….efter sol kommer som bekant regn. Både metaforiskt och arbetsmässigt. För det är inte lika kul att ta hand om det man rivit, som det är att göra själva rivningen. Men vill man ha ved så är det bara att sätta igång. Först dra ur alla spikar och sen såga i lagom långa bitar som passar vedspisen här nere i Åsa.
Vi satte igång med urspikningen. Det tog hela förmiddagen, men gick ändå ganska effektivt, och utsikterna om ved i lager kan vara väldigt motiverande. Även om det är ved som brinner upp på typ 10 minuter, men låt oss inte tänka på det nu.
Vädret var inte lika gynnsamt idag som igår kan man väl säga. Framåt eftermiddagen började det regna, och det var då vi skulle börja kapa upp veden var det tänkt. Men vi ändrar inte våra planer så lätt, utan sätter istället in en effektiv organisation med en som matar ved till en som kapar, en som tar emot det kapade och en som bär in och lägger på hög. Det behövs med andra ord 4 personer. Men hoppsan! det är ju precis så många som vi är i familjen, vilket sammanträffande!
Sagt och gjort, jag matade, Oskar kapade, Hannes tog emot och Adam sprang in och ut för att hämta ved att stapla. Blöta och eländiga, blev bara kallare och kallare – iallafall vi som stod still, så om jag får en förkylning de närmaste dagarna kommer jag inte vara orolig för att det är corona, utan vila trygg i att det är en helt vanlig förkylning…
Men alla högar är borta, veden är staplad så vackert att man blir alldeles tårögd, och alla är lyckliga. Och numera även torra.
