Jag målar

Hurra, måla hus!! Nä inte hurra, men har man inga pengar så får man måla själv, så enkelt är det. Oskar har gått före lite och målat lite på norrsidan, men nu är jag med i matchen och vi börjar krypa in mot innergården. Målet är att få målat innergården i sommar, gärna sydsidan också men åtminstone innergården. Ja och då är det bara att sätta igång…

Tvätta, skrapa (lättskrapat som bara den tack och lov), olja (gjorde Oskar) och så måla idag en första gång. Andra imorgon gissar jag. Yay!!

Och det går ju inte att sluta när man väl börjat, för det syns RÄTT tydligt var gränsen mellan målat och omålat går – och tur är väl det för annars kunde man ju börja grina.

Men fint blir det!

Årets första dopp!!

Yes, idag kom årets första dopp. Det var ganska kallt; en kille på stranden sa att det var 14 för två dagar sedan och nu har solen gassat i två dagar så det kanske är 16. Varför hoppa i havet när det bara är 16 grader kan man undra? För att det är 27 grader i luften kanske (även om det bara var 22 när jag var nere vid 17:30)? Skulle kunna vara, men lite värme i luften räcker inte för att få ner mig bland isflaken.

Nä, jag hade helt enkelt bestämt mig för det, och orsakerna är flera:

  1. Jag har tröttnat på att jag undviker allt som är obehagligt (tex hoppa i iskallt vatten) om jag kan och därmed missar en del saker som jag tror jag skulle gilla (känslan när det första obehaget gått över)
  2. Om jag får bli gammal (det är ju inget jag tar för givet längre) vill jag bli en sån där tant som går ner till stranden i badrocken på morgonen med kaffekoppen i handen och tar mig ett dopp. Då måste man klara av att bada i kallt vatten.
  3. Jag har tre kompisar som, oberoende av varandra, har börjat vinterbada. Innerst inne vill jag också göra det för det verkar så skönt, speciellt om man har en bastu i närheten eller har tränat eller något liknande. Men jag törs inte för det är så kallt.

Tre goda anledningar, eller hur?

Det finns en fjärde också, och det är att jag ibland säger till mina barn när det är något dom inte vill göra ”- Men bara gör det, det är inget farligt och du dör inte av det, och när du gjort det kommer det kännas så himla bra”. Tex hoppa i vattnet i simskolan, spela på konsert eller något annat man drar sig för som egentligen är kul. Och om jag är så hurtig gentemot dom så borde jag väl föregå med gott exempel själv, eller hur?

Eftersom jag satsar på att jag får bli en tant så småningom så tänkte jag att jag skulle prova det där sättet som tanter badar på och som jag aldrig förstått. Det där när dom står och skvätter upp vatten på överkroppen och så smått går utåt. Själv går jag utåt och försöker hålla mig så torr och varm jag kan så länge som möjligt, men jag tänker att dom har en poäng. Om man skvätter på sig själv kanske man svalnar så smått och kommer ner till vattentemperaturen blir det skönt fortare?

Jag provade, och oh yes, det fungerade. Som en dröm. Jag är härmed en tant när jag badar. Men jag badar!!

Dagen då våren kom till Åsa

En fantastisk vårdag med tio grader varmt och strålande sol nere i Åsa! En dag då jag tyvärr stod inne större delen av dagen och gjorde ett försök på veganska keftedes (funkade rätt så bra!) med bulgur, men på eftermiddagen pallrade jag mig ut.

Hannes ville följa med, så jag gick inte helt ensam. Ja Snigel var också med förresten, ni vet Björnes kompis. Jag köpte Snigel långt innan jag fick barn för jag tyckte den var så söt med sina hjul (och inte för att jag såg på Björnes Magasin, för DET var jag för gammal för), och han har väl legat och mognat rätt länge sedan inköpet. Men Hannes har gjort Snigel till en kär vän och har honom med och förklarar saker (”Det där är en bil, jag sitter här, Adam sitter där”, ”Det här är en kundvagn, den lägger man maten i”), så självklart skulle han med på promenad.

Och han rullade på rätt bra faktiskt. Så länge det bara var lite grus på asfalten, that is.

Vi gick ner till stranden i det strålande solskenet, försökte vara diskreta med att hitta en cache under en brygga (det gick halvbra när det var en hög ungar i elvaårsåldern som fiskade samtidigt, men dom var ju å andra sidan helt absorberade av sitt fiske och varken såg eller hörde något annat) och tog strandvägen hem.

Via ett litet skjul på stranden som också har en liten skatt i sig som jag redan hittat men inte Hannes.

 

En underbart skön eftermiddag, bara en liten stund men som kändes som en evighet innan vi gick hem och fikade.

På mitt HappyPlace

Kom till Stockholm sent igår kväll och idag upp tidigt för att hinna med båten ut till mitt kära Orrön. I min värld heter det fortfarande Orrö, men jag inser att jag inte kan vara så bakåtsträvande, så OrröN it is.

Men dagen började med den här utsikten från sängen (=bäddsoffan i vardagsrummet) när jag vaknade av mig själv klockan 6 på morgonen:

Grace glider ljudlöst in i Stockholm i gryningsljuset…sämre kan man ha det.

Några timmar senare glider vi själva in – inte fullt så ljudlöst, men ändå – vid bryggan på Orrön. Vi var inte ensamma; de andra stammisarna som liksom min pappa och hans fru mer eller mindre bor här ute på ön var också på väg ut, och imorgon kommer det väl ännu fler för påskfirandet skulle jag tro.

Det har varit en fantastisk dag idag med strålande sol från klarblå himmel hela dagen. Termometern uppe vid huset visade i solhörnet att det var 40 grader varmt, och det stämmer nog just där och på den sidan av kroppen som vetter mot solen. Vi satt ute och fikade och det var helt underbart.

Pappa glassar i solen och Elsi hjälper våren lite på traven.

Vi var nere vid sjön också och på vägen dit plockade vi björkris som vi ska pynta med fjädrar imorgon. Isen i vår vik är tydligen två decimeter tjock, men längst in var det mycket luft i den så det krasade friskt när man gick där. Jag skulle gärna gå ut till stenen, men jag vill gärna ha någon annan vuxen med också ifall det händer något, och inte bara två barn att förlita sig på.

Vindstilla, vintrigt, sol, barn som leker otroligt bra tillsammans och har den där barnsliga upptäckarglädjen, korv med bröd till lunch (och en lite hutt till minsann!), kaffe på altanen…. vad mer kan man begära?

Jag smider långtgående planer på att tillbringa en längre tid (ett halvår ungefär, längre tror jag inte jag står ut) här ute, och de planerna får näring av att vara här när det är så här fantastiska dagar. Vi får väl se vad det blir av det.

Pico de las Nieves

Snötoppen. Visst låter det som ett lovande ställe för skidentusiaster? Men icke, idag var inte en flinga att skåda.

Det var en kort körtur upp dit från Roque Nublo och bilväg hela vägen, så det var perfekt efter vandringen. Pico de las Nieves är öns högsta punkt, och är man ändå i närheten kan väl lika gärna ta turen?!

Vid klart väder (som idag) ser man Teide på Teneriffa höja sig längst bort i horisonten, väldigt fint!

2017-12-24 Roque Nublo & Pico de las Nieves (34)
Det som nästan ser ut som en spegling ovanför molnen är Teide. Den lilla knoppen som sticker upp är Roque Nublo som vi just besökte
…och så här såg det ut åt andra hållet…havet i fjärran givetvis, som vi sett hela vägen upp.

Visst blev det en liten Earth och en låda också när vi ändå var där 🙂

 

Roque Nublo

Det började klia av rastlöshet i kropparna på mig och O (barnen kan stanna på hotellet och äta pommes frites och jell-O hur länge som helst…) för att komma ut och GÖRA nåt, SE nåt. Och eftersom vi har en hyrbil är ju steget rätt kort att komma iväg. Men vart?

Ja eftersom researchen inte varit den bästa inför den här resan, så är Google min bästa vän helt plötsligt. (Nej det är inte helt plötsligt; Google är alltid min bästa vän – jag har sålt min själ till dom för läääänge sedan…men jag fortsätter att intala mig att jag är fri. Jodå.)

En snabb sökning på typ ”Mest populära turistmål Gran Canaria” eller något liknande, gav att en sten mitt på ön var värd att vallfärda till. Oooookej?!

Men eftersom den

  1. ligger uppe i bergen och jag är en sucker för berg, och
  2. vägen dit till viss del är kantad med cacher, och det är det som driver mig framåt i livet numera (tragiskt på sitt sätt men fint med självinsikt eller hur?)

så var valet enkelt; vi åker till Roque Nublo. Ett val vi överhuvudtaget inte haft anledning att ångra. Bland annat för att vägen upp var helt magnifikt vacker och VM i hårnålskurvor, så man fick en god överblick över stigningen samtidigt som man hela tiden såg havet. Häftigt!

Som alltid är inte alla cacher längs vägen nödvändigtvis så värda att stanna på, men varför inte – en bensträckare skadar aldrig, och har man en åksjuk åttaåring i baksätet och fyrtioelva tusen hårnålskurvor framför sig så är alla pauser välkomna.

Så även de som är en cache mitt i en korsning. Broken Heart, en del av vägkonstruktionen som slängts ner när dom jobbat färdigt med det, och så en driftig person som gjort en cache där. Behövs inte mer för att man ska stanna .

Vi gjorde flera stopp längs vägen, och eftersom vi åkte mer eller mindre rakt upp i bergen till 1800 möh från sydspetsen på ön så blev utsikten vidare och vackrare.

Det var bra med frekventa stopp, för slingrig bergsväg gör sig dåligt tillsammans med åksjuka barn i baksätet. Mitt upp i alltihop låg en liten kiosk/restaurang där vi köpte torkade fikon, honungsglaserade mandlar, glass och smoothie. Då hade temperaturen droppat ner till ca 10 grader, så det märktes att det blev svalare på höjden. Väderprognosen för Roque Nublo var +5 grader och molnigt, så vi hade med oss dunjackor och ullunderkläder. Vilket skulle visa sig var nåååågot överklätt, kan man säga.

Tack vare den här fantastiska hobbyn vi har fick vi anledning att stanna till i en uttorkad flodfåra i en hårnålskurva (hade man ju bara kört förbi annars) och klättra ner. Där nere växte det mandelträd, så vi plockade mandlar från marken, knäckte med en sten om snacksade på medan vi utförde andra sysslor samtidigt. Himla gott och mysigt.

Så var vi då uppe vid parkeringen för att gå upp till Roque Nublo. Folk kom gående ner i shorts och T-shirt, så vi började väl fundera på det där med våra klädval lite grann, men vi gav oss iväg på den ca 1,5 km långa vandringen.

Vår lunchplats längs stigen

Det stod klart rätt snart att det inte tänkte bli några fem plusgrader och mulet, så kläder åkte av plagg för plagg. Alla vi mötte var lättklädda så det fanns ju ingen anledning att tro att det skulle bli outhärdligt kallt väl där uppe heller…

Roque Nublo sticker upp genom skogen

Fantastiska grottor längs långa sträckor av vägen, och cachernas lägen var som vanligt anledning nog att ta en liten avstickare från stigen och bland annat se på sagda grottor.

Så var vi uppe tillslut, rätt svettiga och inte särskilt i behov av dunjackor och ullkläder.

Utsikt norrut från foten av klippan

Käck utsikt, men har man sett den under hela förmiddagen så är man ju mindre lättimpad såklart. Väl värt turen ändå. Bäst var nästan grottorna på vägen ner.

Du ser väl killen i blå tröja som står i mitten av  bilden?

Hur häftigt som helst.

 

Semesterdag

Skolan stängd och fritids stängt. Mamman tar ut en semesterdag och tar ut barnen för att gå på tur i Änggårdsbergen. Vi tog vägen genom Botaniska, där barnens nyfikenhet ledde till det bästa – att man stannar till på ställen man inte brukar stanna på och gör avvikelser man inte heller brukar. Och tack ock lov för det.

Jag trodde aldrig vi skulle komma ur Botaniska, för det var så mycket att titta på och vi hade ju ingen brådska. På två timmar kom vi en dryg kilometer – men då fick vi ätit lunch också och lekt en massa.

Adam kämpar med att få upp locket. På just den här (dagens sista) fick vi faktiskt inte upp det för det satt för hårt. Synd.

Och det blev perfekt. Varm choklad, mackor på hembakt bröd (yup!), lite frukt, några kokta ägg och något sött tills när orken tryter lite senare. Killarna var på gott humör hela dagen och det från början rätt svala vädret blev bara varmare och varmare.

Lite GC blev det också, och vi hittade de största skatter jag någonsin sett. Någon har tagit sig för att lägga ut rejält stora hinkar, men som tyvärr inte innehöll särskilt mycket. Och vi som normalt brukar ha med oss en massa extra att lägga i för att fylla på till kommande barn hade förstås inte med oss något just idag.

Vi hade ingen plan, vi följde humöret och cachernas väg i en någorlunda närhet; poängen var inte att gå långt utan att ha en skön dag i skogen med lite fysisk aktivitet. Och det blev det – upp och ner, klättra i stenrösen och gå upp för branter och nerför slänter.

Killarna var som tända ljus hela dagen, eller ännu bättre – som entusiastiska springande barn fulla av energi som ska klättra högt och springa långt. Den där oron man känner ibland över att dom (speciellt den ena) sitter och ser på YouTube-klipp på när andra människor spelar Minecraft och ser det som sitt högsta nöje, den oron försvann direkt idag.

Jag frågade vid ett tillfälle om det var dags att börja styra kosan hemåt, och fick ett enstämmigt och rungande NEJ till svar. Adam ville att vi skulle vara ute i flera timmar till, men då började det bli eftermiddag och vi fick ge oss för verkligheten.

Men det är fantastiskt att bo där vi bor och ha en enorm skog bara tio minuters gångväg hemifrån, och dessutom en botanisk trädgård och en Slottsskog. Heja Göteborg!!