Det var födelsedagskalas

Det ena barnet vill verkligen inte ha några kalas alls, medan det andra barnet helst skulle vilja ha hela klassen på ett enhörningsparty fullt av glitter på Laserdome typ.

Kontraster.

Och nu var det det andra barnet som skulle ha kalas, men på grund av stigande ålder (hos honom alltså, inte hos oss andra) var det här med storkalas inte aktuellt. Kanske har han äntligen förstått att det inte är så kul som det verkar i teorin, eller inte, men två kompisar skulle komma över och äta pizza, se på film, äta chips och sova över.

Det är som att orken och kreativiteten kommer fram när kraven försvinner – när det inte är hundra ungar, fiskdamm och lekar som ska arras längre (guuuuuud vad jag genuint och hjärtligt hatar de där lekarna), då får jag lust att fixa helt plötsligt. Någon kaktant blir jag aldrig, men lite kul är det.

Så fram med Enhörningens kokbok, som vi lagat ur förut med mindre lyckat resultat, men nu har vi rätt ingredienser (specialbeställda på Intörnet minsann) hemma så förutsättningarna är på plats. No pressure.

Och med rätt råvaror blev det roligare och enklare, och slutresultatet bättre.

I give you Regnbågsbröd, Rice Krispies-kakor och Cupcakes:

Hashtag PerfectMom, eller hur?

Vadar vidare i trenderna

Häromveckan köpte jag en bok, en bok heeeelt i tiden (förstås) om växter man kan hitta ute i naturen eller hemma i trädgården och äta. Inte så att målet är att bli självförsörjande på kirskål och rötter direkt, men det är lite intressant med allt som faktiskt finns ute i naturen att äta som man bara går förbi för att man inte har en aning.

Faktum är ju att man inte skulle överleva en vecka om matförsörjningen ströps, och det kan ju aldrig skada att vara kompis med ogräset i dikena.

En snabb skumläsning av boken ger att alla blomknoppar är goda att fritera och ha som snacks. Ganska lätta poäng från författaren kan man tycka – allt är väl gott om man friterar det?! men näringsvärdet och själva vitsen med att äta det har ju försvunnit kan man väl lugnt säga…

Men den fick iallafall mig och H att gå ner på stranden häromdagen och plocka strandkål, det är alltid en början!

Strandkål är alltså de där stora buskarna med stora grågröna blad som finns i mängder på sandstränderna här nere på Västkusten, och dom kan man alltså äta enligt den här boken.

Och jag hoppas att det stämmer att den går att äta, för det har jag gjort idag.

Men inte så mycket, för det var nämligen en ganska besk historia. Jag skar den fint, fräste i lite smör (allt brukar ju bli gott om man fräser det i smör, right?), lite salt och peppar och en skvätt citronsaft. Hade det sen som en del i en måltid som bestod av vegansk schnitzel (halvfabrikat, I know, inte bra men ack så bekvämt), svampstuvning och sallad. Och så en liten hög med strandkål till det.

För att jacka upp hipster/trend-wannabe- faktorn något tog jag en Gbg Soda alkoholfri IPA till.

Det kan hända att man förlora sina hiphetspoäng ifall man outar högt att det inte var så gott och att man nog tänker slänga det som är kvar i påsen. Men då får det vara så, för jag kommer nog inte äta upp det som är kvar. Men inte ger jag upp så lätt inte, nä det blir ett nytt försök i vår när dom är färska, får se om smaken är bättre då.

Försöker vara trendig och hipp (försöka duger, eller?)

Sen några år tillbaka finns det finns REKO-ringar runt om i väst, eller kanske i hela landet. Det är småodlare, djuruppfödare, biodlare och liknande som säljer sina produkter från bakluckan på bilen på en samlingsplats någonstans, bland annat på parkeringen på Chalmers. Dit gick jag idag, för det är ju så trendigt att köpa närproducerat från lokala småproducenter och vem vill inte vara lite trendig (enda chansen för mig att vara trendig, någonsin)?

Kön ringlar lång till Gbg Sodas skåpbil. Ser den inte så lång ut? Well, det är för att alla står så glest emellan nu för tiden så en kö är 5 ggr så lång mot vad det brukar vara.

Men jag skippade kött och ägg av uppenbara orsaker, honung har vi hemma så det räcker, och för tillfället ett överflöd av grönsaker. Men jag föll för Gbg Soda och deras frestande läsksmaker. Eller förlåt, det heter säkert inte läsk om man ska vara lite trendig, så vi håller oss till ”Soda”.

Anyway, vad sägs om de här smakerna: Ginger, Limoncello Soda, Limoncello Passion, Black Currant, Apfelshorle, IPA (0,5%), BBQ Cola, Kombucha Sour och Habanero cola. Jag är en sucker för limoncello, så de två smakerna var självklara. Alkoholfri öl är alltid intressant, så den blev det också.

Starka smaker är inte min grej, så BBQ och Habanero var inte aktuella. Jag är inte SÅ trendig att jag dricker Kombucha riktigt än (det har ju bara varit trendigt i 5-6 år…), men istället gick jag för de andra.

Sex olika smaker blev det, och en provade jag nu ikväll; svarta vinbär. Eller, Black Currant, som vi trendiga säger.

Jättegod smak, läskande men inte lika söt som vanlig läsk, och en härlig hallonröd (!) färg. Tur att jag köpte tre till, för det här kan bli en vana.

Kolla in Gbg Soda, verkar mycket lovande!

Årets sista bak

Målet är till vänster – gulligt glittriga ljusblå och rosa sockertäckta kringlor, popcorn och annat smarrigt. Slutresultatet till höger – den speciella sockergrejen man skulle smälta fanns bara att köpa på nätet så vi tog vit choklad. Det reagerar med  karamellfärg och hårdnar vet vi nu. Oaktuellt att doppa salta pinnar i (fanns inga kringlor i affären) så det blev popcorn inbakade i färgad vit choklad-massa och nedtryckta i strössel så det skulle fastna.
Första försöket ur Enhörningens Kokbok blev väl ingen succé direkt 😂 men alla är glada ändå.

Gott nytt år!

 

45 minuter egentid

Plötsligt hände det sig att jag fick ett glapp i tiden mellan föräldrasamtalet med ena sonen och körrepetitionen kl 19. Eller ja, 19:10 med tanke på den körens tidspassning 🙂

Middag måste man ha har jag hört och jag tänkte jag skulle ta mig en macka eller baguette någonstans. Men så gick jag förbi en för mig ny restaurang mellan Grönsakstorget och Domkyrkan, som såg som otroligt inbjudande ut. Och jag gick in.

Och jag blev nog lite kär. Restaurangen heter Sorellina (sorella är lillasyster och ändelsen -ina är diminutiv, så det blir väl lilla-lillasyster), och det var otroligt soft där inne. Visst, lamporna var konstgjort slitna med sydda hål i för att se lite vintage ut, lite kitschigt, men det kan jag leva med. Det var otroligt lugnt och skönt (tidigt på kvällen, nästan inga gäster), servicen inte jättesnabb men trevlig och personlig, och maten jäääätteeeegooood!

Jag frångick mina vegetariska/veganska preferenser och tog en tryffelcarbonara (glöm alla halvtorra carbonara med dåligt bacon och halvtorr sås klibbandes på spaghettin) som var helt ljuvlig med pancetta, färskmald svartpeppar och rikligt med skivad tryffel på tallriken. Galet gott. Till det tog jag en side med broccoli som kunde varit hur överkokt och tråkig som helst men som hade perfekt tuggmotstånd utan att vara krispig och stekt med vitlök och lite lite röd småstark krydda. Underbart.

Ett glas chianti blev det visst också till, trots att det var körrep om en halvtimme. Hade gärna suttit en halvtimme till med en efterrätt och en kaffekopp, men det får bli en annan gång.

Brukar inte dissa, men…

…men jag tror jag har kommit upp i den åldern då man bara inte orkar vara så hänsynstagande längre, så nu kommer det.

Jag var ute och åt med G för första gången på riktigt länge. Vi kom fram till att eftersom vi inte setts på ett tag var det viktigaste att det fanns mat vi kunde äta båda två (hon har stränga kostrestriktioner och jag äter knappt kött), mer än att vi orkade välja restaurang och kolla menyer i all evighet.

Så det blev en köttrestaurang högt upp på Linnégatan; dom har vegoburgare till mig och G kunde få kött med sallad, så vi körde på det.

Och det var ju tur att vi hade varit tydliga med att det var sällskapet som var det viktiga och inte restaurangen, för maten var rätt kass och servicen också. Jag tog deras vegoburgare. Frågade servitrisen om det var en sån där färdiggjord bönburgare eller om det var något roligare men fick undvikande svar och orkade inte peta, så jag tog den. Burgaren var en torr historia som kändes som en leverbiff i strukturen (fast vego då), otroligt smaklös och tråkig. Visst, jag hade valt bort jalapeñosåsen och den skivade jalapeñon eftersom jag inte gillar stark mat, men varför måste alltid restauranger dränka vegomaten i starka såser bara för att dölja det faktum att dom inte klarar att få det att smaka gott?

Jag hade också tagit en side av svarta bönor till det facila priset av 25 kr som visade sig vara ca 1 dl bönor i nån mörk gegga. Smakade ingenting, helt värdelöst, men jag åt det för det var väl det enda på tallriken med lite näring i.

Efter maten var jag lite hungrig (!), men jag hade ju inte klarat att äta hela burgaren heller för den var bara för jäkla trist, så jag tog en efterrätt. Äppelpaj med vaniljglass och kolasås. Jag åt pajen och hälften av glassen, sen fick jag sockerchock (nä det fick jag inte men sötsmaken blev bara för mycket) och lämnade resten.

– ”Lite IKEA-varning på den efterrätten” sa G, och det stämde ju så himla väl. Kaffet som vi tog till var det bästa på hela måltiden. Hade varit ännu bättre om vi fått påtår, men servitrisen var överlag rätt frånvarande (bra gjort i en så liten restaurang, men hon var vid andra bord i närheten).

G var inte lika deppad som jag över maten, men inte långt ifrån. Brrr…

Så, det var mitt bitchande om restaurangen igår, nu tillbaka till mitt soliga jag. Men det känns bara som så totalt bortkastade pengar när man får såna upplevelser.

Bönskörd

Ja eftersom jag inte tror att jag blir bönhörd får jag satsa på bönskörd istället; ärtor och borlottibönor närmare bestämt. Ärtorna har vi skördat en gång förut, och idag fanns det några fler skidor att plocka. Borlottibönorna har jag också skördat förut – när jag blev så glad över hur stora dom var så jag skördade loss som en galning innan jag tänkte efter på hur dom egentligen ska se ut när dom är färdiga. En snabb googling gav att dom i stort sett bara börjat växa när jag plockade dom. Men som tur är blev det en andra skörd, och den togs till stora delar idag.

Grymt vackra baljor och bönor, skojigt att de är allt från vita via spräckliga över till mörkt vinröda.

Borlottibönor

Synd bara att all färg försvann och dom blev läckert dassigt grålila när man kokade dom…

Men men, tillsammans med lite stekt lök och stekta champinjoner blev det och ärtorna ett bra komplement till middagen.

Slakteriet i Varekil

Det kom sig att vi bestämde att vi skulle handla med oss hamburgare hem från slakteriet i Varekil i fredags. Och att den tanken kom var för att vi handlat där när projektet i Varekil skulle ha midsommarlunch, och deras hamburgare var jättegoda.

Så vi åkte dit. Jag trodde det var något betydligt enklare än vad det visade sig vara – nämligen en fantastisk charkuteributik mitt ute i ingenstans.

Att man kan beställa hundratals hamburgare och hämta ut där visste jag, men jag visste inte att dom hade massor av goda korvar, alla tänkbara sorters biffar och kotletter och en massa annat. Det var en fullskalig charkuterist, väl bemannat bakom disken och gott om folk i butiken.

Så förutom att jag köpte de 10 hamburgarna jag tänkt blev det en liten extragrej som jag blev nyfiken på – en salami som såg ut som en Delicatoboll i både storlek och form med tryffelsmak och täckt med något gulvitt som smakade ost. Vansinnigt gott till kvällens glas med Prosecco som avnjöts lite senare.

Utanför butiken satt två småkillar vid en släpkärra med majskolvar på och sålde för allt vad de kunde. Jag tänkte köpa fem men dom hade specialpris med 65 kr för 6 st, och eftersom dom var så driftiga att dom själva föreslog det som en mycket bättre deal för mig (snarare för dom, eftersom jag bara behövde 5 majskolvar…) och var så glada och allmänt sköna så tog jag såklart den dealen.

Vi åt majsen till hamburgarna, och det var jättegott. En helt annan smak än de förkokta vakuumförpackade man vanligtvis köper, och väldigt ljusa och fina i ”köttet”. Och dom var så stora, så det hade räckt med tre 🙂

Och majskolvarna, precis som köttet, var odlade uppe i Varekil.

Två driftiga killar och en släpkärra full med majskolvar av tiptop kvalitet!

Jubileum

Idag är det ett år sedan jag kom ut ur operationssalen på Sahlgrenska, ett bröst och en cancertumör fattigare. Det har varit ett ganska jobbigt år måste man väl få säga utan att få en drama queen-stämpel på sig. Inte så att det egentligen påverkat något, men hela mitt liv har ändrats (fast allt ser ut som vanligt) och jag är inte samma person som jag var för ett drygt år sedan.

Det är svårt att säga vad som är skillnaden, men det mest tydliga är väl att jag inte räknar med att få bli gammal längre, att jag inte vågar tro att jag ska klara mig från fler typer av cancer, den gamla klyschan om att inte ta livet för givet (vilket man ju gör, erkänn! Man tar livet för givet tills det helt plötsligt inte är självklart längre att man ska få leva vidare).

Att ta steget fullt ut till något Carpe Diem-aktigt med yoga på stranden i solnedgången är väl inte riktigt min grej, men jag har två mål:

  1. Jag vill trivas och stå för mig själv och det jag gör (unikt va?….)
  2. Jag tänker göra vad jag kan för att reducera de hälsomässiga risker jag kan; bröstcancer kan man väl inte motverka när väl amningsperioden är över, men det finns andra saker som är riktigt dåliga och som man faktiskt KAN förebygga

Undantaget till 2 är chips. Men man måste väl få ha någon last?

Mina nya vänner

Jag dricker ju knappt någon alkohol, jag äter väldigt lite kött och inte heller så mycket fisk och skaldjur och har helt slutat med komjölk och komjölksbaserade produkter. Nej jag har inte gått så långt att jag vägrar äta om jag blir serverad, eller att jag ber värdparet att få något annat, men så långt jag kan styra det själv undviker jag det. Vårt kylskåp fylls av Oatly och Alpros produkter, jag lär mig tycka om tofu (trodde jag aldrig, men jag trodde å andra sidan aldrig jag skulle gilla mozzarella heller…) och att äta mer grönsaker.

Har mitt liv blivit matmässigt tråkigare? Kanske, men saken är att jag inte bryr mig så mycket om mat längre. Bara jag blir mätt och det är vettig mat. Svårt när man är småbarnsmorsa, men mina kids börjar komma in i den åldern då dom lever på mackor iallafall, och det fixar dom själva.

Livet, folkens! Det ändrar sig hela tiden!

Carpe Diem för böfvelen!