Direktrapport från stranden

Barn vill som bekant bada hela tiden – även när det är 8 m/s (14 i byarna, och det här är ju en by så vi säger 14 m/s) och sval vind. För att det ena barnet lärt sig kroppssurfa av sin pappa och nu har lärt ut det till det andra barnet. Jag sitter i gräset gömd bakom nyponsnåren för att få lite lä men fortfarande så jag ser barnen i händelse att de inte skulle synas längre.

En brännmanet som hade lust att bada på samma ställe som kidsen fick upp dom rätt fort, men efter en kort stund i solvärmen och läet är det dags att kroppssurfa igen, brännmaneter eller ej.

En vecka kvar av sommarlovet…

Nytt kontor

Så vi har flyttat in i nytt kontor för att samla hela Trafikverket Göteborg under ett tak. Fast ändå inte. Västlänken, Göteborg-Borås och lite annat sitter kvar i gamla lokalerna. Men de flesta har ändå flyttat.

På sjätte våningen finns det två ”svävande” ägg i vilka jag satt och dinglade och läste rapport igår

Vi kör numera Aktivitetsbaserat; borta är egna kontor eller egen plats i landskapet, borta är möjligheten att lagra oändliga mängder papper i och utanför pärmar runt den egna arbetsplatsen. Den som har bönat och bett en massa har fått några hylldecimetrar i ett arkivrum, men de flesta av oss har ingen yta att lagra saker på förutom det personliga skåp som alla har. Där får man plats med det allra mest nödvändiga; man kan slänga in laptop och jobbgrejer när man går hem och förvara sin väska där under dagen tex, det är ungefär så stort det är, kanske 30×60 cm.

Kontorslandskapet är väldigt varierande, och det passar mig perfekt. Jag blir tokig om jag sitter i samma miljö på samma plats hela tiden; jag har olika behov beroende på vad jag jobbar med för tillfället, och i den nya miljön kan jag växla om efter humör.

Varje våningsplan är indelat i zoner; Aktiv, Mellanaktiv, Lugn och Tyst zon. Varje zon är tydligt utmärkt så man vet var man är någonstans, och på varje plats sitter ett litet infoblad som talar om vilken zon du är i och vad som gäller där – tex att man i Aktiv zon får ha skypemöte vid skrivbordet och tala i telefon och att ljudnivån här kan vara hög, medan man i Tyst zon bara får prata mycket lågt och givetvis inte ta telefon.

Min arbetsplats fram till lunch igår.

Här och där är det insprängt alternativa miljöer som bryter av raderna av skrivbord. Eller, det är inga rader av skrivbord; det är små kluster med 8-10 platser i varje innan det bryts av med mötesrum, annan möblering, fikaplats (i aktiv zon då…).

Och det är nedlusat med väggkontakter för att ladda datorn och USB-uttag för att ladda mobilen, och varje skrivbordsplats har förutom två skärmar, tangentbord och mus, en universaldocka som du kan koppla in vilken dator som helst till skärmarna med via USB. Grymt smidigt.

Ett vanligt landskapskluster. Eller ja, inte helt vanligt. Det närmast kameran har ett löparband under sig så man kan gå samtidigt som man jobbar. Det finns ett sånt på varje plan och ett likadant fast med en motionscykel istället.

Och vill man ha lite lugn och ro kan man förpuppa sig i en fåtölj med tillhörande bord (höj-och sänkbart) en stund.

I den här satt jag hela eftermiddagen igår. Jag läste text på datorn och gjorde anteckningar i en bok samtidigt om det jag läste. Det här är i lugn zon så det var tyst och stilla.

I de lugna och tysta zonerna tycker jag mig ha märkt att färgerna är mer dämpade; går mot grönt, grönbeige, gulbruna färgskalor, medan mellanzonen och den aktiva zonen oftast (alltid?) går i rostfärgat och marinblått.

Det är himla smakfullt gjort och det är jättesnyggt. Det runda klotet i bilden till höger är en sittpuff.

Tänkt för kortare grupparbeten, ligger i aktiv zon förstås, och har en TV-skärm och whiteboard vid sig. Barstolarna var faktiskt sköna att sitta i, det tycker jag inte såna brukar vara
Andra varianter på möblemang i aktiv zon; amfi och arbetsbord att tex rulla ut ritningar på
Diverse typer av sittgrupper
En annan variant. Här ska det slingra sig växter så småningom tydligen. Får se vad det blir av det.

Kort sagt tycker jag det är så himla fint och fräscht, och jag trivs med att gå till den arbetsplatsen varje dag. Jag vet att en del sliter med att inte ha sin egen arbetsplats och sina egna pärmar, men för den roll jag har passar det perfekt, även om jag förstår att dom tekniska specialisterna till exempel har det jobbigt när dom inte kan ha sin referenslitteratur nära till hands.

Vi får väl se hur det går till sig med tiden.

Försöker göra PR

Snart är det dags för årets utgåva av Pride-festivalen. Varje år utses ett värdland och en ”värdhuvudstad”, och i år är det Sverige som är värdland och man har lyckats få det till att det ska vara inte bara en (=Stockholm), utan TVÅ städer (=Stockholm och Göteborg). Då kallar man det för EuroPride i det landet och det är lite större och bättre och landet får en massa fokus på sitt arbete med HBTQ-frågor.

I Stockholm har festivalen redan varit, men här i Göteborg är den nästa vecka med kulmen (enligt min uppfattning, det kan ju vara olika med det) i själva paraden nästa lördag, 18 augusti. Då ska såklart alla politiker som önskar fortsätta som sådana visa upp sig, alla företag och organisationer värda namnet ska gå i tåget, och självklart också vi på Trafikverket – Yayy!!

Jag, Adam och Hannes gick tillsammans med några till för Trafikverket förra året, och i år får vi med oss Oskar också under Trafikverkets fana (flagga?), men överlag är det ganska mager representation för ett företag med i runda slängar 800 pers på orten.

Och vad gör man då, när det är knappa två veckor kvar? Jo man skickar ut mail till dom som redan ska gå och ber dom prata med kollegorna. Det är ett sätt. Jag tror det är en bra början men man måste ju göra MER.

Ett annat sätt är att försöka få tag i de som har hand om artkelskrivandet på intranätet och få dom att göra en artikel i dagarna.

– ”Men det går inte, vi får inte tag i någon, HR är så slöa” Och det kan väl säkert stämma, men då mailar man in till den centrala kommunikationsfunktionen vi har och säger ”Hej, jag behöver få lagt ut en artikel på intranätet, kan ni hjälpa mig”. Sagt och gjort, den artikeln kommer ut imorgon bitti och jag är så sjuuukt nöjd med min insats. Fast jag fick skriva artikeln själv.

Åsså har jag mailat verksamhetsområdeschefen på Investering Väst och sagt att jag tycker hon borde synas i det här sammanhanget och verka för mänskliga rättigheter, åsså har jag mailat de i min grupp och sagt att jag tycker dom ska gå.

Och igår gjorde jag en liten A4-poster som jag ska tejpa upp på dörrarna på kontoret också. En väldigt kortfattad en med typ Vad, Var, När och lite kort om Varför.

Ja för Svenne Banan undrar varför han ska gå i Prideparaden.

-”Den är ju bara för homosexuella och jag är ju straight?!”

Ja well, bara för att du är straight och i och med det har stora privilegier så kan du fortfarande göra en insats för dom som inte har samma privilegier, och som är en utsatt grupp. Och vi behöver inte fler som står tigande och ser på, nej vi behöver fler som tar ställning för något som är väldigt viktigt (frihet) och som hotar att bli mer inskränkt för vissa grupper. Vem vill inte jobba på ett företag som vågar ta ställning för något så viktigt?!

Vi får väl se om det ger något resultat….om det gör att 3 till går i tåget så är det värt det!

 

 

Åka tåg – vardagsedge på riktigt

Som så många andra vill jag gärna åka tåg när jag ska någonstans, vare sig det är kortdistans till jobbet med tåg eller spårvagn eller om det är långa resor genom Sverige. Det är skönt att åka tåg – man kan gå och ta sig en kopp kaffe, sitta och skriva eller jobba medan någon annan transporterar en.

Tåget går till bra anslutningar också för det mesta; Arlanda, Landvetter (HAHAHA jag bara skojar, nänä dit får man ta buss länge än), Lycksele, Åsa, Halmstad mm, och det är lätt att byta och ta sig vidare med andra medel.

Det som saknas är pålitligheten. Jag vet från jobbet att siffrorna säger att tågen har väldigt väldigt hög punktlighet, men det är tyvärr inte det man upplever när man väljer att åka tåg. Bara på den här lilla turen från Göteborg till södra Norrland har tågproblemen stått i kö (tänk, till och med problemen står i kö…), och jag undvek att boka tåg Gbg-Söderhamn och har istället valt att åka flyg en stor del av vägen. Och ingen har väl missat hur dåligt det är för miljön att flyga?

Att komma från Landvetter till Arlanda gick som en klocka. På Arlanda får vi veta att det blivit tågbyte så det är ett kortare tåg som ska gå och att alla platsbokningar därmed är ogiltiga och att det kommer bli platsbrist. Och jajemen det blev det, men vi fick varsin plats iallafall i samma kupé.

Spårarbete söder om Gävle gav 15 minuters försening in i Gävle (där vi skulle byta), och därmed försvann den lilla rast vi tänkt oss för att få köpt något litet att äta. Inte för att vi var så hungriga nödvändigtvis, men för att man inte vågar sätta sig på nästa tåg utan mat med sig, eftersom att man inte vågar lite på att resan blir så kort som den egentligen ska.

Yayyy, parent of the year!

Men vi hann springa in på Pressbyrån och rafsa åt oss en kexchoklad och en yoghurt (visade sig att det var vaniljyoghurt med chokladbitar i, plötsligt jackade jag upp några hack på parent-of-the-year-skalan), och in i tåget.

Det är bara en halvtimme mellan Gävle och Söderhamn där min lilla mamma skulle plocka upp oss, men om man står still i Hamrånger i en timme tar det längre. Ungefär en timme längre. Och anledningen till att man står still i Hamrånger är att oljan i kompressorn i tåget är överhettad för att något inte funkar trots att tåget var på verkstad i morse för att laga just det felet (meddelades det av den förbittrade tågföraren), och vi väntar på att oljan ska svalna.

Den svalnar tillräckligt för att vi ska glida vidare ur Hamrångeskogen och in mot Söderhamn. Men vi hoppar av i Ljusne och blir hämtade där istället.

Dom stackarna som skulle vidare efter Söderhamn fick byta tåg och hänga med till Hudiksvall. Dom som var envisa nog att vilja åka ännu längre (tåget gick till Sundsvall) fick åka buss från Hudik. Så det löste sig, men blev nog en seg resa för en del.

Och nu när vi är på väg ner igen till Arlanda blir det spänningsfall i kontaktledningen. Inte mycket försening av det som tur är, vi kommer vara i tid i Uppsala.

Men vad är min poäng med att ramsa upp det här? Borde inte jag som trafikverkare bara hålla klaffen – det är ju ändå mitt fel att det tappas spänning i kontaktledning? Fast det är ju inte så enkelt. Det är många aktörer i systemet som alla vill göra sitt bästa för att järnvägen ska gå så friktionsfritt som möjligt, och det är svårt att koordinera allt som händer, det tror jag de flesta förstår. De flesta vet nog också att järnvägen har ett visst behov av upprustning på sina håll, och nu har vi äntligen fått en massa pengar för att göra det, men det TAR TID. Det går inte att bara stänga ner hela Västra Stambanan i ett halvår och sen lämna över den i tiptopp skick. Tågen måste gå, folk måste kunna resa, gods måste kunna transporteras. Därför får man ta det bit för bit. Och att fixa till infarten till Stockholm söderifrån (projekt Getingmidjan) eller bygga Västlänken får enorma konsekvenser, alla förstår det.

Det jag som resenär hade önskat är att tågoperatörerna hade justerat sina tidtabeller i förhållande till de spårarbeten som pågår. Det är känt i över ett år i förväg vilka arbeten som ska göras, hur länge och när, och om jag vet när jag bokar att resan som normalt tar en timme kommer att ta två, då kan jag ta höjd för det och boka anslutningar som funkar, tex ta ett senare flyg och inte vara orolig för att missa det.

Generellt är informationen vid förseningar så otroligt dålig. Dom är snabba med att få ut informatörer i gula västar, men när man frågar dom något har dom ingen information utöver den man själv kan ta fram via SJ, MTR, Trafikverket och andra vanliga hemsidor, så jag tycker mest synd om dom.

Alla vi aktörer i transportsystemet behöver steppa upp lite när det gäller att kommunicera vad man vet och tror sig veta, så kanske inte så många tar flyget tex mellan Stockholm och Göteborg utan tåget.

 

GC-liv i Hälsingeskogen, dag 2

Dagen började med lite städning i området. Städning i den meningen att vi hade några cacher i närheten som vi inte hittat än och som lyser irriterande gröna på kartan. Men även om man tar lite i närområdet på väg till något annat så betyder inte det att det är brist på upplevelser.

Bland annat gjorde vi nedslag på Variant, ett köpcenter norr om Bergvik som definitivt sett sin storhetstid passera. Från att ha varit ett köpcenter med lite butiker är det nu bara en Konsumbutik och tomma lokaler ungefär, och en auktion varje vecka som väl drar en del folk. Och två cacher då, som väl gör att några fler kör in på parkeringen.

Den ena cachen är rätt trist och den har vi hittat för länge sen, men den andra har varit för blöt eller igenväxt för att ta förut. Den här sommaren är som bekant inget för blött, och eftersom inget ont inte har något gott med sig så fick det vara dags.

Och det är en ganska sorlig miljö. Hela Variant-området känns som något som varit aktivt och fullt av liv men där tiden rusat ifrån dom och allt har förfallit. Så mitt i ingenstans i buskarna ligger en unken gammal damm, och bakom den ett trädäck där cachen är. Lagom creepy och väldigt skönt att vara där i dagsljus. Men fortfarande väldigt deprimerande.

En nästan igenväxt damm som knappt syns, och på andra sidan trädäcket som är som en miniatyrdansbana eller nåt. Det är ett utrymme i mitten av ”dansbanan” där det kanske varit en vacker plantering en gång i tiden. Way, way back.

Efter en sån upplevelse måste man gaska upp sig lite. Till exempel genom att se på en vacker stenbro!

Oerhört vacker stenbro, alldeles stilla med porlande vatten och bräkande får på sluttningen mittemot.

Jag ska inte avslöja något om var den lilla juvelen finns, för det är en glädje när man upptäcker det, och väldigt väldigt kul att ta sig fram till den lilla gömman. Och vackert.

Den lilla hejarklacken stod troget och gav sitt stöd hela tiden 🙂

Vi var också och såg det fina kraftverket vid Höljebro och gick över träbron och såg ut över en för tillfället torrlagd del av Ljusnan. En av alla fina platser som man får se när man har en märklig hobby som får en att åka till platser man inte visste fanns.

Det var en fin dag i skogen, en som slutade med en lång och onödig tur ut i en snårig vildmark bara för att titta på en visserligen väldigt gammal knotig lind med en stamdiameter på säkert två meter. Helt otroligt faktiskt och egentligen väldigt vackert och magnifikt, men det var en eländig väg dit och runtomkring var det fullt av sly så det var svårt att förstå när man egentligen var framme. Rätt meningslöst faktiskt. Men men, det blev vår avslutning på dagen.

GC-liv i Hälsingeskogen, dag 1

Så är jag äntligen i Hälsingeskogen igen hos mamma och Totis. Med mig har jag det ena barnet, för det andra är i Oslo och mannen jobbar.

Och det lilla GC-teamet är samlat igen 🙂 ❤

Självklart ligger vi inte på latsidan, utan helt respektlöst med tanke på värmen kastar vi oss ut i skogarna för att lösa kluriga gåtor och besöka platser vi knappt visste fanns och bada i sjöar vi aldrig hört talas om. Livet.

Som Skidtjärns badplats till exempel, norr om Rengsjö. Ljuvligt vackert och hyfsat välskött med en brygga, sittplatser, till och med omklädningsrum (fascinerande hur många badplatser här uppe som har omklädningsrum – är hälsingarna pryda månne?) och en sliten men dock, beachvolleybollplan. Sandstrand of course, det är ju Hälsingland.

Skidtjärns badplats

Eller en fika hos Majas i Rengsjö och en titt in i deras gigantiska heminredningsbutik som jag inte riktigt fattar hur dom får ihop det med rent ekonomiskt – rum efter rum fyllda med porslin i alla färger och former, senaste heminredningsmodet (i den mån jag nu är rätt person att bedöma det…) och en hel del krimskrams förstås också. Men den kapitalbindningen som det där stället har i varje ögonblick måste vara enorm; jag fattar inte vad dom har för avtal med sina leverantörer riktigt, för dom kan väl inte sälja allt det där innan säsongen är slut?

Och nej jag har ingen bild på det; jag var allt för tagen av alla intryck för att komma ihåg att hala upp mobilen och dokumentera. Men det ser väldigt gulligt ut iallafall.

Majas Café och Presenter
Bojäntans ostbod. Och ost, obviously.

Och så råkar man köra fel och hamnar på en annan väg där ute i vildmarken, och vips har man snubblat på Bojäntans lilla ostbod. Utbudet just den här dagen var lite magert, men har man kommit så långväga så måste man ju köpa (JO det måste man!), så en liten hårdost av getmjölk som var lagrad i 8 månader blev det allt.

Mamman (den andra mamman alltså, inte jag) ruskar på huvudet åt köpet, men sånt måste man göra ibland.

Det gick att lägga pengar i mjölkkannan på bordet, men också Swisha såklart (tänk vad Swish har gjort för de små lokala handelsidkarna runtom i landet!!). Om det hade funnits mobiltäckning i området hade det varit en jättebra grej…Men jag kom in i mobilland tillslut och fick göra rätt för mig så småningom innan den lokala stöldroteln kom och haffade mig.

Ett enormt sandtag snubblade vi över också – och allt det här är bara i Rengsjötrakten, mind you!

Svinstort! Men nu när jag ser på bilden ser jag mest toppen som sticker upp bakom sandtaget – vad är det för ett berg?
Busshållplatsen i Vik kommer jag aldrig glömma, och aldrig tänka på utan viss irritation och bitterhet blandat med glädjens triumf i en konstig soppa. Kanske bäst att inte tänka på den alls.

Vägen hem från Rengsjö gick via Bollnäs, och på vägen söderut från Bollnäs finns den j#%@vla cachen Vik, som vållat så mycket irritation och framför allt frustration de fyrtio miljoner gångerna vi varit här förut och letat. Och letat. Och klurat. Och fattat att det är något vi inte fattat. Men idag….idag hade CaddyMum vässat brillorna ordentligt, och så var den plötsligt bara där. Så enkelt som så. Jag tänker inte avslöja något om den fina gömman, bara att åka dit och kolla lite. Eller mycket.

Åsså middag tillsammans med dom här godingarna avslutar första dagen i Hälsingeskogen!

SUP som en sol och ned som en pannkaka

Jag sliter lite med den där grejen med att åka SUP, eller Stand Up Paddle board som det heter. Det är en fetare typ av windsurfingbräda som man står på och tar sig fram meddelst en paddel som man krafsar i vattnet från sida till sida i lämplig hastighet.

Man glider värdigt fram i vattnet (när man väl lärt sig stå på den, that is, jag har sett några rätt ovärdiga glidanden också när jag legat på stranden och betraktat SUP’arna), paddlar i maklig takt och…ja det är väl det man gör.

Och medan jag har full förståelse för dom som väljer att hyra en SUP i några timmar nere vid Gårda Brygga för att prova något nytt eller chilla på havet en stund, så sliter jag mer med att förstå varför man vill ha sin egen. Jag menar, när man väl lyckats lära sig att hålla balansen (vilket kan vara en utmaning mer än nog för många av oss, jag säger inget mer om det), vad gör man sen?! Vad är nästa steg, nästa utmaning?

Tänk windsurfing tex. När man lärt sig manövrera brädan i vinden är nästa steg att köra fort, långt, hoppa i vågorna med den, köra utan att trilla i och en massa andra lustiga saker man kan ha en windsurfingbräda till. Men med SUP’en….ja man paddlar lite till kanske? Och blåser upp den (!)

Och ja jag är okunnig, jag vet. Men jag söker kunskap, och den är som vanligt inte mer än några klick bort.

Och för den som trodde att det bara var en SUP man skulle ha så har jag nyheter. För om du ska göra yoga med den behöver du en som är anpassad för det, och gärna en med ett yoga-aktigt namn. Namaste till exempel, finns i butik nu för ringa 8500 kr.

Den kan du naturligtvis inte använda om du ska ut och nöjespaddla, så då får du ha en annan variant, till exempel en Indiana eller Fanatic (börjar kunna det här nu) som är mer lämpade till just paddlandet.

Och här någonstans slutar min spaning på det här med de till synes meningslösa SUP-brädorna, med att jag förutspår att man om fem år hittar lika många mögliga SUP-brädor i sommarstugornas förråd som man redan nu hittar windsurfingbrädor och -segel. Där ligger dom och ruttnar ihop i en unken saltdoftande hög och ingen kan längre minnas varför i hela världen man la ut tio tusen pix på en uppblåsbar paddelbräda att glida runt på.