Så satt jag där igen. På en restaurang, med ett glas vin, väntandes på mat som är lite dyrare än vad jag tänkt, och fast jag egentligen hade planerat att jag skulle göra det enkelt och bara köpa något på Coop tvärs över gatan.

Ensam, har ingen att prata med, ingen som föreslår vad vi ska hitta på sen (det finns inget sen, bara gå och lägga sig), jättesynd om mig utan sällskap i en stad där jag inte bor. (Och sannolikt aldrig mer kommer att bo i heller.)

Och jag är SÅ nöjd.

Ingen som tvingar mig att dela min uppmärksamhet, jag kan göra VAD jag vill – dvs sitta och skriva i timtal utan att någon kommenterar att jag sitter mycket vid datorn, jag slipper laga mat, jag får gott vin i en grymt skön och avslappnande miljö där det är sus och brus runt omkring mig men bara inte just hos mig. Folk som pratar om allt möjligt runtomkring (några från den producerande sidan av filmbranschen sitter bakom, ett tjejgäng diskuterar den senaste utvecklingen i deras parrelationer, grannarna bredvid ser fotbollsklipp och dricker rosévin med is i), jag kan tjuvlyssna om jag vill, jag kan strunta i det om jag vill.

Jag mår så fruktansvärt bra av dom här avbrotten, dvs kurserna, där jag dels får träffa kolleger från hela landet och alla verksamhetsområden och inte bara folk som är lika mig, dels lär mig något nytt. Och där jag får en känsla av att jag är del av något större än bara mitt lilla viltstängsel där vi just fått upp berg i dagen när vi bara skulle gräva en grop (=inte bra), busshållplatserna där fastprisupphandlingen precis är slut och blir lite för spännande och utplaceringen av våra nyanlända som jag jobbar massor med men egentligen inte har något ansvar för.

Bort med alla dom tankarna, det här är personalvård när den är som bäst.