Backar ett steg

Jag har tänkt efter vad som är problemet egentligen. Och jag har kommit fram till att det är en direkt throw-back till vintersemestrarna när jag var 10-15 år. Lite långsint att skickas tillbaka till den tiden kan man tycka, men det känns precis likadant som det gjorde då. Det där att man ska ut i backen och ha så JÄVLA roligt hela tiden. Det är liksom inte okej att tycka att snö är blä, man är ingen riktig människa då, snö är KUL, åka skidor är KUL och så är det med det. Alla ÄLSKAR att åka skidor.

Det hade väl varit bra om det inte var så ”etta-nolla”. Dvs 99% av tiden lever man i en värld (Göteborg) där det inte finns snö över huvud taget, plus att jag kommer från en värld (Stockholm) där jag knappt sett snö heller under uppväxten. Dvs ingen naturlig relation till snö, men varje vinter skulle man åka på familjetur en vecka till fjällen för att ha JÄTTEKUL och åka massor av slalom. Mina tydligaste minnen från alla dom där resorna är temperaturer på -17 grader och vuxna som fnyser när man tycker att det är kallt om tårna, en ständig upplevelse av att man är sist fram hela tiden, trött, men när jag kommer fram har alla andra vilat och åker vidare (dvs jag som är sist får inte vila -> ännu tröttare när vi ses nästa gång) och bara en massa j*vla otillräcklighet.

Nu är jag vuxen och kan göra som jag vill, och blotta tanken på att ge mig ut i backen får tillbaka den där prestationsångesten som ingenting. Get over it, kan man ju säga, och man kan ha rätt. Jag är vuxen nu och bestämmer själv.

Så det blev en dag i stugan.

Egengjorda spår. Bitvis iallafall.

Det var bara så skönt att vinka farväl till skidentusiasterna, hälla upp en kopp kaffe till och sjunka ner i korsordet, sen ett sudoku, sen ett korsord till, kanske det blev en kaffekopp till vem vet. Så småningom blev det lunch, svärmor gick och tog en eftermiddagslur, och jag – hör och häpna: GICK UT PÅ EN SKIDTUR! Jajemen, yours truly tog sina längdskidor och gick ner och åkte en bit längs det som brukar vara väg på sommaren.

För det är ju rätt härligt med snö ändå – speciellt när temperaturen och snömängden är så perfekta som dom är nu. Ingen risk att man fryser ihjäl precis, inte heller någon risk att göra illa sig för snön är puderlätt = bra och har ingen skare = is under sig. Perfekt, med andra ord.  Men dagen blev ändå en dag hemma i stugan för mig.

Någon annan hade gått före ett tag, men en bit efter fick jag spåra själv. Det var inte tungt (snön är som pulver) men för mig som är fullständigt kass på att åka längd blev det ändå lite halkigt och glidigt så jag gav upp efter en stund. Astmaspray hade jag också glömt ta i förväg, fruktansvärt klantigt.

MEN, jag var ute en stund iallafall, och det var skönt. Fast det känns så begränsat; antingen tar man sig fram genom att köra längd, eller så går man längs E12’an (inte ett alternativ om du frågar mig), eller så åker man slalom inne i Hemavan. Det är liksom de alternativ som är. Och för en som ser slalom som ett umgängestvång är det inte alltid enkelt att hitta roliga nöjen så här ute i förskingringen i snöns värld.

Vem har sagt att det ska vara enkelt?

Den där kroppen man har…

Övre Majorsgatan, a.k.a Domedagstrappen

…alla tips och råd om hur man tar hand om den så den mår så bra som möjligt och så den håller så bra och länge som möjligt…hur ska man veta och hur kan man navigera bland allt?

Är kolloidalt silver lösningen på alla krämpor? hur är det med medicinsk marijuana? är det bara båg det där med antiinflammatorisk kost? får man benskörhet av att dricka mjölk? kan man ”svälta” ut tumörer? är det så farligt att äta kött – det har vi ju gjort i evigheter? rovfisk (tex lax) som är högst i näringskedjan – är det så mycket dioxiner och annat godis i den som man kan tro eller är det helt överdrivet?

Och motion? korta intervaller med hög puls eller långa lågintensiva pass/promenader? trappor upp och ned (helst inte ned) eller trappmaskin i gymmet?

Det är f*n inte lätt. Jag försöker så gott jag kan med att läsa på så långt jag förstår (det blir fort ganska komplicerat för en som inte är medicinare) och dra vissa slutsatser när jag tycker jag har tillräckligt många oberoende källor som säger samma sak.

Och något stämmer iallafall för mitt välbefinnande, för jag är i bättre form än tidigare vilket nu på kvällen blev mätt i den sk Domedagstrappen som vi har utanför vår lägenhet. Den är lång och och det brukar vara en pärs att gå uppför den, för att inte tala om de tre trapporna sen ovanpå det för att komma till vår lägenhet. Fast idag var det inte så farligt. Lite puls, javisst, men inte så farligt.

Små segrar.

Hallandsleden i höstsolen

Det är ju vandring i Patagonien på gång. Ja inte nu men om ett antal år, men när det nu blir vill jag vid det laget vara en trygg vandrare som vet vad jag klarar och inte. Just nu vet jag att jag inte klarar så mycket, men det ska det bli ändring på. Mina barn som ju tyvärr inte fick växa upp i Norge (mitt fel, jag vet) är ju inte heller i den fysiska tålighetsform* som dom behöver om det ska vara kul att vandra, så det är inte bara jag som behöver öva.

Och idag var det dags att börja. Vi har gått två korta sträckor av Hallandsleden tidigare, och nu skulle vi gå stumpen mellan dom, en sträcka på 6 km ena hållet och sen tillbaka igen. Perfekt väder, perfekta temperaturer, bra kläder (förutom Adams skor) och iväg med oss!

Efter 3 km (av 12) undslapp sig Hannes stadsungens kommentar nr 1:

-”Varför måste vi gå så långt, det är mycket skönare att ligga på soffan”. Jaha, 9 km kvar, jag tänkte att det här kommer bli en tuff tur. Många pauser med mackor, varm choklad, bullar och vila.

Fikapaus!

OCH VI HITTADE SVAMP!! Jag som inte hittar svamp annat än i disken på Hemköp hittade MÄNGDER med trattkantareller. Ja jag vet att dom finns överallt och man kan plocka hur mycket som helst, men jag har tröttnat på att leta för att jag aldrig hittar och inser att jag inte har svampögon.

Men här stod vi och beundrade några extremt vackra röda flugsvampar som stod så där fotomässigt perfekt ur den knallgröna fluffiga mossan, och DÅ får vi syn på trattisar bredvid. Och bredvid dom, och bredvid dom, precis då där som folk säger att det är när man jagar trattkantareller. Synd att vi inte hade stort mycket att plocka i, men en del blev det iallafall.

Nytt ord: Kamfingersvamp. Och jag hatar kameran på min nya mobil, den är så otroligt mycket sämre än den gamla.

Hade jag varit Donald Trump ute i svampskogen hade jag sagt att det var ”A perfekt mushroom forest” eller vad nu svampskog kan tänkas heta på engelska. Gröna tuvor i barrskog på vilka det stod oätna perfekta (de flesta oätliga men ändå) svampar på, som taget ur en Elsa Beskow-målning.

Ja lite barr också, där vi hittade Kamfingersvampen, enligt Svampguiden en mycket god matsvamp. Vit flugsvamp hittade vi också flera granna exemplar av, den plockade vi inte.

Hemvägen innebar också lite boxletning, ett välkommet avbrott och vila för fötterna för somliga. Inga särskilt minnesvärda installationer tyvärr, men bra med mål att gå mot när man är trött.

Och så mer svampplockning. Gul fingersvamp såg vi också men dom var så förtvivlat små att det inte var någon idé. Jag tycker de andra ska åka tillbaka när jag är i London nästa helg, men det insäljet får vi se hur det går med.

Svampjakt!!! För somliga. Andra är rädda för att det ska vara något äckligt djur (=insekt) när man sticker ner handen. Stadsbarn.
Skattjakt!!

Det var en jättefin tur i skogen, och det där som anades efter 3 km såg vi inte så mycket av sen. Visst var alla trötta och möra när vi kom tillbaka till bilen, men det ser jag mer som ett tecken på att det är helt rätt tänkt att vi behöver öva upp våra vandringsmuskler.

*) En av mina observationer under mina år i Norge var just att alla norrmän verkar ha en naturlig fallenhet för fysisk ansträngning, som tex att vandra och såklart åka längdskidor. Det bara är så att dom har en bättre grundkondition än vad vi har på nåt fantastiskt vis. Om du ställde upp en norrman i dålig fysisk form på startlinjen bredvid en svensk i dålig form och ber dom gå 100 m uppförsbacke så kommer norrmannen vinna alla dagar i veckan, så är det bara. Dom har något som inte vi har som dom får med sig i skolan och som aldrig går ur. Kan ju börja med att det är skidskola på dagis…En av många bra saker med Norge! Om jag är avundsjuk? YOU BET!

Inte bara dum, utan envis också

När min mamma skulle sluta röka en gång för länge sen efter många år som aktiv rökare så frågade jag om hon kunde det.

– Klart jag kan, jag har ju slutat röka MASSOR av gånger!

Just då tyckte jag det var rätt knäppt sagt, men eftersom man som bekant förhoppningsvis blir klokare med åren har jag tagit till mig det här som ett litet mantra. Inte för att jag röker, men för att jag inte tränar.

Så jag ska börja träna (igen), det är något jag kan, det har jag ju gjort MASSOR av gånger! Det svåra är inte att börja träna, det är att fortsätta träna. När den första entusiasmen har lagt sig tre veckor efter att man började träna, vädret är skit och man vill bara sitta hemma och moffa chips – om man DÅ kravlar sig ur soffan och går till gymmet, DÅ är man igång på riktigt.

Sen har jag ju läst att det är viktigt att ha en målbild så man kan VISUALISERA sina (eventuella) framsteg. Så det här är min målbild:

Ja förutom Susanne Lanefeldts hårband, det får hon gärna behålla. Men smidigheten, den smidigheten….

Det här är en annan målbild (man kan ju vara både smidig och stark – sikta mot stjärnorna!).

Det kan väl inte vara så svårt att få en sån ryggtavla? Några timmar i gymmet bara. Ja om dagen alltså, i några år. Och sen deffa sig genom att äta äggvita och ris, mums. Fast det funkar ju dåligt för mig som är 95% vegan numera….gissar att No Egg inte funkar lika bra.

Men oavsett målbild är sanningen en liiiten bit ifrån kan man säga. Det är väl mer så här:

Men jag har börjat! Jag har skaffat mig gymkort (igen…jag kan börja gymma MASSOR av gånger!) – och jag har varit där idag (de två första veckornas entusiasm har börjat).

Vi hörs igen om 3 veckor när jag tar fram saxen och klipper gymkortet i strimlor. Om jag orkar.

Jag springer så sakteliga

c25kÄr numera inne på vecka 6 av min Couch to five kilometers – program. Eller C25k som vi i gemet säger…Måste ju kalla det för något lite flashigare än vad det faktiskt är – annars är det väl ingen som vill starta ett sådant program. Eller?

Tidigare när jag gett mig på att springa har jag fått ont i knäna, så inte denna gång. Men däremot har jag ont i vänster fot, fast det känns inte riktigt som att det har med springandet att göra (jag kan bara inte kalla det för löpning när jag lufsar runt i godan ro…), utan något annat. Jaja, ont gör det iallafall – fast inte när jag springer, konstigt nog, men så fort jag går på foten däremellan, och det är ju större delen av tiden.

Men jag har iallafall varit disciplinerad. Till och med sprungit kl 6 på morgonen (well, det hann väl bli halv sju innan jag kommit ur sängen och ut på vägen) när vi var på en tvådagars jobbsamling (APT….en tveksam aktivitet som vi statsanställda måste ägna oss åt med jämna mellanrum) och jag helt enkelt inte hann min runda på kvällen. Så jag gjorde det morgonen efter istället.

Det var jag, hästarna och gässen som var uppe, inte en levande människa så långt ögat nådde. Men fint var det!

2018-05-29 Tofta Herrgård

Jag har sprungit på morgonen en gång till faktiskt! Inte klockan sex precis, men före frukost iallafall. Bokade en date med min man på stranden om 30 minuter (programmen är ca 30 min varje gång), för det brukar vara fint att avsluta springturen där nere och hoppa i. Och så även den här gången!

2018-06-02 08.41.29
Sprungen, badad och redo för dagen kl 08:40. Jomen!

Skulle sprungit idag men pausar pga foten, får se hur jag gör imorgon.

100%

Ja då är det dags att ge sig på den igen. Motionen. Alla tjatar om hur bra det är att träna, och det motverkar både det ena och det andra. Jag förstår inte men gör ett försök till att dechiffrera detta som verkar så fantastiskt men som jag bara tycker är

tråkigt

TRÅKIGT

TRÅKIGT

2018-05-07 19.51.09.pngSå var det sagt och gnällandet är färdigt och jag får snällt foga mig och…ja träna helt enkelt. Springa har jag gjort förut tills knäna protesterat efter några veckor, men skam den som ger sig och allt det där och nu är det dags att aktivera min lilla app igen som sakta och metodiskt ska bygga upp min stackars kropp.

Jag tar det lugnt; Soffpotatis till 5 km på åtta veckor. Ja jag ska alltså inte ta åtta veckor på mig att springa 5 km, nä det tar väl en halvtimme kanske, men hela programmet är åtta veckor 🙂 Bäst att vara tydlig här, man vet ju aldrig vad man gett för intryck. Eller jo, det vet jag nog – Sporty Spice har aldrig varit mitt mellannamn direkt…

IALLAFALL…jag har nu hållit på en vecka, och jag känner mig som en som går på något avhållenhetsprogram fast tvärtom – istället för att säga ”IDAG ska jag vara nykter” måste jag säga ungefär varannan dag ”IDAG ska jag ut och springa”. Ja, och sen göra det också såklart. Och jag är inne på vecka 2 nu, dag 1!

 

(lämnar lite plats för spontana applåder)

 

Idag gick turen till Slottsskogen eftersom jag var i stan. Jag hörde tuff musik dundra där innifrån och tänkte att det väl var något evenemang på gång. Och det var det. Vårruset, närmare bestämt, med 10 000+ kvinnor i alla åldrar som vällde fram genom Slottis.

2018-05-07 19.17.12

 

Så jag fick tänka om lite med min runda. Nu springer jag ju så förtvivlat korta sträckor än så länge så Vårrusets utbredning i markerna är väl ett problem med relativt begränsad omfattning, men ändå. Dom hade lagt loppet precis där jag tänkt springa.

Så jag sprang med. Alltid var det några som blev förvirrade när jag helt plötsligt tog en annan väg än dom, och det bjuder jag på. Lite kul får man väl ha?

2018-05-07-19-29-04-e1525724043314.jpg
Sporty Spices i alla åldrar och storlekar bara väller fram

Andra tog det mer soft och satt i den ljumma kvällen (20 grader…yum…) och satt helt sonika och tittade på när andra ansträngde sig.

2018-05-07 19.42.03.jpg

Mer mitt team, men inte längre. Eller inte just nu iallafall – får se hur länge jag orkar försöka motionera den här gången.

Men jag ska cykla, för DET tycker jag ändå är rätt kul.

Sporty Spice kan ju inte bara hålla på med en sport eller hur?

 

Mumbo Jumbo-Yoga

Namaste, käääära vänner….

Yoga är inte något man genomför, utan LIVET….oouuummmm…..oouuummmm…..oouuummmm…..

Och så andas ni i xxx-andningen i små stötar så att toxinerna i era kroppar försvinner ut genom huden!

På låtsas? Nä på riktigt, på ett stort träningscenter i en stad nära mig. Jag höll på att tuppa av.

Anledningen till att jag går på yoga (vilket jag gör minst vartannat år om det är fint väder) är för att jag vill sträcka ut mina leder, böja på kroppen, få lite styrketräning (ja yoga är för mig styrketräning, så klen är jag) och göra gott för kroppen. Jag har väldigt lite till övers för det där blaj-blajet med yoga. Och inte blir det bättre när dom kommer med rena felaktigheter – hur i all världen ska toxiner i kroppen kunna försvinna ut genom huden bara för att man andas på ett visst sätt? Jag är helt med på att andningen är viktig och att man gott kan lägga någon minut på yogan för att tänka igenom och känna efter hur man andas, men 10 minuter? Då börjar det bli lite mycket.

Och så sitta där och oumma i grupp?! No please no….

Jaja, ett gott skratt förlänger livet, och skratt var det gott om på timmen idag (det räknas väl även om man bara skrattar högt inombords?). Nu två år till nästa yogapass om traditionen ska hålla i sig!

Olympic day

Ja det var ju inte bara min födelsedag, utan det var ju dessutom Olympic Day på Liseberg. Där samlades olympiska mästare i en del udda sporter som tydligen är med i OS (antar jag – Olympic indikerar OS för mig iallafall, men jag är ju sällan ett sportlexikon kan man säga), som tex orientering,  fäktning, klättring, skidskytte (jo i Sverige betraktas det som en udda sport), tae-kwon-do, gymnastik (?!), capoeira (??!!), skateboard (???!!!) och en del annat. Poängen var att få barn att prova på de här idrotterna och helt enkelt locka till sig dom.

Adam orienterade sig runt Liseberg med hjälp av stämpel och karta (och en far som kartläsare), Hannes klättrade, såg på skidskytte och hängde vid gymnastiken. Vi var där med A och hennes två barn, där den ena blev helt frälst på skateboard men den andra hängde med Hannes på gymnastikmattan.

Sen hamnade Adam på klätterväggen, och det syntes att han gjort det där förut. Han är duktig på att klättra och blir han bara lite starkare i armarna kommer han bli en grym klättrare om han bara vill. Stoooolt mamma!

Det var ett jättebra arrangemang, och det var toppen att vara där så sent som vi var. De värsta köerna var över, det var ingen trängsel och alla fick komma fram och prova inom rimlig tid.  Fyra uppspelta och glada barn som gick därifrån vid fyratiden.

Dag 8, En dag i Falun

2016-08-06 14.28.27Så blev det så att min resa tog slut i Falun. Det kunde varit värre – jag kunde ju fortsatt, och det hade varit tortyr.

Istället parkerade jag min cykel och all packning i duggregnet på Trotzgatan, tog ut ett par jeans ur mina vattentäta cykelväskor (jo, sant!!) och gick in på Sushi Lovers för en sen och ganska lång lunch. Hade längtat efter sushi ett tag, och den här var lite annorlunda vilket var spännande. Men allt som är spännande är inte nödvändigtvis bra, själv tillhör jag dom som tycker att majonnäsbaserade såser/gojor inte riktigt hör hemma i sushisammanhang och här var det en del av den varan.

Men jag var inne och regnet ute, så jag var nöjd.

Eftersom man inte kan sitta på en 12-platsers restaurang alltför länge utan att det börjar kännas lite besvärande flyttade jag mig så småningom till ett café och senare gick jag en tur på stan. Dels för att försiktigt få runt blodet i mina stumma lår, dels för att se på Falun och dels för att leta lite.

Fin stad Falun, en dags besök kan varmt rekommenderas. Det gamla industriarvet har bevarats men med ny verksamhet i lokalerna.

2016-08-06 18.10.08
Från tegelbyggnaden till vänster i bild, på andra sidan kanalen, strömmade det skön soft jazzmusik

2016-08-06 18.08.00

Och så finns det förstås en del spännande, säkert jättehemlig verksamhet mitt i centrala Falun (STOPPA PRESSARNA!!!), och för att hålla den så hemlig som det behövs så annonserar man det på lämpligt sätt:

2016-08-06 17.49.04
Alltså pardon my French, men sätter man upp en sådan skylt (och det var inte bara en, det var fullständigt nerlusat med likadana skyltar runt HELA byggnaden) så ber man om att det ska fotograferas. Så är det bara.

Men tillslut var det dags för den bästa synen av dem alla…

Familjen

Middag på den mer än utmärkta Banken Bar och Brasserie (gå dit, väl värt dina middagspengar!), miljoner kramar och pussar, ungar i knät hela tiden och bara en massa gos (och lite mat).

Sen iväg till Smedsnäsets camping med det stooora tältet i bagaget. Det har två rum och en mittsektion och är så högt att man kan stå raklång i det…yum…Vi brukar sova vi vuxna i den stora delen och barnen i den lilla, men den här gången tänkte jag inte låta barnen sova mer än några centimeter ifrån mig.

Och när man bara monterar upp det ena innertältet får man lätt plats med cyklarna inne i tältet dessutom!

2016-08-07 09.03.12
Bilden är tagen innifrån det stora innertältet

Och hörrni vad fort och lätt det går att färdas med bil!!! Vet ni att det bara är att trycka lite på gaspedalen när det är uppför så fortsätter man i samma hastighet som tex i nerförsbacke eller på plant? Och motvind bryr sig bilen knappt om, och om det regnar är man torr när man sitter där inne, och man kan ha på sätesvärme om det är svalt! Vilken fantastisk uppfinning…

Så det blev nattläger den 6 augusti på Smedsnäsets camping som planerat!

2016-08-07 08.58.38

 

Jag kastar in handduken.

Uppiggad av beskedet att resten av familjen möter mig i Svärdsjö gav jag mig iväg i regnet. Men det var tungt. Fruktansvärt tungt. De två milen mellan Borlänge och Falun tog en evighet och i varje uppförsbacke när jag behövde ta i lite stumnade låren. En fin twist var att de sista kilometrarna in i Falun var en enda (!) lång nerförsbacke – underbart!

Men nu ger jag upp. Jag orkar inte 2-3 mil till Svärdsjö, och jag orkar definitivt inte 9 mil imorgon. För att klara det skulle jag behöva vila två dagar tror jag, och det har jag helt enkelt inte lust med. Har inte lust att ligga på en camping 9 mil från målet och kura i två dagar för att SEN ta de sista nio milen. Så viktigt är det inte för mig att genomföra det jag föresatt mig. Jag har ändå trots allt cyklat över 40 mil på en vecka – enorm prestation för att vara jag.

Så jag är nöjd och känner mig inte som en loser, jag är superstolt över det jag gjort men nu är det färdigt. Nu ger jag upp och ser fram emot att få gosa med mina barn ikväll, så enormt mycket viktigare!!

Tack till alla som hängt med och hejat!