterna i Suez, svartvita fotografier i ramar, mögliga Lilla Katekesen och andra skolböcker och varukataloger från början av 1900-talet och en del gamla redskap för att spinna (tråd alltså, inte sitta på en cykel i ett svettigt rum tillsammans med 20 andra), karda och behandla ull mm.

Bland de mer solida grejerna fanns en ostpress daterad 1807 som tillhört en MN (ja jag trodde först att det var en äggostform, men lite snabb google-sökning gör att man hamnar här). Om man vill drömma lite kan man tänka på att den har varit här hela tiden (dvs inte L’s skräp som hon dragit hit) och att M står för Marje, som gården är uppkallad efter, för vårt hus heter visst Marjes Gård i rullorna, och då får ju formen ett stort värde. Men det känns inte så troligt att den tillhört Marje, eller ens att den varit här sen 1807. Den är sprucken och har inte mått så bra av att ligga oömt vårdad under (sannolikt) många år, så den går tyvärr inte att använda. Annars hade det varit extremt coolt att pressa ost i en två hundra år gammal form…Eller i mitt fall – göra egen tofu, då behöver man en ostpress!

Av det mer moderna slaget var askarna för cykelreparationsgrejer (tomma så när som på en liten gummilapp) som A snabbt googlade upp och såg att man fick 120 kr för en rostig och eländig, så vår måste ju vara värd MINST 200 kr. Fast det förutsätter ju att man vill sälja den, vilket jag inte vill.

Medicin i urgamla burkar som det knappt går att se vad det står på, fina glasburkar ”Konserveringsburk Surte” som tyvärr inte har sin klämma kvar på, så de funkar nog inte så bra för konservering, men till att förvara surdeg i är de utmärkta. Märk A’s glädje när jag sagt att vi kan ha surdeg i dom och han ser på locket att dom är för sur-te….och besvikelsen när jag säger att Surte är ett samhälle norr om Göteborg…

En hel del fina gamla grejer mao; burkar och lådor i gott skick behåller vi. Tre ljuslyktor som vi hittade pryder numera köksbordet, ostformen får vi se vad vi gör med.