Kontorkontor

Som bekant har det varit en rätt märklig sommar. Och vår också för den delen och lär väl bli i höst med. Många far illa av att jobba hemifrån och känner sig isolerade eller har det dåligt hemma. Jag är glad att jag bor i Sverige där vi inte har stängt ner så mycket, där barnen har fått gå i skolan och näringsverksamheter har fått hålla öppet. Jag är förstås ledsen över alla som har dött, men det verkar ju som att många av dom som rapporterats döda i Sverige med Covid-19 som dödsorsak egentligen dött av andra orsaker men dessutom haft Covid-19 och då fått det som dödsorsak.

Inte vet jag, jag är inte ens hobbyepidemiolog – vårens garanterat hetaste sysselsättning världen över…

Men att det är lite annorlunda just nu är jag helt säker på.

Nu i veckan har jag varit på jobbet 4 av 5 dagar, och förra veckan 2-3 dagar eller nåt också. Trots att jag älskar att sitta hemma och jobba och egentligen inte har något behov av ett kontor så är det skönt att träffa lite kollegor. Ja för det går inte att träffa många kollegor ens om man vill, eftersom det bara är 8-10 pers per våningsplan. Men det är trevligt att prata lite över de tomma skrivborden, och det är praktiskt att ha tillgång till två skärmar och skrivare.

Men det är också skönt att vara hemma. Trots att min jobbpendling består av 15-20 min på cykel så känns det tydligt att dagarna blir mycket stressigare när jag måste ta mig till och från jobbet än när jag jobbar hemma. Vad ska då inte dom tycka som har en timme enkel väg?

Kaffet hemma är godare också. Men man jobbar för effektivt när man är hemma, det är inte heller bra. Man skippar alla pauser, kan liksom inte med att gå och lägga sig på soffan en kvart mitt på förmiddagen, medan man utan att tveka kan sitta i en soffa på jobbet och prata strunt med sina kollegor i en kvart då och då utan att känna dåligt samvete. Men hemma gäller andra regler. Jobba jobba jobba, möte, jobba, kort lunch, jobba jobba, och så slut. Och efter en sån dag är man generellt rätt slut, så kvällarna blir det ofta inte så mycket med.

Allt är helt klart annorlunda och det tar tid att anpassa sig.

Börjar springa (igen)

Sent omsider den här sommaren har jag kommit igång med att springa. Igen.

Precis som SOMLIGA är experter på att sluta röka (”Jag kan sluta när jag vill, jag har slutat MASSOR av gånger” är ett av mina favoritcitat <3) är jag expert på att börja motionera. Helst springa, men gym kan jag också börja gå på lite då och då. Problemet med gym är att det fort blir väldigt dyrt när man bara börjar och aldrig fortsätter, så där är springa bättre.

Garmin 405. En traktor.

Den här sommaren har jag dessutom dammat av min gamla Garmin pulsklocka som jag köpte anno dazumal cirkus 2010 eller så. Den är som en gammal traktor bland räserbilar, men jag har gett mig tusan på att den ska funka och det ska gå bra, gammal är äldst och allt sånt där. Men faktum är att den har en del avigsidor med sig.

Som att den till exempel med högst varierande liv och lust mäter hur långt man har sprungit eller i vilken fart. Två parametrar som det är rätt käckt att ha lite koll på när man springer. Ja för jag kör Runkeeper på mobilen samtidigt som jag kör pulsklockan bara för att ha lite att jämföra med.

Från början hade jag Garminklockan som säkerhet och Runkeeper som experiment för Runkeeper var så himla instabilt medan klockan var stadig och trovärdig. Men nu har det helt märkligt svängt över på nåt konstigt vis och det är Runkeeper som står för stabiliteten och pålitligheten, medan Garmin 405’an ger osäkra resultat.

Ett exempel: Idag sprang jag 3 km (i ösregnet klockan åtta på kvällen, ja ni kan applådera nu tack), en liten runda i Slottsskogen. Visserligen hade både klockan och appen ganska lik uppfattning om min genomsnittshastighet, vilket de inte brukar, men klockan hittade inte GPS förrän jag var en bra bit in i Slottis, och när jag kommit halvvägs och vände tillbaka tappade den kontakten helt. Fullständigt värdelöst.

Om man försöker hålla lite koll på hur fort (=sakta) man springer och vill se till att hålla jämn takt – eller för den delen ojämn och springa fort vissa sträckor, är det grymt bra att ha en klocka eller app. Men när appen vägrar koppla ihop sig med pulsbandet får man inte med pulsen, men bandet funkar ihop med klockan…

Lösningen kan vara att uppgradera sig på pulsklockefronten. Det kostar pengar. Eller så kan man använda en annan app som gillar pulsbandet bättre, dvs Polar. Men i Polar-appen finns inte programmet jag följer, det finns i Runkeeper, och Runkeeper gillar inte när man kör andra appar samtidigt, då vill Runkeeper stänga ner sig och det är inte heller bra.

Då kan man byta program till ett som finns i Polarappen. Eller köpa en ny pulsklocka som har träningsprogram inbyggda i sig och mäter pulsen direkt på handleden från baksidan av klockan, och från den kan man spela musik också, dvs man slipper helt ha mobilen med sig. Vilket är käckt nu i en värld där mobiltelefonerna börjar likna tablets i storleken och är lite byngliga att ha på armen, måste medges.

Eller så skiter man i allt sånt och går bara ut och springer. Men jag känner mig själv; utan teknik är det inget roligt, och jag kommer bara slöjogga.

Och jag har ju faktiskt hållit på i 6 veckor nu, så snart kommer den tiden då jag brukar börja tröttna på det där med att springa, och känna ”jag kan det där nu, jag behöver inte gå ut”. Då kanske pulsklocka känns som en onödig investering…

Då är det nära till nyår och dags att skaffa gymkort och börja gå på gym igen!

Omlottkjol i bomullstyg

Syfabriken är verkligen igång här på Västkusten! Det är ytterst oklart när alla kläder som just nu produceras kommer att användas, men har man en massa tyger som ligger och väntar, en massa fina mönster att prova och dessutom gott om energi (corona-avhållsamheten har sina fördelar…), så måste man ju köra på.

Som alltid är det en viss….eeehhh…diskrepans…mellan det man ser i tidningen och det så småningom färdiga resultat, ungefär som när man följer recept på fancy kakor eller maträtter och sen ser sin verkliga bedrift (TB till när jag och H skulle göra enhörnings-popcorn; rosigt och vackert ur receptboken till vänster, våra mödosamt tillverkade klibbiga mörkröda popcorn till höger…).

Så jag såg framför mig att jag helt plötsligt var 15 kilo smalare, såg lite så där lagom somrigt upptagen ut med coola solbrillor och den här kjolen då lite läckert nonchalant slängandes runt mina solbrända ben. Högklackade sandaletter of course.

Men som alltid så blir det inte riktigt som det var tänkt. Mycket pyssel för att få till det där slits-vecket i sidan (som är själva DET’et med det här mönstret, annars är det ju en helt vanlig omlottkjol), men tillslut var det på plats och såg ut som det skulle.

Bara det att det ser ut som en helt vanlig omlottkjol – trots vecken.

 

 

Men en omlottkjol är inte det sämsta, dessutom med ett schysst sjögräs-och snäckmönster.

Tyget är från H&M Home (det är en duk egentligen) och mönstret från Burdatidningen.

Syprojekt 337 är färdigt.

Norsemen

Jag fick reklam i Netflixappen idag, om typ ”du borde även gilla”… Något som jag alltid bläddrar bort, och så även den här gången.

Men så sitter jag nu i soffan med A och vi ska välja vad vi vill se, han skummar förbi just det programmet som jag blivit tipsat om av Netflix bara för några timmar sen. Amazing, eller hur?! (Ska väl inte nämna här att det var mitt konto på Netflix som han var inne på, och det kanske inte heeeelt var en slump att just DET programmet kom upp på båda ställena?)

Men iallafall, Norsemen blev det. Jag trodde det var någon vikingahistoria med magiska krafter och bla bla som det finns miljoner av på Netflix, men okej då.

Det visar sig att det är en norsk parodi på allt vad vikingaserier heter. Norska skådespelare som pratar riktigt dålig engelska med stark norsk brytning (och det är meningen), en historia som blandar nutida jobbsnack, parrelationer med traditionell vikingastory på bästa sätt, flera av Norges bästa skådespelare och bara jääääätteroligt. Kanske ännu roligare för oss som bott i landet ifråga i många år och ser fler dimensioner i det än vad den genomsnittlige svensken gör. Men roligt för alla.

Se den!

Rädda fikonet!

I Åsa har vi en fikonbuske som är ett arv från min mammas hus i Orminge. Fikonet bodde i en stor vit kruka på hennes och T’s inglasade veranda, och gav massor med frukt varje år. Så när huset såldes och pendlarlivet Hälsingland-Cypern började så fick jag det här fikonet. Yum, tänkte jag och satte ut det mot solig södervägg nere i Åsa.

Men fikonet gillar inte att bo ute i den svenska sommaren. Eller vintern heller för den delen. Det överlever och ser ut att må bra, och det kommer en del frukt varje år, men i det här hemska klimatet vi har är det aldrig tillräckligt varmt för att fikonen ska hinna mogna innan hösten kommer.

Ja förutom sommaren 2018 då när halva Sverige brann upp, men då blev det inget heller för att vi inte vattnade tillräckligt. Tänkte väl att det knappt skulle behövas med tanke på att dom växer nere på Cypern utan att få en droppe vatten mellan april och november, men det funkar kanske inte likadant med nordiska fikon…

Anyway, för att hjälpa den här stackars busken lite på traven investerades det i ett växthus. Eller snarare en liten plastkuvös i pocketformat, precis lagom stor för att rymma fikonet och två andra plantor som behöver skyddas lite extra. Det var en stor investering, 229:- på Biltema, och det här mina damer och herrar är kvalitet som känns ut i fingerspetsarna, det här är ett växthus som kommer hålla i åratal. Om det inte blåser bort, vilket grannens tydligen gjorde och hittades långt ute på åkrarna.

Men det blir en annan historia. Nu håller vi tummarna för fikonbuskens vällevnad.

Hallandsleden etapp 2

Efter några dagars vila med bara hårt trädgårdsarbete dagtid och sömnad kvällstid som enda syssla är det fint att koppla av med lite vandring igen. Eller, koppla av…det var en bitvis rätt jobbig vandring, så så här 16 km senare är man rätt mör.

Tolvåringen följde med ytterst motvilligt och bara för att vi tjatar om hur bra det är att bygga upp muskler i kroppen när man växer typ en decimeter i kvartalet, så man inte faller ihop som en burksparris. Men han tog täten och med den äran – han går ifrån mig hur lätt som helst, det är helt klart.

Etapp två börjar där – tadaaaa! etapp ett slutar, dvs vi fick gå förbi vår fina badplats vid Stensjön igen. Sen en kort sträcka uppe på en bilväg innan det gick brant uppför och in i skogen. Ganska mycket skog faktiskt, många slingriga branta stigar med gott om stenar och rötter att snubbla på, inget för den som är ostadig på foten.

Pliktskyldigt stannade vi vid skylten som talade om att det var Brattabjärs gravrösen, sa våra oooohhs och aaaaahs och gick vidare. För ärligt talat har jag det inte i mig att stå och hänfört beundra högar av sten och låtsas att jag känner historiens vingslag och att jag tycker det är fantastiskt att man gjorde en så stor hög för bara en person. Men det är faktiskt fantastiskt – allt detta jobb för att gömma en enda död en. Men det finns så mycket som är fantastiskt, så… Moving on!

Gravrösena kan skymtas mellan träden längst bort i fjärran. Det var så nära vi kom.

Uppför och nerför, genom skogar och kalhyggen, skönt med frisk luft och inga barn som klagar utan bara knatar på. Vi gick och gick så vi glömde att stanna, och tillslut var vi så trötta att när vi väl såg en bänk att sitta vid så var det bara att dråsa ner på den, trots att vi egentligen bara var 2 km från lunchstället i Naturum på Fjärås Bräcka.

Visst ser det idylliskt ut på vår lunchplats? Sanningen är att vindarna är svinkalla och väldigt hårda, jag hade på mig T-shirt, någorlunda vindtät jacka och ändå frös jag som en tok. Och visst saknas någon på familjefotot? Det stämmer, för O var tvungen att backa bandet och gå tillbaka samma väg vi kommit för att försöka hitta sina solglasögon som han upptäckte att han tappat.

På Naturum åt vi en väldigt god ärtsoppa med gott bröd och tapenade på kalamataoliver (!) till. Inte riktigt den långsamma, njutningsfulla lunch jag sett för mig – O rusade iväg och vi andra glufsade i oss maten så fort vi kunde så vi kunde börja gå igen innan vi frös till och stelnade helt.

Så upp och hoppa igen! Och när solen kommer fram och man rör på sig blir det ganska fort och ganska skönt, så då kan man gå och gå igen och njuta av omgivningarna, för det är fint där uppe.

Kungsbackafjorden i fjärran, åkrar emellan, och åsen som är Fjärås Bräcka som man går på

Och bara en bild till på lummig, fantastisk skog, ok?

Sista pausen för dagen vid badplatsen vid Skärsjön. H sa att han skulle bada men isande vindar kan få även den mest entusiastiska att backa några steg. Lite fika med kaffe och bulle blev det iallafall innan vi gav oss i kast med de sista två kilometrarna av upp-och nerförsbackar.

16 km väldigt fin och varierad vandring; stigar, grusvägar och asfalt, uppför och nerför (och uppför igen…), granskog, bokskog och björkskog. Lunch på halva vägen där det kunde varit varmt och skönt och en stund i solen och säkert är det andra dagar. I slutet av etappen ligger Äskhults By där man kan gå och ta sig en fika om cafét är öppet, övernatta i vindskyddet, fylla på färskvattnet eller bara använda toaletterna.

Vad väntar ni på, ut och gå etapp 2!!

 

Grovarbete i trädgården

När det nu är semestra hemma som gäller och man dessutom har en fixarkunnig bättre hälft som är utan uppdrag, så är det en bra idé att passa på att få saker gjorda. Jag vill tex utvidga den odlade delen av trädgården mer så man kan få upp lite volym på grejerna. (Ja jag vet att det innebär att man måste få upp volymen på arbete man lägger ner också, thank you very much.)

Men för att utvidga landet måste vissa saker bort, och det måste ske i en viss ordning. Mer exakt måste

  1. en jättestor hög av tegelpannor flyttas. För att kunna flytta dom måste
  2. två stora plastpallar med kompost och en stor hög med trasiga tegelpannor och annan trasig keramik bort. När det är borta kan tegelpannorna flyttas till där kompost och trasig keramik står idag, och
  3. det lilla märkliga skjulet som gömmer sig i ett hörn av trädgården och som jag inte för mitt liv kan komma på vad det är bra till kan tas bort.

Så vi börjar med lergods och kompost, ok? Men första steget i att få bort det trasiga lergodset är att röja bort en massa brännässlor som växer där, så man rent fysiskt kan komma åt lergodset utan att bränna fingrarna av sig.

Okej, då börjar vi med brännässlorna istället (och försöker komma ihåg att målet med det hela är att få en större odling, the bigger picture, ok?). Och som det är när man börjar dra och slita i nässlor, så är det en fascinerande härva av rötter som dras upp, och det är faktiskt väldigt roligt – eller iallafall väldigt tillfredsställande att dra upp dom som lösa trådar i en stickad tröja.

Och innan man vet ordet av har man börjat härja bland alla runda stenar som ligger i ett hörn där muren rasat (bortanför det märkliga skjulet), och det är DÄR det hela börjar. Med att en trasig mur börjar byggas upp.

Det där är alltså den LILLA högen med tegelpannor. Den stora, den som ligger i vägen för expansionen av landet, är myyyycket större och längre till vänster, bortanför det lilla märkliga skjulet som anas till vänster.

Så efter några timmars ogräsdragning och stensortering börjar alltså uppbyggnaden av stenmuren att ta fart. Den har ju bara varit raserad i X antal år så stenarna låg i vissa fall så djupt i gräsmattan att man behövde använda verktyg för att få upp dom, men varför stressa fram jobb? Helt onödigt. Men idag hände det alltså. Någon timme senare såg det ut så här

Märkligt skjul till vänster, trasigt lergods till höger. Fullkomligt perfekt (jajemen) mur i mitten

Stenen som blev över lägger vi runt huset.

Bruten rygg och överansträngda muskler, men det var det värt! Steg 1 i 15-spelet är avklarat, nästa är att slänga tegel/keramik-skräp. Får se när det händer.

Enkel tunika som alla kan sy

Burdatidningen från anno dazumal Juli 2008 har några väldigt enkla mönster i sig, bland annat ett tunikamönster. Den är så vid att man inte behöver hålla på och fippla med att göra en dragkedja, och inte heller behöver man göra fickorna om man tycker det är för pyssligt, ärmarna är heller inga ärmar utan egentligen bara holkar.

Så det är inget att vänta på, bara att sätta igång. Gör man det enkelt som föreslaget ovan tar det bara några timmar, färdig med det.

Tyg från Myrins textil, mönster Burdatidningen.

Syprojekt 336 är färdigt.

 

Hallandsleden etapp 1

Man skulle kunna tro att det enda jag gör just nu är att gå. Och det är väl inte riktigt sant, men det är en aktivitet som ger mig riktigt nöje faktiskt. Motion har aldrig varit min grej, men att cykla för att komma någonstans är roligt och att gå för att komma någonstans är också roligt. Från A till B till exempel, behöver inte vara krångligare än så.

Idag blev det familjeaktivitet av det hela, och ambitionen var att gå första etappen av Hallandsleden, från Blåvätterna till Stensjön, 12 km. Och så blev det, eller nästan iallafall, för det gick inte att komma närmare med bil än vad parkeringen uppe i vänstra hörnet av bilden visar. Kan vara bra att veta att det blir en liten anmarsch till själva vandringsleden (grönturkos linje i bilden).

Man kan egentligen inte komma riktigt så långt heller, för det är inte allmän väg, men det går bra att köra dit och det finns bra med plats att stå på. Hur vi skulle få fatt i bilen igen var redan löst; en cykel hade parkerats vid Stensjön för O att cykla upp till bilen med efter att vi gått färdigt. Tanken var att det skulle göras medan vi andra badade, ganska orättvist egentligen.

Hallandsleden etapp 1 var fin att gå; omväxlande grusväg/skogsbilväg, stig och asfalt, genom bostadsområden (små med ganska gamla fina hus för det mesta), längs hagar och mitt inne i mörkaste granskogen. Några svampplockare stötte vi på, vi åt massor av hallon längs vägen, blåbären var rätt sura fortfarande men gick ner dom också, vi hittade gigantiska björnbärssnår och jag såg mitt livs första hasselnötter på kvist. Förortsbarn, jag vet, men jag erkänner iallafall min okunskap.

I början av vandringen fanns det bänkar lite här och där mitt ute i spenaten att sitta och vila sig på. Något som överraskade mig var mängden hus som ändå fanns här i vad som för mig är mitt ute i ingenstans. Nybyggen dessutom, flera av de, kunde varit i vilket nytt villaområdet som helst, och de bara poppade upp så där helt plötsligt när man trodde att man var ensam mitt inne i skogen.

Vackra vägar och stigar längs etapp 1

Välskyltat och fint som vanligt, men trots det (och trots att boken där vandringarna står listade varnar för att det är lätt att gå fel) så gick vi galet en gång. Rätt som det var efter en lång och skön nerförsbacke fanns det plötsligt inga orangea markeringar längre… Världens bästa kartprogram (Locus maps) kom till undsättning genom att visa rätt väg så vi kom tillbaka till stigen igen. Men först fick vi gå igenom ett rätt skumt område där vägen gick inne mellan husen och där dom hade som en stor hage med en massa gamla rostiga bilvrak staplade. En bebodd husvagn där dörren stod öppen och en skällande hund (en liten bjäfsig en, inte en schäfer som jag hade väntat mig) kom ut och skulle skrämmas (lycka till…). Ganska så creepy tomt faktiskt. Knäpptyst förutom hunden men det kändes ändå som att det var folk där. Ingen som stoppade oss iallafall, så vi kom tillbaka till spåret utan någon längre omväg.

Ut på tur aldrig sur, så var det väl?

För oss som gillar att leta plastburkar av olika storlekar på mer eller mindre uppenbara ställen här och där fick också vårt lystmäte. Bra när det inte är så tokmånga cacher längs en väg, för det tar sån fruktansvärd tid. Här var det fyra (6 egentligen, men en var inaktiv och en råkade vi gå förbi), rätt lagom.

Och efteråt när vi var härligt svettiga och mysiga kom så det efterlängtade badet (för oss som inte skulle cykla tillbaka och hämta bilen). Ett tips för den som kommer till Stensjöns allmänna badplats på kvällen är att inte stanna vi bryggorna man kommer till först, utan gå förbi alla gamla skräpiga båtar så kommer man fram till en öppen glänta där det är gräs ända ner till vattnet och kvällssolen når hela vägen ut. Ett extra plus är att det ligger en uppdragen brygga på gräset, så det finns en solvarm plats att sitta på när man torkar efteråt också.

Till sist vill jag gärna dela med mig av några bilder på de vackra stigarna och vägarna. Rundan är inget för den som har svårt att gå knöliga stigar, men för alla andra är det väl värt en tur!

(Klicka på bilderna så får du upp dom i storformat)

Bohusleden etapp 18

Det blev en extra heldag i Heestrand, och vad passar då bättre för att andas lite än att gå ut på tur? Javisst, det skulle regna lite, men vem dör av lite vatten – och dessutom ett ypperligt tillfälle att vattentesta sina kläder under lugna fina och vältempererade förhållanden?

Så jag gav mig ut för att gå etapp 18 på Bohusleden. Ingen ville följa med men det gjorde inget, skönt att få några timmars promenad med sig själv som enda sällskap. En vän som gärna ville ut och provköra Tesla var bussig nog att ge mig skjuts till starten och lovade att komma och hämta mig sen efteråt.

Det var iallafall grundtanken när jag gick ut. En liten skur här och där gör väl inget (om kläderna håller), regn är väl bra för håret, och man torkar ju.

Ja man torkar – om det slutar regna någon gång, vilket det inte gjorde annat än i enstaka minuter, och långa stunder var det rena skyfall. Två gånger gick jag in under granar för att försöka skydda mig från det värsta… Jag var torr inunder som tur var, dvs utekläderna höll måtten, men det är segt att gå och gå när det är blött hela tiden. En ljudbok gjorde det hela lite lättare, men vägen gjorde det inte.

För det här var nog den tråkigaste etappen hittills; tråkig väg, gick inte längs något fint eller sevärt, det var bara väg rakt fram. Okej, vädret kan ha påverkat lite grann, men för den som går hela Bohusleden från ena änden till den andra är det här bara en transportsträcka.

När jag kom till etappmålet slutade det regna. Vid stugan för Rädda Vättlefjäll satt jag och åt min lunch och vågade inte riktigt tro på att det faktiskt upphört, men det hade det och regnade inte mer på hela dagen. Typiskt va?

Efter vandringen, 11 km senare, väntade jag lite på min eskort hem igen och gick lite på en annan väg under tiden, rakt västerut från slutmålet på etapp 18. DÄR var det fint minsann, vattenfall och grejer, där borde Bohusleden gå istället för där den går idag. Tycker jag alltså. Men jag var kanske inte helt neutral i mitt tyckande