Avslutning

Idag var det avslutning och diplomutdelning för våra nyanlända projektarbetare. Samtidigt hade vi i Enhet 7 (min grupp) APT (=ArbetsPlatsTräff) som man har en gång i månaden. Den här gången kom Z upp från Halmstad för att jag tänkte att han skulle vara med och träffa sina blivande kollegor eftersom han ju börjar på måndag nästa vecka hos oss.

Men så skulle jag ta honom till diplomutdelningen också, och då träffade jag alla de andra nyanlända som varit hos oss och gjort ett jättebra jobb, de flesta träffade jag på den där kursen i våras också. Och det gör så fruktansvärt ont att se deras tappra leenden, där dom är glada för att dom fått chansen till ett riktigt jobb, och för att alla som är där med dom just då vet att dom är väl värdiga att få fortsätta, men ändå ledsna för att dom inte får fortsätta. Och för att dom inte förstår varför.

Och jag förstår inte heller varför. Eller snarare – varför inte? Varför inte investera lite tid i att hjälpa någon att lära sig språket och få lite självkänsla och värdighet plus att de blir en viktig resurs i företaget? För att det är lite jobbigt? Naw stackars, ja det är inte lätt nä. Men gnäll då inte om resursbrist och hur jobbigt det är att rekrytera när man väljer att inte ta folk som redan finns under samma tak.

Nya möjligheter?

Idag fick jag ett intressant samtal. En person hade sett ett inlägg jag gjort på intranätet om internationella tjänster, och när nu hon ska sluta sin tjänst som Trafikverkets representant i Bryssel undrade hon om jag kunde vara intresserad av att ta över?

Eh what?!

Jo det finns något som heter EIM Rail, European Infrastructure Managers som det här gäller, och dom jobbar på nåt sätt med strategisk och gemensam utveckling av järnvägen i Europa. Grymt spännande – speciellt nu när jag glömt hälften av vad hon sa (den tråkiga hälften) och har pusslat på lite med vad jag egentligen önskar att jobbet skulle innehålla.

Så jag minns inte längre att mina första tankar var att det här nog inte var något för mig förutom det faktum att det är internationellt arbete utomlands, men att själva uppdraget kanske inte riktigt är för mig. Men det har jag glömt, tack och lov.

Jag har däremot inte glömt att vi skulle höras mer om det i nästa vecka när jag inte precis haft startmöte med konsult och introduktion av en ny person i mitt projektteam och var helt mosig i huvudet, vilket vi kom fram till inträffar på fredag nästa vecka. Så nu kommer jag väl inte kunna tänka på något annat fram till dess…

Den naiva drömmen om Stockholm

Från kurs i Solna (Entreprenadjuridik; mastigt, svårt och snårigt, och jag vet nu om inte förr varför jag aldrig varit intresserad av att bli jurist) hem till fadern som är konvalescent efter en elak bakterieinfektion.

Båt från Nybrokajen väcker liv i mina stockholmsdrömmar, även om de mest är skärgårdsdrömmar numera. I det stilla mörkret vid Nybrokajen (förvånansvärt lite biltrafik så jo det var ganska stilla; stadsstilla dvs suset från stan men utan öronbedövande larm) stod vi och tittade på dom som satt inne i värmen på båten. Ja för dom satt i fönstret där fram och släppte inte på oss förrän tre minuter innan båten skulle gå. Lite fisigt tycker jag men nejdå jag är inte bitter.

Men låt oss inte hänga upp oss i sådana petitesser. Det är ju BÅTEN det handlar om. Att stå på Nybrokajen, höra stadens sus, se ljusen från Grönan i fjärran, Strand Hotell glimmar vackert, Strandvägen på andra sidan, Tornbergs ur (ersatt av gigantiska lysande älgar, är inte säker på att det är en bra grej)….drömmen om Stockholm i sin mest levande form. Även här hög nostalgifaktor trots att den här båttrafiken inte fanns när jag var i krokarna, men det är ändå mina hoods efter flera år i servisen på Berns.

Tänk att åka från jobbet varje dag med båt, så otroligt avkopplande.

Haken i det hela finns naturligtvis där – att båtresan Nybrokajen-Nacka Strand tar 35 minuter och hela resvägen från Solna blir en dryg timme och jag avskyr att pendla, men sånt får man ju inte tänka på när man drömmer. I drömmar är allt möjligt.

Så låt mig drömma loss och tänka att jag inte går av i Nacka Strand utan på Blockhusudden och går upp till mitt lilla (?) hus jag har där ute. Tyst och stilla men ändå mitt i stan, båt och buss för att komma in, lagom glest mellan grannarna, natursköna omgivningar överallt, Skansen och Grönan i närheten men ändå tillräckligt långt bort, Strandvägen en liten cykeltur bort med tillräckligt många restauranger rätt nära, båten nere vid vattnet….

För det är väl så det är att bo i Stockholm numera? Inte en trång trea i en förort till galna priser och pendling 90 minuter enkel väg om det är vackert väder och nerförsbacke? Nä det är dom glimmande bilderna som är verkligheten, iallafall för mig som bara bor på hotell när jag är här numera, så jag håller drömmen levande!

Smicker har sitt pris

Det här är min utsikt just nu. Södra delen av Hallsbergs rangerbangård. Ett toppenställe att sitta på för en Trafikverkare kan tyckas, men nej. Inte för att jag pratar särskilt högt om att jag är Trafikverkare just nu precis, eftersom vårt tåg står still på grund av ett signalfel i norra änden av Hallsberg vilket orsakar lite tågkö.

Signalfel är förmodligen vårt fel eftersom det är infrastrukturen, och kan inte skyllas på tågoperatörerna.

Försening redan i Gbg

Fast vi var försenade redan från Göteborg. 20 minuter närmare bestämt, för att det var något fel på tåget som dom inte kunde identifiera. Man blir sådär lagom lattjo av att ha gått upp halv fem på morgonen för att hinna med ett tåg tio i sex – bara för att sen sitta där och få höra att ”det är något som inte fungerar riktigt, vi vet inte vad men återkommer när vi vet mer”…

Febrilt letande i SJ-appen, när går nästa tåg (06:29) och när är det framme (alldeles för sent). Jag sitter kvar. Såhär på plats i Hallsberg vet jag inte om det var rätt att sitta kvar eller om 06:29-tåget har kört om oss, bäst att inte veta.

Så går det när man för en gångs skull vågar chansa på morgontåget till Stockholm istället för kvällståget dagen innan som jag brukar. Man ska inte falla för smickret att få vara med i en expert/erfarenhet/tyckar-panel på kvällen för då kan det gå så här på morgonen efter.

Smicker funkar

Det kom en fråga som var formulerad ungefär så här: ”Du som är så erfaren och har så kloka åsikter, kan du komma några timmar på tisdag och tycka och tänka lite tillsammans med andra kloka och erfarna personer (personer du redan känner väl men inte träffar så ofta, det skulle väl vara kul?!)? Du behöver inte förbereda något och det kräver inget efterarbete och vi hade varit sååååå tacksamma”

Vem säger nej? Ingen av oss 9 som var kallade till den här dagen iallafall, och förmodligen ingen av dom som är kallade till de andra dagarna heller.

Smicker funkar som bara den, så jag bokade om min tågbiljett till imorgon bitti (tvärs emot vad jag alltid säger om att resa Gbg-Sthlm på morgonen och vilka risker det innebär), och dök upp i Chalmers Kårhus på angivet klockslag.

Vi skulle diskutera vilka problem vi ser med dagens Chalmersspex, ur olika vinklar. Lösningarna kommer sen och lugn i stormen det är inte vi gamlisar som ska tycka och bestämma, det är alla generationer spexare, dom nuvarande också.

Och det står helt klart att vi som var där ikväll (aktiva i mitten/slutet på 1990-talet) inte riktigt förstår situationen på Chalmers som den är idag med studielån, CSNs regler och hur dom påverkar studenterna och hur det i sin tur påverkar hur dom kan engagera sig i tex spex. Hur spexet marknadsförs på skolan och i media verkar också vara annorlunda, samt det mest centrala kanske – att vi inte tycker att det är speciellt bra genomfört…Enligt våra mått mätt alltså. Men med tanke på det sviktande publikunderlaget så är det väl kanske även med deras jämnårigas mått mätt också.

Det här var första träffen, det blir visst en till, himla trevligt och nyttigt får vi hoppas.

Vi spränger bort vägen

Idag var det en glädjens dag. Så här vackert var det när jag kom ner till korsningen mellan väg 27 och 1674:

Och varför är det så vackert då? Jo för att det betyder att vi är ett liiiitet steg närmare färdigställandet av mitt viltstängsel-projekt, eftersom vi spränger. När jag kom dit var det redan en stor grop, och en kille tog ur sten och lera ur gropen medan två andra stod och tittade på. (Det visade sig att dom inte bara tittade, dom väntade på en lastbil också för att ta bort stenblock ur gropen).

Vacker grop va?!

Stallet som ligger där bredvid verkar ha överlevt, hästarna likaså. Bara att langa ner färisten ifråga och tejpa igen med lite asfalt så det ser snyggt och fint ut, så går vi vidare och försöker avsluta det här projektet.

Seså!

Men mina äventyr längs väg 27 är långt ifrån färdiga även om stängelprojektet blir klart. Jag var nere och tittade på mitt nya projekt vid Kroksjöns rastplats också. Inte lika vackert. Än så länge.

Yes, det är vägen till höger, det där som ser ut som om det just varit vårflod i ett lerbemängt land. Till vänster är en fiskecamp och en fin sjö, Kroksjön (obviously). Önskemålet är att lägga fiskecampens infart på ett annat ställe så det inte blandar sig i långtradarchaffisarnas fina uppställningsplats.

Projekteringen ska vara färdigt om ett år.

Första leveransen avklarad

Igår skickade jag iväg mitt första större beställningsjobb på text. Riktigt tom text tyvärr, inte Pulitzer-material direkt, utan mer av typen ”och med er logotyp på våra produkter kommer ni nå rätt kunder vid rätt tillfälle”. Fast på norska då.

Trots att Sverige och Norge är så nära varandra är det visst inte så vanligt med svenskar som kan skriva på norska, så det ser ut att bli mer av den varan. Wow, jag har min första nischprodukt – tomma säljtexter på norska! DET är något att skriva på sin gravsten…

Men faktiskt är det kanske så att det här jobbet leder vidare till lite annat, på svenska till och med, affischer och posters. Inga författarpriser där heller men kul att prova på lite olika saker. Ja och så har jag de två norska bloggarna att tröska på med också, så det blir en del!