I hela mitt liv, ja ända sen någon gång på femtiotalet, har vi haft det här stället på Orrö. Det har inte gjort mig till någon sjöbuse direkt, men jag klarar att manövrera en liten båt med påhängsmotor – ett måste för att komma till affären och ha någon form av möjlighet till att vara lite självständig.
Men jag har inte varit särskilt båtburen. Visst, vi åkte till Tärnskär en gång om året och till Brunskär någon gång, men mest har vi bara varit på vår ö. Och trots att det inte är så långt till Sandhamn så var det inte stället jag åkte till när det var som trendigast i gymnasieåldern och ett tag därefter. Bland annat för att vi har haft så små båtar så det har inte varit rimligt mtp tidsåtgång, men även för att jag helt enkelt är lite feg.
Det är alltså inte mer än 10 sjömil ungefär mellan Orrö och Sandhamn, men med vår lilla båt skulle det väl ta en timme att ta sig dit.
Men alla är inte lika fega som tur är. Katja och Bisse till exempel, som har hus på Runmarö, har en snabb båt och är gulliga nog att ta oss med på tur.
Så….jag kan alltså nu säga att jag varit i Sandhamn! Ingen vettlös fylla, glammiga kläder och fräsiga båtar (tack och lov), men först bad på kobbe, sen middag med familjerna på Dykarbaren på Sandhamn.
En skön eftermiddag och kväll, även om allt som kunde gå galet på Dykarbaren gjorde det – från att vi gick fram och bad om ett bord till vi gick därifrån, så kommer jag till Sandhamn igen är kanske inte det första stället jag går till. Men vem vet, det kanske dröjer 50 år till innan jag kommer dit igen…
Så kom jag då äntligen ut till mitt Happy Place. Det var två år sen nu, men med både pappa och E fullvaccinerade och vi iallafall halvvaccinerade fick vi komma. Jag har velat åka ut hela våren och ha hemmakontor, men pappa har vägrat låta mig komma pga smittorisken. Säkert klokt, ffa mtp att man har barn i skolan som kan dra hem smitta lite då och då.
Men äntligen var det dags att stiga upp till den här vyn
Och det är lite oklart vad som är dragningskraften här – det ligger långt bort, långt ut i skärgården, högt uppe på en ö (dvs ingen strandtomt), ständig vaksamhet att vara rädd om kranvattnet (alla har egen brunn), det finns inga ”aktiviteter”, inget att ”göra” som tex spela tennis, cykla eller annat. Man är liksom i sitt hus, nere vid båten, badar (fast det blir sällan särskilt varmt i vår vik), åker till Nämdö och handlar….
Övriga tider på året är det pub i Hembygdsgården en gång i månaden men det har ju varit si och så nu i coronatider. Det finns en restaurang på Idöborg där jag aldrig har varit men som jag hört bra om, och åker man över till Nämdö finns det en champagnebar vid affären, bageri på sommaren och dessutom finns det massa cacher längs fina stigar…
Men ja, det är inte mycket. Och det gör inte mig någonting. Kanske är det till och med ganska skönt. Nästa vecka ska jag jobba hemifrån här ute, och jag är spänd på att se vad det gör med min koncentration. Egentligen borde det bli ungefär samma sak som när jag är i Åsa och inte gör något annat där heller, men det är det som jag vill testa.
Och så kommer bilden ovan att vara min utsikt från kontoret – Yayy!
Den underbara värmen gör mirakel. I Norrland framför allt att jag under hela vistelsen knappt sett en mygga eller ett knott. Desto fler bromsar förstås, men jag föredrar dom alla dagar – dom är större så man hör dom bättre och man märker (oftast) när dom sätter sig.
I stort sett ser min dag i Bastunäs ut så här
Solstol halvt i skuggan av ett träd, Byssträsket några meter bort ifall andan skulle falla på (men just här faller den inte på så ofta eftersom sjöbotten här är så väldigt slemmig, bättre borta på andra stranden), min semesterbok om förändringsledning och en penna i högsta hugg. Det räcker.
O och alla barn/tonåringar/ungdomar röjer i ladugården och gör antikvariska fantastiska fynd men dom har inte ropat på mig.
På kvällen är det vedeldad bastu. Jag har inte badat bastu här sen jag blev av med bröstet. Nu när jag har ett nytt kan jag inte komma över tröskeln ändå. Varför? Vet inte. I den här värmen är det ändå inget jag saknar.
Igår på promenaden såg vi en liten fågelunge som hoppade omkring på grusvägen, klart skadad med en vinge som såg trasig ut. Jag försökte sätta min ”naturen-tar-hand-om-den”-sida till och tänka att den var dödsdömd och att det var lika bra det (gick inte så bra, jag tänkte på den lilla fågeln hela kvällen och undrade hur det gått).
Idag gick vi samma sväng och den lilla trasten hoppade fram igen. Eftersom jag berättade om den för H när vi sett den igår, gick vi och hämtade honom idag så han så han skulle få se den. Och han blev helt kär, så nu har vi ett till husdjur, en trastunge.
För det som hände var att han och kusinen O lyckades få trastungen att känna sig trygg hos dom.
Dom fångade lite bromsar och andra insekter till den (som den snappade i sig som bara det så hungrig var den nog), och den hoppade runt med sin skadade vinge från det ena barnet till det andra.
Vän av ordning undrar förstås varför vi inte lät den vara så att mamman som säkert letar efter den skulle hitta den, men 1) den låter inte över huvud taget, inga rop på en mamma och inga trastar i närheten heller som verkar hålla utkik, och 2) letar verkligen djurmammor (eller pappor?) efter skadade ungar? Den här har säkert blivit skadad när den föll ur boet och jag antar att fågelmamman inte bryr sig om den efter det.
Så vi har en trastunge nu som H och O matar, flygtränar, förser med vatten och annat. Ska bli spännande att se hur det går – jag tänker att om den får tillbaka lite styrka och energi så kanske den trasiga vingen läker. Eller inte, men då har vi försökt iallafall.
Svemesterresan norröver når sin geografiska nordpunkt hos mina svärföräldrar på deras gård i Västerbotten. Jag tror att jag redan postat typ fyrtio miljoner bilder på den fruktansvärt idylliska och maximalt pittoreska gården, så vi hoppar över det.
Istället bjuder jag på en helt vanlig dag i min svärfars liv. Som alla åttioåringar har han på eget bevåg monterat upp en åtta meter hög byggställning inne i lagården och börjat förstärka innertaket.
Jo för i vintras när grannen (som är jämnårig med svärfar) stod uppe på lagårdstaket nedsjunken i snö upp till hakan för att se hur djupt det var (!) kom svärfar efter diverse bärighetsberäkningar (han är en riktig ingenjör som kan dimensionera hus, broar och annat) fram till att taket egentligen inte höll för all den snön. Så dags att komma på det när snön är bortskottad.
Men för att undvika att den gamla lagårn faller ihop kommande vintrar behöver den stagas upp lite, och därför har han börjat bygga limträbalkar i taket. Därav den höga ställningen. Limträbalkarna byggs upp genom att sätta rejäla brädor på sidorna av en befintlig balk i taket, snyggt tillsågad i ändarna så den kilas fast och hängs upp. Inget litet jobb precis.
Svärmor är lika tuff hon och står i bikini och gummistövlar nere i fontänen och röjer den från blomblad som har blåst ner.
Skönt iallafall att veta att man aldrig någonsin kommer kunna matcha sina svärföräldrar i något, så slipper man ens försöka 😀
Så var det dags att åka upp till den röda stugidyllen i Hälsingland och spendera lite tid med ena syrran och hennes familj, och så förstås mamma och T.
Då vi var några stycken som var där blev det lite trångt om härligheten, men när det är 28 grader varmt ute varje dag så behöver man inte klättra på varandra inomhus iallafall så det gick alldeles utmärkt. Lätt att säga i och för sig när man inte är en av dom som måste sova i vardagsrummet varje natt, men jag erbjöd mig att sova på soffan men fick nobben, så…
Ja och vad gör man då när det är så varmt så man inte kan göra något egentligen, och det finns en badsjö 75 m bort?
Just precis. Bada. Och bada igen. Och sen igen.
Men det fanns dom som gjorde annat också, som har ett löparprogram att följa för att komma till halvmara, och som råkade ha Race Day (finalen på hela träningsprogrammet då man ska visa att man klarar det. eller inte.) just en dag i den 28-gradiga värmen.
Då är det bara att bita ihop och ge sig ut. Eller inte. Men det gjorde han.
Jag mötte honom som avtalat i en korsning ute i skogen på vägen in mot Långkässlingen och bidrog med lite vatten och tog emot svettiga kläder. Sporthustrun, jajemen!
Bara av att gå 1,5 km till korsningen och sen 1,5 km tillbaka igen fick mig att bli helt sjöblöt av svett, så….i vattnet igen!
I fredags var min sista dag på jobbet för det här året. Jag hade för många semesterdagar att ta ut, så jag passade på att göra en lång ledighet av det. En sanning med modifikation; på grund av rådande situation i ett projekt kommer jag jobba en del den här veckan också, men inga fler tiotimmarsdagar, det har det varit nog av de senaste två månaderna.
Ja, lussebullar utan djur i, smakar precis som dom med djur i
Men det gör att flyttlasset gått ner till Åsa, som är basen den närmaste tiden. Och med ankomsten här får jag som vanligt lite energi till annat som inte prioriterats innan. Så det blev faktiskt bakat! Både lussekatter, pepparkakor och matbröd.
Pepparkakorna kan jag inte ta åt mig äran av, de gjordes av Hannes och hans kompis som var här nere med oss i helgen. Hon hade gjort pepparkakor förut och var van att hjälpa till i köket, det märktes med all önskvärd (och icke önskvärd från somliga) tydlighet, vilket orsakade en del friktion kan man säga utan att avslöja för mycket.
Den här julen har alla möjligheter att bli precis så lugn och stilla som man behöver. Inga resor någonstans because Corona och inga besök på själva julen heller, och för några som brukar tillbringa större delen av sommarsemestern och julledigheten med att fara land och rike runt för att pussla ihop allt, så är det inte så tokigt ändå.
Det är däremot enormt tokigt och fruktansvärt tragiskt och smärtsamt att jag inte träffat min pappa och E på snart ett år (senast var julfirandet på Teneriffa 2019) och min mamma och T sen i mars nere på Cypern där vi var precis när Coronan bröt ut, och mina svärföräldrar har jag inte sett sen sportlovet. Träffa vänner är det sparsmakat med, någon enstaka här och där – mest en som redan haft Corona och kan förväntas vara immun, men i övrigt….
2020 är helt klart ett speciellt år som snart tack och lov går i graven snart, men det har också sina uppsidor som jag tror alla yrkesverksamma ändå sett som positivt – att vi har mer tid. Därmed kan jag helt utan prestationsångest fortsätta min semester med att baka knäck och kola och kanske till och med hinna misslyckas med en omgång eller två utan att det är någon kris. Ups and downs hela tiden.
Efter några dagars vila med bara hårt trädgårdsarbete dagtid och sömnad kvällstid som enda syssla är det fint att koppla av med lite vandring igen. Eller, koppla av…det var en bitvis rätt jobbig vandring, så så här 16 km senare är man rätt mör.
Tolvåringen följde med ytterst motvilligt och bara för att vi tjatar om hur bra det är att bygga upp muskler i kroppen när man växer typ en decimeter i kvartalet, så man inte faller ihop som en burksparris. Men han tog täten och med den äran – han går ifrån mig hur lätt som helst, det är helt klart.
Etapp två börjar där – tadaaaa! etapp ett slutar, dvs vi fick gå förbi vår fina badplats vid Stensjön igen. Sen en kort sträcka uppe på en bilväg innan det gick brant uppför och in i skogen. Ganska mycket skog faktiskt, många slingriga branta stigar med gott om stenar och rötter att snubbla på, inget för den som är ostadig på foten.
Pliktskyldigt stannade vi vid skylten som talade om att det var Brattabjärs gravrösen, sa våra oooohhs och aaaaahs och gick vidare. För ärligt talat har jag det inte i mig att stå och hänfört beundra högar av sten och låtsas att jag känner historiens vingslag och att jag tycker det är fantastiskt att man gjorde en så stor hög för bara en person. Men det är faktiskt fantastiskt – allt detta jobb för att gömma en enda död en. Men det finns så mycket som är fantastiskt, så… Moving on!
Gravrösena kan skymtas mellan träden längst bort i fjärran. Det var så nära vi kom.
Uppför och nerför, genom skogar och kalhyggen, skönt med frisk luft och inga barn som klagar utan bara knatar på. Vi gick och gick så vi glömde att stanna, och tillslut var vi så trötta att när vi väl såg en bänk att sitta vid så var det bara att dråsa ner på den, trots att vi egentligen bara var 2 km från lunchstället i Naturum på Fjärås Bräcka.
Visst ser det idylliskt ut på vår lunchplats? Sanningen är att vindarna är svinkalla och väldigt hårda, jag hade på mig T-shirt, någorlunda vindtät jacka och ändå frös jag som en tok. Och visst saknas någon på familjefotot? Det stämmer, för O var tvungen att backa bandet och gå tillbaka samma väg vi kommit för att försöka hitta sina solglasögon som han upptäckte att han tappat.
På Naturum åt vi en väldigt god ärtsoppa med gott bröd och tapenade på kalamataoliver (!) till. Inte riktigt den långsamma, njutningsfulla lunch jag sett för mig – O rusade iväg och vi andra glufsade i oss maten så fort vi kunde så vi kunde börja gå igen innan vi frös till och stelnade helt.
Så upp och hoppa igen! Och när solen kommer fram och man rör på sig blir det ganska fort och ganska skönt, så då kan man gå och gå igen och njuta av omgivningarna, för det är fint där uppe.
Kungsbackafjorden i fjärran, åkrar emellan, och åsen som är Fjärås Bräcka som man går på
Och bara en bild till på lummig, fantastisk skog, ok?
Sista pausen för dagen vid badplatsen vid Skärsjön. H sa att han skulle bada men isande vindar kan få även den mest entusiastiska att backa några steg. Lite fika med kaffe och bulle blev det iallafall innan vi gav oss i kast med de sista två kilometrarna av upp-och nerförsbackar.
16 km väldigt fin och varierad vandring; stigar, grusvägar och asfalt, uppför och nerför (och uppför igen…), granskog, bokskog och björkskog. Lunch på halva vägen där det kunde varit varmt och skönt och en stund i solen och säkert är det andra dagar. I slutet av etappen ligger Äskhults By där man kan gå och ta sig en fika om cafét är öppet, övernatta i vindskyddet, fylla på färskvattnet eller bara använda toaletterna.
Man skulle kunna tro att det enda jag gör just nu är att gå. Och det är väl inte riktigt sant, men det är en aktivitet som ger mig riktigt nöje faktiskt. Motion har aldrig varit min grej, men att cykla för att komma någonstans är roligt och att gå för att komma någonstans är också roligt. Från A till B till exempel, behöver inte vara krångligare än så.
Idag blev det familjeaktivitet av det hela, och ambitionen var att gå första etappen av Hallandsleden, från Blåvätterna till Stensjön, 12 km. Och så blev det, eller nästan iallafall, för det gick inte att komma närmare med bil än vad parkeringen uppe i vänstra hörnet av bilden visar. Kan vara bra att veta att det blir en liten anmarsch till själva vandringsleden (grönturkos linje i bilden).
Man kan egentligen inte komma riktigt så långt heller, för det är inte allmän väg, men det går bra att köra dit och det finns bra med plats att stå på. Hur vi skulle få fatt i bilen igen var redan löst; en cykel hade parkerats vid Stensjön för O att cykla upp till bilen med efter att vi gått färdigt. Tanken var att det skulle göras medan vi andra badade, ganska orättvist egentligen.
Hallandsleden etapp 1 var fin att gå; omväxlande grusväg/skogsbilväg, stig och asfalt, genom bostadsområden (små med ganska gamla fina hus för det mesta), längs hagar och mitt inne i mörkaste granskogen. Några svampplockare stötte vi på, vi åt massor av hallon längs vägen, blåbären var rätt sura fortfarande men gick ner dom också, vi hittade gigantiska björnbärssnår och jag såg mitt livs första hasselnötter på kvist. Förortsbarn, jag vet, men jag erkänner iallafall min okunskap.
I början av vandringen fanns det bänkar lite här och där mitt ute i spenaten att sitta och vila sig på. Något som överraskade mig var mängden hus som ändå fanns här i vad som för mig är mitt ute i ingenstans. Nybyggen dessutom, flera av de, kunde varit i vilket nytt villaområdet som helst, och de bara poppade upp så där helt plötsligt när man trodde att man var ensam mitt inne i skogen.
Vackra vägar och stigar längs etapp 1
Välskyltat och fint som vanligt, men trots det (och trots att boken där vandringarna står listade varnar för att det är lätt att gå fel) så gick vi galet en gång. Rätt som det var efter en lång och skön nerförsbacke fanns det plötsligt inga orangea markeringar längre… Världens bästa kartprogram (Locus maps) kom till undsättning genom att visa rätt väg så vi kom tillbaka till stigen igen. Men först fick vi gå igenom ett rätt skumt område där vägen gick inne mellan husen och där dom hade som en stor hage med en massa gamla rostiga bilvrak staplade. En bebodd husvagn där dörren stod öppen och en skällande hund (en liten bjäfsig en, inte en schäfer som jag hade väntat mig) kom ut och skulle skrämmas (lycka till…). Ganska så creepy tomt faktiskt. Knäpptyst förutom hunden men det kändes ändå som att det var folk där. Ingen som stoppade oss iallafall, så vi kom tillbaka till spåret utan någon längre omväg.
Ut på tur aldrig sur, så var det väl?
För oss som gillar att leta plastburkar av olika storlekar på mer eller mindre uppenbara ställen här och där fick också vårt lystmäte. Bra när det inte är så tokmånga cacher längs en väg, för det tar sån fruktansvärd tid. Här var det fyra (6 egentligen, men en var inaktiv och en råkade vi gå förbi), rätt lagom.
Och efteråt när vi var härligt svettiga och mysiga kom så det efterlängtade badet (för oss som inte skulle cykla tillbaka och hämta bilen). Ett tips för den som kommer till Stensjöns allmänna badplats på kvällen är att inte stanna vi bryggorna man kommer till först, utan gå förbi alla gamla skräpiga båtar så kommer man fram till en öppen glänta där det är gräs ända ner till vattnet och kvällssolen når hela vägen ut. Ett extra plus är att det ligger en uppdragen brygga på gräset, så det finns en solvarm plats att sitta på när man torkar efteråt också.
Till sist vill jag gärna dela med mig av några bilder på de vackra stigarna och vägarna. Rundan är inget för den som har svårt att gå knöliga stigar, men för alla andra är det väl värt en tur!
(Klicka på bilderna så får du upp dom i storformat)
