Plötsligt hände det sig att jag fick ett glapp i tiden mellan föräldrasamtalet med ena sonen och körrepetitionen kl 19. Eller ja, 19:10 med tanke på den körens tidspassning 🙂

Middag måste man ha har jag hört och jag tänkte jag skulle ta mig en macka eller baguette någonstans. Men så gick jag förbi en för mig ny restaurang mellan Grönsakstorget och Domkyrkan, som såg som otroligt inbjudande ut. Och jag gick in.

Och jag blev nog lite kär. Restaurangen heter Sorellina (sorella är lillasyster och ändelsen -ina är diminutiv, så det blir väl lilla-lillasyster), och det var otroligt soft där inne. Visst, lamporna var konstgjort slitna med sydda hål i för att se lite vintage ut, lite kitschigt, men det kan jag leva med. Det var otroligt lugnt och skönt (tidigt på kvällen, nästan inga gäster), servicen inte jättesnabb men trevlig och personlig, och maten jäääätteeeegooood!

Jag frångick mina vegetariska/veganska preferenser och tog en tryffelcarbonara (glöm alla halvtorra carbonara med dåligt bacon och halvtorr sås klibbandes på spaghettin) som var helt ljuvlig med pancetta, färskmald svartpeppar och rikligt med skivad tryffel på tallriken. Galet gott. Till det tog jag en side med broccoli som kunde varit hur överkokt och tråkig som helst men som hade perfekt tuggmotstånd utan att vara krispig och stekt med vitlök och lite lite röd småstark krydda. Underbart.

Ett glas chianti blev det visst också till, trots att det var körrep om en halvtimme. Hade gärna suttit en halvtimme till med en efterrätt och en kaffekopp, men det får bli en annan gång.