Historiska fynd bland allt skräp

För ett antal år sedan lät vi en bekant bo i vårt hus. Hon hade det tufft, behövde en tillflyktsort för sig och sina två barn från en våldsam man och hade det allmänt knackigt. Vi bodde i Oslo då, så visst kunde hon bo i vårt hus. Hon behövde inte betala hyra men skulle stå för alla fasta utgifter (eftersom uppvärmningen här nere kostar FLÄSK) och ta hand om hus och trädgård så som man gör när man bor någonstans.

Det var i all välmening, men det var inte så bra gjort av oss. För huset alltså, för henne var det nog bra. Vi var nere några gånger och hälsade på, och insåg att hon gjort vårt fina gamla hus till en sopstation. Allt skräp som någon ville bli av med och la ut på typ Blocket eller olika gratisbytargrupper på Facebook räckte hon upp handen på och tog emot.

En gammal lekstuga, en trasig vattendispenser, oändligt antal trasiga maskiner, leksaker och prylar som hon väl tänkte laga och få användbara igen. Helt utan självinsikt om sina kunskaper/förmågor på området.

Inlagt en bild för att ge en aning om hur det såg ut. Ser det plottrigt ut? No shit – så här var det i varje rum. Tänk tanken att hålla rent i det här, och man inser snabbt att det är omöjligt. Barnen på bilden är mina egna, så jag hänger inte ut någon annans ungar…

Bara för skojs skull var jag tvungen att ta samma bilder igen men hur det ser ut nu. Det är ju uppenbart att vi inte är några städfreaks, men det är ändå en viss skillnad.

Ungarna är på ungefär samma ställe som dom var då, lite roligt 🙂 Det ska sägas att vi ändrat layouten där köksbordet är och tagit ner en vägg, vilket såklart gör att det ser lite mindre trångt ut bara av det

Men iallafall, en jävla massa skit samlade hon på sig under tiden hon bodde här, och fascinerande stora mängder av det lämnade hon kvar när hon flyttade. Det var flera år sen nu, men vi har kört lass efter lass av hennes skräp till tippen och sorterat och hållit på. Fy fan.

Fast i ett hörn av lagården har det stått några lådor väl inträngda bland vinterdäck, ved och annat. En sista pandoras ask från henne där vi inte vågat lyfta på locket av rädsla för vad som ska välla ut. Men nu kunde vi inte vänta längre – när vi rivit väggar måste vi hitta andra ställen att lägga saker på, och det var helt enkelt rätt tillfälle att riva ut det.

Och det var faktiskt inte bara skräp. Ganska mycket dock, men det räcker gott och väl med en tur till sopstationen den här gången.

Det var inte bara skräp, en hel del saker var en resa i tiden; gamla GöteborgsPosten från november 1956 om oroligheterna i Suez, svartvita fotografier i ramar, mögliga Lilla Katekesen och andra skolböcker och varukataloger från början av 1900-talet och en del gamla redskap för att spinna (tråd alltså, inte sitta på en cykel i ett svettigt rum tillsammans med 20 andra), karda och behandla ull mm.

Bland de mer solida grejerna fanns en ostpress daterad 1807 som tillhört en MN (ja jag trodde först att det var en äggostform, men lite snabb google-sökning gör att man hamnar här). Om man vill drömma lite kan man tänka på att den har varit här hela tiden (dvs inte L’s skräp som hon dragit hit) och att M står för Marje, som gården är uppkallad efter, för vårt hus heter visst Marjes Gård i rullorna, och då får ju formen ett stort värde. Men det känns inte så troligt att den tillhört Marje, eller ens att den varit här sen 1807. Den är sprucken och har inte mått så bra av att ligga oömt vårdad under (sannolikt) många år, så den går tyvärr inte att använda. Annars hade det varit extremt coolt att pressa ost i en två hundra år gammal form…Eller i mitt fall – göra egen tofu, då behöver man en ostpress!

Av det mer moderna slaget var askarna för cykelreparationsgrejer (tomma så när som på en liten gummilapp) som A snabbt googlade upp och såg att man fick 120 kr för en rostig och eländig, så vår måste ju vara värd MINST 200 kr. Fast det förutsätter ju att man vill sälja den, vilket jag inte vill.

Medicin i urgamla burkar som det knappt går att se vad det står på, fina glasburkar ”Konserveringsburk Surte” som tyvärr inte har sin klämma kvar på, så de funkar nog inte så bra för konservering, men till att förvara surdeg i är de utmärkta. Märk A’s glädje när jag sagt att vi kan ha surdeg i dom och han ser på locket att dom är för sur-te….och besvikelsen när jag säger att Surte är ett samhälle norr om Göteborg…

En hel del fina gamla grejer mao; burkar och lådor i gott skick behåller vi. Tre ljuslyktor som vi hittade pryder numera köksbordet, ostformen får vi se vad vi gör med.

Spexåterträff, AKA Kortafton

Vår affisch, ritad av Ellinor Sörlin som var arkitekt.

När man varit med i Chalmersspexet har man jobbat som ett litet as tillsammans med 35 andra i ett år, tätt, tätt. Man har repat, byggt, städat, festat, åkt buss och gjort 30-40 föreställningar runt om i Sverige, Finland och i London och kort och gott lärt känna varandra ganska bra. Man blir rätt tajta, och även om man inte ses så ofta längre (många träffar man inte alls annat än när det är återträff) så är det en sån där grymt bra vänskap som gör att det tar 5 minuter så är man up to date med alla igen.

 

Vi är ju trots allt i grund och botten samma människor som vi var för 20 år sedan…

Och igår var det dags för 20-årskortafton (=återträff) med Chalmersspexet Nostradamus som alltså hade sin spelperiod från mars 1999 till sista föreställningarna i januari 2000.

Av alla spex jag varit med i (6 stycken) är Nostradamus mitt absoluta favoritspex. Det var mitt fjärde spex och jag var Chalmersspexets första kvinnliga regissör, ganska stort för mig. Dessutom hade vi hade en helt kvinnlig detalj (ljud, ljus, scenografi) som visade alldeles förträffligt att tjejer också kan snickra rekvisita och skapa tekniska lösningar, och det vet jag inte om det varit så många innan med bara tjejer, så även det förmodligen en milstolpe.

Back in the day, Nostradamus 1999

Förutom det hade vi ett mycket bra manus som i mitt tycke blandade gammalt och nytt på ett väldigt snyggt sätt. Flera av oss som var med och påverkade manus hade varit med och gästat gamla spex och fått lite inspiration därifrån, vilket vi tog med in i det nya spexet och som resulterade i ett operettparti som utgjorde en stor del av andra akt. Snyggt arrat av Jens, väl dirigerat av Jonas och förtjänstfullt genomfört av orkestern och ensemblen. Snygg rekvisita och dekor, och snygga kläder.

Utöver det ett otroligt gôtt gäng, där jag verkligen verkligen gillar allihop så himla mycket, så det var otroligt kul att träffa alla igår. Eller ja, alla blev det inte men två tredjedelar ungefär. Några gick det inte att få tag i, några bor långt bort, men tillräckligt många kom ändå.

Och vi är lika stiliga idag som då. Lite fler grå hårstrån, lite större i kroppsvolymen (men inte mycket) men fortfarande samma otroligt goa gäng.

Och vi gick självklart och såg årets föreställning, det hör till, det SKA man göra. Fast jag ville inte. Det här är min fjärde kortafton på lika många år, och ärligt talat tycker jag att spexen är astråkiga, dåligt manus, tafflig regi, dålig ensemble, så att det sammantaget bara blir en enda lång pinsamhet. Så jag hade faktiskt inte anmält mig till föreställning, utan nöjde mig med lunchen och sen skulle jag gå hem.

Eller ja, när alla andra gick upp till Chalmers för att ta en öl innan föreställningen gick jag med. Då kunde jag ju gå när dom andra gick in på föreställningen. Men det var några till som inte hade jättelust heller, så det blev att vi satt kvar i puben och pratade under första akten, sen gick vi upp för punsch i pausen och blev kvar och såg andra akt. Och det var faktiskt riktigt bra – så pass bra att jag nog motvilligt måste medge att jag önskar att jag sett hela.

Ensemblen kunde sjunga rent i stämmor och dom kunde agera på scen, redan där ett rejält uppköp mot de senare åren, orkestern var mycket bra med oboist, konsertmästare och pianör utöver det vanliga, manus var välskrivet och dom hade fått regi, bra regi dessutom. Nu låter jag som en gammal surprutt, jag vet det, men ärligt talat har det varit millimetrar från att jag rest mig upp och gått ur salongen för att det varit så gräsligt dåligt de senaste spexen, så det här var verkligen en wow-upplevelse och jag kände för första gången på länge att det kanske finns hopp för Chalmersspexet.

Tack för en bra andra akt, Marie Antoinette!

Och tack underbara Nossyspexare, jag längtar tills jag får träffa er igen.

Jag tänker att rätt många av oss ändå bor i Göteborgsregionen, och jag har en idé att man skulle starta en brunchklubb eller nåt liknande för att samla goa gubbar och gummor och ses på söndagsbrunch regelbundet, tex varannan månad eller så på nåt trevligt ställe i stan. Bara träffas, äta, sitta och snacka… Det enda som behövs är ju att folk anmäler in att dom tänker komma och så beställer någon (jag tex) bord på något ställe och så ses vi. Lavterskeltilbud, bara att slinka in.

Ska kolla om det finns intresse av det, så är det bara att dra igång!

Jag fick en bild

För längesen spelade jag stråkkvartett. Vi var fyra tjejer; jag, Anna, Andrea och Ida, och vi kallade oss Kvartetten Ocra. Jag klippte ut namnet i reflextyg och sydde fast på mitt fiolfodral, det sitter fortfarande kvar. Vi var väldigt aktiva och repade mycket, hade en hel del spelningar som bakgrundsmusik på fördrinkar eller mingel och så hade vi en fast spelning på socionomernas examenshögtid i aulan i Göteborgs universitets huvudbyggnad, mycket högtidligt och kul att vara med!

Så verkar det som att en av oss har grävt i gamla lådor eller nåt, för det här fick vi skickat idag

Kvartetten Ocra ca 1997

Jag vet inte riktigt när det är, men förmodligen sent nittiotal. Det är iallafall hemma hos oss, och varför alla dom där tidningarna är utspridda på golvet kan man ju undra. Jag tror Ida har Dvoraks två stråkkvartetter i F på golvet där borta, men är inte säker.

Oh those were the days…

Väldigt mycket kul hade vi iallafall. Jag och Anna spelade duetter på en mycket märklig tillställning på Marstrands fästning också, där en nååågot överförfriskad ungdom i göteborgs socitet ville att vi skulle spela temat ur Gudfadern hela tiden. Hahaha….hur kul som helst, även då!