Jag har tänkt efter vad som är problemet egentligen. Och jag har kommit fram till att det är en direkt throw-back till vintersemestrarna när jag var 10-15 år. Lite långsint att skickas tillbaka till den tiden kan man tycka, men det känns precis likadant som det gjorde då. Det där att man ska ut i backen och ha så JÄVLA roligt hela tiden. Det är liksom inte okej att tycka att snö är blä, man är ingen riktig människa då, snö är KUL, åka skidor är KUL och så är det med det. Alla ÄLSKAR att åka skidor.
Det hade väl varit bra om det inte var så ”etta-nolla”. Dvs 99% av tiden lever man i en värld (Göteborg) där det inte finns snö över huvud taget, plus att jag kommer från en värld (Stockholm) där jag knappt sett snö heller under uppväxten. Dvs ingen naturlig relation till snö, men varje vinter skulle man åka på familjetur en vecka till fjällen för att ha JÄTTEKUL och åka massor av slalom. Mina tydligaste minnen från alla dom där resorna är temperaturer på -17 grader och vuxna som fnyser när man tycker att det är kallt om tårna, en ständig upplevelse av att man är sist fram hela tiden, trött, men när jag kommer fram har alla andra vilat och åker vidare (dvs jag som är sist får inte vila -> ännu tröttare när vi ses nästa gång) och bara en massa j*vla otillräcklighet.
Nu är jag vuxen och kan göra som jag vill, och blotta tanken på att ge mig ut i backen får tillbaka den där prestationsångesten som ingenting. Get over it, kan man ju säga, och man kan ha rätt. Jag är vuxen nu och bestämmer själv.
Så det blev en dag i stugan.
Det var bara så skönt att vinka farväl till skidentusiasterna, hälla upp en kopp kaffe till och sjunka ner i korsordet, sen ett sudoku, sen ett korsord till, kanske det blev en kaffekopp till vem vet. Så småningom blev det lunch, svärmor gick och tog en eftermiddagslur, och jag – hör och häpna: GICK UT PÅ EN SKIDTUR! Jajemen, yours truly tog sina längdskidor och gick ner och åkte en bit längs det som brukar vara väg på sommaren.
För det är ju rätt härligt med snö ändå – speciellt när temperaturen och snömängden är så perfekta som dom är nu. Ingen risk att man fryser ihjäl precis, inte heller någon risk att göra illa sig för snön är puderlätt = bra och har ingen skare = is under sig. Perfekt, med andra ord. Men dagen blev ändå en dag hemma i stugan för mig.
Någon annan hade gått före ett tag, men en bit efter fick jag spåra själv. Det var inte tungt (snön är som pulver) men för mig som är fullständigt kass på att åka längd blev det ändå lite halkigt och glidigt så jag gav upp efter en stund. Astmaspray hade jag också glömt ta i förväg, fruktansvärt klantigt.
MEN, jag var ute en stund iallafall, och det var skönt. Fast det känns så begränsat; antingen tar man sig fram genom att köra längd, eller så går man längs E12’an (inte ett alternativ om du frågar mig), eller så åker man slalom inne i Hemavan. Det är liksom de alternativ som är. Och för en som ser slalom som ett umgängestvång är det inte alltid enkelt att hitta roliga nöjen så här ute i förskingringen i snöns värld.
Vem har sagt att det ska vara enkelt?
