Dagen då våren kom till Åsa

En fantastisk vårdag med tio grader varmt och strålande sol nere i Åsa! En dag då jag tyvärr stod inne större delen av dagen och gjorde ett försök på veganska keftedes (funkade rätt så bra!) med bulgur, men på eftermiddagen pallrade jag mig ut.

Hannes ville följa med, så jag gick inte helt ensam. Ja Snigel var också med förresten, ni vet Björnes kompis. Jag köpte Snigel långt innan jag fick barn för jag tyckte den var så söt med sina hjul (och inte för att jag såg på Björnes Magasin, för DET var jag för gammal för), och han har väl legat och mognat rätt länge sedan inköpet. Men Hannes har gjort Snigel till en kär vän och har honom med och förklarar saker (”Det där är en bil, jag sitter här, Adam sitter där”, ”Det här är en kundvagn, den lägger man maten i”), så självklart skulle han med på promenad.

Och han rullade på rätt bra faktiskt. Så länge det bara var lite grus på asfalten, that is.

Vi gick ner till stranden i det strålande solskenet, försökte vara diskreta med att hitta en cache under en brygga (det gick halvbra när det var en hög ungar i elvaårsåldern som fiskade samtidigt, men dom var ju å andra sidan helt absorberade av sitt fiske och varken såg eller hörde något annat) och tog strandvägen hem.

Via ett litet skjul på stranden som också har en liten skatt i sig som jag redan hittat men inte Hannes.

 

En underbart skön eftermiddag, bara en liten stund men som kändes som en evighet innan vi gick hem och fikade.

Lite star struck kanske…

Varför bara en av oss har fått bubbel? Well, har man inte kommit än får man inget bubbel, det här är väntans-bubblor. Champagne faktiskt, riktigt gott och inte alls så surt som Champagne brukar smaka. Ja jag vet, jag är en riktig champagne-konnässör 😀

Så vi skulle gå ut ikväll som vi gjorde FÖRR sådär innan man fick barn. Fast det är en mager ursäkt att man inte hinner gå på fina restauranger bara för att man har barn; det är ju det barnvakter är till för. Men man kanske prioriterar sina pengar lite annorlunda; ett restaurangbesök = full vinterutstyrsel för båda barnen, en knepig ekvation för många med kids…

Anyway, nu är kidsen utflugna (temporärt, dom kanske ska igenom tonåren iallafall innan dom flyttar permanent?) och vi passar på.

Planen var Byns Bistro, dvs gamla Le Village som var en bra och mysig restaurang som dessutom ligger bara en kort bit ner för våran gata. Men så blev det inte; nostalgin över Stefan Karlsson och hans restauranger blev för stor och vi gick till hans senaste (?) restaurang SK Mat & Människor.

Nostalgin? Jo det var han som lagade vår bröllopslunch på Fond den där gången för länge länge sedan, och han var matkreatör när jag var i kommittén för invigningen av vårt nya kårhus på Chalmers, så då jobbade vi lite tillsammans.

Fond finns inte längre (heter Toso och är något helt annat men är mycket bra efter vad jag hört), men SK Mat & Människor ligger bara något kvarter bort.

Modern inredning, dvs mörkbrunt/grått och dystert som vilket hotell som helst nu för tiden (jo jag e lite bitter) men fint. Köket är öppet och det är kockarna som kommer ut med maten.

Ja vi satt precis vid matlagningen. Nej, inget os.

Och mitt i alltihop så kommer herr Karlsson själv in i restaurangen, pratar med gästerna, garnerar några tallrikar, går runt och verkar ha det allmänt trevligt. Han pratade med och hälsade på alla efter vad jag kunde se, även oss. Och det är ju klart att vi måste påminna honom om i vilket sammanhang vi träffats förut? Givet. Han är tydligen någon slags rådgivare till Chalmers Studentkårs RestaurangAB numera, så han hänger kvar där med en tå ungefär. Men ja, efter lite småprat glider han vidare till andra gäster såklart. Och jag är lite lagom star struck.

Tyvärr fick jag ingen bra bild med honom på, jag fick inte fram min inneboende paparazzi, så det får bli en annan gång.

Maten? Tja, jo….förrätten var gudomlig, Oskars efterrätt likaså (han tyckte min var godare så vi bytte halvvägs 😀 ), varmrätten absolut god, vinet väldigt gott. Så ja, en bra kväll men jag är inte omkullvält av upplevelsen.

Röd kappa med guldknappar

Mönstret är nr 14 från Ottobre nr 1-2010

Det är bra när andra städar sina tygförråd för att dom tröttnat på att sy. Bra både för dom och för mig, eftersom dom blir (nästan) lika glada över att bli av med det dåliga samvetet över osydda tyger och tillhörande svikna ambitioner som jag blir av att få en godislåda full av roliga tyger. I en sådan utrensning har jag fått ett jättefint rött bredspårigt manchestertyg, som skulle bli en kappa till H.

Jag fick modifiera mönstret något, för det fanns bara till storlek 110, men i stort sett är det längden som är förändrad. Guldknappar fram och på ärmarna, och som foder ett annat tyg jag fått med fjärilar på i lite japanskinspirerad stil.

Och så här fint blev det!

Till den observante som ser att bandet på ärmen är åt fel håll kan jag rapportera att det är vänt rätt nu.

Syprojekt 312 är klart.

Konert med musik av Arvo Pärt

Som utövare av klassisk musik i olika former är man rätt van vid att publiken på konserterna inte är så stor. Ja förutom när jag sjöng i Göteborgs Symfoniska Kör då förstås, med full salong och stående ovationer varje gång, men det är något helt annorlunda (men otroligt häftigt!).

Så när kön ringlar sig lång utanför Haga Motettkörs konsert och man får stänga dörrarna 20 min innan konserten börjar för att kyrkan är full, då blir man lite överraskad. Jag vet inte hur många som får plats i kyrkan, men det är några hundra iallafall.

En än så länge tom kyrka medan vi har generalrepetition med damkören Ymna och musiker från Konserthuset och Operan

Jag hade tur och fick mina nära och kära att komma dit tidigt, så dom fick sittplatser – till och med notoriskt sena A kom i tid!! Men det var kanske mest tack vare hennes pappa, som är en stor Arvo Pärt-fan-

Utsikt från podiet strax innan konserten skulle börja, och folk spanade i mittgången för att hitta en ledig plats

Och det var en jättebra konsert! Vi var bra, Ymna var bra, orkestern var fantastisk så klart, och musiken oerhört vacker. Det var publik på alla läktare, folk stod längs väggarna…helt otroligt kul!

Snart åker vi till Cork och tävlar med Haga Motettkör, och en sån här upplevelse precis innan avresa känns peppande!

På väg hem

Så har jag lämnat min ö och mina barn för den här gången.  Barnen grät på bryggan och jag grät inombords för att inte få vara kvar där ute med dom.

Om man tittar mycket noga på bryggan ser man gråtande men vinkande barn. Ja som en god mor var jag uppe på övervåningen och vinkade såklart (mer flax än något annat – höll på att glömma detta viktiga!!

Jag vill verkligen inte åka därifrån. Inte idag och inte imorgon.

Det finns ingen affär längre ute på Nämdö; de som drivit Guns Livs i alla år sålde förra året och ingen kommer driva butik i år. Ladza fastigheter AB har köpt fastigheten och hade tänkt ha matbutik där som vanligt, och om jag förstod det rätt även gå vidare med annan näringsverksamhet, vilket är välkommet. Tyvärr hade dom inte tillstånd att driva den typen av verksamhet från Livsmedelsverket om det här stämmer, så dom får inte öppna butik.

Den här affären är navet i vår del av skärgården – det var ICA Supermarket, ombud för Systembolaget, en liten restaurang och en mack. Och nu ska den inte öppna?! Jag och E är galet sugna på att anta utmaningen, kanske lika bra att vi inte heller har några tillstånd så slipper vi tänka mer på den saken.

På deras hemsida står det att dom ska ha affären öppen 2018 och jag hoppas verkligen att det stämmer, för annars blir det nog tomt med sommargäster på öarna runtom.

Men nu är jag på väg till mitt andra hem i Göteborg.

Men jag ska ta upp med min chef, som håller på och planerar för vad jag ska och alla andra jobba med 2020 (jo det är sant!) att jag vill ha ett uppdrag som kan skötas på distans i 6-8 månader och börja planera för att äntligen få vara där en längre tid än en vecka här och där. Det måste bli av, annars blir jag väldigt olycklig i det långa loppet. Jag vill inte vänta med en sån sak tills jag är pensionär – fan, vem vet om man ens får bli pensionär, jag kanske får en allvarlig sjukdom eller blir överkörd av en bil…

Carpe Diem för bövelen!

Let’s Dance

Jag njuter av livet i skärgården (även om det är väldigt lite skärgårdsliv när typ allt vatten är bottenfruset, men jag är ju de facto på en ö iallafall…). Dagarna går i frisk luft, strålande sol, ganska svalt men ändå skönt. Vi halkar runt på frusna kärr för att fegismorsan inte vågar släppa ut barnen på havsisen trots att vittnesmål menar att den är 2 dm tjock, och vi har det kort sagt allmänt underbart.

Och så kommer kvällen. God mat, vin, barnen går och lägger sig. Och det är dags för Let’s Dance.

Jag som aldrig ser på linjär-TV eller för den delen streamar SVT i efterhand heller (även om Let’s Dance tydligen är TV4) får en crasch course i vad jag missar. Efter en kvart är det redan outhärdligt – godisskålen är tom, vindonken nästan tom (den var nyöppnad för en timme sedan) och jag ser kändis efter kändis som jag aldrig hört talas om passera revy i glittriga kläder och breda leenden.

Men jag ljuger lite. Jag har hört talas om några av dom – Britt Ekland, Gunde Svan, Claes Malmberg (dansar till temamusiken ur Madicken WTF?!) och Therese Alshammar. Och i och med det har vi kanske ringat in rätt väl vilken generation jag tillhör?

Förlossningsbloggare och förmodligen den PERFEKTA mamman. Foto: TV4

Jag tuppar av för första gången när en bloggerska (?) som fått pris som ”Årets Influencer” 2018 (Elle-galan) presenteras.

Hennes genombrott och hittills största merit är tydligen att hon livesände en förlossning där hon själv födde. I filmningen från dansträningen beskriver dom vilken känsla hon ska ha under numret – och givetvis är det ”kvinnans urkraft när hon föder” eller något liknande som hon ska uttrycka genom sin dans. I en cha-cha typ. Alla som gått igenom en vaginalförlossning har väl tänkt cha-cha medans det pågick?

Och jag kräks lite i munnen. Efter dansen kastar hon sig ut i publiken och gullar med sin bebis medan programledaren får vänta. Hon är säkert en fantastiskt driftig och högpresterande person, men hela paketet blir bara för mycket för mig. Hon är så otroligt kåt på den bild som ges av henne själv, och allt i hela programmet spelar med i det här, och det är så himla plastigt och obehagligt. Som en nedkokt essens av det värsta med vår lättsamma tidsålder, där det enda som betyder något är hur vi uppfattas av och säljs in till andra som sen ska köpa produkter för att försöka bli som den personen de dyrkar.

Fy FAN vilken skit! Och det har ca 1,8 miljoner tittare varje år i finalen och folk bara ÄLSKAR det. Det kommer dröja åratal innan jag ser det igen hoppas jag.

Britt Ekland anno 2018 Foto: Hänt

Strax får jag annat att fokusera på när Britt Ekland gör entré. Visst, hon har en fantastisk rörlighet som man ju bara kan drömma om själv när man är 75 år, men hon ser ju helt sjukt opererad och konstgjord ut, vilket tack och lov får mig att glömma allt om YouTube-streamade förlossningar.

Nu ser vi på golf, och hur långsamt och segt det än är så är det en befrielse. Halleluja.

Mitt största problem just nu är att förstå vidden av att ”man står med chip’en i motgräs” och vilka konsekvenser det kan ha när man tävlar i Houston Open

Noto Emoji Oreo 1f3cc 1f3fd 200d 2640.svg