45 minuter egentid

Plötsligt hände det sig att jag fick ett glapp i tiden mellan föräldrasamtalet med ena sonen och körrepetitionen kl 19. Eller ja, 19:10 med tanke på den körens tidspassning 🙂

Middag måste man ha har jag hört och jag tänkte jag skulle ta mig en macka eller baguette någonstans. Men så gick jag förbi en för mig ny restaurang mellan Grönsakstorget och Domkyrkan, som såg som otroligt inbjudande ut. Och jag gick in.

Och jag blev nog lite kär. Restaurangen heter Sorellina (sorella är lillasyster och ändelsen -ina är diminutiv, så det blir väl lilla-lillasyster), och det var otroligt soft där inne. Visst, lamporna var konstgjort slitna med sydda hål i för att se lite vintage ut, lite kitschigt, men det kan jag leva med. Det var otroligt lugnt och skönt (tidigt på kvällen, nästan inga gäster), servicen inte jättesnabb men trevlig och personlig, och maten jäääätteeeegooood!

Jag frångick mina vegetariska/veganska preferenser och tog en tryffelcarbonara (glöm alla halvtorra carbonara med dåligt bacon och halvtorr sås klibbandes på spaghettin) som var helt ljuvlig med pancetta, färskmald svartpeppar och rikligt med skivad tryffel på tallriken. Galet gott. Till det tog jag en side med broccoli som kunde varit hur överkokt och tråkig som helst men som hade perfekt tuggmotstånd utan att vara krispig och stekt med vitlök och lite lite röd småstark krydda. Underbart.

Ett glas chianti blev det visst också till, trots att det var körrep om en halvtimme. Hade gärna suttit en halvtimme till med en efterrätt och en kaffekopp, men det får bli en annan gång.

Brukar inte dissa, men…

…men jag tror jag har kommit upp i den åldern då man bara inte orkar vara så hänsynstagande längre, så nu kommer det.

Jag var ute och åt med G för första gången på riktigt länge. Vi kom fram till att eftersom vi inte setts på ett tag var det viktigaste att det fanns mat vi kunde äta båda två (hon har stränga kostrestriktioner och jag äter knappt kött), mer än att vi orkade välja restaurang och kolla menyer i all evighet.

Så det blev en köttrestaurang högt upp på Linnégatan; dom har vegoburgare till mig och G kunde få kött med sallad, så vi körde på det.

Och det var ju tur att vi hade varit tydliga med att det var sällskapet som var det viktiga och inte restaurangen, för maten var rätt kass och servicen också. Jag tog deras vegoburgare. Frågade servitrisen om det var en sån där färdiggjord bönburgare eller om det var något roligare men fick undvikande svar och orkade inte peta, så jag tog den. Burgaren var en torr historia som kändes som en leverbiff i strukturen (fast vego då), otroligt smaklös och tråkig. Visst, jag hade valt bort jalapeñosåsen och den skivade jalapeñon eftersom jag inte gillar stark mat, men varför måste alltid restauranger dränka vegomaten i starka såser bara för att dölja det faktum att dom inte klarar att få det att smaka gott?

Jag hade också tagit en side av svarta bönor till det facila priset av 25 kr som visade sig vara ca 1 dl bönor i nån mörk gegga. Smakade ingenting, helt värdelöst, men jag åt det för det var väl det enda på tallriken med lite näring i.

Efter maten var jag lite hungrig (!), men jag hade ju inte klarat att äta hela burgaren heller för den var bara för jäkla trist, så jag tog en efterrätt. Äppelpaj med vaniljglass och kolasås. Jag åt pajen och hälften av glassen, sen fick jag sockerchock (nä det fick jag inte men sötsmaken blev bara för mycket) och lämnade resten.

– ”Lite IKEA-varning på den efterrätten” sa G, och det stämde ju så himla väl. Kaffet som vi tog till var det bästa på hela måltiden. Hade varit ännu bättre om vi fått påtår, men servitrisen var överlag rätt frånvarande (bra gjort i en så liten restaurang, men hon var vid andra bord i närheten).

G var inte lika deppad som jag över maten, men inte långt ifrån. Brrr…

Så, det var mitt bitchande om restaurangen igår, nu tillbaka till mitt soliga jag. Men det känns bara som så totalt bortkastade pengar när man får såna upplevelser.

Bönskörd

Ja eftersom jag inte tror att jag blir bönhörd får jag satsa på bönskörd istället; ärtor och borlottibönor närmare bestämt. Ärtorna har vi skördat en gång förut, och idag fanns det några fler skidor att plocka. Borlottibönorna har jag också skördat förut – när jag blev så glad över hur stora dom var så jag skördade loss som en galning innan jag tänkte efter på hur dom egentligen ska se ut när dom är färdiga. En snabb googling gav att dom i stort sett bara börjat växa när jag plockade dom. Men som tur är blev det en andra skörd, och den togs till stora delar idag.

Grymt vackra baljor och bönor, skojigt att de är allt från vita via spräckliga över till mörkt vinröda.

Borlottibönor

Synd bara att all färg försvann och dom blev läckert dassigt grålila när man kokade dom…

Men men, tillsammans med lite stekt lök och stekta champinjoner blev det och ärtorna ett bra komplement till middagen.

Slakteriet i Varekil

Det kom sig att vi bestämde att vi skulle handla med oss hamburgare hem från slakteriet i Varekil i fredags. Och att den tanken kom var för att vi handlat där när projektet i Varekil skulle ha midsommarlunch, och deras hamburgare var jättegoda.

Så vi åkte dit. Jag trodde det var något betydligt enklare än vad det visade sig vara – nämligen en fantastisk charkuteributik mitt ute i ingenstans.

Att man kan beställa hundratals hamburgare och hämta ut där visste jag, men jag visste inte att dom hade massor av goda korvar, alla tänkbara sorters biffar och kotletter och en massa annat. Det var en fullskalig charkuterist, väl bemannat bakom disken och gott om folk i butiken.

Så förutom att jag köpte de 10 hamburgarna jag tänkt blev det en liten extragrej som jag blev nyfiken på – en salami som såg ut som en Delicatoboll i både storlek och form med tryffelsmak och täckt med något gulvitt som smakade ost. Vansinnigt gott till kvällens glas med Prosecco som avnjöts lite senare.

Utanför butiken satt två småkillar vid en släpkärra med majskolvar på och sålde för allt vad de kunde. Jag tänkte köpa fem men dom hade specialpris med 65 kr för 6 st, och eftersom dom var så driftiga att dom själva föreslog det som en mycket bättre deal för mig (snarare för dom, eftersom jag bara behövde 5 majskolvar…) och var så glada och allmänt sköna så tog jag såklart den dealen.

Vi åt majsen till hamburgarna, och det var jättegott. En helt annan smak än de förkokta vakuumförpackade man vanligtvis köper, och väldigt ljusa och fina i ”köttet”. Och dom var så stora, så det hade räckt med tre 🙂

Och majskolvarna, precis som köttet, var odlade uppe i Varekil.

Två driftiga killar och en släpkärra full med majskolvar av tiptop kvalitet!

Jubileum

Idag är det ett år sedan jag kom ut ur operationssalen på Sahlgrenska, ett bröst och en cancertumör fattigare. Det har varit ett ganska jobbigt år måste man väl få säga utan att få en drama queen-stämpel på sig. Inte så att det egentligen påverkat något, men hela mitt liv har ändrats (fast allt ser ut som vanligt) och jag är inte samma person som jag var för ett drygt år sedan.

Det är svårt att säga vad som är skillnaden, men det mest tydliga är väl att jag inte räknar med att få bli gammal längre, att jag inte vågar tro att jag ska klara mig från fler typer av cancer, den gamla klyschan om att inte ta livet för givet (vilket man ju gör, erkänn! Man tar livet för givet tills det helt plötsligt inte är självklart längre att man ska få leva vidare).

Att ta steget fullt ut till något Carpe Diem-aktigt med yoga på stranden i solnedgången är väl inte riktigt min grej, men jag har två mål:

  1. Jag vill trivas och stå för mig själv och det jag gör (unikt va?….)
  2. Jag tänker göra vad jag kan för att reducera de hälsomässiga risker jag kan; bröstcancer kan man väl inte motverka när väl amningsperioden är över, men det finns andra saker som är riktigt dåliga och som man faktiskt KAN förebygga

Undantaget till 2 är chips. Men man måste väl få ha någon last?

Mina nya vänner

Jag dricker ju knappt någon alkohol, jag äter väldigt lite kött och inte heller så mycket fisk och skaldjur och har helt slutat med komjölk och komjölksbaserade produkter. Nej jag har inte gått så långt att jag vägrar äta om jag blir serverad, eller att jag ber värdparet att få något annat, men så långt jag kan styra det själv undviker jag det. Vårt kylskåp fylls av Oatly och Alpros produkter, jag lär mig tycka om tofu (trodde jag aldrig, men jag trodde å andra sidan aldrig jag skulle gilla mozzarella heller…) och att äta mer grönsaker.

Har mitt liv blivit matmässigt tråkigare? Kanske, men saken är att jag inte bryr mig så mycket om mat längre. Bara jag blir mätt och det är vettig mat. Svårt när man är småbarnsmorsa, men mina kids börjar komma in i den åldern då dom lever på mackor iallafall, och det fixar dom själva.

Livet, folkens! Det ändrar sig hela tiden!

Carpe Diem för böfvelen!

Lite star struck kanske…

Varför bara en av oss har fått bubbel? Well, har man inte kommit än får man inget bubbel, det här är väntans-bubblor. Champagne faktiskt, riktigt gott och inte alls så surt som Champagne brukar smaka. Ja jag vet, jag är en riktig champagne-konnässör 😀

Så vi skulle gå ut ikväll som vi gjorde FÖRR sådär innan man fick barn. Fast det är en mager ursäkt att man inte hinner gå på fina restauranger bara för att man har barn; det är ju det barnvakter är till för. Men man kanske prioriterar sina pengar lite annorlunda; ett restaurangbesök = full vinterutstyrsel för båda barnen, en knepig ekvation för många med kids…

Anyway, nu är kidsen utflugna (temporärt, dom kanske ska igenom tonåren iallafall innan dom flyttar permanent?) och vi passar på.

Planen var Byns Bistro, dvs gamla Le Village som var en bra och mysig restaurang som dessutom ligger bara en kort bit ner för våran gata. Men så blev det inte; nostalgin över Stefan Karlsson och hans restauranger blev för stor och vi gick till hans senaste (?) restaurang SK Mat & Människor.

Nostalgin? Jo det var han som lagade vår bröllopslunch på Fond den där gången för länge länge sedan, och han var matkreatör när jag var i kommittén för invigningen av vårt nya kårhus på Chalmers, så då jobbade vi lite tillsammans.

Fond finns inte längre (heter Toso och är något helt annat men är mycket bra efter vad jag hört), men SK Mat & Människor ligger bara något kvarter bort.

Modern inredning, dvs mörkbrunt/grått och dystert som vilket hotell som helst nu för tiden (jo jag e lite bitter) men fint. Köket är öppet och det är kockarna som kommer ut med maten.

Ja vi satt precis vid matlagningen. Nej, inget os.

Och mitt i alltihop så kommer herr Karlsson själv in i restaurangen, pratar med gästerna, garnerar några tallrikar, går runt och verkar ha det allmänt trevligt. Han pratade med och hälsade på alla efter vad jag kunde se, även oss. Och det är ju klart att vi måste påminna honom om i vilket sammanhang vi träffats förut? Givet. Han är tydligen någon slags rådgivare till Chalmers Studentkårs RestaurangAB numera, så han hänger kvar där med en tå ungefär. Men ja, efter lite småprat glider han vidare till andra gäster såklart. Och jag är lite lagom star struck.

Tyvärr fick jag ingen bra bild med honom på, jag fick inte fram min inneboende paparazzi, så det får bli en annan gång.

Maten? Tja, jo….förrätten var gudomlig, Oskars efterrätt likaså (han tyckte min var godare så vi bytte halvvägs 😀 ), varmrätten absolut god, vinet väldigt gott. Så ja, en bra kväll men jag är inte omkullvält av upplevelsen.

Första gången är en händelse, andra en vana

Men att bo på all inclusive-hotell kommer inte bli någon vana för mig. Det här är sista gången. Ärligt talat, en av grejerna med att åka på semester är att äta god mat och om man är i vinländer, dricka gott vin, och sånt är det lite för lite av på en all inclusive.

Förra gången vi var på all inclusive för två år sedan (på Sardinien) var första gången vi provade på den typen av resa. Maten var en besvikelse, men barnen var nöjda. Den här gången visste jag lite mer vad jag hade att vänta mig, men ärligt talat är det en besvikelse iallafall.

Bara en massa pommes frites, friterad ost, pasta, korv….och så emellanåt någon mer ”vuxen” kött-eller fiskbit (ja för det vegetariska går inte att leva på). Vinet smakar inte så bra som det borde göra för att klassas som måltidsdryck. Salladsbuffén är rätt bra, med en färsk rödkål som är så otroligt finstrimlad på mandolinens smalaste skiva och den är riktigt god. Men man kan inte äta rödkål allena, så det blir en del av det där andra, dåliga men ack så goda.

Det känns hemskt varje dag att det är så svårt att göra kloka val där nere i matsalen. Efter att ha läst Food Pharmacy har jag väl blivit lite mer obs på vad jag äter, och en del saker känns bara inte bra helt enkelt. Oftast dom som är godast naturligtvis; de tomma, vita kolhydraterna som aldrig hört talas om ordet ”fiber”. Men jag försöker hålla mig undan så mycket socker som möjligt iallafall; man kan inte ändra sig i ett slag. Och det är inte lätt på all inclusive att hålla sig undan tomma kolhydrater och flytande socker….

Trötthet och martyrskap i ett?

Hela veckan har jag varit trött, obeskrivligt trött. Förra veckan var tvärtom, då var jag full av energi, och jag vet inte om det är baksmällan av det jag känner nu eller vad det är.

Torsdagar är normalt den dagen då jag bakar bröd. Jag har lyckats hålla liv i en surdeg rätt länge nu och bakar av den varje vecka. Varför torsdagar? För H har simskola på fredagar och han måste ha matpakke med sig. Så, måste man baka bröd för det? Nä såklart inte, men det är ganska skönt att ha nybakat bröd inför helgen.

Och så är det bra att tvinga sig att göra något ibland för att rycka upp sig – vem vet, det kanske funkar?

Och just idag funkade det faktiskt. Medan barnen somnade och brödet jäste låg jag och halvsov på schäslongen och lyssnade på vår körinspelning från förra veckan (heja narcissismen!), och tro det eller ej – efter den lilla tuppluren började kvällen som på nytt!

Så nu är allt upp och ner, dvs som vanligt. Klockan är halv elva och kvällen har just börjat 🙂 och jag kommer få ångra mig imorgon bitti.

En ofrivillig vegetarian

Kött. Jag kan inte äta det. Helt plötsligt går det inte. Inte fisk heller. Och det är inte för att jag försökt dra ner på köttkonsumtionen – nä dom försöken har varje gång mynnat ut i trötthet och uppgivenhet och så småningom korv stroganoff och så var vi tillbaka där vi började.

Nä just nu känner jag bara motvilja att äta det, jag får det inte i mig. Jag äter mig mätt på ris, tillbehör och bönor.

En jättebra maträtt till vardags när man har barn är att ta laxbitar och steka i ugnen, sen ta tortillas och lite grönsaker och kanske någon god sås och göra laxburritos av det. Det tar ca 15 minuter, är nyttigt, kul att mecka med och barnen älskar det. Vi gjorde det häromdagen och jag var fullt inställt på att äta lax jag också. Men så låg den där i formen, nystekt och grann, och jag kunde bara inte förmå mig äta av den. Istället tog jag och hackade en lök, tog fram stora vita bönor på burk och sköljde av, fräste löken, värmde sen bönorna i lökfräset, och så på med lite salt och peppar och hackad persilja. Och så åt jag det i min burrito istället och tyckte det var fantastiskt gott.

Jag som knappt gillar baljväxter. Tycker mest det är mjöligt och tråkigt (eller gjorde iallafall, nu har det visst ändrat sig…), vilket är en anledning till att jag aldrig kommer bli vegetarian – den gamla visdomen (?) säger ju att är man vegetarian bör man gilla baljväxter eftersom proteiner är good shit. (Men tack och lov finns det många andra icke-animaliska proteinkällor förutom bönor, puh.)

Jag lagar falafel, gör hamburgare på svarta bönor istället för kött, köper Oumph (barnen älskar det) och har till och med ätit tofu och gillat det. Fast bara en gång. Tofu är läskiga grejer; funkar bara med den rökta fasta än så länge.

Och svamp. Jag blir utfattig på kantareller från Hemköp men det är det värt för det är så gott. Allt blir gott med kantareller!

Men faktum kvarstår – jag äter inte kött. Men jag är inte vegetarian, nä det skulle jag aldrig klara av. För att inte tala om vegan. Jag antar att jag en dag bara vaknar upp ur min bubbla och sätter tänderna i en biff, det är väl det mest logiska.

En bekant som jobbar som sjuksköterska sa att sånt kan hända när tillvaron plötsligt förändras – tex vid en flytt till ett annat land. Så tänker han, och jag tror han kan ha något i det. Men själv tror jag i så fall att det är bröstcancern som är den stora förändringen och inte flytten tillbaka till Sverige.

För det surrar ju en del information i luften om vad som är nyttigt och inte, och den där informationen ändrar sig från en månad till en annan och det som var jättefarligt först är jättenyttigt sen och tvärtom så att spara på källor där känns knappt meningsfullt. Men det jag hör mycket (kan ju vara mitt confirmation bias som slår till, hade väl inte varit helt osannolikt) är att rött kött och processat kött är dåligt (cancer), växtbaserade fetter är bra, animaliska dåliga (kolesterolhöjande). Men såklart också att lax är jättenyttigt, jodå jag hör det också.

Men då slår djurvårdartarmen till. Jag som väl aldrig i hela mitt liv brytt mig om ett djur – iallafall inte sen min hamster Hampus dog någon gång på 1980-talet…

Alla kycklingar som borras upp i slakterierna, alla får och lamm som fraktas, stressas och så får en elstöt i pannan, alla kor och grisar som får gå igenom en fruktansvärd process innan dom tillslut är döda. Jag har börjat se några filmer om djurhanteringen men jag klarar inte av det, Point taken och så stänger jag av och har mardrömmar i några veckor efteråt. Fy fan. Är deras lidande värt det? Bara för att få äta kött?

Allt det där ligger och rumlar när jag tittar på den där lilla laxbiten, eller kycklingbiten eller vad det nu är, och det vänder sig i magen på mig.

Jag har inget mål att bli vegetarian men jag kan inte äta kött just nu iallafall. Men lyckliga kor som fått beta ute på den lilla kärleksfulla lantliga gården med vajande gula sädesfält? Som dött i tron att de bara väldigt fort blivit för gamla? Mja, kanske det. Sen. Vi får väl se, det kanske försvinner lika fort som det kommit och så sitter jag där med mina vanliga blodiga stekar (brrrr….)