Otidsenlig julklapp?

I mitt flöde på LinkedIn kom det konstigaste julklappstipset – en pinne med en liten kudde överst, som man kan lägga sin klocka på så den inte blir repig:

Garanterat copyright till The Watch Stand

Något vi alla behöver givetvis, det är bara jag som inte törs erkänna det.

För det är ju faktiskt så att man riskerar att repa sin klocka när man har den på sig och vilar armen på skrivbordet på jobbet, eller när man skriver på sin laptop, så pass mycket att det är lite av ett problem? Visst är det också så att det hade varit väldigt mycket mer praktiskt om man haft en liten kudde på en pinne att lägga den på för att ge den det skydd den behöver? (Reklamfilmen som jag inte kan länka till tyvärr säger inget om att det är när man är hemma på kvällen och att ha den på nattduksbordet, utan den marknadsförs som något att ha på sin arbetsplats)

Först trodde jag att det var ett skämt, men det visade sig att det inte var det. För $249 får man en ”Classic”-modell, men vem vill ha så enkla varianter? Nä ge mig en i alligatorskinn för $1495 eller åtminstone den i strutsskinn. Den finns också i Duo, dvs med pinnen i mitten så man kan ha en klocka på varje sida. Ifall man har två klockor på sig om dagarna och båda är lika stötkänsliga.

Men hur gör man när man går till skrivaren och hämtar utskrifter, eller kaffeautomaten, lämnar man klockan på sin kudde då eller tar man på den? Lunch är enkelt, då sätter man sin klocka på armen och går iväg – men man får akta sig så den inte blir repig när man sitter vid lunchbordet; det kanske finns ihopfällbara varianter som man kan ta med?

Det här är ju helt klart en produkt som ligger aningen över den vanliga Svensson-budgeten för julklappar, så de flesta får nog klara sig utan en specialkudde för klockan (funkar dessutom dåligt i kontorslandskap känns det som, för att inte tala om aktivitetsbaserat….). Men dom som har råd, är den här produkten något för dom? Jag menar att det inte är det. Är man så rik att man har en klocka som ska ha en kudde för femtontusen spänn, då har man köpt en klocka som har världens bästa, repfria glas och har inget behov av den där kudden.

Jag vill så gärna veta hur många dom har sålt, och hur mycket dom som köpt/fått en sån verkligen använder den – och om dom verkligen tycker att den har ett värde.

Apropå slöseri med jordens resurser, tagga ner på julklappsköpandet osv så känns det som att det finns ett segment som inte är så känsligt för det. Det är dom som har sin egen rymdraket och ändå tänker lämna det här stället när det blir för varmt.

Godaste kolan (vegansk dessutom)

Här är julens (eller hela årets) godaste och enklaste kola! Det är ett gammalt Allt Om Mat-recept från 2001 som jag gjort veganskt because onödigt att äta djur om man kan undvika det – och i det här fallet är det ingen smakskillnad över huvud taget, så KÖR!!

3 dl Oatly Vispbar (de vita paketen)
3 dl strösocker
2 dl mörk sirap
3 msk kakao
1 tsk ättikssprit 12%-ig
3 msk mjölkfritt smör

Blanda ihop allt utom ättikssprit i en kastrull och koka ihop tills det börjar bli lite segare och inte så lättflytande, ca 20 min. Häll i ättiksspriten mot slutet (står det i receptet, jag var otålig och hällde i den alldeles för tidigt och kan rapportera att det gick bra ändå). Gör kulprovet när konsistensen börjar bli lite trögare; häll några droppar av smeten i kallt vatten och se om det går att göra en kula av det. Går det inte behöver det koka längre, för mig var det ca 20 min totalt. Första kulprovet såg ut som att jag hällde ut soja i vatten, men sen blev det peeeerfekt.

Häll ut smeten i en form av bakplåtspapper, ca 20×30 cm (varför är alla recept gjorda för 20×30 cm-formar?!) och låt svalna, det går rätt fort. Klipp bakplåtspapper i lagom stora bitar för att slå in dom med.

Sen är det bara att moffa på.

Ingen prestationsångest

I fredags var min sista dag på jobbet för det här året. Jag hade för många semesterdagar att ta ut, så jag passade på att göra en lång ledighet av det. En sanning med modifikation; på grund av rådande situation i ett projekt kommer jag jobba en del den här veckan också, men inga fler tiotimmarsdagar, det har det varit nog av de senaste två månaderna.

Ja, lussebullar utan djur i, smakar precis som dom med djur i

Men det gör att flyttlasset gått ner till Åsa, som är basen den närmaste tiden. Och med ankomsten här får jag som vanligt lite energi till annat som inte prioriterats innan. Så det blev faktiskt bakat! Både lussekatter, pepparkakor och matbröd.

Pepparkakorna kan jag inte ta åt mig äran av, de gjordes av Hannes och hans kompis som var här nere med oss i helgen. Hon hade gjort pepparkakor förut och var van att hjälpa till i köket, det märktes med all önskvärd (och icke önskvärd från somliga) tydlighet, vilket orsakade en del friktion kan man säga utan att avslöja för mycket.

Den här julen har alla möjligheter att bli precis så lugn och stilla som man behöver. Inga resor någonstans because Corona och inga besök på själva julen heller, och för några som brukar tillbringa större delen av sommarsemestern och julledigheten med att fara land och rike runt för att pussla ihop allt, så är det inte så tokigt ändå.

Det är däremot enormt tokigt och fruktansvärt tragiskt och smärtsamt att jag inte träffat min pappa och E på snart ett år (senast var julfirandet på Teneriffa 2019) och min mamma och T sen i mars nere på Cypern där vi var precis när Coronan bröt ut, och mina svärföräldrar har jag inte sett sen sportlovet. Träffa vänner är det sparsmakat med, någon enstaka här och där – mest en som redan haft Corona och kan förväntas vara immun, men i övrigt….

2020 är helt klart ett speciellt år som snart tack och lov går i graven snart, men det har också sina uppsidor som jag tror alla yrkesverksamma ändå sett som positivt – att vi har mer tid. Därmed kan jag helt utan prestationsångest fortsätta min semester med att baka knäck och kola och kanske till och med hinna misslyckas med en omgång eller två utan att det är någon kris. Ups and downs hela tiden.

Andra-adventsfika

Covid bla bla social distancing bla bla inte träffa någon bla bla

Så vi fick ha vårt glöggfika i Slottsskogen, vilket visade sig vara väldigt mysigt faktiskt. Inget vintermys precis eftersom vi lever i en del av landet där det inte finns snö, men ändå.

Skinnfällar på stockarna, alla hade med termosar med egen glögg så vi inte skulle vara nära eller röra vid varandra, samma sak med pepparkakor och lussebullar. Ungarna försvann iväg till Plikta snabbt som ögat, så kunde vi andra fika länge och prata. Sånt man inte slösat med det här året precis.

Kreativitet

Man måste ändå säga att vi det här året sett många fina kärleksyttringar och ”ta-hand-om-dig”-skyltar och annat som piggat upp i den trista vardagen. De stora ljusskyltarna på vägen in till Göteborg till exempel som brukar göra reklam för event har istället ett stort fint hjärta (och en uppmaning att hålla avstånd förstås), som ser så fint och värmande ut när man susar förbi.

Jag går till jobbet nu igen, för det är en rätt dålig arbetsmiljö att sitta hemma när man behöver två skärmar att jobba vid. Märk väl, jag GÅR till jobbet. Och när jag är där är vi 4-5 pers i ett utrymme gjort för ca 100 så det måste vara ok.

Utanför jobbet är det byggen på gång (som i hela Göteborg…), den nya Hisingsbron växer fram vid sidan av Göta Älv-bron, och rakt framför kontoret ett hotellbygge. Tråkigt kan man tycka, men så plötsligt…

I fönstren i hotellbygget har någon ställt ca 30 vita roll-ups och belyst dom med röda lampor så det blir ett hjärta. Det är så himla fint gjort, tänk att någon kommit på idén, fått lov att köpa in grejer och så räknat efter var dom behöver stå för att det ska bli ett hjärta, och så gjort det.

Det behövs så mycket i mörkret som är ute nu och det tunga i hela situationen vi är i, och jag är rätt säker på att det inte hade hänt ett vanligt år, utan att det är en fin bieffekt av det här hemska året. Lite mer medmänsklighet.

Då har det varit vinter

Så kom vintern till Västkusten, passande inför 1 advent. Flera köldgrader under natten gjorde att det var krispigt vackert på morgonen. Det är rätt fint med vinter ändå.

Vissa är mer entusiastiska än andra, i synnerhet de som planerar en skidresa i närtid (inom Sverige of course) och behöver testa om den uråldriga utrustningen som legat i lagårn i många många år fortfarande funkar.

Och det gjorde den. På rimfrost iallafall. Får se om det är bättre glid på den riktiga snön.

Så otroligt deprimerande

Nu är vi nio månader in i Coronaeländet. Det har gått rätt bra för mig så här långt (Generation X, remember?) men nu börjar det bli ganska tärande. Under några veckor tidigare i höstas var jag på jobbet nästan varje dag och det var fantastiskt. Att sitta i riktiga kontorsstolar, att ha skrivbord i rätt höjd, att säga hej till de 2-3 kollegor som också var inne (på en yta dimensionerad för 100)…var något som man tidigare ryckte på axlarna åt men som nu ses som något exotiskt och halvt ouppnåeligt…

Jag har lagt en del tid på att fundera över varför det känns så miserabelt just nu – det här har ju funkat bra hela våren och sommaren, så vad har hänt?

Ingenting.

Och DET är hela problemet.

Ingenting har hänt.

Inga nya intryck, inga möten med nya kollegor, inga nya samarbetspartners att lära känna, inga byggen eller entreprenader att besöka, fan inte ens några externa möten så man får se nya lokaler. Och när det börjar betraktas som spännande att se andra kontor, ja då är man svältfödd. I september hade vi föräldramöte i klassen (man fick träffas då), och efter det var det några av oss som fick sån feeling av att träffas (på ett FÖRÄLDRAMÖTE!) så vi gick ut och åt en bit i närområdet och hade en jättetrevlig kväll.

Ja nä det är väl de intrycken jag haft sen i mars. Två. Och det räcker inte. Bristen på intryck skapar tristess, tristess gör att man scrollar sin mobil mer än nödvändigt, scrollande på mobilen ger bekräftelse på saker man redan vet (att Trump är dum och Biden snäll, att man ska hålla sig hemma för att undvika Corona och att det blir regn imorgon), dvs inget nytt. Till slut sitter man fast och fördummas sakta men säkert, hjärnan ruttnar och depressionen sätter in.

Filterpodden | Lyssna här | Poddtoppen.seOch där är vi nu. På nåt sätt stängs hjärnan av och förmågan att se möjligheter försvinner. Man glömmer sina hobbies – Sy? Nä, tråkigt. Skriva? Om vad, har ingen inspiration. Sjunga? Kören är nedlagd igen.  

En sak kom jag på. EN. Att lyssna på podcasts. Några har lyckats fånga min uppmärksamhet och haft den goda smaken att inte vara sådär babbliga och flamsiga, och just nu sträcklyssnar jag på Filterpodden. Och DÄR någonstans väcks den lilla gnistan igen. Viljan att berätta en historia, att förmedla något. Lusten att bli journalist eller i alla fall skribent som poppar upp igen, gamla drömmar som aldrig kommer förverkligas men ändå, bra att drömma.

Men mest av allt, lite liv. Ett fönster öppet om att det finns något annat där ute, utanför hemmakontorets fängelse, andra frågor som är viktiga och intressanta  (apatiska flyktingbarn, nya droger, José Gonzales, anti-5G-rörelsen), och något rör sig där inuti tack och lov.

Jag är inte helt död iallafall, det finns hopp.

Det är i hallen det händer

Det gick inte att vänta. Måste bara kolla vad som är bakom de där konstiga hörnen i hallen som låter ihåligt när man knackar på dom. Så rifs, bort med alla kläder (dom bor numera i vårt lilla lilla vardagsrum), och så in med en kofot för att bända lite.

Några knak och brak senare bekräftades misstankarna; ett ventilationsrör. Det kunde man förstå bara genom att titta på ventilen som sitter där uppe, men ändå bra att få det bekräftat. Och att dom byggt en så stor låda runt röret.

Notera det blå golvet som varit där en gång, rätt snygg färg när man tittar noga. Inget jag vill ha i en hall i en sån här lägenhet, men färgen i sig är snygg. Vidare demolering får visa vad som finns under golv och bakom resten av väggarna…

Belöningen efter två månader

Jag började med mitt springprogram (det bär emot att kalla det löpning, det låter lite för seriöst) för drygt två månader sen. Ett 10-veckorsprogram som skulle ta mig från 0 till 10 km genom strukturerad ökning av intensitet och längd och att springa 3 dagar i veckan.

Tre dagar i veckan blev det, amen till det, men jag är inte uppe i några 10 km. Ökningen i längd efter ca halva tiden var alltför snabb och därmed ökade risken för skador dramatiskt, så jag följde programmet till två tredjedelar – på måndagen och onsdagen gjorde jag som dom sa, men på lördagen sprang jag aldrig så långt som man egentligen skulle, men jag SPRANG! Ganska bra har det gått också – inga skador eller ömma knän, och jag har kommit ner i en kilometertid på 6:40 ca som en skön springfart, inte illa.

Och jag satte upp en belöning för mig själv; klarar jag mina 10 veckor får jag köpa en ny pulsklocka.

Så nu är de 10 veckorna förbi, och RIP Garmin 405. Tack för många bra år men det känns otroligt otidsenligt att hålla på med den där ANT-USB’n (vilket inte var lika otidsenligt när klockan var ny, det vill jag bara säga!), att inte ha överföring till mobilen automatiskt, och att det är ett jäkla pill att få in träningsprogram. Och när GPS’en börjar få svårt att hålla koll på mig så kan man ju ställa sig frågan vad man ska med en GPS-klocka till.

Istället HEJ Garmin Venu! En klocka som jag spanat på ett tag nu (typ sen jag satte upp målet) för att se vilken klocka som borde passa bäst för mig. Krav: att kunna ha musik och träningsprogram i den och därmed slippa ha med sig mobilen ut när man springer, den ska vara snygg så att man kan ha den till vardags också, gärna en med betalfunktion så man även där slipper ha mobilen med sig i affären (jag har slutat helt att betala med kort numera, betalar bara med mobilen. Eller nu då med klockan), och såklart alla standardfunktioner som steg, puls, och sportklockefunktionerna.

Det blev dessutom ännu bättre när det fanns ett demoex till salu på Elgiganten i Gävle 1000 kr billigare än ny. Gävle? undrar den förnuftige som vet att vi bor i Göteborg. Jomen det var ju så att O skulle åka upp till Norrland dagen efter att jag hittat klockan i Gävle, så han stannade till där och fiskade upp den!

Hittade snabbt ett i mitt tycke snyggare klockgränssnitt på Garmin IQ, har testat den ute och sprungit ett löpprogram på mitt nya 0-10km som jag började på idag (måldagen är i januari, så det är gott om tid) och den funkar bra.

Allt är inte perfekt, men för den prisklassen är den mycket bra och jag är jättenöjd. Så nu måste jag ju fortsätta springa eftersom jag gjort den här investeringen bra trick eller hur? Funkar bättre än gymkort iallafall.

Nästa byggprojekt, Hallen

Så länge O är utan uppdrag får vi passa på så mycket som möjligt att få gjort saker vi inte prioriterat tidigare. Fixa fasaden på lagårn i Åsa har varit ett sånt projekt, men där är det mest akuta gjort och det är jättefint, och då finns det andra saker som hoppar upp på Den Oändliga Listan över saker som behöver åtgärdas. Och på den listan var det hallen i stan som helt plötsligt låg överst!

Hallen, strippad och väntar på verktyg

Så bort med alla kläder och fram med tumstock för att mäta ut alla konstiga vinklar och vrår. Det låter ihåligt när man knackar på de två hörnen längst in till vänster, så förhoppningen är att man kan ta bort en del döyta där och få till bättre hängutrymmen och annat som man gärna vill ha i en hall.

En kravlista är påbörjad för att se till att allt man behöver av en hall finns med. Obehagliga överraskningar som dåligt golv, dåligt gjorda väggar mm är med i beräkningen. Första insatsen blir att se vad som göms i de ihåliga hörnen.