Semesterdag

Skolan stängd och fritids stängt. Mamman tar ut en semesterdag och tar ut barnen för att gå på tur i Änggårdsbergen. Vi tog vägen genom Botaniska, där barnens nyfikenhet ledde till det bästa – att man stannar till på ställen man inte brukar stanna på och gör avvikelser man inte heller brukar. Och tack ock lov för det.

Jag trodde aldrig vi skulle komma ur Botaniska, för det var så mycket att titta på och vi hade ju ingen brådska. På två timmar kom vi en dryg kilometer – men då fick vi ätit lunch också och lekt en massa.

Adam kämpar med att få upp locket. På just den här (dagens sista) fick vi faktiskt inte upp det för det satt för hårt. Synd.

Och det blev perfekt. Varm choklad, mackor på hembakt bröd (yup!), lite frukt, några kokta ägg och något sött tills när orken tryter lite senare. Killarna var på gott humör hela dagen och det från början rätt svala vädret blev bara varmare och varmare.

Lite GC blev det också, och vi hittade de största skatter jag någonsin sett. Någon har tagit sig för att lägga ut rejält stora hinkar, men som tyvärr inte innehöll särskilt mycket. Och vi som normalt brukar ha med oss en massa extra att lägga i för att fylla på till kommande barn hade förstås inte med oss något just idag.

Vi hade ingen plan, vi följde humöret och cachernas väg i en någorlunda närhet; poängen var inte att gå långt utan att ha en skön dag i skogen med lite fysisk aktivitet. Och det blev det – upp och ner, klättra i stenrösen och gå upp för branter och nerför slänter.

Killarna var som tända ljus hela dagen, eller ännu bättre – som entusiastiska springande barn fulla av energi som ska klättra högt och springa långt. Den där oron man känner ibland över att dom (speciellt den ena) sitter och ser på YouTube-klipp på när andra människor spelar Minecraft och ser det som sitt högsta nöje, den oron försvann direkt idag.

Jag frågade vid ett tillfälle om det var dags att börja styra kosan hemåt, och fick ett enstämmigt och rungande NEJ till svar. Adam ville att vi skulle vara ute i flera timmar till, men då började det bli eftermiddag och vi fick ge oss för verkligheten.

Men det är fantastiskt att bo där vi bor och ha en enorm skog bara tio minuters gångväg hemifrån, och dessutom en botanisk trädgård och en Slottsskog. Heja Göteborg!!

 

 

Äntligen segla!

Den högra av de två har jag seglat ikväll

En och en halv vecka efter operation firas med att först ta bort stripsen över ärret (de tvärgående ränderna som är en så viktig del i ”Frankensteins monster”-looken) och senare på dagen gå på seglarkurs.

Det här har jag inte vågat berätta för min mamma att jag skulle göra för då skulle hon bli relativt bekymrad tror jag, men läkarna sa ju att jag skulle leva livet som vanligt förutom att bära back och träna kickboxning. Och segla innehåller inte något av de två så det bör väl gå bra?

Skämt åsido så är jag inte så bekymmerslös; jag känner efter och jag har koll på hur mycket ont jag får av olika saker. Och sanningen att säga har jag inte ont alls pga lyft och annat, utan det som gör ont är i huden på sidan av det numera före detta bröstet och inte mitt i ärret.

Vi samlades iallafall kl 17 nere vid Gårda Brygga, 5 vuxna hade anmält sig till kursen som skulle hållas av tre ledare. Hög lärartäthet mao. Senioren i lärargänget var 18 år, han var ansvarig bla för att han var den äldsta 😀 Samma lärare som Adam hade på sin seglarkurs för 2 veckor sen btw…

Jag var väldigt bestämd på att inte segla med O. Jag känner mig så mindervärdig dum och betydelselös när jag ska lära mig något nytt och han är med, och då lär jag mig inget -> jag kan inget tillslut -> jag blir dum och betydelselös. Men havet ser lite jag som min hemmabana och där vägrar jag känna mig sån, alltså vill jag köra mitt eget race så jag lär mig något och alltså bör vi vara i olika båtar. Och det var vi.

Det var jag och en annan tjej + en ledare i vår Omega (den vita på bilden som ser i princip ut som den ljusblå). Och det gick skitbra, rent ut sagt. Först körde vi med en ledare som visade och pratade lite, vi slog och jippade (=slog fast i medvind) och turades om att styra focken hon och jag. Efter en stund satt hon som rorsman, ledaren skotade (=kontrollerade storseglet) och jag fortsatte vara gast/general fock manager/sandsäck. Och när hon var rorsman och det gick jättebra så tänkte jag att vafan. Och så seglade jag också med både skot och roder medan hon körde fock och vår ledare satt i mitten och var sandsäck.

Och det var så himla underbart!

Det var länge sen jag körde optimistjolle ute på Orrö anno dazumal kan man säga, men känslan för vind och vissa reflexer för ”hur man gör” sitter där inne någonstans, och det var helt fantastiskt att få utlopp för det. Vi var så bra hon och jag (tyckte vi alltså) och det var så roligt!!!

Imorgon ska vi köra tre båtar så vi är färre i varje båt, och det ser jag fram emot. Ska bli så himla kul.

Och såret/ärret? Jag ska tala om att jag var mer mobil och rörlig i armen än jag varit på hela tiden. Segla var grymt mycket bättre än att göra sjukgymnastikövningarna – jag var nästan lika vig som vanligt. Vilket i och för sig inte säger så mycket, men ändå.

Ut på tur en kortis

Jag tillbringar mina sista dagar i Oslo i ett underbart väder – ibland har man tur när man är ledig! 

Dagen idag började med en liten GC-tur i Lommedalen. Det finns en serie Letterboxes som heter Brevtur, där en del är lätta och andra svåra, men jag har koordinaterna på 27 av de (totalt 81). Och eftersom tiden rinner iväg (vart tar all tiden vägen?) så tänkte jag ta en runda i det vackra vädret.

Det blev inte så många som jag hoppats, för att cacha tar alltid mycket längre tid än man tror, men det blev några iallafall.

Och som alltid får man se nya platser, här: Lommedalens kyrka.

Men större delen av förmiddagen såg ut så här:

Inte det sämsta i vårvädret!

Det är sommar!!

Efter en rätt sval semester är törsten efter sol stor. Då gör det inget att jag är på jobbet om dagen, för på kvällen är det sol och varmt fortfarande.

Igår var det sushi på Sørenga med min käre i kvällssolen. 

Utsikt (insikt?) över Barcode, det utskällda höghusbygget nere i Bjørvika som gör att Oslo lite mer liknar en storstad. Baksidan av Operaen till vänster.

Vyn över stan därifrån är fantastisk i alla riktningar. 

Vippetangen och öarna i bakgrunden

Idag kom turen till Bygdøy sjøbad och lite häng i kvällningen.

Jag badade inte, vattnet var kallt, men Oskar var modigare än jag.

Dag 4 Magnor – Sunne, den jobbiga vägen

Det var en jobbig dag, och för att göra det lite jobbigare råkade jag radera inlägget jag skrivit om den här dagen. Jag hade inte publicerat det för jag skulle lägga till en bild som strulade lite och helt plötsligt var allt borta. Jaha. På’n igen ba’!

Ny cykelhjälm inköpt i Charlottenberg på den lilla sportbutiken utanför centret. Dvs jag slapp dels åka ända in till centret, dels gå till XXL och vänta på att klockan skulle bli 10 (och förlora värdefull tid som jag visste att jag skulle behöva) och så fick jag stödja den lokala handlaren i Charlottenbergsbygden. Som lök på bonusen fick jag se en motorburen ungdom iförd klassisk truckerkeps försöka starta sin bil där tändningen inte ville riktigt som han ville. Hans kompisar dröjde också med att komma och hämta honom (vi snackar nio på morgonen här, gissar att dom var på jobbet), så han väntade, gnekade med motorn, prövade igen (den lät bara tröttare och tröttare), väntade….

och så var jag borta som ett sus när jag fått min hjälm!

Jag visste att det skulle vara uppför idag, speciellt jobbigt runt 40 km men sen en skön lång nerförsbacke som belöning efteråt. Det jag inte visste var att 2,4 mil av vägen var grusväg…Du vet, en sån där skogsväg som är välkörd och ganska slät men inte asfalterad. En sån som är rundad i kanterna (tänker man inte på när man kör bil) och där är det extra mycket grus, men som har tre spår på sig där det är relativt grusfritt men lagom gropigt istället. 

Det här är VTI’s bild, för de bilderna jag har tagit håller sig av olika anledningar (jag vet vilka men orkar inte förklara) inlåsta i min gamla gamla mobil som jag använder som kamera…Fotocred till VTI alltså, men så här såg min dag ut idag. Fast mer uppförsbacke då förstås och inte nerför som här *bitter*

You may chooooose your weapon…
Så jag som var vid oerhört gott mod runt 31 km var 15 km senare en relativt knäckt person, och då hade jag den näst sista toppen kvar. Lång historia kort så var det jättetungt.

Bloody jvla grusväg från 31 km och 24 km framåt…

Många backar fick jag gå av och putta cykeln, och den är ganska tung -> mina armar är som spaghetti och var det även mitt i det hela. Men det är ju inte så mycket att göra mer än att ta korta pauser ofta, ta en lång lunch, stanna när man behöver, lyssna på bippet från Runtastic som säger ”en kilometer till, det gick väl bra, youcandoit, komigennurå” och kämpa på.

När tillslut den långa nerförsbacken som jag längtat så efter väl kom, var den med extra mycket grus i, så det gick inte att få någon som helst fart och njutning. Inte jag iallafall som är en första klassens rullgrusfegis.

Trött och eländig och med knappa två mil kvar till Sunne kom så äntligen asfalten. Då kändes det rätt hopplöst, men det är ju inte läge att ge upp direkt – vad ska man göra? Ringa mamma och be att hon kommer och hämtar en för att man är trött? Ta bussen? Sätta sig ner och strejka?

Underbara vänner, det betyder MASSOR!!

Jag gick online och la ut ett allmänt blaha på fejan om hur trött jag var (självömkan?) och fick GALET stor respons – massa goa kompisar som hejade på mig och pushade på. Inte för att jag såg det förrän jag kom till campingen förstås, men ändå, jag blev rörd till tårar över att folk bryr sig så mycket. 

Nu på kvällen är jag osäker på om jag verkligen ska cykla de planerade 100 km jag tänkt. Det känns som att det hade varit fint att stanna här på den enorma campingen i en dag och vila lite. Jag vet inte…

Dunder och brak


Det blev en tur till på Vekterveien, men först ett besök på Magnor Glassverk.Fint glas, genuint hantverk med blåseriet i samma byggnad, men jag är rätt ointresserad av att köpa. Jag behöver inga fler glas eller vackra saker så det blev ett kort besök. Den vackra stationen på andra sidan vägen var mer intressant och vackrare att se på tyckte jag. Gammal, välhållen byggnad, de gammeldagsa bokstäverna på huset, markeringarna vid övergången…historia.

Stationshuset i Magnor

Cyklade istället  några kilometer norrut till Skotterud och hoppade på en annan del av Vekterveien, men det var egentligen inte så intressant det heller.
Däremot var det ett fascinerande väder. Jag som inte bryr mig något särskilt om väder kunde inte låta bli att tilltalas av de mörka molnen som var runtomkring samtidigt som jag själv cyklade i strålande solsken. Emellanåt kom det en droppe eller två, men det var precis så jag fick på mig regnjackan så var det över och solen strålade igen.

Men himlen var så fantastisk och den gav så vackra färger på hela naturen. Allt var som om det var mer färgrikt.

En kvarlämnad stol vid den tidigare fiskrika Gaustadsjøen, nu nästan torrlagt och igenslammad när man har velat göra plats för mer jordbruk på 60-70-talet. Något man tydligen erkänner idag att det inte var så bra gjort.
Svarta moln och blå himmel blandat


Och jag har sett näst intill obscena mängder hallon. Trodde inte det fanns så många hallon här på jorden. Och bara här i Magnor lixom…Jag hade inget att plocka i så jag plockade i munnen – handfull efter handfull med stora, fullmogna, helt fria från odjursangrepp. Fantastiskt goda. Men jag åkte förbi ganska många löpmeter med manshöga hallonbuskar stappfulla med hallon innan jag tog ro till mig att faktiskt stanna och plocka.

Hämtpizza cykel-style

På väg tillbaka passerade jag Magnor Centrum och dess café/pizzeria igen. Nu började molnen se lite mer hotfulla ut, och jag laddade för en kväll i tältet. Och det var smart gjort visade det sig, för sen började regnet. Jag fick äta en bit ute vid mitt fina bord och sen kom regnet. Men jag proppade in mig i tältet, bullade upp med sovsäck, pizza, juice och HBO. Dvs tills wifi’et gick ner. Då kurade jag ihop mig, lyssnade på smällarna, räknade sekunder från blixtarna och lät Kent sjunga för mig istället. Några smällar var riktigt nära men ingen helt över mig tack och lov. Åska gör sig inte riktigt från tält, kan man säga.

Varför? 

Den vanligaste responsen när jag sagt att jag ska ut på den här cykelturen är en fråga. Varför? Positivt och vänligt menat men med en uppriktig undran. En del är lustiga och undrar om bilen gått sönder osv, men även det välmenat.

Svaret är delvis kort och enkelt; Varför inte? För att det går. Men det finns ett längre svar också, ett svar jag inte ens har frågan till.

Jag behöver göra något annorlunda, komma ur min komfortzon på mina egna villkor, gå min egen väg om man så vill. Jag är nyfiken på vad som händer om jag är ensam med mig själv i åtta dagar. Vad gör jag (cyklar, obviously), har jag tråkigt, blir jag sällskapssjuk, sitter jag och kollar på Netflix och HBO hela dagarna (förutsatt att jag har WiFi), rastlös, vad tänker jag?

Vekterveien Eidskog

Idag är tredje dagen på min tur, första dagen med vila och jag tillbringar den i Magnor, sista utposten mot svenska gränsen ungefär vid Charlottenberg. Jag vaknade tidigt, inte ett ljud på campingen, ganska svalt ute. Gick upp en sväng, kröp ner igen och kollade lite på Game of Thrones (jomen, antingen har jag vant mig eller så är det mindre våld och sex än tidigare. Tippar på att jag vant mig), åt frukost ute medan campingen ruskade igång så sakteliga. Otroligt vad länge folk sover förresten, men å andra sidan kan man ju lika gärna sova för det finns ju ingenting att göra på en camping (hukar mig och väntar på slagen).

Gav mig av på en cykeltur i skogen längs en trail, Vekterveien, och det har jag hållit på med fram till nu. Nu är jag downtown Magnor och har ätit en mycket otillfredsställande lunch på en pizzeria/café för glada 170 kr (well inkl läsk och kaffe) och tänker att ”jaha då är det bäst att jag går härifrån nu så att jag kan…”

Kaféet i Magnor centrum

Och där är kärnan i det hela. Jag saknar fullständigt förmåga att leva i nuet. Jag är alltid på väg någonstans, klarar inte av att ”bara vara” som det så fint heter. Jag måste sitta här på det mycket trevligt inredda caféet och tala om för mig själv att jag inte har bråttom! Nej, jag måste inte äta upp och skynda mig härifrån. Nej, jag har inget som väntar, klockan är halv två på eftermiddagen, stadens enda(?) sevärdhet (Magnor Glassverk) ligger 20 m härifrån och har öppet hela dagen, och det enda jag måste göra är att så småningom gå till en mataffär (Kiwi ligger rätt över gatan) och köpa frukost till imorgon, och så måste jag äta middag någon gång. 

Det spelar mao ingen roll om jag sitter här en kvart till. Eller en halvtimme. Eller en timme, det finns ju WiFi och kaffe, vad mer behöver man när man fått lunch?

Det är ju inte så att jag börjat tänka idag. Nä, cyklingen har lite den meditativa effekt som jag hoppats. Förutom att den gör att jag för en gångs skull kämpar för något, en kilometer i taget, framåt, framåt, komigen, youcandoit, det finns inget alternativ, det går inte att ge upp och stanna här, visst du ÄR trött i benen men du kommer inte dö av det så kom igen EN kilometer till osv osv ackompanjerat av Runtastic’s bipp som säger att jag nu kommit en kilometer till. Var femte kilometer får jag info om tid, sträcka osv och det är också motiverande. ”Har jag cyklat 35 km ska jag banne mig klara 40, och DÄR kom ett bipp, då har vi 36 km, komigen youcandoit, 40 km coming up!”

Nä förutom det, och att jag grinar till Loa Falkman och Mustafa Can, så är det en ständig träning i att vara i nuet. Jag över mig på att tänka och genomföra uttalanden som ”Wow vilken fin skog, jag tror jag tar en kort paus” istället för att susa vidare och tänka, ”Här var det fint, synd att det inte var vid 20 km där jag hade tänkt att jag skulle pausa, hoppas det är lika fint där”. Det låter banalt, men för mig är det jättesvårt. Bara det att stanna där man har lust och inte där man hade tänkt

Lunchen igår var ett sånt ställe. 

Lunch i Vestmarka

Jag svängde in för det såg så fint ut, fast egentligen ville jag bara FRAM (till vad? campingen ligger kvar…). Men jag tvingade mig, och det ångrade jag såklart inte. Nästa steg är att sitta och äta i mer än 15 minuter, det ska jag börja ta tid på imorgon tänkte jag. Men det är imorgon, det struntar jag i idag.

Nu är klockan snart halv tre. Jag tänker att ”nu måste jag gå härifrån”. Men varför? Just nu för att jag har tänkt göra besök på Magnor Glassverk, men annars vet jag inte riktigt varför. Det är trevligt här, folk pladdrar vid borden runtomkring (nu är det rätt mycket folk här) och det är väldigt skönt att sitta här…På campingen finns ju bara ett tält och bord och stol, inte mycket att göra där inte. 

Eller så tar jag en runda till längs Vekterveien.