Syr till mig själv!

Plötsligt händer det – man syr inte åt någon annan för tillfället utan sitter och bläddrar i Ottobres damnummer för egen vinning! Ett nytt nummer i samlingen; nr 5 från 2015, innehåller massor av mönster som det kliar i fingrarna att få ta tag i.

En sen kväll häromveckan åkte mönsterpapper och dagen efter var det dags för en tur ut till Stoff och Stil för att köpa tunt ulltyg.

Syns inte så bra på bilderna (svårt att hänga upp något som har huva) men den följer formen på mönsterbilden.

Syprojekt 308 är klart

 

Skrivkramp

Det är alltså inte så att jag inte finns längre. Eller inte tänker på vad jag vill berätta. Eller har några planer på vad jag vill skriva.

Men det är så att själva drivet att skriva har försvunnit. Min skriv-mojo är borta, temporärt hoppas jag. Efter sommaren har på nåt sätt mitt självförtroende gått i botten, självdistansen är borta, jag är så fruktansvärt dödlig hela tiden och i ljuset av det känns allt så himla fjuttigt att skriva om. Ja om man inte är Magda Gad eller någon annan där ute förstås, då har man faktiskt viktiga saker att skriva om, saker som är lite större än en själv.

Det är inte så att humorn i mig är död, men den kvävs liksom av en allmän dödlighet som är med mig hela tiden.

Tänk dig att du just blivit fri från en cancer. Låt oss för resonemangets skull säga bröstcancer. Du (=läkarna) vet helt helt säkert att allt är borta, för dom har tagit bort tumören och allt runtomkring med god marginal, portvaktslymfan (ett ord du inte visste fanns för en kort tid sedan men som nu är ett kvitto på om saker betyder liv eller död) är frisk men borttagen iallafall. För säkerhets skull. För det är rutinen numera, och bra är väl det.

Men du är fri. Frisk. Inga worries, eller hur? Jo. För du visste inte om att du hade bröstcancer – det upptäcktes bara av en slump, du var aldrig sjuk och gick vägen ner, och har inte haft en process av återhämtning och gått vägen upp; bara en dag med operation, ett bröst fattigare och ett ärr. Allt är som vanligt, right?

Nej det är inte all right. För den där dödliga sjukdomen som grodde i kroppen låg där och smög. Den smärtade inte, den kändes inte, du mådde inte dåligt…den bara var där. Så vad mer finns där? Nu när den är borta – och kanske långt före den?!

Jag har varit sjuk förut – allvarligt sjuk, flera gånger, men det har alltid varit något främmande som kommit in i min kropp. Ett blodvirus, en hjärnhinneinflammationsbakterie, en bil som kört på mig…åverkan utifrån…Men det här är första gången (som jag vet, och det är väl en del av problemet just nu) som min egen kropp attackerar mig. Den har själv bestämt sig för att dela celler på ett dåligt sätt och mutera och hålla på. För att förstöra sig själv. Och jag märkte inget.

Vad mer finns i min kropp som brygger i detta nu? Saker jag inte lider av men som när dom blommar ut kanske tar livet av mig. På riktigt, den här gången? Det finns inga tester där man kollar igenom kroppen på jakt efter abnormala saker – man upptäcker dom efterhand när dom blir för tydliga för att ignorera. Kanske är det försent nästa gång.

För ett halvår sedan var jag odödlig, nu är döden med mig var jag går. Och det är ganska påfrestande.

Jag ska inte gräva mer i det nu, och ja jag har sökt hjälp och kommer att få. Läkarna och det stödet man får när man är allvarligt sjuk är fantastiskt och jag har nu bett om en samtalspartner, kurator heter det just där, och ska få det i nästa vecka.

Och nej, det är inte så här hela tiden, bara korta stunder här och där, men det här med dödligheten har en tendens att dominera sinnesstämningen kan man väl säga. Och det får allt annat att kännas så….fjuttigt.

Trötthet och martyrskap i ett?

Hela veckan har jag varit trött, obeskrivligt trött. Förra veckan var tvärtom, då var jag full av energi, och jag vet inte om det är baksmällan av det jag känner nu eller vad det är.

Torsdagar är normalt den dagen då jag bakar bröd. Jag har lyckats hålla liv i en surdeg rätt länge nu och bakar av den varje vecka. Varför torsdagar? För H har simskola på fredagar och han måste ha matpakke med sig. Så, måste man baka bröd för det? Nä såklart inte, men det är ganska skönt att ha nybakat bröd inför helgen.

Och så är det bra att tvinga sig att göra något ibland för att rycka upp sig – vem vet, det kanske funkar?

Och just idag funkade det faktiskt. Medan barnen somnade och brödet jäste låg jag och halvsov på schäslongen och lyssnade på vår körinspelning från förra veckan (heja narcissismen!), och tro det eller ej – efter den lilla tuppluren började kvällen som på nytt!

Så nu är allt upp och ner, dvs som vanligt. Klockan är halv elva och kvällen har just börjat 🙂 och jag kommer få ångra mig imorgon bitti.

Hemmakontor

För att man får gott kaffe och dessutom kaka till.

Och för att jag har en djävulsk smärta i högra axeln som kom från ingenstans igår morse, och som gör att jag inte kan jobba vid ett skrivbord.

För att inte tala om bekymmer med att klä på sig (tack A för hjälpen i morse, vi försökte se det som att vi övade oss för min ålderdom), cykla till jobbet (dvs låta cykeln stå), öppna dörrar och en massa annat man gör om dagen där man använder sin axel. Himla användbar led det där, käckt att ha kvar den. I funktion då, that is…

Kuddar galore

Jag lovade att göra kuddar till H’s soffa han har i underslafen på våningssängen. Det har tagit ett tag att få färdigt, trots att varje kudde inte tar mer än en timme att få till.

Några är gjorda av de fina tygerna jag fick av Frida (molnen och den tegelröda), en är en del av ett lakan med kul mönster som jag fått (den turkosa uppe till höger), en är från stuvar jag köpte på Osgood Textiles i Massachusetts för 8 år sen (den blommiga)  och en är rester från en tröja jag gjorde till Adam.

Det är verkligen inte särskilt inspirerande att sy heminredning (tycker jag alltså…) men nu är det över för den här gången.

Syprojekt 302-307 är klara!

Göteborg 30 september

Så var det 30 september, en dag vi göteborgare har väntat på. Nordiska Motståndsrörelsen, NMR, skulle demonstrera genom centrum för att vara störiga under den judiska Yom Kippur. Personligen är jag ju relativt likgiltig inför religioner av alla de slag, så att de skulle markera under en religiös högtid stör mig inte så mycket. Men även jag ser ju den historiska markeringen med att hålla en nazistisk marsch på en judisk högtid, och att det naturligtvis inte är okej.

Han går in med höjda händer för att skydda sig och oss. Ingen skärm för att skydda sig. Min hjälte. Foto: GP

Allt eftersom tiden har gått har NMRs demonstrationsväg blivit ändrad; längre bort från judiska synagogan, kortare väg och ännu lite kortare väg. Polisen har skickat ut vägledning till de för hur de ska bete sig när de demonstrerar för att det inte ska falla under Hets mot folkgrupp:

• Uppträd inte i uniformerad klädsel som vid en samlad bedömning skulle kunna kopplas till former och utseende i nationalsocialistiska demonstrationer under 1930- och 1940-talen.

• Utöva inget uniformt uppträdande , till exempel taktfast marsch med fanor och sköldar eller gemensamma hälsningsrop som vid en samlad bedömning skulle kunna kopplas till demonstrationsformer och uppträdande vid nationalsocialistiska demonstrationer under 1930- och 1940-talen.

• Använd inte enblem, tecken eller andra attribut som kan uppfattas som ersättningssymboler för till exempel hakkors eller andra nationalsocialistiska symboler.

Jag hörde röster som tyckte att det var helt fel taktik att lära nazisterna hur man får fram sitt budskap på bästa sätt när det hade varit bättre att bara förbjuda hela demonstrationen. Själv tyckte jag det var skitsmart. Tala om exakt vilka regler som gäller (dom är inte så bra på att följa samhällets regler) och använd sedan det för att kunna inskränka deras handlingsfrihet allt eftersom de bryter mot regel efter regel och skapa samtidigt större och större handlingsutrymme för polisen att begränsa demonstrationen.

Men tillslut skulle hade dom en väg klar, tidpunkter att hålla som för alla demonstrationer och klara besked om att det kommer vidtas åtgärder om dom går utanför ramarna.

Jag blir tårögd av kärlek till dom här människorna, som till världens uslaste lön med fara för liv och lem går ut och skyddar oss från NMR. Och dessutom skyddar NMR från galna motdemonstranter  för att det är deras plikt att skydda människor oavsett vad de tycker om deras åsikter… ❤ Foto: GP

Och vad gör dom? Ja eftersom dom inte är så smarta börjar dom utanför ramarna med en gång och ger polisen alla möjligheter att stoppa dom, så på så sätt var det bingo direkt. Istället för att samlas på den plats de fått anvisad så samlades dom utanför en ICA-butik (praktiskt att ha nära till parkering när man ska hem sen gissar jag), och börjar gå längs Mölndalsån in mot stan en kilometer eller så från den ursprungliga samlingsplatsen.

Så var regelbrytandet redan igång.

Jag ska inte gå in på vad som hände under dagen, det kan man läsa i varenda tidning, men jag satt inne på en restaurang i Svenska Mässan på spottavstånd från platserna där allt hände. Där inne satt vi och hade återträff med ett gammalt spex (datumet var bestämt sedan länge), åt god mat (well, inte så väldigt god men ändå) och pratade och hängde med ena ögat i GP-appen för att se vad som hände utanför. Helt knäppt att sitta där inne medan man läser att det är kravaller utanför. (Nu var det inte kravaller men det stod så)

Och vad läser man då? Jo, att det är stenkastning mot polisen. Fan också, nassarna har börjat kasta sten. Men nej då det har dom inte, det är MOTDEMONSTRANTER!!! Hur jävla dum får man bli??? Här har vi män och kvinnor som går in med sina liv som insats och ska försöka få en obehaglig marsch att gå så smidigt den bara kan för allas säkerhet, och så måste dom lägga tid och kraft på att bekämpa folk som är emot nazisterna för att dom kastar sten på poliserna??!! Det är så mycket här som jag bara inte fattar.

Som till exempel det andra gänget som går på polisen – med badleksaker?! Polisen har väl för f-n annat att göra en sån här dag än att mota bort folk med uppblåsbara krokodiler?!

WTF??!! Helt sanslöst…som en kompis skrev: ”Det här är nog den märkligaste bilden av alla jag sett från händelserna idag” Foto: GP

Dagen verkar ha gått rätt bra, iallafall om man inte är NMR’are. Polisen hyllas vederbörligen på tidningarnas sidor (förutom en del snyftisar om att vi har förlorat för att det går nazister på våra gator, men det är inte polisens fel iallafall…) och jag vill att dom ska få FETT med cred för sin fantastiska insats idag och planeringen i förväg.

Jag håller tummarna för att natten går lika bra. Många NMR’are verkar tillbringa natten i finkan av olika orsaker, men dom har ju vänner som kan gå ut i deras ställe och förstöra rätt bra. Hoppas farbror Blå orkar hålla ut några timmar till.

Bakom den här muren satt jag i frid och ro i Gothia Towers och åt lunch. Väl skyddad av farbror Blå. Foto: Jonas Lindstedt

Semesterdag

Skolan stängd och fritids stängt. Mamman tar ut en semesterdag och tar ut barnen för att gå på tur i Änggårdsbergen. Vi tog vägen genom Botaniska, där barnens nyfikenhet ledde till det bästa – att man stannar till på ställen man inte brukar stanna på och gör avvikelser man inte heller brukar. Och tack ock lov för det.

Jag trodde aldrig vi skulle komma ur Botaniska, för det var så mycket att titta på och vi hade ju ingen brådska. På två timmar kom vi en dryg kilometer – men då fick vi ätit lunch också och lekt en massa.

Adam kämpar med att få upp locket. På just den här (dagens sista) fick vi faktiskt inte upp det för det satt för hårt. Synd.

Och det blev perfekt. Varm choklad, mackor på hembakt bröd (yup!), lite frukt, några kokta ägg och något sött tills när orken tryter lite senare. Killarna var på gott humör hela dagen och det från början rätt svala vädret blev bara varmare och varmare.

Lite GC blev det också, och vi hittade de största skatter jag någonsin sett. Någon har tagit sig för att lägga ut rejält stora hinkar, men som tyvärr inte innehöll särskilt mycket. Och vi som normalt brukar ha med oss en massa extra att lägga i för att fylla på till kommande barn hade förstås inte med oss något just idag.

Vi hade ingen plan, vi följde humöret och cachernas väg i en någorlunda närhet; poängen var inte att gå långt utan att ha en skön dag i skogen med lite fysisk aktivitet. Och det blev det – upp och ner, klättra i stenrösen och gå upp för branter och nerför slänter.

Killarna var som tända ljus hela dagen, eller ännu bättre – som entusiastiska springande barn fulla av energi som ska klättra högt och springa långt. Den där oron man känner ibland över att dom (speciellt den ena) sitter och ser på YouTube-klipp på när andra människor spelar Minecraft och ser det som sitt högsta nöje, den oron försvann direkt idag.

Jag frågade vid ett tillfälle om det var dags att börja styra kosan hemåt, och fick ett enstämmigt och rungande NEJ till svar. Adam ville att vi skulle vara ute i flera timmar till, men då började det bli eftermiddag och vi fick ge oss för verkligheten.

Men det är fantastiskt att bo där vi bor och ha en enorm skog bara tio minuters gångväg hemifrån, och dessutom en botanisk trädgård och en Slottsskog. Heja Göteborg!!