Belöningen efter två månader

Jag började med mitt springprogram (det bär emot att kalla det löpning, det låter lite för seriöst) för drygt två månader sen. Ett 10-veckorsprogram som skulle ta mig från 0 till 10 km genom strukturerad ökning av intensitet och längd och att springa 3 dagar i veckan.

Tre dagar i veckan blev det, amen till det, men jag är inte uppe i några 10 km. Ökningen i längd efter ca halva tiden var alltför snabb och därmed ökade risken för skador dramatiskt, så jag följde programmet till två tredjedelar – på måndagen och onsdagen gjorde jag som dom sa, men på lördagen sprang jag aldrig så långt som man egentligen skulle, men jag SPRANG! Ganska bra har det gått också – inga skador eller ömma knän, och jag har kommit ner i en kilometertid på 6:40 ca som en skön springfart, inte illa.

Och jag satte upp en belöning för mig själv; klarar jag mina 10 veckor får jag köpa en ny pulsklocka.

Så nu är de 10 veckorna förbi, och RIP Garmin 405. Tack för många bra år men det känns otroligt otidsenligt att hålla på med den där ANT-USB’n (vilket inte var lika otidsenligt när klockan var ny, det vill jag bara säga!), att inte ha överföring till mobilen automatiskt, och att det är ett jäkla pill att få in träningsprogram. Och när GPS’en börjar få svårt att hålla koll på mig så kan man ju ställa sig frågan vad man ska med en GPS-klocka till.

Istället HEJ Garmin Venu! En klocka som jag spanat på ett tag nu (typ sen jag satte upp målet) för att se vilken klocka som borde passa bäst för mig. Krav: att kunna ha musik och träningsprogram i den och därmed slippa ha med sig mobilen ut när man springer, den ska vara snygg så att man kan ha den till vardags också, gärna en med betalfunktion så man även där slipper ha mobilen med sig i affären (jag har slutat helt att betala med kort numera, betalar bara med mobilen. Eller nu då med klockan), och såklart alla standardfunktioner som steg, puls, och sportklockefunktionerna.

Det blev dessutom ännu bättre när det fanns ett demoex till salu på Elgiganten i Gävle 1000 kr billigare än ny. Gävle? undrar den förnuftige som vet att vi bor i Göteborg. Jomen det var ju så att O skulle åka upp till Norrland dagen efter att jag hittat klockan i Gävle, så han stannade till där och fiskade upp den!

Hittade snabbt ett i mitt tycke snyggare klockgränssnitt på Garmin IQ, har testat den ute och sprungit ett löpprogram på mitt nya 0-10km som jag började på idag (måldagen är i januari, så det är gott om tid) och den funkar bra.

Allt är inte perfekt, men för den prisklassen är den mycket bra och jag är jättenöjd. Så nu måste jag ju fortsätta springa eftersom jag gjort den här investeringen bra trick eller hur? Funkar bättre än gymkort iallafall.

Börjar springa (igen)

Sent omsider den här sommaren har jag kommit igång med att springa. Igen.

Precis som SOMLIGA är experter på att sluta röka (”Jag kan sluta när jag vill, jag har slutat MASSOR av gånger” är ett av mina favoritcitat <3) är jag expert på att börja motionera. Helst springa, men gym kan jag också börja gå på lite då och då. Problemet med gym är att det fort blir väldigt dyrt när man bara börjar och aldrig fortsätter, så där är springa bättre.

Garmin 405. En traktor.

Den här sommaren har jag dessutom dammat av min gamla Garmin pulsklocka som jag köpte anno dazumal cirkus 2010 eller så. Den är som en gammal traktor bland räserbilar, men jag har gett mig tusan på att den ska funka och det ska gå bra, gammal är äldst och allt sånt där. Men faktum är att den har en del avigsidor med sig.

Som att den till exempel med högst varierande liv och lust mäter hur långt man har sprungit eller i vilken fart. Två parametrar som det är rätt käckt att ha lite koll på när man springer. Ja för jag kör Runkeeper på mobilen samtidigt som jag kör pulsklockan bara för att ha lite att jämföra med.

Från början hade jag Garminklockan som säkerhet och Runkeeper som experiment för Runkeeper var så himla instabilt medan klockan var stadig och trovärdig. Men nu har det helt märkligt svängt över på nåt konstigt vis och det är Runkeeper som står för stabiliteten och pålitligheten, medan Garmin 405’an ger osäkra resultat.

Ett exempel: Idag sprang jag 3 km (i ösregnet klockan åtta på kvällen, ja ni kan applådera nu tack), en liten runda i Slottsskogen. Visserligen hade både klockan och appen ganska lik uppfattning om min genomsnittshastighet, vilket de inte brukar, men klockan hittade inte GPS förrän jag var en bra bit in i Slottis, och när jag kommit halvvägs och vände tillbaka tappade den kontakten helt. Fullständigt värdelöst.

Om man försöker hålla lite koll på hur fort (=sakta) man springer och vill se till att hålla jämn takt – eller för den delen ojämn och springa fort vissa sträckor, är det grymt bra att ha en klocka eller app. Men när appen vägrar koppla ihop sig med pulsbandet får man inte med pulsen, men bandet funkar ihop med klockan…

Lösningen kan vara att uppgradera sig på pulsklockefronten. Det kostar pengar. Eller så kan man använda en annan app som gillar pulsbandet bättre, dvs Polar. Men i Polar-appen finns inte programmet jag följer, det finns i Runkeeper, och Runkeeper gillar inte när man kör andra appar samtidigt, då vill Runkeeper stänga ner sig och det är inte heller bra.

Då kan man byta program till ett som finns i Polarappen. Eller köpa en ny pulsklocka som har träningsprogram inbyggda i sig och mäter pulsen direkt på handleden från baksidan av klockan, och från den kan man spela musik också, dvs man slipper helt ha mobilen med sig. Vilket är käckt nu i en värld där mobiltelefonerna börjar likna tablets i storleken och är lite byngliga att ha på armen, måste medges.

Eller så skiter man i allt sånt och går bara ut och springer. Men jag känner mig själv; utan teknik är det inget roligt, och jag kommer bara slöjogga.

Och jag har ju faktiskt hållit på i 6 veckor nu, så snart kommer den tiden då jag brukar börja tröttna på det där med att springa, och känna ”jag kan det där nu, jag behöver inte gå ut”. Då kanske pulsklocka känns som en onödig investering…

Då är det nära till nyår och dags att skaffa gymkort och börja gå på gym igen!

Bohusleden etapp 2 och 3

Jag orkade och ville inte jobba mer. Torsdag efter lunch ungefär la jag ner pennan (metaforiskt) efter en arbetslunch inför mitt EU-projekt. Mätt och nöjd och trygg med fortsättningen var ett bra ställe att avsluta på och checka ut och ta semester.

Starten vid Stensjön

Dagen idag skulle bjuda på 18 grader och växlande molnighet, så jag och Frida hade bestämt att vi skulle gå två stadsnära etapper av Bohusleden, nämligen nr 2 och 3. Lite oordnat att inte börja med nr 1, men det hade praktiska orsaker såsom att komma dit med lokaltrafik på relativt kort tid tex. Vi får helt enkelt ta etapp 1 en annan gång.

För att komma till starten vid Stensjön tar man buss från Heden i Göteborg, hoppar av vid Gunnebo Park och går några hundra meter söderut. Leden går norrut men man får börja med att gå motströms för att komma till starten. Jo för så pass nogräknade är vi att vi ville åtminstone ta hela etappen från början.

Först går den på väg ett tag innan den viker av in i trollskogen. Eller kanske inte så mycket trollskog egentligen, för det var fina stigar för mountainbike vid sidan av den väg vi gick, men tyst, tät och härlig typisk skandinavisk blandskog. Inte så mycket oooo och aaaah här inte.

Och det var det inte på hela turen faktiskt; det är inte för de vackra scenerierna man går de här två etapperna, utan mer för att det är relativt lätt att gå den (blandat grusvägar, motionsstigar och vanliga skogsstigar) utan extrema branter eller stup.

Förutom på ett ställe, upp för Getryggen, vindskyddet där vi hade en fantastisk utsikt över Göteborg, från Gamlestan i ena änden till Liseberg i andra, och allt möjligt däremellan.

Såna här vyer gör sig aldrig på bild, det är mest för minnet hos den som var där…

Det blev ett dopp också, iallafall för somliga (dvs inte mig). Gissningen från den som hoppade i var att det var 17 grader. Jag ska känna mig bra svettig och smutsig om jag ska komma i vattnet när det är så kallt, och så var inte fallet idag.

Idylliskt va? Jag säger bara SJUTTON grader. Nä jag satt nöjd på bryggan med min kaffekopp.

Etapp 2 är ca 8 km och etapp 3 också, så efter dagens vandring var fötterna lite möra. Inga skavsår eller nåt, bara lite trötta fötter.

Det är tydligt skyltat hela vägen med orangea band på träd så man hela tiden vet var man ska gå härnäst. Delar av vägen går det ihop med andra vandringsleder, men det är aldrig någon tvekan om vilket spår man följer.

En jättefin dag ute i skogen, nära stan men ändå bitvis mitt ute i vildmarken. Och så tajmade vi bussen hem med bara 10 minuters väntan!

Tidig morgon, dubbel dag!!

Kanske det uttryck jag avskyr mest, sannolikt för att det är så extremt hurtigt och jag är rätt morgontrött av mig. Men väljer man att bo på landet (jag har varit här nere i över en månad nu, med undantag för en vecka i stan) så måste man gå upp tidigt om man har barn som går i skola i stan – även om jag själv har 1 minut till kontoret.

Och plötsligt händer det. Jag får på mig springkläderna direkt när jag går upp, och när dom andra tar bilen in till stan så ger jag mig ut på min runda.

Väldigt fridfullt här på morgonen. Eller förresten, här är det alltid fridfullt, dvs det är sällan man möter en människa…

Jag har ett program jag följer och som jag har kört ett tag. Egentligen är det 3 ggr/vecka i 12 veckor, men jag brukar köra dubbelt, dvs samma vecka 2 gånger så ökar man inte på så fort. Smart eller slött? Ja vem vet. Så länge jag gör det är det en seger, för motion är verkligen inte min grej. Men med Per-Anders Fogelström i lurarna, läst av Helge Skoog så blir det helt ok, nästan så jag glömmer bort att jag är ute och springer.

Jag sa nästan, ok?

Drygt 4 km på 30 min enligt strukturen

Gå 5 min (uppvärmning)

Spring 5 min

Gå 3 min

Spring 8 min

Gå 3 min

Spring 5 min

Gå 5 min (nedvarvning)

Det är Vecka 6 Dag 1

 

Och så här nöjd är man efteråt

 

 

 

Backar ett steg

Jag har tänkt efter vad som är problemet egentligen. Och jag har kommit fram till att det är en direkt throw-back till vintersemestrarna när jag var 10-15 år. Lite långsint att skickas tillbaka till den tiden kan man tycka, men det känns precis likadant som det gjorde då. Det där att man ska ut i backen och ha så JÄVLA roligt hela tiden. Det är liksom inte okej att tycka att snö är blä, man är ingen riktig människa då, snö är KUL, åka skidor är KUL och så är det med det. Alla ÄLSKAR att åka skidor.

Det hade väl varit bra om det inte var så ”etta-nolla”. Dvs 99% av tiden lever man i en värld (Göteborg) där det inte finns snö över huvud taget, plus att jag kommer från en värld (Stockholm) där jag knappt sett snö heller under uppväxten. Dvs ingen naturlig relation till snö, men varje vinter skulle man åka på familjetur en vecka till fjällen för att ha JÄTTEKUL och åka massor av slalom. Mina tydligaste minnen från alla dom där resorna är temperaturer på -17 grader och vuxna som fnyser när man tycker att det är kallt om tårna, en ständig upplevelse av att man är sist fram hela tiden, trött, men när jag kommer fram har alla andra vilat och åker vidare (dvs jag som är sist får inte vila -> ännu tröttare när vi ses nästa gång) och bara en massa j*vla otillräcklighet.

Nu är jag vuxen och kan göra som jag vill, och blotta tanken på att ge mig ut i backen får tillbaka den där prestationsångesten som ingenting. Get over it, kan man ju säga, och man kan ha rätt. Jag är vuxen nu och bestämmer själv.

Så det blev en dag i stugan.

Egengjorda spår. Bitvis iallafall.

Det var bara så skönt att vinka farväl till skidentusiasterna, hälla upp en kopp kaffe till och sjunka ner i korsordet, sen ett sudoku, sen ett korsord till, kanske det blev en kaffekopp till vem vet. Så småningom blev det lunch, svärmor gick och tog en eftermiddagslur, och jag – hör och häpna: GICK UT PÅ EN SKIDTUR! Jajemen, yours truly tog sina längdskidor och gick ner och åkte en bit längs det som brukar vara väg på sommaren.

För det är ju rätt härligt med snö ändå – speciellt när temperaturen och snömängden är så perfekta som dom är nu. Ingen risk att man fryser ihjäl precis, inte heller någon risk att göra illa sig för snön är puderlätt = bra och har ingen skare = is under sig. Perfekt, med andra ord.  Men dagen blev ändå en dag hemma i stugan för mig.

Någon annan hade gått före ett tag, men en bit efter fick jag spåra själv. Det var inte tungt (snön är som pulver) men för mig som är fullständigt kass på att åka längd blev det ändå lite halkigt och glidigt så jag gav upp efter en stund. Astmaspray hade jag också glömt ta i förväg, fruktansvärt klantigt.

MEN, jag var ute en stund iallafall, och det var skönt. Fast det känns så begränsat; antingen tar man sig fram genom att köra längd, eller så går man längs E12’an (inte ett alternativ om du frågar mig), eller så åker man slalom inne i Hemavan. Det är liksom de alternativ som är. Och för en som ser slalom som ett umgängestvång är det inte alltid enkelt att hitta roliga nöjen så här ute i förskingringen i snöns värld.

Vem har sagt att det ska vara enkelt?

Den där kroppen man har…

Övre Majorsgatan, a.k.a Domedagstrappen

…alla tips och råd om hur man tar hand om den så den mår så bra som möjligt och så den håller så bra och länge som möjligt…hur ska man veta och hur kan man navigera bland allt?

Är kolloidalt silver lösningen på alla krämpor? hur är det med medicinsk marijuana? är det bara båg det där med antiinflammatorisk kost? får man benskörhet av att dricka mjölk? kan man ”svälta” ut tumörer? är det så farligt att äta kött – det har vi ju gjort i evigheter? rovfisk (tex lax) som är högst i näringskedjan – är det så mycket dioxiner och annat godis i den som man kan tro eller är det helt överdrivet?

Och motion? korta intervaller med hög puls eller långa lågintensiva pass/promenader? trappor upp och ned (helst inte ned) eller trappmaskin i gymmet?

Det är f*n inte lätt. Jag försöker så gott jag kan med att läsa på så långt jag förstår (det blir fort ganska komplicerat för en som inte är medicinare) och dra vissa slutsatser när jag tycker jag har tillräckligt många oberoende källor som säger samma sak.

Och något stämmer iallafall för mitt välbefinnande, för jag är i bättre form än tidigare vilket nu på kvällen blev mätt i den sk Domedagstrappen som vi har utanför vår lägenhet. Den är lång och och det brukar vara en pärs att gå uppför den, för att inte tala om de tre trapporna sen ovanpå det för att komma till vår lägenhet. Fast idag var det inte så farligt. Lite puls, javisst, men inte så farligt.

Små segrar.

Hallandsleden i höstsolen

Det är ju vandring i Patagonien på gång. Ja inte nu men om ett antal år, men när det nu blir vill jag vid det laget vara en trygg vandrare som vet vad jag klarar och inte. Just nu vet jag att jag inte klarar så mycket, men det ska det bli ändring på. Mina barn som ju tyvärr inte fick växa upp i Norge (mitt fel, jag vet) är ju inte heller i den fysiska tålighetsform* som dom behöver om det ska vara kul att vandra, så det är inte bara jag som behöver öva.

Och idag var det dags att börja. Vi har gått två korta sträckor av Hallandsleden tidigare, och nu skulle vi gå stumpen mellan dom, en sträcka på 6 km ena hållet och sen tillbaka igen. Perfekt väder, perfekta temperaturer, bra kläder (förutom Adams skor) och iväg med oss!

Efter 3 km (av 12) undslapp sig Hannes stadsungens kommentar nr 1:

-”Varför måste vi gå så långt, det är mycket skönare att ligga på soffan”. Jaha, 9 km kvar, jag tänkte att det här kommer bli en tuff tur. Många pauser med mackor, varm choklad, bullar och vila.

Fikapaus!

OCH VI HITTADE SVAMP!! Jag som inte hittar svamp annat än i disken på Hemköp hittade MÄNGDER med trattkantareller. Ja jag vet att dom finns överallt och man kan plocka hur mycket som helst, men jag har tröttnat på att leta för att jag aldrig hittar och inser att jag inte har svampögon.

Men här stod vi och beundrade några extremt vackra röda flugsvampar som stod så där fotomässigt perfekt ur den knallgröna fluffiga mossan, och DÅ får vi syn på trattisar bredvid. Och bredvid dom, och bredvid dom, precis då där som folk säger att det är när man jagar trattkantareller. Synd att vi inte hade stort mycket att plocka i, men en del blev det iallafall.

Nytt ord: Kamfingersvamp. Och jag hatar kameran på min nya mobil, den är så otroligt mycket sämre än den gamla.

Hade jag varit Donald Trump ute i svampskogen hade jag sagt att det var ”A perfekt mushroom forest” eller vad nu svampskog kan tänkas heta på engelska. Gröna tuvor i barrskog på vilka det stod oätna perfekta (de flesta oätliga men ändå) svampar på, som taget ur en Elsa Beskow-målning.

Ja lite barr också, där vi hittade Kamfingersvampen, enligt Svampguiden en mycket god matsvamp. Vit flugsvamp hittade vi också flera granna exemplar av, den plockade vi inte.

Hemvägen innebar också lite boxletning, ett välkommet avbrott och vila för fötterna för somliga. Inga särskilt minnesvärda installationer tyvärr, men bra med mål att gå mot när man är trött.

Och så mer svampplockning. Gul fingersvamp såg vi också men dom var så förtvivlat små att det inte var någon idé. Jag tycker de andra ska åka tillbaka när jag är i London nästa helg, men det insäljet får vi se hur det går med.

Svampjakt!!! För somliga. Andra är rädda för att det ska vara något äckligt djur (=insekt) när man sticker ner handen. Stadsbarn.

Skattjakt!!

Det var en jättefin tur i skogen, och det där som anades efter 3 km såg vi inte så mycket av sen. Visst var alla trötta och möra när vi kom tillbaka till bilen, men det ser jag mer som ett tecken på att det är helt rätt tänkt att vi behöver öva upp våra vandringsmuskler.

*) En av mina observationer under mina år i Norge var just att alla norrmän verkar ha en naturlig fallenhet för fysisk ansträngning, som tex att vandra och såklart åka längdskidor. Det bara är så att dom har en bättre grundkondition än vad vi har på nåt fantastiskt vis. Om du ställde upp en norrman i dålig fysisk form på startlinjen bredvid en svensk i dålig form och ber dom gå 100 m uppförsbacke så kommer norrmannen vinna alla dagar i veckan, så är det bara. Dom har något som inte vi har som dom får med sig i skolan och som aldrig går ur. Kan ju börja med att det är skidskola på dagis…En av många bra saker med Norge! Om jag är avundsjuk? YOU BET!

Inte bara dum, utan envis också

När min mamma skulle sluta röka en gång för länge sen efter många år som aktiv rökare så frågade jag om hon kunde det.

– Klart jag kan, jag har ju slutat röka MASSOR av gånger!

Just då tyckte jag det var rätt knäppt sagt, men eftersom man som bekant förhoppningsvis blir klokare med åren har jag tagit till mig det här som ett litet mantra. Inte för att jag röker, men för att jag inte tränar.

Så jag ska börja träna (igen), det är något jag kan, det har jag ju gjort MASSOR av gånger! Det svåra är inte att börja träna, det är att fortsätta träna. När den första entusiasmen har lagt sig tre veckor efter att man började träna, vädret är skit och man vill bara sitta hemma och moffa chips – om man DÅ kravlar sig ur soffan och går till gymmet, DÅ är man igång på riktigt.

Sen har jag ju läst att det är viktigt att ha en målbild så man kan VISUALISERA sina (eventuella) framsteg. Så det här är min målbild:

Ja förutom Susanne Lanefeldts hårband, det får hon gärna behålla. Men smidigheten, den smidigheten….

Det här är en annan målbild (man kan ju vara både smidig och stark – sikta mot stjärnorna!).

Det kan väl inte vara så svårt att få en sån ryggtavla? Några timmar i gymmet bara. Ja om dagen alltså, i några år. Och sen deffa sig genom att äta äggvita och ris, mums. Fast det funkar ju dåligt för mig som är 95% vegan numera….gissar att No Egg inte funkar lika bra.

Men oavsett målbild är sanningen en liiiten bit ifrån kan man säga. Det är väl mer så här:

Men jag har börjat! Jag har skaffat mig gymkort (igen…jag kan börja gymma MASSOR av gånger!) – och jag har varit där idag (de två första veckornas entusiasm har börjat).

Vi hörs igen om 3 veckor när jag tar fram saxen och klipper gymkortet i strimlor. Om jag orkar.

Jag springer så sakteliga

c25kÄr numera inne på vecka 6 av min Couch to five kilometers – program. Eller C25k som vi i gemet säger…Måste ju kalla det för något lite flashigare än vad det faktiskt är – annars är det väl ingen som vill starta ett sådant program. Eller?

Tidigare när jag gett mig på att springa har jag fått ont i knäna, så inte denna gång. Men däremot har jag ont i vänster fot, fast det känns inte riktigt som att det har med springandet att göra (jag kan bara inte kalla det för löpning när jag lufsar runt i godan ro…), utan något annat. Jaja, ont gör det iallafall – fast inte när jag springer, konstigt nog, men så fort jag går på foten däremellan, och det är ju större delen av tiden.

Men jag har iallafall varit disciplinerad. Till och med sprungit kl 6 på morgonen (well, det hann väl bli halv sju innan jag kommit ur sängen och ut på vägen) när vi var på en tvådagars jobbsamling (APT….en tveksam aktivitet som vi statsanställda måste ägna oss åt med jämna mellanrum) och jag helt enkelt inte hann min runda på kvällen. Så jag gjorde det morgonen efter istället.

Det var jag, hästarna och gässen som var uppe, inte en levande människa så långt ögat nådde. Men fint var det!

2018-05-29 Tofta Herrgård

Jag har sprungit på morgonen en gång till faktiskt! Inte klockan sex precis, men före frukost iallafall. Bokade en date med min man på stranden om 30 minuter (programmen är ca 30 min varje gång), för det brukar vara fint att avsluta springturen där nere och hoppa i. Och så även den här gången!

2018-06-02 08.41.29
Sprungen, badad och redo för dagen kl 08:40. Jomen!

Skulle sprungit idag men pausar pga foten, får se hur jag gör imorgon.

100%

Ja då är det dags att ge sig på den igen. Motionen. Alla tjatar om hur bra det är att träna, och det motverkar både det ena och det andra. Jag förstår inte men gör ett försök till att dechiffrera detta som verkar så fantastiskt men som jag bara tycker är

tråkigt

TRÅKIGT

TRÅKIGT

2018-05-07 19.51.09.pngSå var det sagt och gnällandet är färdigt och jag får snällt foga mig och…ja träna helt enkelt. Springa har jag gjort förut tills knäna protesterat efter några veckor, men skam den som ger sig och allt det där och nu är det dags att aktivera min lilla app igen som sakta och metodiskt ska bygga upp min stackars kropp.

Jag tar det lugnt; Soffpotatis till 5 km på åtta veckor. Ja jag ska alltså inte ta åtta veckor på mig att springa 5 km, nä det tar väl en halvtimme kanske, men hela programmet är åtta veckor 🙂 Bäst att vara tydlig här, man vet ju aldrig vad man gett för intryck. Eller jo, det vet jag nog – Sporty Spice har aldrig varit mitt mellannamn direkt…

IALLAFALL…jag har nu hållit på en vecka, och jag känner mig som en som går på något avhållenhetsprogram fast tvärtom – istället för att säga ”IDAG ska jag vara nykter” måste jag säga ungefär varannan dag ”IDAG ska jag ut och springa”. Ja, och sen göra det också såklart. Och jag är inne på vecka 2 nu, dag 1!

 

(lämnar lite plats för spontana applåder)

 

Idag gick turen till Slottsskogen eftersom jag var i stan. Jag hörde tuff musik dundra där innifrån och tänkte att det väl var något evenemang på gång. Och det var det. Vårruset, närmare bestämt, med 10 000+ kvinnor i alla åldrar som vällde fram genom Slottis.

2018-05-07 19.17.12

 

Så jag fick tänka om lite med min runda. Nu springer jag ju så förtvivlat korta sträckor än så länge så Vårrusets utbredning i markerna är väl ett problem med relativt begränsad omfattning, men ändå. Dom hade lagt loppet precis där jag tänkt springa.

Så jag sprang med. Alltid var det några som blev förvirrade när jag helt plötsligt tog en annan väg än dom, och det bjuder jag på. Lite kul får man väl ha?

2018-05-07-19-29-04-e1525724043314.jpg
Sporty Spices i alla åldrar och storlekar bara väller fram

Andra tog det mer soft och satt i den ljumma kvällen (20 grader…yum…) och satt helt sonika och tittade på när andra ansträngde sig.

2018-05-07 19.42.03.jpg

Mer mitt team, men inte längre. Eller inte just nu iallafall – får se hur länge jag orkar försöka motionera den här gången.

Men jag ska cykla, för DET tycker jag ändå är rätt kul.

Sporty Spice kan ju inte bara hålla på med en sport eller hur?