Snabbvisit i Stockholm

Så var det dags för arbetsmarknadsmässa igen, den tredje på ca två månader. Två på Chalmers men i dag får man vidga vyerna och vara på Frescati minsann.

Jag och tre kolleger stod 10-15 på Framtidsmässan, en mässa för jobb i offentlig sektor som inte bara riktar sig till ingenjörer (som tex Chalmers arbetsmarknadsdagar) utan som är väldigt bred. Jag pratade med socionomer (har inte så många jobbmöjligheter för dom i Trafikverket tyvärr), programmerare (oh yes, vi har en IT-avdelning med ca 1000 pers och driver Sveriges största IT-projekt ERTMS), samhällsplanerare (jajemen, vi har ett helt verksamhetsområde för er!) och en och annan ingenjör som hamnat med universitetsstudenterna.

Jättekul att prata med de hoppfulla studenterna, många är ute i lätt panik för att dom inte fixat sommarjobb och dörren för sommarjobb hos oss stängdes 1 april, men en del tänker långsiktigt och söker exjobb.

Lite överraskad är jag över hur många som kommer och frågar ”jaha, vad har ni att erbjuda mig?” eller liknande, det signalerar för mig att man vill få saker serverat och inte ser sig själv i ett större sammanhang, men det kanske inte alls är det som menas.

Rätt mosig är man iallafall efter en sån här dag – jag sov 2 timmar på tåget hem 😀

 

Enkel och söt skjortblus

Det är fantastiskt vad gott det kan göra att träffa en kär vän en kväll. Ingen mindre än min vän som mot sin vilja måste lägga oproportionerligt mycket av sin tid och sitt fokus på sin exman och deras problematiska relation, fick helt plötsligt loss lite tid och valde att spendera den med mig (tjohooo!!).

Sånt ger energi och livsglöd, och dagen efter fick jag fart i min skjortblus som legat och mognat lite i väntan på inspiration. Det som jag dragit på ett tag (kragen…) fick jag bara gjort helt plötsligt och i ett vingslag visste jag precis hur jag skulle göra.

Det är nämligen inte alltid lika enkelt att förstå sig på sybeskrivningarna, så det är bra om man kan tänka lite själv och pussla med sina erfarenheter.

Och efter några timmars pyssel var syprojekt nr 324 klart. Mönstret är nr 12 från Ottobre 5-2013 och blev riktigt bra. Skönt material, någon bomull-viskosblandning skulle jag tro (jag har ärvt tyget så jag vet inte riktigt).

Sitter som en dröm!

 

Undrar du hur välgörenhet kan se ut?

Det kan till exempel se ut så här:

”Men det är ju bara en påse jord” tänker du?

Mmhmmm det kan se ut som det, men det är intet mindre än en påse innehållandes fyra liter jord inköpt till det facila priset av sjuttio kronor. That’s right, 70 bagis för en liten fjuttig påse med fyra liter i. Det ger ett literpris på 18 kronor litern.

Och vem i hela världen köper jord till det priset? Jo, jag. Men bara en gång, och det var idag, aldrig mer. Tanken var att handla hos min lokala blomsteraffär tvärs över gatan för att stödja henne istället för att gå till dom stora kedjorna, och det är klart att det kostar lite mer, men inte så här galet mycket mer.

För den som inte vet vad jord kostar, så får man 200 l för ca 125 kr på ställen som Plantagen och Blomsterlandet. Det är ett literpris på ca 63 öre, viss skillnad mot jättarna.

Visst har hon tvärs över gatan högre omkostnader per blomma för sin lilla butik än vad en Plantagen-butik har, men ett 30 ggr högre pris?! Njä, det är det inte värt.

Så det här gick på välgörenhetskontot i min ekonomiräkning. Hoppas verkligen att fröna vi ska sätta gror bra så det var någon nytta med det…

 

Dagens ungdom

Visst är det förtvivlat med dagens ungdom? Det har det väl alltid varit, men nu är det väl värre än någonsin (vilket det också alltid är), du vet, med sociala media och sånt där? Facebook, Instagram, WhatsApp, YouTube och gud vet allt vad det heter?

Och det enda de gör där är att skriva konstiga förkortningar, lägga ut pinsamma bilder på varandra och mobbas!

Eller?

A är elva år. I hans klass använder dom WhatsApp, där dom har en grupp för hela klassen. Eller ja, dom har flera grupper och jag fattar nog inte riktigt skillnaden på grupperna men alla som vill vara med får det (om dom går i klassen). Det är många bilder på gulliga katter i olika sammanhang och andra (i mitt tycke) poänglösa posts, men emellanåt händer det något annat.

Som häromdagen, när en person, L, i klassen la ut i gruppen att hen inte mådde bra, inte tyckte sig vara värd något och funderade på om det var värt att fortsätta leva. Den efterföljande kommentarstråden var full av positiva kommentarer, och inte av typen ”å äsch nej du är finast vännen” och annat småytligt, utan värmande på riktigt. Som att dom tyckte L var en klok och bra människa, en vän att lita på och alla möjliga på riktigt fina kommentarer om hur dom värdesatte sin klasskamrat. Inte en enda tog ”chansen” att racka ner på en som mår dåligt eller göra putslustiga kommentarer på temat, utan alla var inne och kommenterade och gjorde sitt bästa för att rycka upp L.

Några uttryckte en självinsikt som överraskade mig när dom sa att dom själva inte hade så lätt att läsa av känslor så det var lite krångligt och att dom var glada över att L hade sagt till nu för då kunde dom ju försöka hjälpa till.

L återkom längre ner i tråden och tackade för stödet och sa att det är jobbigt och inte alltid så logiskt när man har återkommande depressioner.

Några saker slår mig:

  1. För att den här personen ens ska våga uttrycka sin deppighet inför (nästan) hela klassen måste det finnas en väldigt tolerant miljö, annars hade L aldrig gjort det
  2. Ingen gjorde narr av L, alla tog det på allvar, ett allvar som jag inte riktigt sett hos våra elvaåringar än så länge
  3. Det här är sociala medier när dom är som bäst; någon slänger ut ett rop på hjälp och tjugo livbojar och händer sträcks ut inom loppet av några timmar

Det finns verkligen hopp!

Saknaden av en vän

Jag har en vän som är mig så kär så kär. Men hon har fått annat på hjärnan och har inte tid för mig längre.

En smått instabil, maktgalen och oförutsägbar exman är det närmare bestämt som tar upp hennes tid, så hon inte har möjlighet att träffa mig längre. Eller så många andra heller för den delen – det blir lätt så när man måste dela sin tid mellan jobbet på dagtid och exmannens nycker (framför allt sms och chattmeddelanden) kvällstid och samtidigt hålla en trygg och entusiastisk fasad inför barnen.

Inte svårt att tänka sig att det inte blir så mycket energi över till annat då.

I helgen hade jag chansen att träffa henne, för hon var barnfri för första gången på länge. Men jag ville inte, och jag kan inte förklara varför.

Nu har helgen varit, chansen att träffa henne på ett tag är förbi. Och det känns mest tomt och sorgligt att det inte blev av, även om jag inte ångrar att jag inte hängde med henne och en kompis till henne in till stan för att gå i affärer (guuuuud så tråkigt). Inte lätt det där med vänskap.

Men jag är inte på topp just nu heller, och orkar inte hur mycket som helst så då orkar man väl inte dra i saker gissar jag.

 

Nya glädjeämnen

När man har skapat får man förstöra, annars rubbas den kosmiska balansen. Jomen.

Demoleringen av väggen började redan på söndagen. Mycket tillfredsställande att ta bort den bit för bit, även om det var lite meckigt emellanåt. Tur man har en man som är stark som en häst och envis som en åsna så ökar chanserna att få resultat.

Utan att göra historien alltför långrandig så kan man säga att när barnen tröttnat på att banka gips blev det ett mer systematiskt destruerande, och några timmar senare hade vi konturerna av ett nytt kök – eller iallafall en ny matplats.

Looky looky – no wall!

Mycket jobb kvar innan det är färdigt, men vi kunde iallafall äta middag på den nya matplatsen innan vi åkte tillbaka hem till stan.

Inomhuskonst

Alla har väl drömt om att få måla på väggarna inomhus? Ja inte med tråkig målarfärg och samma färg på hela väggen, men måla vad man vill, stort och grällt och hur som helst?

Ibland blir drömmar verklighet. Som tex när vi äntligen börjar göra slag i saken och röjer bort alla möbler framför den väggen vi på lite sikt vill slå ut så vi får ett stort fint kök.

Garderoben och de två hyllorna som stod där förut är nu inknölade i ett annat hörn i huset, och även frysen har fått ett nytt hem.

Och sen är det bara att rota fram alla gamla hobbyfärger (som var helt intorkade visade det sig), ritpennor och framför allt: Tuberna med akrylfärg som inte sett dagens ljus sedan H’s 7-årskalas… Och engagemanget var på hög nivå redan från början.

Om någon undrar varför barnen har mössa och jacka inomhus, så är det vid den här tidpunkten kanske 12 grader varmt inne. Kalla nätter och inte så mycket värme på i kåken, då blir det så.

Två timmar senare hade vi en fullklottrad vägg med både palmer, skattkistor, träd och en kärleksförklaring. Och nej, M står inte för Mamma längre *snyft*

Några timmar senare var vi färdigmålade och lyckliga och kunde betrakta vårt verk.