I söndags var det dags för gudstjänst igen. Inte min grej direkt. Om jag hade varit religiös hade jag väl menat att det var Guds sätt att pröva mig när Han tvingar mig att sitta igenom det där, men….om jag varit religiös hade jag ju inte sett på det på det sättet, så resonemanget faller på sin egen orimlighet.
MEN. Jag var där av en anledning; för att sjunga med den fantastiska Haga Motettkör (som jag fortfarande inte riktigt fattar att jag kom med i när jag provsjöng förra våren, för den är så himla bra). Vi gör några gudstjänster varje år, så det är bara att gilla läget.
Jag ska inte gnälla om kyrkan och vad jag tycker om den, istället vill jag dela med mig av ett stycke vi sjöng; Sainte-Chapelle av Eric Whitacre. Så fantastiskt vackert. Dra upp volymen, slappna av i 6:36 minuter, lyssna och njut av Mikael Carlssons inspelning av Haga Motettkörs framförande:
Om det gick bra att jobba i Scandianviums foajé igår så blev det inget sånt idag, inte en chans. Men istället fick jag följa mina telningar när dom repade där nere, sen upp till lunch på Hvidtfeldtska (nostalginivån är hög när man är i dom trakterna så bara det var kul!) och kolla in folklivet där. Det är på den skolan de som rest till Göteborg för att vara med på Side by Side bor, sådär klassrums-style sova på golvet ni vet.
Hela Side by Side är ett arrangemang av Göteborgs Symfoniker tillsammans med El Sistema och Kulturskolan, och Kulturskolans elever går gratis dessutom. Uppe på Hvidtfeldtska hade Kulturskolan prova-på-aktiviteter där man fick prova att spela trombon och fick vara med och dansa. Full fart och många barn trots den typ nollgradiga snålblåsten. Men det syns ju inte på foton – så vi kan väl låtsas att det var en sån där varm och ljuvlig sommardag?
Trombonprovapå och dansprovapå ungefär på samma plats och samtidigt. What could POSSIBLY go wrong?
Sen ner till Scandinavium och ha konsert. Tillsammans med 40 miljoner andra barn i lila tröjor. Och det var exemplariskt ordnat, verkligen (nope, ingen ironi här), kolla på det här:
Två orkestrar på golvet; Upper intermediate och Intermediate (dvs de med lite äldre elever). Bakom på läktaren sitter en annan orkester, Basic, och på en annan läktare sitter Pre-advanced (jätteduktiga).
I mitten på en upphöjd scen står en kör, men dom stod där hela tiden. Här är det logistiken jag är ute efter.
Den ena orkestern är lite mindre, den uppe till vänster. Gränsen mellan orkestrarna går ungefär mellan det högraste och mittersta SideBySide-loggorna på golvet. Varje orkester har ett dirigentpodium framför sig, mellan vilket dirigenterna springer för att först spela med den ena orkestern, sen den andra och sen den ena igen.
När sen de som sitter på läktaren ska ner väller dom åt ena hållet (”hitåt” dvs mot kameran) och de som sitter bakom på läktarna med sina instrument i famnen väller ner på scenen och tar sina platser. Jag skrockade gott när jag förstod att det var orkesterbyte på G och tänkte att ”det där kommer ta tid…”, men gu va fel jag hade.
Det funkade så otroligt smidigt; de ena gänget vällde av och nästa vällde på och så upp med dirigenten igen.
Och om man ska vara helt ärlig så var det väl inte det vackraste det som kom från barn på våras nivå, men det var otroligt coolt att se dom sitta där nere och uppföra sig som man ska när man sitter i en orkester. Och så här lät det när dom spelade Merengue:
Inte lätt att förklara var just mina små sitter, men en spelar flöjt och en spelar cello iallafall. Let’s just leave it at that.
På Trafikverket i Göteborg ska vi efter sommaren flytta till nya lokaler med sk Aktivitetsbaserat Arbetssätt. Det betyder att vi inte längre har några egna platser, att man ska ha ”clean desk” om man går på ett möte som varar längre än 2 timmar, att det finns olika zoner att jobba i – social, stilla osv. En ganska stor förändring med andra ord.
För mig gör det ingenting – jag blir nästan passiviserad av att sitta på samma plats i samma kontor hela tiden. Jag föredrar ibland att gå mellan möten bara för att inte sitta stilla och stirra in i en skärm. Eller vara uppe på Orust till exempel. Eller som idag – i foajén till Scandinavium…
Det där var mitt kontor hela förmiddagen! Hur bra som helst – nätverket var snabbare än både på jobbet och hemma trots att jag körde mobile hotspot (!), det fanns kaffe i närheten och ström till dator och mobil, stolen var helt okej….vad mer kan man begära?
Samtidigt i rummet intill:
Fyrtio miljoner barn (minst) i lila T-shirts (syns inte så bra på bilden; tog den innan alla var på plats) med instrument – 15 tvärflöjter, 45 celli, triljarder fioler och ja alla symfoniska instrument man kan tänka sig. Ja utom harpa då kanske, men den förlusten är ju begränsad.
Men vad GÖR dom?
Jo, det är musiklägret Side by Side i Göteborg i dagarna. Och det här är PR-filmen:
Hur stort som helst, så dom kan inte repa var som helst utan det är Scandinavium som gäller. På eftermiddagen var det stämrep uppe på Artisten, lite mer personligt kanske, men imorgon är det konsert för alla nere på Scandinavium. Då ska dom spela Beethovens 9 (An die Freude), nåt lugnt stycke jag aldrig hört, och så röjiga Merengue då dom både skriker, sjunger, klappar och spelar. Ja fast inte samtidigt alltså.
Killarna var lite tveksamma till att gå på läger; Hannes rent av negativ, så det är jättekul att se hur dom ändå finner sig på lägret, går på repetitioner och får lite nya kompisar. Eller bekantskaper iallafall som dom säkert stöter på senare om dom fortsätter spela.
Jag har en vän som ibland får biljetter över från sitt jobb på Operan, och ibland finns det lediga platser tex när hennes man inte vill eller kan gå. Ett sånt tillfälle var i höstas när jag var och såg Damien Jalets Skid, och idag var det dags igen men något helt annat.
Minns ni Milos Formans film Amadeus från 1984 (ja, SÅ länge sen var det faktiskt!)? Den med Tom Hulce i titelrollen, han som skrattade så roligt. Filmen visades på storskärm på Operans scen och orkestern och kören satt nedanför och framförde filmmusiken parallellt som den gick (det var alltså ingen musik från filmduken, utan bara från scenen).
Den gamle Salieri berättar för prästen om hans livs bittra fejd med Mozart. Kören och orkestern sitter på scenen nedanför.Det syns inte så bra på bilden, men dirigenten har förutom sitt notställ med partituret även en skärm framför som dels visar filmen och dels anger pulsslag och när han ska slå av för att tajma filmen, hur coolt som helst! Det är tydligen lite av en resande cirkus det här – dirigent, ljudtekniker och film reser runt och gör den här uppsättningen med olika operahus. I Göteborg är det två föreställningar till, båda slutsålda.
I pausen var det utgång på baksidan, eller det som snarare borde kallas framsidan för det är så vackert ut mot vattnet; kranarna, båtarna, Älvsborgsbron…Göteborg är så himla fint på sina ställen.
Så nu sitter jag här och kollar vad Tom Hulce har hållit på med egentligen sen filmen gjordes (en hel del visar det sig), konstaterar att Salieri har en av rollerna i Homeland, och det jag redan visste – att den skrämda husan är en av de fyra kompisarna i Sex and the City. Och jag imponeras av att det tydligen är Hulce själv som spelar alla pianoinsatser i filmen och att han innan inspelningarna började bara kunde spela gitarr. (vilket ju inte är så bara, men jämfört med att spela piano upp och ner är det viss skillnad)
Och så lyssnar jag på Mozarts Requiem förstås. Ett av de vackraste verk som skrivits, så enkelt är det.
Jag har sjungit det flera gånger, och det var svårt att inte sjunga med i filmen bitvis 😀
Tydligen gick försäljningen av Mozarts musik upp 30% året närmast efter att filmen kom, och Salieris musik kom fram ur dammhögarna och fick en liten återupplivning.
Ok låt oss bara få det ur världen. Vi vann pris för bästa låt (Herr, wenn trübsal da ist) – YAYYYYYY, men Adolf Fredrik vann hela tävlingen. Fan. Ja jag är svinbitter. Jag trodde inte vi skulle vinna, nä jag var helt övertygad om att den ungerska kören var en given etta, men dom drog över tiden och fick poängavdrag som blev helt avgörande för deras del. Om dom inte gjort det hade dom kommit trea (så gissa om DOM är bittra…). Men jag trodde INTE att AF skulle vinna. Eller att en irländsk kör som var väldigt nja skulle komma tvåa. Den finska manskören var en värdig trea.
Nä vi kom fyra. Elva hundradelar efter trean….nämnde jag att jag är lite bitter?
Så var det back to business igen efter körtävling och fest, och vi skulle sjunga på en gudstjänst i en kyrka i södra Cork. Och sjunga på gudstjänster kan vi ju…
Det var en ganska ovanlig kyrka; rund och såg väldigt liten ut utifrån men var enorm inuti (hur har dom gjort det tricket?). Toppig i taket, ett stort cirkulärt schakt längst fram som släppte ner ljus på altaret så det lyste sådär lagom himmelskt på det. Otroligt coolt och snyggt faktiskt, och om man tror på det som sägs där inne är det nog väldigt effektfullt dessutom.
Vår plats var längs ena sidan där det fanns några bänkar. Mycket underhållande faktiskt; eftersom golvet sluttade ner mot altaret och våra bänkar stod i sidled så gled vi sakta nedåt mot altaret på de mycket blankpolerade bänkarna. Det hade vi kul åt länge, vi ateister som satt längst upp i hörnet (i början) och sakta gled nedåt 😀
Det var rätt mycket folk faktiskt, helt klart att kyrkan är av visst intresse här på ön. (vilket är dagens understatement. Dom är tokreligiösa). Väldisciplinerade också, visste precis när man skulle sitta och stå, böja sig framåt, mumla vissa saker osv osv.
Vi trodde det skulle vara en lång process det här med rabblande och mumlande i timtal, men ack så fel vi hade. 40 minuter tog det – heja! Jämfört med hemma där en timme är snabbt. Men så hade dom effektiviserat en del – tex läste dom inte trosbekännelsen högt alla tillsammans, utan prästen rabblade snabbt typ ”jag tror på fadern den allsmäktige som bla bla” och hela församlingen sa snabbt ”I believe”, och som kom nästa ”jag tror också på bla bla” ”I believe” och så ett varv till och avslutat med ”I believe” och så var trosbekännelsen över på 20 sekunder. Strålande.
Verkade vara en bra präst också. Han nämnde de som avlidit i församlingen i det senaste (senaste veckan?) och hade hängt med tillräckligt så att han vände sig specifikt till oss svenskar och sa att församlingens gäster här idag (vi) just lidit en tragisk förlust med en stor artist som dog i veckan och att det var en förlust för musikvärlden (Avicii). Väldigt omtänksamt tycker jag.
Fantastisk akustik för övrigt, det var en fröjd att sjunga där inne, och en väldigt fin kyrka.
Efteråt hade de dukat upp världens kakbuffé bara för oss i en liten lokal i kyrkan. Massor av hembakt, lite köpt också, men ett överdåd av bakverk. Då är det liksom inte läge att säga nej till de där gulliga tanterna som är så snälla, utan man är duktig och äter kakor. Fast man inte vill. Och alla är nöjda. Och det var goda kakor…
Så var det tävlingsdagen, dags för FITC – Fleischmann International Trophy Competition.
Vår slot var kl 20:32 som nummer 2 av totalt åtta körer som kämpar om den åtråvärda(?) pokalen(?) som kanske är resultatet av en förstaplats. Iallafall kämpar man om förstaplatsen, det är ett som är säkert.
Mycket nerver i spel, kul att se hur en hel kör slutar spralla och bli mer samlad, inåtvänd och koncentrerad allteftersom starten tickar närmare. Och så var det tillslut vi som skulle hämtas in.
Och vi var bra, riktigt bra. Vi ska inte skämmas över vårt framträdande eller tänka att det var något vi kunde gjort bättre, och alla var glada och lättade efteråt. När vi kom tillbaka till ”väntsalen” fick vi lite applåder av Adolf Fredriks Kammarkör till och med. Inte för att dom hört vad vi gjort (det var ljudisolerade skott mellan väntsal och konsertsal), men lite cred för att vi hade genomfört det.
Efter paus fick vi sitta inne i lokalen och höra de då fyra återstående bidragen; Adolf Fredrik, finska Valkia, en irländsk och en ungersk kör. Och jag måste tyvärr meddela att jag känner mig ganska säker på att den ungerska kören har vunnit. Men det får vi veta imorgon.
Har inga bilder tyvärr, för vi kunde inte ha med oss något in i lokalerna (gick utan jacka från hotellet brrr)
