Cork, dag 2 – Killavullen

Det har varit en mycket innehållsrik dag, och för att inte stapla för mycket på varandra (attention span och så vidare, ni vet…) tar jag det i bitar. Börjar med det trevliga – att vi körde en timme i morse upp till byn Killavullen, där vi hade konsert i en liten kyrka.

Vi har ett fantastiskt väder än så länge, bara nämner det, och att alla vi träffar tackar oss för att vi tagit det fina vädret med oss. Jag hörde en idag som sa till en annan att han har väntat på solen i 6 månader…värre än i Sverige…

Anyway, Killavullen…

Uppsjungning och rep fem minuter innan publiken skulle komma

Vår publik? Skolbarn. Nej, inte tonåringar som vet hur man sitter still, utan från fem år och uppåt. Jag höll på att smälla av när jag såg hur små dom var – hur var det ens troligt att dom skulle kunna sitta still i de 40 minuter konserten skulle vara?

 

Foto: Mikael Carlsson

Men dom satt som små tända ljus. Sa inte ett pip, prasslade inte med grannen, visst att dom vred sig lite när dom blev alltför otåliga, men dom vispade mest runt lite på sin plats och gav inte ett ljud ifrån sig. Väldrillade barn. Mina fördomar säger att den katolska skolan är hård mot dom. Mamman i mig tycker att dom är jätteduktiga som klarar att sitta så still – men tycker samtidigt att det är väldigt konstigt…

Dom klappade helt galet entusiastiskt och på exakt rätt ställe, så det var helt klart att dom kunde lite om musik och vad som är vanligt vid konserter.

Förklaringen kom i skolan efter konserten, där eleverna framförde dans och sång för oss (!) medan vi satt och fick te och scones.

Lite speciellt; tjejen på dragspel (heter naturligtvis inte dragspel men ni fattar vad jag menar) rörde inte en min medan hon spelade, och hon hade en totalt död blick som stirrade ut i tomma intet hela tiden

I med mer te och kakor, och så in i bussen och iväg ner till Cork igen, och City Hall där vi skulle sjunga två stycken för en grupp äldre elever som lärde sig komponera musik. Det är ett stort musikintresse här i stan, det får man säga…

 

 

 

 

 

Konsert igen

Ja det var dags att avbryta mysandet ute i solskenet i Åsa, ta mina veganska keftedes och min bulgur och dra in till stan och ha konsert. Inte heller den här gången bara Haga Motettkör, utan konsert tillsammans med en gästande kör, Caritas, från Canterbury. Det är en vänkör till Haga och vi har visst varit och besökt dom i Canterbury för en ca 2 år sedan. Dvs långt innan jag började i kören.

Vi sjöng vårt tävlingsprogram och dom hade ett konsertprogram.

Caritas Chamber choir

Efter konserten är det middag, mycket vin, drinkar och trevligheter mellan de två körerna (det är ju det jag stått och lagat mat till halva dagen idag), men jag lämnar min mat och går.

Varför? För att jag inte känner dom är människorna (motargumentet är såklart att jag kan komma att lära känna dom, främlingar är människor du inte känner och så vidare), jag har suttit i tillräckligt många middagar genom åren och kämpat mig igenom den där första biten av vad man jobbar med osv, jag är färdig med det, jag är inte intresserad av vad folk jobbar med, hur många barn dom har, att dom är gifta eller ogifta….Jag vill träffa människor i det lilla sammanhanget, några få i taget, prata om intressanta saker.

Vilket vi såklart skulle kunnat göra ikväll, jag och de goa medlemmarna i min egen och den gästande kören. Men det blev inte så, för jag pallar inte med att sitta där och smila upp mig men ändå känna mig så ensam och utsatt och tillslut gå hem för att man inte hade någon att prata med som tyckte att man var tillräckligt intressant att lägga tid på. Det är en BITCH att vara ny i ett sammanhang och ta sig in i det, och ett år är ingen tid alls när det gäller att komma in i ett nytt sammanhang som vuxen. Men jag ska ta mig igenom det här också.

Fostrande? Nja, lite sent för det

Karaktärsdanande? Nja inte det heller

Uthållighetstränande? Jajemen!

Konert med musik av Arvo Pärt

Som utövare av klassisk musik i olika former är man rätt van vid att publiken på konserterna inte är så stor. Ja förutom när jag sjöng i Göteborgs Symfoniska Kör då förstås, med full salong och stående ovationer varje gång, men det är något helt annorlunda (men otroligt häftigt!).

Så när kön ringlar sig lång utanför Haga Motettkörs konsert och man får stänga dörrarna 20 min innan konserten börjar för att kyrkan är full, då blir man lite överraskad. Jag vet inte hur många som får plats i kyrkan, men det är några hundra iallafall.

En än så länge tom kyrka medan vi har generalrepetition med damkören Ymna och musiker från Konserthuset och Operan

Jag hade tur och fick mina nära och kära att komma dit tidigt, så dom fick sittplatser – till och med notoriskt sena A kom i tid!! Men det var kanske mest tack vare hennes pappa, som är en stor Arvo Pärt-fan-

Utsikt från podiet strax innan konserten skulle börja, och folk spanade i mittgången för att hitta en ledig plats

Och det var en jättebra konsert! Vi var bra, Ymna var bra, orkestern var fantastisk så klart, och musiken oerhört vacker. Det var publik på alla läktare, folk stod längs väggarna…helt otroligt kul!

Snart åker vi till Cork och tävlar med Haga Motettkör, och en sån här upplevelse precis innan avresa känns peppande!

Intensivt sångarliv just nu

Det är intensivt med kör just nu. Vi ska snart till Cork och tävla i Cork International Choral Festival på Irland, men varför fokusera på det allena när man dessutom kan köra på och uppföra Arvo Pärts Te Deum på påskdagen också. Ett verk  som inte har något med tävlingsprogrammet att göra, nejdå, det är en helt annan produktion.

Och vi repar och repar på det smått fragmentartade verket, inte lätt att hålla ihop det och få ett sammanhang i det man gör, men så är det äntligen dags för rep med orkestern och allt kommer till liv igen!

Det visar sig att det är medlemmar ur Göteborgs Symfoniker som är vår orkester den här gången, och de känner jag ju väl igen efter alla år som jag sjungit i Göteborgs Symfoniska Kör. Men alla har blivit så gråhåriga…och han killen på kontrabas som var så ung och pojkspolig ser ut som vilken medelålders småbarnspappa som helst?! Och jag inser att det var tio år sedan jag slutade i kören, att jag inte sett dom sedan dess, och att jag högst sannolikt åldrats lika mycket jag….

Quite depressing, really. Men det är ingen tid att deppa över det; den gamla klyschan att ”alternativet är värre” är efter förra sommaren mer aktuell och sann än någonsin.

Så jag skyller på åldern när jag sitter och försöker hålla mig från att nicka till emellanåt. För det är baaaara paus i våra stämmor. Så otroligt tråkigt att repetera. På konserten är det annorlunda för då är man mer alert, men på rep….herrarna i vår kör och damkören som är med också har massor att göra och musiken är riktigt häftig, men för damerna i Haga Motettkör är det en seg historia.

Utsikt från min plats i kören när jag sitter och väntar på att det är vår tur

Och jag var tyvärr tvungen att gå lite tidigare för att inte lämna barnen ensamma hemma till alltför sent, men då fick jag lyssna lite istället 🙂

Det ser inte ut som att vi är så många, men herrarna står längst bak och framför sig har dom två rader damer som sitter och hänger och väntar på att det är deras tur…

Självklart finns ett Facebook-event också, och där har över 900 människor sagt att dom är intresserade! Nej alla kommer inte förstås, men jag skulle tro att det blir rätt fullt i kyrkan, och det blir himla kul!

Kom kom på söndag kl 17!

Inspelning

En del har gästsängar i sin friggebod, andra har inspelningsutrustning

Idag var det dags för mig att spela in ett fiolpålägg på ett musikstycke. Det är Thomas som ska arra lite tillägg/pålägg på ett syntbands kommande produktion, och där var det behov för fiol för den slingan han har skrivit, och han undrade om jag kunde tänka mig att spela in?

Självklart, det är ju jättekul! Men det var ju ett tag sen jag spelade, så det var väl blandade känslor. Som tur var inte så komplicerade grejer, och vi spelade in totalt fyra stämmor. När man lyssnade på var och en hördes såklart att det var lite småfalskt på vissa toner och det hörs att man inte är nåt proffs precis, men när han bara för att testa körde alla fyra stämmorna samtidigt lät det jättebra! Och det var före hans digitala korrigeringar och klippningar 🙂 Viktigast för mig var att det fanns tillräckligt med material att klippa ihop av  – jag är inget proffs och kan inte räkna med att låta som ett heller…Men det blir kul att höra det färdiga resultatet så småningom!

Sen var det lunch med resten av familjen, och F fick för sig att hon skulle baka lussekatter  – något som hon så småningom engagerade alla fyra barnen i.

Så nu har barnen fått göra det obligatoriska lussebullsbaket.

Well, tekniskt sett iallafall; dom har fått baka men inte grädda eller äta för vi gick innan det hela kom så långt. Så det blir nog till att baka lite extra för oss också, men det tar vi nästa helg när det är första advent!

 

 

Körläger på Rörtången

En av alla bra saker med att vara tillbaka i Göteborg är att jag har börjat i en kör igen, Haga Motettkör. Jag har efter några månader börjat få tillbaka min notläsningsförmåga, och i och med att den här kören gör så harmoniskt utmanande (läs: konstig) musik måste jag jobba med örat och träna mig i intervaller. Sånt jag brukade vara jättebra på förut men numera har slappat bort.

En annan kul sak är att den här kören åker på körläger, så nu är jag i Rörtången (Marstrand) på internat i två dagar. Det är en kursgård som ägs av Annedalskyrkans församling tror jag, och den används i huvudsak till konfirmationsläger. Det kan ju vara fostrande på många sätt, som att det i matsalen till exempel sitter stora plakat där det står ”Gud har välsignat maten” och annat. Men dom har också lite humor, oklart om även självdistans, men det här sitter på en dörr:

På kvällen är det gemensam middag förstås, och där kommer det socialt jobbiga; att börja lära känna ett gäng på 40 personer som till stora delar redan känner varandra och har sina klickar och umgängen. Som så många (de flesta) avskyr jag den här fasen och bara längtar tills man kommer vidare och faktiskt känner folk lite grann, och jag tänker mycket på vilket ansvar man har själv den gången när man är trygg i ett sammanhang och det kommer en ny. Men det är ett inlägg för sig.

Innan middagen gick jag iallafall på en liten promenad och såg solen gå ner bakom ett berg. Vackert och fridfullt att sitta där, ensamvargen i en vaknar och jag tänker att ”här skulle man bo!” men känner mig själv tillräckligt väl för att inse att det ska jag inte. Men besöka det (och liknande) oftare, det borde jag definitivt.

Rörtången by night, no filter