En heldag i bil – med obligatoriskt semmelstopp på Open New Doors

Plan: Starta med 100% laddat batteri i Gbg 8:00, stanna i Ödeshög, Uppsala och pausa för natten i Hudiksvall.

Facit: Se ovan. Jo faktiskt! Istället för att dutta med 5 min här, 10 min där så körde vi lugnt och fint (=mer energieffektivt) och stannade ordentligt två gånger.

Eller tre. För vi var ju tvungna att stanna på Open New Doors i Mjölby och smaka på deras prisvinnande semla! Eller ja, dom vann ju inget pris eftersom Arla stoppade tävlingen – enligt egen utsago för att dom hade kommit på att det var pandemi och att det la sordin på semmelglädjen Twemoji12 1f602.svgTwemoji12 1f602.svgTwemoji12 1f602.svgTwemoji12 1f602.svgTwemoji12 1f602.svg Tjena, som om det var därför dom avbröt tävlingen och inte det faktum att en produkt som inte innehåller ko höll på att vinna deras ko-baserade tävling. Det var alltså inget snack om Sveriges godaste SEMLA, utan om Sveriges godaste KO-SEMLA. Mu på den.

Har ni helt missat storyn? Ingen fara, den finns här, och ett litet klipp på essensen i den:

Arlas ko-semmeltävling

Jag fattar ju att Arla bara har den tävlingen för att promota sina egna produkter, få folk att äta fler semlor med kogrädde och baka med kosmör eftersom det är det som är deras affärsidé, men det hade nästan varit bättre PR för dom om dom hade tagit det med jämnmod, erkänt sig besegrade och tagit upp kampen för kobaserade semlor som det enda alternativet, istället för att göra det så här…

Hoppas att ståhejet gör att några fler blir nyfikna på vad en semla utan mamma kan tänkas smaka, provar, och kanske tycker att det var riktigt gott och undrar varför man inte provat det tidigare.

För jag inbillar mig inte att alla ska bli veganer (jag kan ju inte själv hålla mig till enbart vegansk kost, och då är jag ändå övertygad om att det är det bästa för djur(hållning) och människor).

Men jag tänker så här: för varje gång någon tycker att ”äh det där kan jag lika gärna ha sojagrädde i istället för kogrädde” eller inser att det är jätteenkelt att göra pannkakor utan ägg, så har några animaliska produkter färre blivit sålda, efterfrågan har blivit något mindre, människor har vågat prova något nytt och några djur har sluppit plågas ihjäl. Alltid något.

 

 

Julgodiset är färdigt

När man tar julledigt redan 14 december och dessutom är ensam hemma hela dagarna hinner man vila ut sig efter en galet intensiv höst och både varva ner och varva upp. Och när jag är utvilad och utan press så brukar goda saker hända. Den här julen blev det förutom den tidigare nämnda sjukt goda kolan

  • Knäck (som iofs två barn gjorde men under den största överinsyn pga värmen) 
  • Tryffelkulor, där själva tryffeln består av vit och mörk choklad, stjärnanis och smör (what could POSSIBLY go wrong?!)
  • Mintkyssar, föredömligt enkla som bara var en blandning av lätt vispad äggvita, florsocker och pepparmintolja som sen fick stå och torka över natten (dvs inget mekande med sockerlag och annat slabb)
  • Saffransbullar (där jag glömde ha i russin i degen, fattar inte vad jag tänkte på) som jag doppade i smör och socker, gaaawd va gott

Jag har gjort pepparkakor också som jag dekorerat med kristyr, skrivit namn och god jul och annat (yes, pysselmamma galore). 

Så nu kan vi bli feta och sockerstinna i jul, vi har redan börjat idag och det verkar lovande!

Godaste kolan (vegansk dessutom)

Här är julens (eller hela årets) godaste och enklaste kola! Det är ett gammalt Allt Om Mat-recept från 2001 som jag gjort veganskt because onödigt att äta djur om man kan undvika det – och i det här fallet är det ingen smakskillnad över huvud taget, så KÖR!!

3 dl Oatly Vispbar (de vita paketen)
3 dl strösocker
2 dl mörk sirap
3 msk kakao
1 tsk ättikssprit 12%-ig
3 msk mjölkfritt smör

Blanda ihop allt utom ättikssprit i en kastrull och koka ihop tills det börjar bli lite segare och inte så lättflytande, ca 20 min. Häll i ättiksspriten mot slutet (står det i receptet, jag var otålig och hällde i den alldeles för tidigt och kan rapportera att det gick bra ändå). Gör kulprovet när konsistensen börjar bli lite trögare; häll några droppar av smeten i kallt vatten och se om det går att göra en kula av det. Går det inte behöver det koka längre, för mig var det ca 20 min totalt. Första kulprovet såg ut som att jag hällde ut soja i vatten, men sen blev det peeeerfekt.

Häll ut smeten i en form av bakplåtspapper, ca 20×30 cm (varför är alla recept gjorda för 20×30 cm-formar?!) och låt svalna, det går rätt fort. Klipp bakplåtspapper i lagom stora bitar för att slå in dom med.

Sen är det bara att moffa på.

Ingen prestationsångest

I fredags var min sista dag på jobbet för det här året. Jag hade för många semesterdagar att ta ut, så jag passade på att göra en lång ledighet av det. En sanning med modifikation; på grund av rådande situation i ett projekt kommer jag jobba en del den här veckan också, men inga fler tiotimmarsdagar, det har det varit nog av de senaste två månaderna.

Ja, lussebullar utan djur i, smakar precis som dom med djur i

Men det gör att flyttlasset gått ner till Åsa, som är basen den närmaste tiden. Och med ankomsten här får jag som vanligt lite energi till annat som inte prioriterats innan. Så det blev faktiskt bakat! Både lussekatter, pepparkakor och matbröd.

Pepparkakorna kan jag inte ta åt mig äran av, de gjordes av Hannes och hans kompis som var här nere med oss i helgen. Hon hade gjort pepparkakor förut och var van att hjälpa till i köket, det märktes med all önskvärd (och icke önskvärd från somliga) tydlighet, vilket orsakade en del friktion kan man säga utan att avslöja för mycket.

Den här julen har alla möjligheter att bli precis så lugn och stilla som man behöver. Inga resor någonstans because Corona och inga besök på själva julen heller, och för några som brukar tillbringa större delen av sommarsemestern och julledigheten med att fara land och rike runt för att pussla ihop allt, så är det inte så tokigt ändå.

Det är däremot enormt tokigt och fruktansvärt tragiskt och smärtsamt att jag inte träffat min pappa och E på snart ett år (senast var julfirandet på Teneriffa 2019) och min mamma och T sen i mars nere på Cypern där vi var precis när Coronan bröt ut, och mina svärföräldrar har jag inte sett sen sportlovet. Träffa vänner är det sparsmakat med, någon enstaka här och där – mest en som redan haft Corona och kan förväntas vara immun, men i övrigt….

2020 är helt klart ett speciellt år som snart tack och lov går i graven snart, men det har också sina uppsidor som jag tror alla yrkesverksamma ändå sett som positivt – att vi har mer tid. Därmed kan jag helt utan prestationsångest fortsätta min semester med att baka knäck och kola och kanske till och med hinna misslyckas med en omgång eller två utan att det är någon kris. Ups and downs hela tiden.

Det var födelsedagskalas

Det ena barnet vill verkligen inte ha några kalas alls, medan det andra barnet helst skulle vilja ha hela klassen på ett enhörningsparty fullt av glitter på Laserdome typ.

Kontraster.

Och nu var det det andra barnet som skulle ha kalas, men på grund av stigande ålder (hos honom alltså, inte hos oss andra) var det här med storkalas inte aktuellt. Kanske har han äntligen förstått att det inte är så kul som det verkar i teorin, eller inte, men två kompisar skulle komma över och äta pizza, se på film, äta chips och sova över.

Det är som att orken och kreativiteten kommer fram när kraven försvinner – när det inte är hundra ungar, fiskdamm och lekar som ska arras längre (guuuuuud vad jag genuint och hjärtligt hatar de där lekarna), då får jag lust att fixa helt plötsligt. Någon kaktant blir jag aldrig, men lite kul är det.

Så fram med Enhörningens kokbok, som vi lagat ur förut med mindre lyckat resultat, men nu har vi rätt ingredienser (specialbeställda på Intörnet minsann) hemma så förutsättningarna är på plats. No pressure.

Och med rätt råvaror blev det roligare och enklare, och slutresultatet bättre.

I give you Regnbågsbröd, Rice Krispies-kakor och Cupcakes:

Hashtag PerfectMom, eller hur?

Vadar vidare i trenderna

Häromveckan köpte jag en bok, en bok heeeelt i tiden (förstås) om växter man kan hitta ute i naturen eller hemma i trädgården och äta. Inte så att målet är att bli självförsörjande på kirskål och rötter direkt, men det är lite intressant med allt som faktiskt finns ute i naturen att äta som man bara går förbi för att man inte har en aning.

Faktum är ju att man inte skulle överleva en vecka om matförsörjningen ströps, och det kan ju aldrig skada att vara kompis med ogräset i dikena.

En snabb skumläsning av boken ger att alla blomknoppar är goda att fritera och ha som snacks. Ganska lätta poäng från författaren kan man tycka – allt är väl gott om man friterar det?! men näringsvärdet och själva vitsen med att äta det har ju försvunnit kan man väl lugnt säga…

Men den fick iallafall mig och H att gå ner på stranden häromdagen och plocka strandkål, det är alltid en början!

Strandkål är alltså de där stora buskarna med stora grågröna blad som finns i mängder på sandstränderna här nere på Västkusten, och dom kan man alltså äta enligt den här boken.

Och jag hoppas att det stämmer att den går att äta, för det har jag gjort idag.

Men inte så mycket, för det var nämligen en ganska besk historia. Jag skar den fint, fräste i lite smör (allt brukar ju bli gott om man fräser det i smör, right?), lite salt och peppar och en skvätt citronsaft. Hade det sen som en del i en måltid som bestod av vegansk schnitzel (halvfabrikat, I know, inte bra men ack så bekvämt), svampstuvning och sallad. Och så en liten hög med strandkål till det.

För att jacka upp hipster/trend-wannabe- faktorn något tog jag en Gbg Soda alkoholfri IPA till.

Det kan hända att man förlora sina hiphetspoäng ifall man outar högt att det inte var så gott och att man nog tänker slänga det som är kvar i påsen. Men då får det vara så, för jag kommer nog inte äta upp det som är kvar. Men inte ger jag upp så lätt inte, nä det blir ett nytt försök i vår när dom är färska, får se om smaken är bättre då.

Försöker vara trendig och hipp (försöka duger, eller?)

Sen några år tillbaka finns det finns REKO-ringar runt om i väst, eller kanske i hela landet. Det är småodlare, djuruppfödare, biodlare och liknande som säljer sina produkter från bakluckan på bilen på en samlingsplats någonstans, bland annat på parkeringen på Chalmers. Dit gick jag idag, för det är ju så trendigt att köpa närproducerat från lokala småproducenter och vem vill inte vara lite trendig (enda chansen för mig att vara trendig, någonsin)?

Kön ringlar lång till Gbg Sodas skåpbil. Ser den inte så lång ut? Well, det är för att alla står så glest emellan nu för tiden så en kö är 5 ggr så lång mot vad det brukar vara.

Men jag skippade kött och ägg av uppenbara orsaker, honung har vi hemma så det räcker, och för tillfället ett överflöd av grönsaker. Men jag föll för Gbg Soda och deras frestande läsksmaker. Eller förlåt, det heter säkert inte läsk om man ska vara lite trendig, så vi håller oss till ”Soda”.

Anyway, vad sägs om de här smakerna: Ginger, Limoncello Soda, Limoncello Passion, Black Currant, Apfelshorle, IPA (0,5%), BBQ Cola, Kombucha Sour och Habanero cola. Jag är en sucker för limoncello, så de två smakerna var självklara. Alkoholfri öl är alltid intressant, så den blev det också.

Starka smaker är inte min grej, så BBQ och Habanero var inte aktuella. Jag är inte SÅ trendig att jag dricker Kombucha riktigt än (det har ju bara varit trendigt i 5-6 år…), men istället gick jag för de andra.

Sex olika smaker blev det, och en provade jag nu ikväll; svarta vinbär. Eller, Black Currant, som vi trendiga säger.

Jättegod smak, läskande men inte lika söt som vanlig läsk, och en härlig hallonröd (!) färg. Tur att jag köpte tre till, för det här kan bli en vana.

Kolla in Gbg Soda, verkar mycket lovande!

Årets sista bak

Målet är till vänster – gulligt glittriga ljusblå och rosa sockertäckta kringlor, popcorn och annat smarrigt. Slutresultatet till höger – den speciella sockergrejen man skulle smälta fanns bara att köpa på nätet så vi tog vit choklad. Det reagerar med  karamellfärg och hårdnar vet vi nu. Oaktuellt att doppa salta pinnar i (fanns inga kringlor i affären) så det blev popcorn inbakade i färgad vit choklad-massa och nedtryckta i strössel så det skulle fastna.
Första försöket ur Enhörningens Kokbok blev väl ingen succé direkt 😂 men alla är glada ändå.

Gott nytt år!

 

45 minuter egentid

Plötsligt hände det sig att jag fick ett glapp i tiden mellan föräldrasamtalet med ena sonen och körrepetitionen kl 19. Eller ja, 19:10 med tanke på den körens tidspassning 🙂

Middag måste man ha har jag hört och jag tänkte jag skulle ta mig en macka eller baguette någonstans. Men så gick jag förbi en för mig ny restaurang mellan Grönsakstorget och Domkyrkan, som såg som otroligt inbjudande ut. Och jag gick in.

Och jag blev nog lite kär. Restaurangen heter Sorellina (sorella är lillasyster och ändelsen -ina är diminutiv, så det blir väl lilla-lillasyster), och det var otroligt soft där inne. Visst, lamporna var konstgjort slitna med sydda hål i för att se lite vintage ut, lite kitschigt, men det kan jag leva med. Det var otroligt lugnt och skönt (tidigt på kvällen, nästan inga gäster), servicen inte jättesnabb men trevlig och personlig, och maten jäääätteeeegooood!

Jag frångick mina vegetariska/veganska preferenser och tog en tryffelcarbonara (glöm alla halvtorra carbonara med dåligt bacon och halvtorr sås klibbandes på spaghettin) som var helt ljuvlig med pancetta, färskmald svartpeppar och rikligt med skivad tryffel på tallriken. Galet gott. Till det tog jag en side med broccoli som kunde varit hur överkokt och tråkig som helst men som hade perfekt tuggmotstånd utan att vara krispig och stekt med vitlök och lite lite röd småstark krydda. Underbart.

Ett glas chianti blev det visst också till, trots att det var körrep om en halvtimme. Hade gärna suttit en halvtimme till med en efterrätt och en kaffekopp, men det får bli en annan gång.