Upp i gryningen och ut till Heathrow för vidare transport till Cork.
Jag sov sjukt dåligt i natt och tillslut gick jag upp bara för att det inte var någon idé att ligga kvar för jag kunde ändå inte sova.
Frukost på Heathrow, flyg, framme i Cork halv elva. Fem kilometer in till stan, bra med små ställen.
Rummet var inte tillgängligt förstås, men inte hängde jag läpp för det – nej jag hade ju ändå tänkt ge mig ut på stan och kolla runt lite. Söderut hade jag tänkt bege mig först.
Deprimerande tur på flera sätt; många DNF’er trots bra hintar, och väldigt tydligt att Irland inte är ett ekonomiskt välmående land.
Husen är dåligt underhållna, färgen och putsen flagar och det ser rent allmänt väldigt väldigt slitet ut.
Men fint på håll
Fint att gå runt på stan och cacha lite innan de andra kom vid 15-tiden, som vanligt ett fantastiskt bra sätt att bekanta sig med nya miljöer.
Till exempel stötte jag på ett torn mitt inne i stan, som jag aldrig hade sett annars.
Det var en gammal kyrka som hette Red Abbey och är från 1200-talet, och det som är kvar är klocktornet.
Hur häftigt som helst ju! Där stod det mitt på ett litet obetydligt torg mitt inne bland husen. Enligt texten har det varit sockerraffinaderi i kyrkan under årens gång också och så lite brand, och så var det bara en tumme.
Ganska bra prioritering va? Byta 10 grader och dimma mot 23 grader och sol?
Jag är ju egentligen på väg till Cork och körfestivalen där, men kunde inte motstå frestelsen att göra en stopover i London. Främst av två skäl; 1) det var väldigt länge sedan jag var här (2006 eller 2007), och 2) jag har inte cachat i Storbritannien.
Eller hade, för nu har jag det.
Jag kom idag vid ettiden och åker imorgon halv tio, så vad har jag hunnit med? Jag har inte varit på Oxford Street (vad ska jag dit och göra?), jag har inte gått på musikal (tänker jag INTE betala pengar för), det blev inget afternoon tea (lite synd för det är ganska trevligt) och ingen öl har jag druckit. MEN jag har gått runt i stadsdelen Westminster, och konstaterat att London egentligen bara är en förvuxen småstad. Låga fina townhouses, många små parker men med en fruktansvärd trafik. Jag skulle nog aldrig trivas här riktigt tror jag; för mycket trafik. Och så vågar jag inte tänka på vad ett townhouse i Westminster kostar…
Och så har jag ätit och fikat.
Först vid det fashionabla Riverside där det blev en mango daiquiri och lite sötpotatispommesfrites i eftermiddagsgasset, och när det blev för varmt där (!) drog jag mig till ett café vid hotellet och en islatte, och nu sent på kvällen är det dags för middag; pad thai-sallad med en mangojuice.
Vy från Riverside
Och snart dags för hemgång till mitt riktigt schyssta hotell på lilla lugna gatan för lite sömn innan resan mot Cork går vidare imorgon.
Så har jag lämnat min ö och mina barn för den här gången. Barnen grät på bryggan och jag grät inombords för att inte få vara kvar där ute med dom.
Om man tittar mycket noga på bryggan ser man gråtande men vinkande barn. Ja som en god mor var jag uppe på övervåningen och vinkade såklart (mer flax än något annat – höll på att glömma detta viktiga!!
Jag vill verkligen inte åka därifrån. Inte idag och inte imorgon.
Det finns ingen affär längre ute på Nämdö; de som drivit Guns Livs i alla år sålde förra året och ingen kommer driva butik i år. Ladza fastigheter AB har köpt fastigheten och hade tänkt ha matbutik där som vanligt, och om jag förstod det rätt även gå vidare med annan näringsverksamhet, vilket är välkommet. Tyvärr hade dom inte tillstånd att driva den typen av verksamhet från Livsmedelsverket om det här stämmer, så dom får inte öppna butik.
Den här affären är navet i vår del av skärgården – det var ICA Supermarket, ombud för Systembolaget, en liten restaurang och en mack. Och nu ska den inte öppna?! Jag och E är galet sugna på att anta utmaningen, kanske lika bra att vi inte heller har några tillstånd så slipper vi tänka mer på den saken.
På deras hemsida står det att dom ska ha affären öppen 2018 och jag hoppas verkligen att det stämmer, för annars blir det nog tomt med sommargäster på öarna runtom.
Men nu är jag på väg till mitt andra hem i Göteborg.
Men jag ska ta upp med min chef, som håller på och planerar för vad jag ska och alla andra jobba med 2020 (jo det är sant!) att jag vill ha ett uppdrag som kan skötas på distans i 6-8 månader och börja planera för att äntligen få vara där en längre tid än en vecka här och där. Det måste bli av, annars blir jag väldigt olycklig i det långa loppet. Jag vill inte vänta med en sån sak tills jag är pensionär – fan, vem vet om man ens får bli pensionär, jag kanske får en allvarlig sjukdom eller blir överkörd av en bil…
Kom till Stockholm sent igår kväll och idag upp tidigt för att hinna med båten ut till mitt kära Orrön. I min värld heter det fortfarande Orrö, men jag inser att jag inte kan vara så bakåtsträvande, så OrröN it is.
Men dagen började med den här utsikten från sängen (=bäddsoffan i vardagsrummet) när jag vaknade av mig själv klockan 6 på morgonen:
Grace glider ljudlöst in i Stockholm i gryningsljuset…sämre kan man ha det.
Några timmar senare glider vi själva in – inte fullt så ljudlöst, men ändå – vid bryggan på Orrön. Vi var inte ensamma; de andra stammisarna som liksom min pappa och hans fru mer eller mindre bor här ute på ön var också på väg ut, och imorgon kommer det väl ännu fler för påskfirandet skulle jag tro.
Det har varit en fantastisk dag idag med strålande sol från klarblå himmel hela dagen. Termometern uppe vid huset visade i solhörnet att det var 40 grader varmt, och det stämmer nog just där och på den sidan av kroppen som vetter mot solen. Vi satt ute och fikade och det var helt underbart.
Pappa glassar i solen och Elsi hjälper våren lite på traven.
Vi var nere vid sjön också och på vägen dit plockade vi björkris som vi ska pynta med fjädrar imorgon. Isen i vår vik är tydligen två decimeter tjock, men längst in var det mycket luft i den så det krasade friskt när man gick där. Jag skulle gärna gå ut till stenen, men jag vill gärna ha någon annan vuxen med också ifall det händer något, och inte bara två barn att förlita sig på.
Vindstilla, vintrigt, sol, barn som leker otroligt bra tillsammans och har den där barnsliga upptäckarglädjen, korv med bröd till lunch (och en lite hutt till minsann!), kaffe på altanen…. vad mer kan man begära?
Jag smider långtgående planer på att tillbringa en längre tid (ett halvår ungefär, längre tror jag inte jag står ut) här ute, och de planerna får näring av att vara här när det är så här fantastiska dagar. Vi får väl se vad det blir av det.
Det var dagen för att dra västerut på ön. Vi gjorde våra mackor, tog med mammas hembakade bullar, kokade vatten till kaffe, tog vattenflaskor…you name it. Mat är viktiga saker, en mätt spexare är en glad spexare, som det heter. Gäller även folk på GC-tur.
Målet var Paphos, men inte förrän till sena kvällen. Nä, idag var vägen det egentliga målet. Att få stanna i varje krok där det finns en lite plastlåda gömd, som väntar på att bli hittad.
I korthet såg dagen ut så här:
Dvs miljoner små plastburkar, gömda på mer eller mindre finurliga sätt. Men det är inte det man kommer ihåg av dagen – att man hittade många, nä det jag kommer minnas av den här dagen är alla vackra platser jag sett och finurliga installationer jag klurat på.
Första stoppet var Tochni, som ligger ungefär halvvägs mellan Larnaca och Limassol. Där finns en slinga som heter Tochni trail, och som tar en runt i det böljande, gröna och blommande landskapet. Olivträd, citrusträd, lite vildvuxet, gamla hus, några ruiner, gamla kyrkor…ni fattar?
Den röda linjen är de två dagarna Paphosturen tog. Grönt är upp till Karpasias.
Så vackert att jag tänkte ”här vill jag bo om jag ska bo på Cypern”. Det har jag tänkt om andra platser också, men jag menar det varje gång, och så även här (man är väl flexibel) 🙂
Här är några bilder från dagens tur.
Tochni trail – Ruinerna av en gammal tempelriddarborgMedieval MonasteryTochni trailStranden nedanför KourionUtsikten från One lump or two, Madam?Kvällssolen vid The Aphrodite Trail – Avdimou Jetty
Det här är ett Cypern som jag tror de flesta inte ser, och det är synd. Så åk dit och upptäck, folkens!
Bara för att man är hemma (=inte på längre planerad resa) betyder det inte nödvändigtvis att man stannar i lägenheten bara för det.
Nä Totis skulle jobba, och då tog vi andra bilen och stack iväg lite i ”närområdet” – en cirkel som tenderar att vara relativt elastisk vartefter man ”bara ska dit också, och sen dit”. Det blev visst 17 mil tillslut, om man får tro Google Maps.
Den här turen var en ren GC-tur, inte tänkt något särskilt på att vara speciellt mysig, fin, eller full av upplevelser. Det var tänkt att rasa av sig lite cache-rastlöshet. Så vi började uppe vid Achna Reservoir, där vi varit förut men där det kommit fler nu.
Helt meningslöst; tre urtråkiga platser och två av dom dessutom ormfarliga – antingen låg den i en liten grotta/urgröpning i berget eller under en hög med stenar. Och här i landet kan ormar vara farliga, till skillnad från i Skandinavien. Det övergår mitt förstånd hur många som lägger cacher på helt idiotiska ställen här nere (=stenhögar av olika slag), istället för att placera dom i träd eller annat. Men jaja, man får bara se till att ha med sig en ordentlig pinne att peta med innan man sticker in handen.
En låg spridd över hela marken, den sopade vi ihop och la på rätt ställe, men sen var det in med handen i ormgrottor på meningslösa ställen. Visst, det ser fint ut, men vattnet är bara en damm så lite oklart varför man vill att folk ska komma hit. Vad vill man visa?Där uppe på toppen bor dom glada Stavrovuonierna
Vidare till klostret Stavrovouni som ligger högt upp på ett berg (Vouni = berg om jag inte minns fel), för DÄR bor det trevliga gossar. Bara gossar. Och dom är säkert trevliga, men dom har en kvinnosyn som jag inte helt sympatiserar med och som kvinna får man naturligtvis inte beträda den heliga mark som klostret står på.
Dvs män kan komma dit som turister men inte kvinnor.
Nu orkar jag inte hetsa upp mig något särskilt över det, för jag har inget större behov av att hälsa på i ett kloster om man så säger, och jag ville dit i helt andra ärenden. Ärenden som i stort tyvärr förblev ogjorda för att stigar var avstängda och somliga inte ville bli hittade.
Klart grabbarna ska ha en helikopterplatta? Fattiga munkar behöver åka helikopter ibland för att få ha det lite kul, inte sant?! Underbar utsikt iallafall; om det hade varit klart väder hade vi sett Larnaca i den riktningen ungefär.
Och vi såg några som jobbade också! Var tvungen att ta ett kort. Lantmätare.
Cypriotiska lantmätare in action. Ser ut som svenska lantmätare ungefär…Finaste och mest välgjorda gömman hittills. Säger väl lite om kvaliteten så här långt, men det tar sig säkert.
Allra sist bjuder jag på en kotte, som var en väldigt fin och välgjord gömma. Inte särskilt svår att få syn på, men någon har lagt ner tid och energi på att få den riktigt snygg. Dessutom kämpade sig min mamma upp för en jäkligt jobbig och rullgrusig backe för att komma dit (och det var det värt) så BRA JOBBAT!
Så var det äntligen dags att ge sig ut på tur på den här underbara ön! Planerna för dagen var en heldagstur på Karpasias, den långa remsan längst österut på Cypern, i den ockuperade delen.
Här har jag varit förut, men det börjar bli dryga 10 år sedan minst så det var på tiden igen.
Tidig morgon dubbel dag-resonemanget gjorde att vi faktiskt var längst ut på spetsen (iallafall så långt man kommer utan båt) redan vid halv elva. Eller om det var halv tolv, det var lite oklart sedan samtliga mobiler visade en tid och digitalklockan i bilen en annan när dom borde visa samma. Resonemanget blev att det måste varit halv elva för det kan inte ta fyra timmar att köra hemifrån och ut till spetsen, och därmed var det slut på diskussionen (som resulterade i beslutet att klockan i bilen gäller).
Väl framme vid det lilla pittoreska huset (=vita klossen där den turkiska utkiken satt och kollade efter mystisk aktivitet – men han hade takterrass!) gick vi vidare ner för backen, vilket givetvis tilldrog sig nämnda vakts intresse.
Yttersta östliga spetsen på Cypern med tillhörande öar längst ut
Elegant avledningsmanöver från den Cypriotiska delen av vår delegation möjliggjorde den yngsta delen av delegationen att rufsa runt i bergsskravlet bakom en kant för att se om det fanns några kul plastlådor att hitta. Det gjorde det. Extra triumf till mig eftersom de andra försökt hitta den här förut men inte lyckats 😀
Man kan (=får) inte åka så långt ut och inte stanna till vid klostret Apostolos Andreas på vägen tillbaka, så det gjorde vi. Blandade känslor för min del; sist jag var där hoovrade stora röda getingar med långa hängande ben över oss och var allmänt jätteäckliga, men som tur var hade dom dragit vidare (pun intentionally avoided).
Kommersen i full gång utanför Apostolos Andreas. Mamma spanar in torkade aprikoser.
In i kyrkan, ut ur kyrkan, in i kommersen utanför, ut relativt helskinnade (tre tvålar och en massa aprikoser rikare), förbi de keliga åsnorna som vet att turister betyder morötter och där min mor försökte tala förnuft med några åsnor som tyckte att de torkade aprikoserna såg extra aptitliga ut, och puh, iväg vidare….
”Nej ni får inte äta av aprikoserna, dom är mina!”
Och då var det lunch. Stannade vid en jättefin plats som besökarna använder som kombinerad soptipp och picknickplats, gud så praktiskt och så trevligt dessutom! Önskar att någon kunde röja där emellanåt så hade det varit en fantastiskt fin plats.
Picnicplats. Man ser inte skräpet, så visst ser det idylliskt ut?!
Planen för dagen var att köra sträck upp till spetsen, besöka Apostolos Andreas och sen cacha på vägen tillbaka. Och så blev det. Ett antal stopp längs vägen blev det, några lite ”jaha, varför då” och andra med mer ”wow”-känsla. Till wow-platserna räknar jag en gammal ruin, förmodligen en utkiksplats från ett krig någon gång (1974?) som bombats och nu hade armeringsjärnen spretande åt alla håll från en plats med en vidunderlig utsikt, och den längst ut för dess utsikt och det definitiva i att jag inte kunde gå längre ut för då skulle jag trillat i vattnet.
Utsikt från GC794PQ The ruins. Mamma och Totis som små myror där nere.
Men härligt att vara på norra sidan igen, det är så sprakande grönt, kuperat och allmänt fantastiskt vackert. Mer eller mindre vilda åsnor och getter som går omkring, fåglar av olika slag (mer intressanta än kråka, duva och skata), och det helt orörda Big Sands. En enorm sandstrand som pga ockupationen aldrig blivit exploaterad, och därmed är en enda lång sträcka orörda sanddyner som sträcker ut i vad som ser ut som en evighet…
Big Sands
Ett stenbrott dök vi på också längs vår väg, lite oväntat men kul. Och det är ju det som är det fantastiska med den här hobbyn; alla ställen som man oväntat stöter på när man antingen är på väg just till det stället, eller som man stannar till vid längs vägen. I love it!
Vi kom hem när det blivit mörkt, en lång och väldigt fin dag!
