Barn vill som bekant bada hela tiden – även när det är 8 m/s (14 i byarna, och det här är ju en by så vi säger 14 m/s) och sval vind. För att det ena barnet lärt sig kroppssurfa av sin pappa och nu har lärt ut det till det andra barnet. Jag sitter i gräset gömd bakom nyponsnåren för att få lite lä men fortfarande så jag ser barnen i händelse att de inte skulle synas längre.
En brännmanet som hade lust att bada på samma ställe som kidsen fick upp dom rätt fort, men efter en kort stund i solvärmen och läet är det dags att kroppssurfa igen, brännmaneter eller ej.
Som så många andra vill jag gärna åka tåg när jag ska någonstans, vare sig det är kortdistans till jobbet med tåg eller spårvagn eller om det är långa resor genom Sverige. Det är skönt att åka tåg – man kan gå och ta sig en kopp kaffe, sitta och skriva eller jobba medan någon annan transporterar en.
Tåget går till bra anslutningar också för det mesta; Arlanda, Landvetter (HAHAHA jag bara skojar, nänä dit får man ta buss länge än), Lycksele, Åsa, Halmstad mm, och det är lätt att byta och ta sig vidare med andra medel.
Det som saknas är pålitligheten. Jag vet från jobbet att siffrorna säger att tågen har väldigt väldigt hög punktlighet, men det är tyvärr inte det man upplever när man väljer att åka tåg. Bara på den här lilla turen från Göteborg till södra Norrland har tågproblemen stått i kö (tänk, till och med problemen står i kö…), och jag undvek att boka tåg Gbg-Söderhamn och har istället valt att åka flyg en stor del av vägen. Och ingen har väl missat hur dåligt det är för miljön att flyga?
Att komma från Landvetter till Arlanda gick som en klocka. På Arlanda får vi veta att det blivit tågbyte så det är ett kortare tåg som ska gå och att alla platsbokningar därmed är ogiltiga och att det kommer bli platsbrist. Och jajemen det blev det, men vi fick varsin plats iallafall i samma kupé.
Spårarbete söder om Gävle gav 15 minuters försening in i Gävle (där vi skulle byta), och därmed försvann den lilla rast vi tänkt oss för att få köpt något litet att äta. Inte för att vi var så hungriga nödvändigtvis, men för att man inte vågar sätta sig på nästa tåg utan mat med sig, eftersom att man inte vågar lite på att resan blir så kort som den egentligen ska.
Yayyy, parent of the year!
Men vi hann springa in på Pressbyrån och rafsa åt oss en kexchoklad och en yoghurt (visade sig att det var vaniljyoghurt med chokladbitar i, plötsligt jackade jag upp några hack på parent-of-the-year-skalan), och in i tåget.
Det är bara en halvtimme mellan Gävle och Söderhamn där min lilla mamma skulle plocka upp oss, men om man står still i Hamrånger i en timme tar det längre. Ungefär en timme längre. Och anledningen till att man står still i Hamrånger är att oljan i kompressorn i tåget är överhettad för att något inte funkar trots att tåget var på verkstad i morse för att laga just det felet (meddelades det av den förbittrade tågföraren), och vi väntar på att oljan ska svalna.
Den svalnar tillräckligt för att vi ska glida vidare ur Hamrångeskogen och in mot Söderhamn. Men vi hoppar av i Ljusne och blir hämtade där istället.
Dom stackarna som skulle vidare efter Söderhamn fick byta tåg och hänga med till Hudiksvall. Dom som var envisa nog att vilja åka ännu längre (tåget gick till Sundsvall) fick åka buss från Hudik. Så det löste sig, men blev nog en seg resa för en del.
Och nu när vi är på väg ner igen till Arlanda blir det spänningsfall i kontaktledningen. Inte mycket försening av det som tur är, vi kommer vara i tid i Uppsala.
Men vad är min poäng med att ramsa upp det här? Borde inte jag som trafikverkare bara hålla klaffen – det är ju ändå mitt fel att det tappas spänning i kontaktledning? Fast det är ju inte så enkelt. Det är många aktörer i systemet som alla vill göra sitt bästa för att järnvägen ska gå så friktionsfritt som möjligt, och det är svårt att koordinera allt som händer, det tror jag de flesta förstår. De flesta vet nog också att järnvägen har ett visst behov av upprustning på sina håll, och nu har vi äntligen fått en massa pengar för att göra det, men det TAR TID. Det går inte att bara stänga ner hela Västra Stambanan i ett halvår och sen lämna över den i tiptopp skick. Tågen måste gå, folk måste kunna resa, gods måste kunna transporteras. Därför får man ta det bit för bit. Och att fixa till infarten till Stockholm söderifrån (projekt Getingmidjan) eller bygga Västlänken får enorma konsekvenser, alla förstår det.
Det jag som resenär hade önskat är att tågoperatörerna hade justerat sina tidtabeller i förhållande till de spårarbeten som pågår. Det är känt i över ett år i förväg vilka arbeten som ska göras, hur länge och när, och om jag vet när jag bokar att resan som normalt tar en timme kommer att ta två, då kan jag ta höjd för det och boka anslutningar som funkar, tex ta ett senare flyg och inte vara orolig för att missa det.
Generellt är informationen vid förseningar så otroligt dålig. Dom är snabba med att få ut informatörer i gula västar, men när man frågar dom något har dom ingen information utöver den man själv kan ta fram via SJ, MTR, Trafikverket och andra vanliga hemsidor, så jag tycker mest synd om dom.
Alla vi aktörer i transportsystemet behöver steppa upp lite när det gäller att kommunicera vad man vet och tror sig veta, så kanske inte så många tar flyget tex mellan Stockholm och Göteborg utan tåget.
Dagen började med lite städning i området. Städning i den meningen att vi hade några cacher i närheten som vi inte hittat än och som lyser irriterande gröna på kartan. Men även om man tar lite i närområdet på väg till något annat så betyder inte det att det är brist på upplevelser.
Bland annat gjorde vi nedslag på Variant, ett köpcenter norr om Bergvik som definitivt sett sin storhetstid passera. Från att ha varit ett köpcenter med lite butiker är det nu bara en Konsumbutik och tomma lokaler ungefär, och en auktion varje vecka som väl drar en del folk. Och två cacher då, som väl gör att några fler kör in på parkeringen.
Den ena cachen är rätt trist och den har vi hittat för länge sen, men den andra har varit för blöt eller igenväxt för att ta förut. Den här sommaren är som bekant inget för blött, och eftersom inget ont inte har något gott med sig så fick det vara dags.
Och det är en ganska sorlig miljö. Hela Variant-området känns som något som varit aktivt och fullt av liv men där tiden rusat ifrån dom och allt har förfallit. Så mitt i ingenstans i buskarna ligger en unken gammal damm, och bakom den ett trädäck där cachen är. Lagom creepy och väldigt skönt att vara där i dagsljus. Men fortfarande väldigt deprimerande.
En nästan igenväxt damm som knappt syns, och på andra sidan trädäcket som är som en miniatyrdansbana eller nåt. Det är ett utrymme i mitten av ”dansbanan” där det kanske varit en vacker plantering en gång i tiden. Way, way back.
Efter en sån upplevelse måste man gaska upp sig lite. Till exempel genom att se på en vacker stenbro!
Oerhört vacker stenbro, alldeles stilla med porlande vatten och bräkande får på sluttningen mittemot.
Jag ska inte avslöja något om var den lilla juvelen finns, för det är en glädje när man upptäcker det, och väldigt väldigt kul att ta sig fram till den lilla gömman. Och vackert.
Den lilla hejarklacken stod troget och gav sitt stöd hela tiden 🙂
Vi var också och såg det fina kraftverket vid Höljebro och gick över träbron och såg ut över en för tillfället torrlagd del av Ljusnan. En av alla fina platser som man får se när man har en märklig hobby som får en att åka till platser man inte visste fanns.
Det var en fin dag i skogen, en som slutade med en lång och onödig tur ut i en snårig vildmark bara för att titta på en visserligen väldigt gammal knotig lind med en stamdiameter på säkert två meter. Helt otroligt faktiskt och egentligen väldigt vackert och magnifikt, men det var en eländig väg dit och runtomkring var det fullt av sly så det var svårt att förstå när man egentligen var framme. Rätt meningslöst faktiskt. Men men, det blev vår avslutning på dagen.
Så är jag äntligen i Hälsingeskogen igen hos mamma och Totis. Med mig har jag det ena barnet, för det andra är i Oslo och mannen jobbar.
Och det lilla GC-teamet är samlat igen 🙂 ❤
Självklart ligger vi inte på latsidan, utan helt respektlöst med tanke på värmen kastar vi oss ut i skogarna för att lösa kluriga gåtor och besöka platser vi knappt visste fanns och bada i sjöar vi aldrig hört talas om. Livet.
Som Skidtjärns badplats till exempel, norr om Rengsjö. Ljuvligt vackert och hyfsat välskött med en brygga, sittplatser, till och med omklädningsrum (fascinerande hur många badplatser här uppe som har omklädningsrum – är hälsingarna pryda månne?) och en sliten men dock, beachvolleybollplan. Sandstrand of course, det är ju Hälsingland.
Skidtjärns badplats
Eller en fika hos Majas i Rengsjö och en titt in i deras gigantiska heminredningsbutik som jag inte riktigt fattar hur dom får ihop det med rent ekonomiskt – rum efter rum fyllda med porslin i alla färger och former, senaste heminredningsmodet (i den mån jag nu är rätt person att bedöma det…) och en hel del krimskrams förstås också. Men den kapitalbindningen som det där stället har i varje ögonblick måste vara enorm; jag fattar inte vad dom har för avtal med sina leverantörer riktigt, för dom kan väl inte sälja allt det där innan säsongen är slut?
Och nej jag har ingen bild på det; jag var allt för tagen av alla intryck för att komma ihåg att hala upp mobilen och dokumentera. Men det ser väldigt gulligt ut iallafall.
Majas Café och PresenterBojäntans ostbod. Och ost, obviously.
Och så råkar man köra fel och hamnar på en annan väg där ute i vildmarken, och vips har man snubblat på Bojäntans lilla ostbod. Utbudet just den här dagen var lite magert, men har man kommit så långväga så måste man ju köpa (JO det måste man!), så en liten hårdost av getmjölk som var lagrad i 8 månader blev det allt.
Mamman (den andra mamman alltså, inte jag) ruskar på huvudet åt köpet, men sånt måste man göra ibland.
Det gick att lägga pengar i mjölkkannan på bordet, men också Swisha såklart (tänk vad Swish har gjort för de små lokala handelsidkarna runtom i landet!!). Om det hade funnits mobiltäckning i området hade det varit en jättebra grej…Men jag kom in i mobilland tillslut och fick göra rätt för mig så småningom innan den lokala stöldroteln kom och haffade mig.
Ett enormt sandtag snubblade vi över också – och allt det här är bara i Rengsjötrakten, mind you!
Svinstort! Men nu när jag ser på bilden ser jag mest toppen som sticker upp bakom sandtaget – vad är det för ett berg?Busshållplatsen i Vik kommer jag aldrig glömma, och aldrig tänka på utan viss irritation och bitterhet blandat med glädjens triumf i en konstig soppa. Kanske bäst att inte tänka på den alls.
Vägen hem från Rengsjö gick via Bollnäs, och på vägen söderut från Bollnäs finns den j#%@vla cachen Vik, som vållat så mycket irritation och framför allt frustration de fyrtio miljoner gångerna vi varit här förut och letat. Och letat. Och klurat. Och fattat att det är något vi inte fattat. Men idag….idag hade CaddyMum vässat brillorna ordentligt, och så var den plötsligt bara där. Så enkelt som så. Jag tänker inte avslöja något om den fina gömman, bara att åka dit och kolla lite. Eller mycket.
Åsså middag tillsammans med dom här godingarna avslutar första dagen i Hälsingeskogen!
Jag sliter lite med den där grejen med att åka SUP, eller Stand Up Paddle board som det heter. Det är en fetare typ av windsurfingbräda som man står på och tar sig fram meddelst en paddel som man krafsar i vattnet från sida till sida i lämplig hastighet.
Man glider värdigt fram i vattnet (när man väl lärt sig stå på den, that is, jag har sett några rätt ovärdiga glidanden också när jag legat på stranden och betraktat SUP’arna), paddlar i maklig takt och…ja det är väl det man gör.
Och medan jag har full förståelse för dom som väljer att hyra en SUP i några timmar nere vid Gårda Brygga för att prova något nytt eller chilla på havet en stund, så sliter jag mer med att förstå varför man vill ha sin egen. Jag menar, när man väl lyckats lära sig att hålla balansen (vilket kan vara en utmaning mer än nog för många av oss, jag säger inget mer om det), vad gör man sen?! Vad är nästa steg, nästa utmaning?
Tänk windsurfing tex. När man lärt sig manövrera brädan i vinden är nästa steg att köra fort, långt, hoppa i vågorna med den, köra utan att trilla i och en massa andra lustiga saker man kan ha en windsurfingbräda till. Men med SUP’en….ja man paddlar lite till kanske? Och blåser upp den (!)
Och ja jag är okunnig, jag vet. Men jag söker kunskap, och den är som vanligt inte mer än några klick bort.
Och för den som trodde att det bara var en SUP man skulle ha så har jag nyheter. För om du ska göra yoga med den behöver du en som är anpassad för det, och gärna en med ett yoga-aktigt namn. Namaste till exempel, finns i butik nu för ringa 8500 kr.
Den kan du naturligtvis inte använda om du ska ut och nöjespaddla, så då får du ha en annan variant, till exempel en Indiana eller Fanatic (börjar kunna det här nu) som är mer lämpade till just paddlandet.
Och här någonstans slutar min spaning på det här med de till synes meningslösa SUP-brädorna, med att jag förutspår att man om fem år hittar lika många mögliga SUP-brädor i sommarstugornas förråd som man redan nu hittar windsurfingbrädor och -segel. Där ligger dom och ruttnar ihop i en unken saltdoftande hög och ingen kan längre minnas varför i hela världen man la ut tio tusen pix på en uppblåsbar paddelbräda att glida runt på.
Så har vi då åkt från södra Sverige till norra och tillbaka igen inom loppet av 7 dagar. Det finns mycket att se på längs vägen – iallafall om man gillar skog, och för mig som numera är i vägbyggarbranschen finns det annat att se på också.
Som det här till exempel:
Inte bra, eller hur? Det här då:
Illa det också, och så här ser det ut, mil efter mil…
Jag pratar förstås om viltstängslet. Det har stolpar av TRÄ och inte metall, dvs dom är inte eftergivliga och livsfarliga i en situation där en bil far ut utanför vägen. Trästolpar ger inte efter för bilen utan splittras och blir träflis på ett mycket opraktiskt sätt för de som sitter i bilen, och sånt bygger vi inte längre (hoppas jag).
Men det finns en del mil att byta ut stängsel på i norr kan man säga, så håll er på vägen folkens!
Han såg årets simborgarmärke och såg att det var regnbågsmönstrat, och där var det bestämt; han SKULLE ta det. För att han älskar allt som har med regnbågar att göra. Det spelar ingen roll att det längsta han simmat i simskolan är ca 100 m och att simskolefröken (14 år gammal) tittar lite snett på honom när han säger vad han vill göra.
Nä, ut på bryggan, hitta en annan simskolefröken (Filip) som bara säger ”Hoppa i!” och så köra. Tio längder senare hoppade han upp ur vattnet, full av kraft och glad som en speleman över sin bedrift.
Han är så himla tuff – struntar i att folk säger ”Det klarar du aldrig” utan tänker istället ”Det klarar jag visst” och ger sig på det iallafall. Bara genom det tankesättet är hälften vunnet, och även fast han bara är åtta år gammal är han så oerhört inspirerande genom sitt sätt att vara.
Sista metern!!
Till exempel inspirerade han sin storebror till att ge sig på att försöka ta samma märke imorgon – Yay!!
Det blev varsin guldfisk för dom också idag. Säga vad man vill om hysterin runt simmärken, men det funkar för att få barnen att sträcka sig längre än dom annars skulle gjort – att mitt i glädjen över att just ha tagit silverpingvinen redan planera för hur dom ska göra och träna för att ta guldpingvinen som är nästa.
