Det är i hallen det händer

Det gick inte att vänta. Måste bara kolla vad som är bakom de där konstiga hörnen i hallen som låter ihåligt när man knackar på dom. Så rifs, bort med alla kläder (dom bor numera i vårt lilla lilla vardagsrum), och så in med en kofot för att bända lite.

Några knak och brak senare bekräftades misstankarna; ett ventilationsrör. Det kunde man förstå bara genom att titta på ventilen som sitter där uppe, men ändå bra att få det bekräftat. Och att dom byggt en så stor låda runt röret.

Notera det blå golvet som varit där en gång, rätt snygg färg när man tittar noga. Inget jag vill ha i en hall i en sån här lägenhet, men färgen i sig är snygg. Vidare demolering får visa vad som finns under golv och bakom resten av väggarna…

Nästa byggprojekt, Hallen

Så länge O är utan uppdrag får vi passa på så mycket som möjligt att få gjort saker vi inte prioriterat tidigare. Fixa fasaden på lagårn i Åsa har varit ett sånt projekt, men där är det mest akuta gjort och det är jättefint, och då finns det andra saker som hoppar upp på Den Oändliga Listan över saker som behöver åtgärdas. Och på den listan var det hallen i stan som helt plötsligt låg överst!

Hallen, strippad och väntar på verktyg

Så bort med alla kläder och fram med tumstock för att mäta ut alla konstiga vinklar och vrår. Det låter ihåligt när man knackar på de två hörnen längst in till vänster, så förhoppningen är att man kan ta bort en del döyta där och få till bättre hängutrymmen och annat som man gärna vill ha i en hall.

En kravlista är påbörjad för att se till att allt man behöver av en hall finns med. Obehagliga överraskningar som dåligt golv, dåligt gjorda väggar mm är med i beräkningen. Första insatsen blir att se vad som göms i de ihåliga hörnen.

Historiska fynd bland allt skräp

För ett antal år sedan lät vi en bekant bo i vårt hus. Hon hade det tufft, behövde en tillflyktsort för sig och sina två barn från en våldsam man och hade det allmänt knackigt. Vi bodde i Oslo då, så visst kunde hon bo i vårt hus. Hon behövde inte betala hyra men skulle stå för alla fasta utgifter (eftersom uppvärmningen här nere kostar FLÄSK) och ta hand om hus och trädgård så som man gör när man bor någonstans.

Det var i all välmening, men det var inte så bra gjort av oss. För huset alltså, för henne var det nog bra. Vi var nere några gånger och hälsade på, och insåg att hon gjort vårt fina gamla hus till en sopstation. Allt skräp som någon ville bli av med och la ut på typ Blocket eller olika gratisbytargrupper på Facebook räckte hon upp handen på och tog emot.

En gammal lekstuga, en trasig vattendispenser, oändligt antal trasiga maskiner, leksaker och prylar som hon väl tänkte laga och få användbara igen. Helt utan självinsikt om sina kunskaper/förmågor på området.

Inlagt en bild för att ge en aning om hur det såg ut. Ser det plottrigt ut? No shit – så här var det i varje rum. Tänk tanken att hålla rent i det här, och man inser snabbt att det är omöjligt. Barnen på bilden är mina egna, så jag hänger inte ut någon annans ungar…

Bara för skojs skull var jag tvungen att ta samma bilder igen men hur det ser ut nu. Det är ju uppenbart att vi inte är några städfreaks, men det är ändå en viss skillnad.

Ungarna är på ungefär samma ställe som dom var då, lite roligt 🙂 Det ska sägas att vi ändrat layouten där köksbordet är och tagit ner en vägg, vilket såklart gör att det ser lite mindre trångt ut bara av det

Men iallafall, en jävla massa skit samlade hon på sig under tiden hon bodde här, och fascinerande stora mängder av det lämnade hon kvar när hon flyttade. Det var flera år sen nu, men vi har kört lass efter lass av hennes skräp till tippen och sorterat och hållit på. Fy fan.

Fast i ett hörn av lagården har det stått några lådor väl inträngda bland vinterdäck, ved och annat. En sista pandoras ask från henne där vi inte vågat lyfta på locket av rädsla för vad som ska välla ut. Men nu kunde vi inte vänta längre – när vi rivit väggar måste vi hitta andra ställen att lägga saker på, och det var helt enkelt rätt tillfälle att riva ut det.

Och det var faktiskt inte bara skräp. Ganska mycket dock, men det räcker gott och väl med en tur till sopstationen den här gången.

Det var inte bara skräp, en hel del saker var en resa i tiden; gamla GöteborgsPosten från november 1956 om oroligheterna i Suez, svartvita fotografier i ramar, mögliga Lilla Katekesen och andra skolböcker och varukataloger från början av 1900-talet och en del gamla redskap för att spinna (tråd alltså, inte sitta på en cykel i ett svettigt rum tillsammans med 20 andra), karda och behandla ull mm.

Bland de mer solida grejerna fanns en ostpress daterad 1807 som tillhört en MN (ja jag trodde först att det var en äggostform, men lite snabb google-sökning gör att man hamnar här). Om man vill drömma lite kan man tänka på att den har varit här hela tiden (dvs inte L’s skräp som hon dragit hit) och att M står för Marje, som gården är uppkallad efter, för vårt hus heter visst Marjes Gård i rullorna, och då får ju formen ett stort värde. Men det känns inte så troligt att den tillhört Marje, eller ens att den varit här sen 1807. Den är sprucken och har inte mått så bra av att ligga oömt vårdad under (sannolikt) många år, så den går tyvärr inte att använda. Annars hade det varit extremt coolt att pressa ost i en två hundra år gammal form…Eller i mitt fall – göra egen tofu, då behöver man en ostpress!

Av det mer moderna slaget var askarna för cykelreparationsgrejer (tomma så när som på en liten gummilapp) som A snabbt googlade upp och såg att man fick 120 kr för en rostig och eländig, så vår måste ju vara värd MINST 200 kr. Fast det förutsätter ju att man vill sälja den, vilket jag inte vill.

Medicin i urgamla burkar som det knappt går att se vad det står på, fina glasburkar ”Konserveringsburk Surte” som tyvärr inte har sin klämma kvar på, så de funkar nog inte så bra för konservering, men till att förvara surdeg i är de utmärkta. Märk A’s glädje när jag sagt att vi kan ha surdeg i dom och han ser på locket att dom är för sur-te….och besvikelsen när jag säger att Surte är ett samhälle norr om Göteborg…

En hel del fina gamla grejer mao; burkar och lådor i gott skick behåller vi. Tre ljuslyktor som vi hittade pryder numera köksbordet, ostformen får vi se vad vi gör med.

Allt är inte lika roligt…

….efter sol kommer som bekant regn. Både metaforiskt och arbetsmässigt. För det är inte lika kul att ta hand om det man rivit, som det är att göra själva rivningen. Men vill man ha ved så är det bara att sätta igång. Först dra ur alla spikar och sen såga i lagom långa bitar som passar vedspisen här nere i Åsa.

Den lilla högen var de bräder barnen drog ur spikar ur igår. Sen tog O ner en vägg till sent på kvällen och la på hög

Vi satte igång med urspikningen. Det tog hela förmiddagen, men gick ändå ganska effektivt, och utsikterna om ved i lager kan vara väldigt motiverande. Även om det är ved som brinner upp på typ 10 minuter, men låt oss inte tänka på det nu.

Vädret var inte lika gynnsamt idag som igår kan  man väl säga. Framåt eftermiddagen började det regna, och det var då vi skulle börja kapa upp veden var det tänkt. Men vi ändrar inte våra planer så lätt, utan sätter istället in en effektiv organisation med en som matar ved till en som kapar, en som tar emot det kapade och en som bär in och lägger på hög. Det behövs med andra ord 4 personer. Men hoppsan! det är ju precis så många som vi är i familjen, vilket sammanträffande!

Det syns inte, men det regnar och är svinkallt. Minnet av gårdagens fika utomhus är låååångt borta. Men fokus på att bli färdiga är högt!

Sagt och gjort, jag matade, Oskar kapade, Hannes tog emot och Adam sprang in och ut för att hämta ved att stapla. Blöta och eländiga, blev bara kallare och kallare – iallafall vi som stod still, så om jag får en förkylning de närmaste dagarna kommer jag inte vara orolig för att det är corona, utan vila trygg i att det är en helt vanlig förkylning…

Men alla högar är borta, veden är staplad så vackert att man blir alldeles tårögd, och alla är lyckliga. Och numera även torra.

Det finns alltid ljuspunkter

Det är ju så himla dystert och dystopiskt med coronaviruset, men när man som jag stänger in mig i min bubbla och håller mig borta från folk så är det inte så farligt och känns nästan som vanligt. Fast man bjuder inte in sina grannar på fika när man står och snackar över staketet förstås, det är en stor skillnad.

Men en permitterad man som dessutom har påskledigt OCH en lagård där ena gavelns fasad ska bytas är en uppsida med corona, och idag satte vi igång. Efter det lilla förarbetet som alltid måste göras med att tömma ett utrymme (läs: bära saker hela förmiddagen) var det då äntligen dags för det roliga; att RIVA!!

Det har varit hästar i det här utrymmet innan, men nu har vi diverse maskiner och annan bråte här inne (sa jag bråte? trasiga maskiner som ska lagas, menar jag). När vi köpte fastigheten var det två boxar här inne men dom har vi tagit bort för en massa år sedan.

Som bekant är det roliga över på ganska kort tid, och bara kanske en halvtimme senare hade vi barskrapat den väggen som syns i bild.

Ja, jag var alltså inte framme med kameran på en gång och då hinner det som på nåt magiskt sätt komma ny bråte. Den liksom bara kryper fram ur väggarna.

Årets första fika utomhus avnjöts på eftermiddagen. Barnen hade skickats ner till Åsas godisaffär för att köpa påskgodis till sig själva (det blev inga påskägg för den här familjen den här påsken. Inte ens ett enda påskpynt) och kom tillbaka hem med påsar som det stod ”Västkustens bästa godis” på, vilket ju lät lovande. Och barnen delade generöst med sig.

Och om DET är Västkustens bästa godis, då är vi illa ute i den här änden av landet. Stenhårda skumgodisar som nog hade bäst-före-datum någon gång i höstas och smått intorkade gelégodisar. Blä.

Till långfredagsmiddag blev det i sorgens tecken (Jesus ”dog” ju idag som bekant); tragiska rester som redan blivit värmda en gång, berikade med lite mer fyllnadsmaterial och så pasta till det. Högtidligt värre.