Bexellstigen

Efter ännu en regnig natt hade vi förmånen att vakna torra även den här dagen. Men det är allt blötare under liggunderlagen. Lite demotiverande när det regnar så mycket, men är samtidigt helt ok med tanke på att vi själva är torra och har gott om mat, så det löser sig.

Dagens mål var Bexellstigen, en 6 km lång stig i bitvis backig terräng, men som har något helt fantastiskt att visa mitt här ute i den Halländska vildmarken – Stenar med inristade visdomsord och ordspråk på! Tydligen över 700 stycken!

Även den här stigen ingår i Åkulla Bokskogar, och då går den såklart genom jättefin skog…

Man får gå en bra bit innan man kommer upp till stenarna, det är bitvis lite brant och man får klättra mellan stenar, men för den som inte vill det går det att köra bil och gå en betydligt enklare väg in till själva stenarna.

Dom kallas ”Bexells talande stenar”, och är riksdagsman Alfred Bexells verk. Varför han lät göra ristningarna (som sysselsatte två stenhuggare i sju år!) råder det delade meningar om; någon menar att han var orolig för det svenska språkets förfall, andra att det var något välgörenhetsarbete för att hålla stenhuggare sysselsatta.

Vilken anledningen till att han lät göra det än är, så är det en väldigt märklig och fantastisk installation mitt i skogen. Det är inte bara ordspråk, utan namn på historiska personer, samtida politiker, författare och andra. Väldigt märkligt men fint.

Lunch blev på ett oväntat ställe – ett skjul på andra sidan vägen från parkeringen hade en baksida med tak över där det var perfekt att sätta upp trangiaköket och steka korv. Fina sittplatser på lecablock dessutom, en lyx i tältsammanhang 🙂

Även här finns det en vänlig människa som ställer ut lite dryck och erbjuder en viloplats – den här gången dessutom med ett tic-tac-toe-spel med stenar.

En jättefin halvdagstur i en väldigt speciell miljö.

Midsommar i Åkulla Bokskogar

Med huset uthyrt på AirBnB över midsommarhelgen (alla intäkter behövs just nu) var planen att tälta över helgen. Målet var Åkulla Bokskogar, öster om Varberg en bit in i landet (svart sicksack i bilden). Varför just dit? Jo, jag vill egentligen vandra Hallandsleden, men den är svår då den sträcker sig från norr till söder och man måste ta sig till och från med lokaltrafik (om man inte vill gå tillbaka samma sträcka förstås), och så måste man släpa på tält och allt.

Tanken med den här helgen var att ha det lite lyxigt och skönt med vårt stora tvårumstält, ta med oss grillen och göra lite god mat och light-campa lite grann. Smyga på det på barnen liksom, inte ta den värsta varianten först med att släpa och bära, leva på granskott och dricka smutsigt bäckvatten. Nä det får komma sen.

Så vi hade kittat med en Midsommarbox från Thörnströms kök, våra tjocka fina uppblåsbara liggunderlag, dunsovsäckarna, stora tältet och den bärbara grillen som sagt, och bil förstås.

Efter lite spaning hittade vi vår tältplats i bokskogen. Inte vid en sjö tyvärr, vilket jag helst hade velat, men det är inte lätt att hitta plats nere vid sjöarna som inte inkräktar på markägarnas fastigheter, inte är inom betesmarkshägn för djur (vill inte vakna av att en ko står och råmar utanför tältet tack så mycket) eller är en brant sluttning ner i sagda sjö. Men en bokskog är inte fy skam.

Grill med Håkan Thörnströms midsommarlåda, marshmallows med choklad och kex (s’mores) och sen mys i tältet. En bra start på midsommarhelgen.

 

Vandringsleder Åkulla Bokskogar

I området som kallas Åkulla Bokskogar finns det många fina vandringsleder; korta eller långa, mer eller mindre krävande, men de flesta verkar vara ganska lätta och stora delar på en något bredare och välgjord stig.

I kartan här till vänster syns alla märkta i rött (den som använder Locus maps kan slå på ett filter för att få fram dom), samt en mycket längre slinga i gult.

De röda rundorna är typiskt 4-6 km långa och går igenom bokskogar (nähä?) och riktigt trolliga granskogar där man känner sig raskt förflyttad in i John Bauers värld med mossbelupna stenar.

Alla slingor har ett namn; Yasjön runt, Bockstensslingan (japp, där Bockstensmannen hittades), Näsetstigen mm, och dom är väl skyltade vid varje vägval. Och även om dom ser ut att vara separata ”öar” så är flera av dom ihopkopplade med det dom kallar ”länkar”, dvs korta bitar mellan två slingor så att den som vill gå lite längre lätt hittar till nästa runda. Även länkarna är väl utmärkta med de för området typiska röda skyltarna som talar om precis vilken länk det är och vilken slinga som finns framåt eller bakåt.

Väldigt välhållet och fint. Det finns minst två övernattningsställen som båda erbjuder förutom rum även mat och dryck; ett i norra delen av området: Åkulla Friluftsgård, och ett i södra; Ästad gård. Mellan de båda går Hallandsleden, så vill man inte gå runt runt så kan man gå framåt och inte se över axeln, utan fokusera på att komma någonvart.

Och den som inte har ett bra kartverktyg där alla slingorna finns, kan hämta det på Åkulla Bokskogars hemsida, här.

Högsommar i juni!

Det är underbara dagar just nu, närmare 30 grader varmt, skön sval vind och strålande sol. Och jag mår så himla bra av det. Nu i helgen har jag till och med trott att jag hade semester, men ack så fel jag har. Det är ju de andra tre som är lediga, inte jag…

Men vi passar på och cashar in på sommartecknen ett efter ett innan midsommar med tio grader och regn kommer som det brukar.

Första middagen ute då man väljer att sitta på innergården där det är skugga för att det är för varmt att sitta ute på baksidan där det är sol blev igår.

Idag var en perfekt dag för en 6-km vandring vid Äskhults by. Vi måste börja träna på lite vandringar för att komma igång och gå Hallandsleden, Bohusleden och så småningom Trondheim-Oslo och hela vägen genom Europa till Santiago de Compostela. Japp, pilgrimsvandring. Men en sak i taget, och vi börjar med en kortare runda i värmen med många stopp för att gräva fram små plastburkar, så det inte blir för jobbigt.

Det var en fin runda över stock och sten, ibland lätt som en riktig skogsbilväg, ibland ganska stenig där man måste se upp var man sätter fötterna. Två sjöar passerades och dom låg där glittrande och lockande.

Kaffe och glass i Äskhults by, sen iväg till en sjö för att bada. Vid det här laget var det eftermiddag och solen var inte så gassande, så mitt behov av att hoppa ner i en kall sjö hade gått över (badpremiär var i går, så jag HAR badat och har därmed inget att bevisa). Men de andra badade iallafall.

Inte vår grill, den nederst i bild. Den tillhörde det unga paret som låg där när vi kom (deras fötter syns bakom stenen till vänster), och vars ensamhet vid sjön vi störde. Klart vi fattar det, men va fn , det fanns ingen annanstans att ligga och vi ville vara vid en sjö. Sen kom två pappor med barn yngre än våra, och då tog paret sin lilla viffviff till hund och gick på promenad och hämtade sen sina grejer och drog. Andras barn, bästa preventivmedlet….

Sen skulle vi ha den PERFEKTA avslutningen på kvällen; grilla hamburgare i kvällssolen, posta bilder av våra vattenmelondrinkar på Instagram och riktigt viiiisa hur otroligt LYCKLIGA vi är i vår PERFEKTA villaidyll. Våra barn skulle se sådär somriga ut med lockarna fladdrande (även det på Instagram så att det verkligen räknas) och så skulle vi äta middag i gräset.

Det blev nästan så. Gasolen tog slut medan grillen höll på att värma upp, så vi fick backa bandet lite och sätta på spisen istället. Vattenmelondrinkarna blev riktigt goda men vi glömde fota dom dessvärre – vi var fullt upptagna med att läska oss med dom. Och barnet med dom fladdrande lockarna fick en sån allergisk reaktion av att gräs i luften att han nu har fått ett eget rapparnamn – MC Pollen, och han tog sin tallrik och satte sig inomhus för att han inte stod ut utomhus. Inte riktigt Insta-vänligt, men väldigt trevligt ändå.

Det är något särskilt när man kan sitta ute till nio på kvällen utan att frysa. Vi har inte många sådana kvällar i Sverige, men ikväll var en av dom. Magiskt!

Husromantik

Det är väl så att de flesta har en liten husromantiker boende inom sig. En husromantiker som inte alltid är där, men som poppar upp ibland, kanske när det varit extra mycket Ernst på TV. Eller vad vet jag som aldrig ser på TV förresten…

Men jag menar en sån husromantiker som vurmar för det som är lite gammaldags (fast det ska vara nytt, så man inte behöver renovera), lite slitet (fast inte trasigt som måste lagas), ett som ligger långt ute på landet (fast inte helt ödsligt så man får lappsjuka, och det måste vara ganska nära till affär och Systembolag!!) och inte så uppkopplat (fast det måste finnas WiFi).

Gärna i kombination med lite ruggigt väder så man kan kura inomhus (fast inte för ruggigt så man blir blöt när man ska ströva på sin romantiska promenad) och tända en eld som sprakar hemtrevligt i öppna spisen (fast helst utan att man behöver gå ut och hugga ved) och bara ha det sådär….ja…ROMANNNNNTISKT…

Vi råkar faktiskt ha ett hus som är nästan så! Men för att vi inte ska bli alltför romantiska vågar vi inte bo i det permanent. Och inte är det nytt heller, inte på de senaste 300 åren iallafall, men på dom andra punkterna är det ganska mitt i prick. Och nu är vi alltså där och har en PERFEKT (hashtag kanske?) helg. Det är lagom ruggigt ute, regnar lite grann men inte så det stör, brasan sprakar i vedspisen (vi har bommat igen den öppna spisen, så det får duga med vedspis) och O lagar mat på den.

Utan ström. Vi är SÅ Off the Grid. Fast vi har ju WiFi såklart, vågar inte gå helt off.

Med våra egna potatisar som vi odlat själva. Of course.

Fast det är inte hela sanningen.

Faktum är att O åkte ner på förmiddagen medan vi andra var på orkester och började värma upp huset så det skulle vara över 10 grader plus när vi kom ner, annars hade det kanske inte varit riktigt SÅ mysigt. Och uppe i killarnas rum var täcken och sånt lite småfuktigt tydligen, får se vad vi kan göra åt det i längden, kan inte minnas att det brukar vara ett problem. Och dessutom springer O ut med ojämna mellanrum och hämtar mer ved eller söndersågade pallar eller vad det nu är vi eldar för tillfället. Och så åt vi halvfabrikat vegobiffar till våra egenodlade potatisar, för vi är så FETT trötta på att laga mat….

Och efter maten är man så trött efter veckan att var och en sätter sig och ser på sin film/TV-serie på Netflix/HBO/YouTube eller vad det nu är. Och alla är lyckliga efter en grymt skön kväll.

 

Hallandsleden i höstsolen

Det är ju vandring i Patagonien på gång. Ja inte nu men om ett antal år, men när det nu blir vill jag vid det laget vara en trygg vandrare som vet vad jag klarar och inte. Just nu vet jag att jag inte klarar så mycket, men det ska det bli ändring på. Mina barn som ju tyvärr inte fick växa upp i Norge (mitt fel, jag vet) är ju inte heller i den fysiska tålighetsform* som dom behöver om det ska vara kul att vandra, så det är inte bara jag som behöver öva.

Och idag var det dags att börja. Vi har gått två korta sträckor av Hallandsleden tidigare, och nu skulle vi gå stumpen mellan dom, en sträcka på 6 km ena hållet och sen tillbaka igen. Perfekt väder, perfekta temperaturer, bra kläder (förutom Adams skor) och iväg med oss!

Efter 3 km (av 12) undslapp sig Hannes stadsungens kommentar nr 1:

-”Varför måste vi gå så långt, det är mycket skönare att ligga på soffan”. Jaha, 9 km kvar, jag tänkte att det här kommer bli en tuff tur. Många pauser med mackor, varm choklad, bullar och vila.

Fikapaus!

OCH VI HITTADE SVAMP!! Jag som inte hittar svamp annat än i disken på Hemköp hittade MÄNGDER med trattkantareller. Ja jag vet att dom finns överallt och man kan plocka hur mycket som helst, men jag har tröttnat på att leta för att jag aldrig hittar och inser att jag inte har svampögon.

Men här stod vi och beundrade några extremt vackra röda flugsvampar som stod så där fotomässigt perfekt ur den knallgröna fluffiga mossan, och DÅ får vi syn på trattisar bredvid. Och bredvid dom, och bredvid dom, precis då där som folk säger att det är när man jagar trattkantareller. Synd att vi inte hade stort mycket att plocka i, men en del blev det iallafall.

Nytt ord: Kamfingersvamp. Och jag hatar kameran på min nya mobil, den är så otroligt mycket sämre än den gamla.

Hade jag varit Donald Trump ute i svampskogen hade jag sagt att det var ”A perfekt mushroom forest” eller vad nu svampskog kan tänkas heta på engelska. Gröna tuvor i barrskog på vilka det stod oätna perfekta (de flesta oätliga men ändå) svampar på, som taget ur en Elsa Beskow-målning.

Ja lite barr också, där vi hittade Kamfingersvampen, enligt Svampguiden en mycket god matsvamp. Vit flugsvamp hittade vi också flera granna exemplar av, den plockade vi inte.

Hemvägen innebar också lite boxletning, ett välkommet avbrott och vila för fötterna för somliga. Inga särskilt minnesvärda installationer tyvärr, men bra med mål att gå mot när man är trött.

Och så mer svampplockning. Gul fingersvamp såg vi också men dom var så förtvivlat små att det inte var någon idé. Jag tycker de andra ska åka tillbaka när jag är i London nästa helg, men det insäljet får vi se hur det går med.

Svampjakt!!! För somliga. Andra är rädda för att det ska vara något äckligt djur (=insekt) när man sticker ner handen. Stadsbarn.
Skattjakt!!

Det var en jättefin tur i skogen, och det där som anades efter 3 km såg vi inte så mycket av sen. Visst var alla trötta och möra när vi kom tillbaka till bilen, men det ser jag mer som ett tecken på att det är helt rätt tänkt att vi behöver öva upp våra vandringsmuskler.

*) En av mina observationer under mina år i Norge var just att alla norrmän verkar ha en naturlig fallenhet för fysisk ansträngning, som tex att vandra och såklart åka längdskidor. Det bara är så att dom har en bättre grundkondition än vad vi har på nåt fantastiskt vis. Om du ställde upp en norrman i dålig fysisk form på startlinjen bredvid en svensk i dålig form och ber dom gå 100 m uppförsbacke så kommer norrmannen vinna alla dagar i veckan, så är det bara. Dom har något som inte vi har som dom får med sig i skolan och som aldrig går ur. Kan ju börja med att det är skidskola på dagis…En av många bra saker med Norge! Om jag är avundsjuk? YOU BET!

Tappert att gå i simskola den här sommaren

Ja för simskolan pågår som om ingenting. Temperaturen första dagen var 19 grader i vattnet och 15 på land, så enligt Barnets utsago var det skönare att vara i vattnet. Fair enough.

Sen har temperaturerna bara fallit och fallit, och vissa dagar har det varit 13 grader i luften, mulet och iskall vind och 15 i vattnet. Då har Barnet vägrat hoppa i. Känns bra att man har kloka barn som inte går med på vad som helst.

Men visst ser det idylliskt ut på bilden, fantastiskt badväder, eller hur? Titta en gång till, och kolla in simläraren ute på bryggan som kurar i sin vita hoodie. Det är mitt barn som står där med henne och hon har en övertalningskampanj tydligen, men den leder inte till något. Iallafall inte till att Barnet hoppar i vattnet, utan vi gick hem och tog en kopp te istället…

Norrut igen

Stockholm fortsätter att vara en knutpunkt i mitt liv. Som Hallsberg är för tågen ungefär. Och precis som i fallet med tågen och Hallsberg så är det tyvärr inte så ofta jag ska till Stockholm för att vara just där, utan oftast ska jag vidare.

Så även idag. Jag lämnade jobbet efter lunch, tog tåget halv två till Hufvudstaden, kom nyss, och snart går nästa tåg till Söderhamn för vidare transport till Stråtjära. Där väntar några dagar i skogens sus, innan färden går vidare norrut. Jodå, längre upp ska jag. Sen.

Så medan min son står på darrande ben nere i Göteborg och provsjunger till GöteborgsOperans uppsättning av Oliver, står jag här på Centralen och håller tummarna.

Dag 10, Kolibrier och hängbroar, Selvatura Adventure Park

Det är fint att ha regnkläder, även när man är i Costa Rica. Om man ska ut i REGN-skogen till exempel. Vilket vi skulle idag, och ja vi hade regnkläder som vi fick mycket god användning för. Däremot hade vi inte regnskydd på våra ryggsäckar, och dom är därmed fortfarande blöta så här på kvällen.

Här i området finns det ett ställe som heter Selvatura Adventure Park, och det är ett jättestort ställe där man kan göra allt möjligt som vi turister kommer just upp till Monteverde för att göra; Åka zipline, vandra i regnskog och molnskog, se kolibrier, insekter, fjärilar och ödlor och säkert en massa andra grejer. Men jag gillar inte när en stor aktör gör för mycket business och tar från de små, så vi har spritt våra gracer lite och gjorde ju tex fjärilstur häromdagen på ett mindre ställe. Åka zipline var (tyvärr) inte heller aktuellt, för alla i familjen var inte lika entusiastiska, och om det kostar $50 att åka turen så ska det banne mig till att alla som åker vill.

Men alla ville gå hängbroarna, och dom verkade vara störst och högst i Selvatura Park, så då fick det bli det. I regnet. Bitvis ösregn faktiskt. Vi försökte hänga i presentshopen så länge som möjligt för att vänta ut regnet, men så kontemplerade vi en stund över begreppet REGNskog och tänkte att det kanske var lika bra att ge sig ut.

Först ut var den lilla kolibriparken, där dom hänger ut behållare med sockerlösning som lockar till sig kolibrier för oss turister att fotografera. Jag är inte helt säker på att jag gillar det där med sockerlösning – är det inte meningen att dom ska ha nektaren till något; sockerlösning gör väl ingen kolibri glad (eller någon annan heller för den delen)?

Men med de moraliska aspekterna satta åt sidan var det jättekul att se på de små fåglarna. Och försöka fota dom, för DET var inte det enklaste. Här är resultaten av mina tappra försök:

Jag har ingen aning om vad dom heter ärligt talat, det fanns en affisch som var stor och tydlig men så solblekt att färgerna inte direkt gav någon ledtråd som var till någon hjälp.

Uppe i trädtopparna på hängbroarna är det vackert. Molnskogen driver in och ut och det varierar från klart till fullständig dimma.

Jag hade gärna lagt upp fler bilder här, men internetuppkopplingen är så sjukt dålig just nu så det går inte tyvärr. Kanske en annan dag….

Egna ärtor

Det vore väl aningen förmätet av mig att mena att jag (vi) är några odlare av rang. Men vi vill väldigt gärna, och ser oss själva som små månskensbönder.

Bara det att en bra månskensbonde kanske rensar ogräs i sitt odlingsland emellanåt så att det som ska växa där har möjlighet att göra det. Men vi jobbar inte på det sättet, kan man säga. Vi planterar i början av sommaren, och sen i slutet av juli/början av augusti tittar vi till landet igen och säger ”ojdå, tänk vad det har vuxit här, det var värst! Tänk om vi rensat lite ogräs och gallrat lite – då skulle det nog blivit lite större morötter minsann. Jaja, vi gör det nästa år!”

Och nästa år så….ja jag tror bilden är rätt klar.

Men ärtor bryr sig inte om sånt krafs som ogräs. Dom skjuter upp ur jorden (tidigare och längre ifall vi hade börjat odla inne tidigare än vi gjorde, men NÄSTA år så…), kastar sina tentakler runt vad än dom kan klättra på, och så växer dom. Och blommar, och växer och gör ärtor, utan att bry sig om miljön runt omkring.

Det finns flera sätt att läsa bilden till höger;

  1. ”Wow vilka välväxta ärtor, dom är verkligen perfekt vattnade och plockade i precis rätt tid.” – eller…
  2. ”Va lustigt – dom där är nästan mer fyrkantiga än runda; så ser dom ju inte ut i affären?! Det här är säkert bättre eftersom det är hemodlat!” – eller….
  3. ”Dom där ärtorna är verkligen plockade i sista sekunden – dom håller ju på att tränga ut varandra ur baljan. Vem låter dom växa SÅ länge utan att ta hand om dom??!!”

You may now choose your weapon.

Goda var dom iallafall. Och nästa år ska vi driva upp dom tidigare hemma. Jodå.