Något vackert

I söndags var det dags för gudstjänst igen. Inte min grej direkt. Om jag hade varit religiös hade jag väl menat att det var Guds sätt att pröva mig när Han tvingar mig att sitta igenom det där, men….om jag varit religiös hade jag ju inte sett på det på det sättet, så resonemanget faller på sin egen orimlighet.

MEN. Jag var där av en anledning; för att sjunga med den fantastiska Haga Motettkör (som jag fortfarande inte riktigt fattar att jag kom med i när jag provsjöng förra våren, för den är så himla bra). Vi gör några gudstjänster varje år, så det är bara att gilla läget.

Jag ska inte gnälla om kyrkan och vad jag tycker om den, istället vill jag dela med mig av ett stycke vi sjöng; Sainte-Chapelle av Eric Whitacre. Så fantastiskt vackert. Dra upp volymen, slappna av i 6:36 minuter, lyssna och njut av Mikael Carlssons inspelning av Haga Motettkörs framförande:

Kyrkan Sainte-Chapelle i Paris. Foto: http://www.sainte-chapelle.fr

Tiden

Jag skulle skriva ett blogginlägg om tiden men jag hann inte.

Låter det som en halvbra inledning på ett standup-nummer? Det skulle det kunna ha varit, men det var tyvärr dagens sanning.

A frågade mig igår ”varför går helgen så fort?”. Han är elva år och har redan insett att tiden går för fort på helgerna. Det är så mycket man vill hinna med och ibland mycket man inte vill men borde hinna med.

Jag hade laddat inför helgen, det var massor av saker jag skulle göra. Ett axplock:

  • Hjälpa min bästa vän flytta till ett ställe dit varken jag eller hon egentligen vill att hon ska flytta till, men ändå. Hon är lycklig nu och jag är inte bitter (nejdå)
  • Ha kortafton (=återträff) med Chalmersspexet Sköna Helena från 1998, dvs äta lunch, se på föreställning och gå på kalas med folket från 1998
  • Läsa bästa boken just nu och försöka lära mig något av den som kanske hjälper mig att slippa få fler cancerformer och kanske undvika en del andra välfärdssjukdomar
  • Börja ett nytt syprojekt; har köpt en rosalila tjock jersey på tyg.se som jag tänkt göra en tunika eller klänning av med något snyggt broderi på överdelen och syprojektet ska börja med att jag bläddrar igenom mina hundratals broderifiler på datorn och funderar vad som kan passa
  • Läsa guideböcker – vi åker till Costa Rica om inte allt för länge och alla resor blir (enligt min mening) bättre om man har lite hum om stället man ska till. Vi vuxna har ju varit där förut men då utan barn (those were the days), så det blir kanske en lite annan resa nu med nya perspektiv
  • Ut och cacha på något nytt spännande ställe i någon skog runtom stan där jag inte varit förut
  • Skriva utkast till texter som i det långa loppet kan bli något som är kul att läsa
  • Ja och så det tråkiga – jobba. Det är inte ofta jag behöver jobba på kvällar och helger, men ibland händer det att jag måste ta i lite, och nu är en sån period
  • Planera för mitt handledarskap på jobbet (jo det är något kul som jag vill göra)

Om allt det där ska hinnas med måste man vara oerhört fokuserad. En snabb överblick ger att de två första punkterna är hela lördagen, och då återstår allt det andra på söndagen.

Och som väntat var det en bråkdel som hanns med – cachetur i Slottsskogen (en kompromiss, inte direkt ett nytt spännande ställe men trevligt ändå i kombo med A och Pokémon Go) och så blev det jobb. Tragiskt men sant.

Jag fattar inte hur man ska hinna med det man vill i kombination med det man måste. Fy vad jag skulle vilja ha försörjningen säkrad så jag slipper jobba på ett vanligt jobb och kan tjäna pengar på att vara kreativ istället. Men att jobba kräver så mycket tid och energi att man (=jag) inte hinner samla upp idéer som kommer farande i huvudet för det är alltid något annat som kommer emellan.

30 timmar per dygn plz?

Nobelpriset

Sitter på mitt hotellrum och ser på TV (enda gången jag tar chansen att se på TV) och får med mig att vinnarna av nobelpriset i medicin har utsetts, och det är väl första gången jag hajar till över det. 

Dom får det för upptäckten av immunterapi – att kroppens egna system kan användas för att utrota cancerceller. Och jag blir så glad så jag nästan sitter och snyftar lite här på kvällskvisten. Tänk om det nu kunde komma en metod där man kan vända kroppens eget immunförsvar mot cancerceller på bred front. 

Forskning är fantastiskt!

Vetenskapsindoktrinering

Vi var på Universeum, och en av dom roliga avdelningarna där är museishopen. Massor av kul experiment, perfekta presenter när ungarna ska på kalas hos varandra, skojiga gosedjur som man inte ser någon annanstans.

Och duschdraperier med Periodiska Systemet på!! 

Det är inte snyggt, men det sitter som en smäck och ungarna börjar redan kunna en del grundämnen (dom måste ju ha lite vetenskap i botten att gå på till nästa gång min mamma är barnvakt och försöker lura i dom att jorden är platt 😀 )

Ont gör det

Jag är tillbaka i Staden. Stockholm förstås. MIN stad. Ränderna går aldrig ur, det blir bara mer plågsamt för varje besök.

Stockholm är något speciellt, det är en viss lukt, känsla och en fantastiskt underbar stad. Båtarna, vattnet, stadsmiljöerna…och de gigantiska spindlarna som kan ta luften ur vilken GC-tur som helst, brrr.

Efter kursdagen i Solna åkte jag till mitt hotell på Kungsholmen (i Joakim-land, bittersweet) och gick därifrån ner på stan. Skulle ha en bok på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan, som i mitt tycker är landets bästa bokhandel, men dom hade den inte. Dags att omvärdera det där med landets bästa? Förmodligen. Gick vidare neråt Hamngatan, områden jag varit i så många gånger att jag bara hittar helt automatiskt, jag går bara inte fel och jag vet vart jag är på väg och var jag är hela tiden.

Det blev middag på Riche.

Nostalgifaktorn gick fullständigt i taket – trots att jag aldrig varit på Riche förut (jo det är sant!), men jag har varit mycket i områdena runt Stureplan ner till Nybroplan och gått förbi en miljon gånger, och idag var det dags att gå in. God mat men inte värd kostnaden, ska inte bitcha igen om en restaurang, men man går inte till Riche för den fantastiska maten, utan för stämningen och miljön. Och vinet. Gaawd vilket gott vin det var.

Sen gick jag hem till Kungsholmen, via Grand Hotell, Helgeandsholmen, Strömsborg och så över vattnet. GC-tur förstås.

Och så fruktansvärt melankoliskt hela tiden, och jag undrar om jag gjort rätt som befinner mig på den andra kusten eller om jag borde varit kvar här hela tiden och stärkt mina band till staden och vårt hus i skärgården. Och det finns inga rätta svar. Hade jag stannat hade jag väl hamnat ute i förorten precis som alla jag känner, jag hade inte haft råd att ha livet inne i stan som jag värdesätter så högt. Det hade väl bara blivit ett liv i pendlarmisär, något jag verkligen inte vill ha, och då är det väl bättre att jag är i Göteborg ändå. 

Men det känns blä just nu. Sitter på hotellrummet och lyssnar på Kent och känner mig obeslutsam och miserabel. Tur att det är borta imorgon när jag vaknar, för det är en jobbig känsla och stockholmslivet som jag vill ha hade aldrig funnits för mig.

Eller?

Brukar inte dissa, men…

…men jag tror jag har kommit upp i den åldern då man bara inte orkar vara så hänsynstagande längre, så nu kommer det.

Jag var ute och åt med G för första gången på riktigt länge. Vi kom fram till att eftersom vi inte setts på ett tag var det viktigaste att det fanns mat vi kunde äta båda två (hon har stränga kostrestriktioner och jag äter knappt kött), mer än att vi orkade välja restaurang och kolla menyer i all evighet.

Så det blev en köttrestaurang högt upp på Linnégatan; dom har vegoburgare till mig och G kunde få kött med sallad, så vi körde på det.

Och det var ju tur att vi hade varit tydliga med att det var sällskapet som var det viktiga och inte restaurangen, för maten var rätt kass och servicen också. Jag tog deras vegoburgare. Frågade servitrisen om det var en sån där färdiggjord bönburgare eller om det var något roligare men fick undvikande svar och orkade inte peta, så jag tog den. Burgaren var en torr historia som kändes som en leverbiff i strukturen (fast vego då), otroligt smaklös och tråkig. Visst, jag hade valt bort jalapeñosåsen och den skivade jalapeñon eftersom jag inte gillar stark mat, men varför måste alltid restauranger dränka vegomaten i starka såser bara för att dölja det faktum att dom inte klarar att få det att smaka gott?

Jag hade också tagit en side av svarta bönor till det facila priset av 25 kr som visade sig vara ca 1 dl bönor i nån mörk gegga. Smakade ingenting, helt värdelöst, men jag åt det för det var väl det enda på tallriken med lite näring i.

Efter maten var jag lite hungrig (!), men jag hade ju inte klarat att äta hela burgaren heller för den var bara för jäkla trist, så jag tog en efterrätt. Äppelpaj med vaniljglass och kolasås. Jag åt pajen och hälften av glassen, sen fick jag sockerchock (nä det fick jag inte men sötsmaken blev bara för mycket) och lämnade resten.

– ”Lite IKEA-varning på den efterrätten” sa G, och det stämde ju så himla väl. Kaffet som vi tog till var det bästa på hela måltiden. Hade varit ännu bättre om vi fått påtår, men servitrisen var överlag rätt frånvarande (bra gjort i en så liten restaurang, men hon var vid andra bord i närheten).

G var inte lika deppad som jag över maten, men inte långt ifrån. Brrr…

Så, det var mitt bitchande om restaurangen igår, nu tillbaka till mitt soliga jag. Men det känns bara som så totalt bortkastade pengar när man får såna upplevelser.

Hos tandläkaren för första gången på femton år

Det blev dags att gå till käftis. Det var ju ändå några år sedan sist. Jag ska låta det vara osagt om det var just 15 år, men man kan lite förenklat säga att jag varit hos tandläkaren en eller kanske två gånger sen jag slutade hos Folktandvården som 18-åring och det var medan jag bodde i Göteborg. Och då har man ringat in det hela till en tioårsperiod iallafall, och alla detaljer inom den perioden är överflödiga.

Men nu var det alltså dags. Ja jag hade fått ont i en tand lite grann och tänkte att det kanske var på tiden ändå. Det visade sig att tanden som gjorde lite ont då och då mer liknade en grotta med tak. Ett under att den inte gjorde mer ont än den gjorde tydligen, men taket var i stort sett intakt så det var väl därför. Inne i tanden var det inte så bra, och idag var dagen då Karius och Baktus skulle ut.

Jag hade förvarnat dom om att jag inte svarar så bra på bedövning och att jag ville ha mycket tut för att inte känna något, och det fick jag. Jag fick bedövning så jag höll på att tuppa av. Ja inte av själva bedövningen kanske, men när jag fått sprutan blev jag så snurrig, kallsvettig och illamående att vi var tvungna att avbryta det hela en lång stund. Tandläkaren menade att det kanske var adrenalinet i bedövningen, och det kanske det var också, men jag tror det var tandläkarskräcken som slog in och tog över i den jobbiga situationen.

Men men, bedövad var jag iallafall, och på det stora hela blev det en mycket positiv upplevelse, för jag kände nästan ingenting av vad dom gjorde i munnen på mig, halleluja! Och ruskigt bra tandläkare och tandsköterska, Heja Olivedalstandläkarna.

Hit ska jag gå oftare!