Kategori: Musik

Otippad glädje

Det var dags att sjunga på gudstjänst. Inget jag i vanliga fall slår volter av glädje inför, men det är som bekant inget som är som vanligt just nu, och när man inte sjungit med superproffsiga Haga Motettkör sen i början av mars, ja då är man tacksam för lite.

Ja, Haga Motettkör har efter ett halvårs tystnad tagit upp verksamheten igen, under Ulrike Heiders taktpinne, men inte som vanligt det heller. Den vanligtvis inte så stora kören (vi är väl ett trettiotal kanske) är nu uppdelad i två halvor; tisdagskören och torsdagskören och repetitionerna är nu bara en timme, mot vanligtvis 2 och ibland lite mer. Vi sjunger inte heller upp längre, för att minska den tid vi är i samma lokal (Hagakyrkan), utan det får var och en göra själv. Vilket man (= jag) naturligtvis inte gör, men som tur är sjunger jag alt och inte sopran.

Som bekant blir det inte alltid som man tänkt, tex att man sjunger altstämman i vanliga fall men helt plötsligt pga personalbrist i sopranstämman får byta stämma med 1 minuts varsel. Visserligen bara på en låt av fyra (stackars G fick byta på alla), men i ett tonläge som jag inte sjungit i sen typ 2008. Inte min backyard längre, mao…

Och visst, jag är en hejare på att läsa noter men sen var det det där med att sjunga pianissimo på höga f. Det gick ok på repet (vi körde igenom den EN gång), men inte så ok på framförandet. Min karriär som andrasopran får nog betraktas som över, och det är okej. Jag kan nog göra inhopp framöver också, men jag måste nog 1) få sjunga upp ordentligt, och 2) inte vara ringrostig mtp sångteknik så som man blir efter ett halvår utan repetitioner…

Men det var kul ändå, det är så otroligt roligt att sjunga i Haga Motettkör, vi låter så fantastiskt bra för det mesta, så en gudstjänst hit eller dit, vem bryr sig?

Jag lyckades till och med få ner A och H för att lyssna. Dom vet att jag tycker det är ok att sitta i bänken och köra PokémonGO eller läsa en bok, eller kanske lägga sig ner och bara slappa. Det viktiga är att man är där och hör musiken och försöker ta den till sig. Och nej, man behöver inte vara finklädd. Musik är för alla.

Hur fn gör man egentligen i Corona-tider?

Utsikt i väntan på gäster

Det blev prat om att vi skulle få besök. Inte så långväga, men från stan iallafall, folk vi inte brukar träffa så ofta (vilka brukar man träffa ofta nu för tiden??!!) men gawd så kära vänner. Men så var det ju det här med coronan då.

Vädret skulle vara vackert så vi kunde sitta ute och äta, och planen var att grilla och innan dess vara nere på stranden och bada. Barn i åldern 3-12 år plus badsugna vuxna och 29-gradig värme gör gärna att man måste bada.

Så då kunde det väl inte vara så farligt då? Det skulle gå bra att hålla distansen, även om det är svårt, för det här är människor jag mer än gärna kramar. Men det fick bli en annan gång, nu var det umgänget som var det viktiga.

Och nere vid havet och på bryggorna går det ju rätt bra, plus att det inte var riktigt så många på bryggorna som jag trott. Perfekt. Där hände vi en bra stund och såg på när V 3 år kastade ut hink och spade i vattnet utan en tanke på hur dom skulle komma tillbaka igen, samt hade ett vakande öga på att han inte trillade i vattnet. Och jag inser att det är ljuvligt skönt att den tiden är bakom oss, att våra barn är stora nog för att simma själva utan att vi måste ha koll på dom hela tiden.

Uppe vid huset igen kommer den intressanta matlagningen. Även om vi inte var uppe i ansiktet på varandra så stod vi ju faktiskt i samma kök; jag skar grönsaker och N gjorde hamburgare av köttfärs, O och B stod med varsin öl och alla pratade. Inte riktigt Coronasäkert precis, även om det inte är en särskilt lång stund och även om vi stod vid olika bänkar, men det känns jobbigt ändå.

Så jag och B gick ut och spelade lite istället.

Lite ringrostigt kan man väl säga. Och inga 1,5 m mellan oss heller…Foto: Nicola Maniette

Vi har spelat tillsammans förut, många gånger i flera år som stråktrio tillsammans med A på viola, men det börjar bli några år sedan. Typ 15. Sedan några år tillbaka sjunger vi ihop i Haga Motettkör, men instrumenten har legat undangömda länge. Nostalgin och den underbara känslan det är att spela tillsammans var fantastisk…

De enda noterna vi hade var gamla stråkkvartettnoter från den tid då jag och A hade en stråkkvartett, innan trion med B, så det fick duga. Mendelsohns första stråkkvartett på endast två instrument är numera erövrat. Åhörarna var tårögda naturligtvis, men det är svårt att veta varför…

Middag utomhus förstås (man gör vad man kan) medan regnmolnen som skulle komma mullrade i fjärran utan att våga sig ända bort till vår lilla oas. Coronaångest, jajemen, men guuuuud vilken skön eftermiddag och kväll…

Bordet är 80 cm brett och vi sitter familjevis på var sin sida av bordet. Fan vet om det hjälper, men man måste ju leva också…

 

Celtic Christmas som avslutning

Haga Motettkörs aktivitetsår 2019 har varit mycket intensivt. Våren känns mycket avlägsen men innehåller svaga minnen av Messias (var det väl?). På sommaren tog det av fullständigt med en ledighet som blev kanske fyra veckor lång efter att kören hade repat längre in i juni än vanligt, och började en bit in i juli igen för att värma upp inför European Choir Games. Och det gick ju bra. Eller ganska bra iallafall, femma totalt men bäst i Sverige i vår klass.

Hösten har fortsatt lite på samma tema och avslutats rätt in i väggen med tre konserter bara i december, med tre helt olika program dessutom, varav ett är utantill. Svettigt? Jajemen. Och efter en vecka där jag personligen redan haft två stora händelser (tack och hej till alla i projekt Väg 160 Säckebäck-Varekil, samt den stora samlingen i Stockholm i torsdags) börjar det bli l i i t e stressigt. Man kan ju tro att stressnivåerna går ner för varje sak man kan bocka av, och det gör dom väl också, men man känner också att man (jag iallafall) orkar mindre och mindre hela tiden.

Fler än jag som la sig ner och vilade sig i form inför konserten 😀

Så som lök på laxen var det idag två konserter med West of Eden och programmet Celtic Christmas (det är det som ska vara utantill). Lite otäckt var det mellan genrepet och första konserten, när jag låg på en schäslong i församlingshemmet och försökte vila för att få ner pulsen lite och orka igenom dagen och kvällen, men jag sov två timmar där och det gjorde nog nytta.

Turligt nog är Celtic Christmas ett program som är väldigt väldigt roligt att genomföra. West of Eden är grymt tighta och bra musiker,  det svänger nåt kopiöst emellanåt (eller mest hela tiden faktiskt), och det är riktigt kul att stå bakom och köra. Lite trixigt med insatser eftersom allt är utantill, men vänliga musiker (tack Hr Basist och Hr Violinist) vänder sig bakåt när det är dags och ger så tydliga hints att det måste få dom på bakersta raden i kyrkan att undra om det gäller dom också eller bara kören.

Lars Broman, en violinist som verkligen vet vad han gör

Så tillslut brukar det bli väldigt bra.

Haga Motettkör är kör i Celtic Christmas nästan varje år. Förra året var vi det inte, men det var mer ett undantag. Programmet är till 90% samma, mycket ooooo och aaaaa för kören, dvs inte så svårt egentligen, men det var ju det där med att det skulle vara utantill….

Som tur är har många i kören gjort programmet många gånger men det är alltid några nya – förra gången var jag en av dom som svettades rejält inför konserterna, i år var det lättare och jag kunde medlidsamt betrakta de nya körmedlemmarna och deras vånda, och självsäkert säga (som dom sa till mig) ”Allt faller på plats när vi får repa med bandet”. För det gör det.

Det var två konserter, en kl 16 och en kl 19 för en smockfull Masthuggskyrka, och det var deras turnéavslutning på en månadslång turné som började i Tyskland och sen har krupit upp hit till vår glädje.

Konserterna ger sån energi, så efter den första konserten hade jag mer energi än jag haft före. Kanske en ny perpetuum mobile – vi skapar energi ur intet så man har mer av det efter än före!

Fullt i Masthuggskyrkan

Hursomhelst, det är rent ut sagt ett jäkla ös, och årets gästartist var Gerry O’Connor, en irländsk fiol-och banjospelare som var helt GRYM! Jag är inte särskilt pro banjo direkt, tänker bara på Den Sista Färden, men icke så längre. När han drog igång och rockade loss (kan man säga så om irländsk musik?) tillsammans med de andra, då slutade tid och rum existera och man ville bara dansa.

 

(Paus här för att de som känner mig ska hämta andan ordentligt – PERNILLA??!! vill DANSA???!! IMpossible.)

 

Här vi allihop, nöjda och glada efter konsert nr 1, och sen ännu nöjdare efter konsert nr 2!

Foto: West of Eden, Mikael Ringlander

Hoppas vi får anledning att ses igen nästa år!

Parents of the year

Idag var det dags för orkesterrep för killarna, precis som alltid på lördag förmiddag 10:30-12:30 på Hvidtfeltdska skolan. Den ligger en bit bort så dom behöver följas dit fortfarande, och eftersom min aktie är lite låg efter 4 resdagar den här veckan var det givet att det var jag som skulle följa dom dit.

Släppte dom i sista korsningen med ett ”Då ses vi 12:30 då!!”, tog mig ner till gymmet (så fick jag det sagt också) och bytte om. Hann precis få på mig det sista och var på väg ut när H ringer. Han storgråter, och jag undrar förstås vad som står på. Tusen tankar genom huvudet – att han har kommit på att han inte vill spela tvärflöjt och vägrar gå på orkestern, att de andra barnen mobbar honom, att dirigenten kastat ut honom…men icke, det var MYCKET värre än så.

Det var visst konsert idag. Avslutning på hela terminen. Så för det första kom dom alldeles för sent för det var repetition innan, och för det andra så hade dom inte svarta kläder och julig dekoration på sig. Katastrof (oklart vilket som var värst; att vi glömt bort det eller att dom hade fel kläder…). O var visst redan vidtalad och stod hemma och rafsade desperat i klädlådorna efter svarta kläder och var på väg till konserten i ilande fart. Jag stod där ombytt och grann och skulle såklart inte hinna till konserten som skulle börja om 3 minuter. Det skulle inte O heller, men han kunde ju få med några minuter av den iallafall.

Så jag gick och gjorde min planerade motion, O tog sig till Hvidtfeldtska så fort han bara kunde och gjorde sitt bästa för att glida in obemärkt och på nåt sätt få kläderna till killarna.

Och så här fint lät det:

Eftersom det var en konsert även idag blev det en tur till affärerna på Avenyn för att kitta lite snygga svarta kläder och lunch på stan för att fira konserten. Köpa sig fri från skuld, jajemen…alla var glada.

I kyrkan igen

Ja det är ett jäkla rännande i den där Hagakyrkan. Man skulle ju kunna bli orolig för min religiösa obundenhet, men nej, ingen fara. Tvärtom behöver man bara sitta där emellanåt och lyssna för att fortsätta vara en god ateist.

Men det har sina fina ögonblick när dom som läser texter pratar om att vi ber (vi=dom i det här fallet) för de som flyr från krig, vi ber för barnen som inte har tak över huvudet, vi ber för …osv med en massa gripande saker som man inte kan stå oberörd inför. Fast inte hjälper det direkt att man ber och tänker på dom…

Idag var det iallafall första advent, och med det första adventskonsert. Varför krångla till det?

Smockfullt i Hagakyrkan

Vi (Haga Motettkör), Haga kyrkokör och Hagakyrkans barnkör, som en enda stor familj. Eller nåt. Vi stod på läktaren och de andra var där nere i koret. Och det var som förväntat; kyrkokören var väldigt mycket kyrkokör, barnkören sjöng illa men det var så gulligt ändå, och vi var bra vi också.

Le grande finale var naturligtvis Otto Olssons Advent. Jag har inte sjungit den sen jag var med i Chalmers Sångkör back in the day, och då kämpade vi som djur med den i minst en halv termin och ändå sjönk hela kören efter första orgelinsatsen. Den här gången var det lite annorlunda; vi fick noterna i tisdags, sjöng igenom den en gång och det var det. Sen en gång till på genrep idag, och inte sjönk vi inte.

Perspektiv.

European Choir Games, hur gick det egentligen?

Ja det har varit lite tyst om det, så där har ni väl svaret. Men som alltid är det mer nyanserat än så. Det gick ganska bra egentligen fast inte så bra som jag ville.

Tävlingsdagen hade vi två program som vi framförde vid varsitt tillfälle. Båda programmen bestod av 5 stycken vardera, och den första tävlingen var Chamber Choir. Tävlingsplatsen var Göteborgs Universitets aula. Vacker lokal men inte jättebra akustik och inte så många som fick plats i publiken pga att lokalen är rätt liten så kören tar upp en stor del av salen.

Nervösa korister avvaktar signalen att ställa upp oss på led.

Vårt program i aulan var inte det enklaste, och för att göra ont värre så började vi med det svåraste stycket och det gick inte jättebra. Men ju längre vi var där inne, desto bättre gick det. Jag började storstilat med att snubbla i en trappa på väg in i salen så jag höll på att göra mig riktigt illa och hade väl inte fullt fokus när vi började kanske.

Efteråt var alla lite dystra och modstulna, det kändes bara inte så jättebra, vi var inte på vårt bästa. Så nä, vi stryker den tävlingen. Kammarkör är ändå inte vårt esse, utan vi satsar allt på Sakral klass senare på dagen i Domkyrkan, jajemen.

Eftermiddagen kom, tävlingsmomentet också och här var vi först ut av alla körer. Oklart om det är bra eller dåligt, men så var det iallafall. Alla var lagom taggade och nervösa, och det var en känsla av att ”nu jäklar, det här kan vi!!”. Och IN med oss.

Foto: Emely Nilsson

Vi var så skärpta och samkörda, vi var som vi är när vi är som bäst, som en enda stor organism som rör sig där alla har full koll på vad varandra gör och känner sig trygga i vissheten om att ifall en gör ett misstag så fångar alla andra upp det och vi går vidare. Så grymt underbart!

Efteråt på kyrkbacken var vi helt höga på oss själva, och alla var överens om att om vi inte vinner så är det för att dom andra är mycket bättre körer än vi, och att vi har gjort det absolut bästa vi kunde. En otroligt skön känsla.

En hel kör hög på sig själv. Ser man inte varje dag. Foto: Emely Nilsson

Så kom prisutdelningen då, i Partille Arena av någon anledning. Och det var en prövning i sig. Vi satt framför ett gäng brudar (som senare visade sig vara Adolf Fredriks Flickkör) som skrek helt hysteriskt som om det var värsta konserten med deras idol. Jag fick hålla för öronen för att inte förlora hörseln (=sant!). Men det var ett spektakel värdigt en Melodifestival.

Och vem sa att körsång är nördigt?

En miljon kinesiska körer var med och tog priser, framför allt i barnkörsklasserna.                               Förlåt? Du menar att Kina inte ligger i Europa? Ja well nu ska vi inte vara så kinkiga. Här på festivalen var det körer från både här och där – Kina, Surinam, Kenya och andra europeiska länder. Som en enda stor familj liksom.

Men hur GICK det då? Ja i Kammarkör-klassen där vi gjorde så dåligt gick det som förväntat; dvs inte så bra. Javisst, vi fick guldmedalj, men det är lite som på dagis – alla får guldmedalj typ.

Däremot i Sakrala klassen var vi ju väldigt spända på hur det hade gått. Lång historia kort: Vi blev femma. Kasst. Tre ryska körer och en Schweizisk kom före oss, men vi var iallafall bäst i Sverige!

Guldmedalj Top Level fick vi, och en av de högsta poängen som den här kören har fått historiskt. För det funkar så att jurymedlemmarna som är på konserten har ett formulär där dom värderar vår insats på varje stycke utifrån några parametrar (intonation, framförande osv), och så får man en poäng. Den med högst poäng vinner, lätt som en plätt.

Vi hade 92,40 av 100, så det var inte så pjåkigt. Över 90 tror jag är Top Level.

Så ja det gick bra men vi vann inte. Trist. Jag vill vinna.

European Choir Games har börjat

Vi samlar ihop oss inför repetitionen före konserten

Haga Motettkör hade konsert i Domkyrkan idag för att träna på vårt tävlingsprogram. Det märks att Choir Games är igång; det är körfolk överallt i stan och konserter hela tiden, och nu på kvällen sparkas allt igång med Eurovision Choir (=Melodifestivalen fast för körer) i Partille Arena och live på SVT 2.

Spoiler: Danmark vann. Dom var grymt bra, en värdig vinnare.

Och jag är så jvla taggad inför vår tävling på fredag; kammarkör i universitetsaulan kl 14:40 och sakral klass i Domkyrkan 19:00. Jag har ingen aning om vilka vi möter, men jag ger mig tusan på att göra mitt allra bästa. Det gick helt okej på konserten idag, men det var inte tävlingsframförande precis. Inte konstigt; några av styckena har vi inte sjungit sedan sommaruppehållet i slutet av juni. Bara fyra veckor javisst, men man glömmer mycket på den tiden.

 

 

Rep inför tävlingen

Haga Motettkör har två program i European Choir Games – ett sakralt och ett kammarkörprogram (rätt så sakralt det också om du frågar mig). Det sakrala ska framföras i Domkyrkan i Göteborg, och kören hade möjlighet att repetera där idag.

Haga Motettkör

Så här såg det ut. Ja vi är inte så många fler än så där, och det är ruggigt svårt att stå så där glest, och tyvärr låter det därefter ibland. Vi kan musiken men vi har inte så bra kontakt mellan varandra när vi framför den…kanske borde stå lite tätare…

En modern kyrka

Så var det dags igen för mig att sitta igenom en högmässa och få mig några gudsord till livs.

Det kan väl aldrig skada kanske, men jag tror inte det gör så stor nytta heller. I predikan idag sa prästen något om att hon inte kunde förstå hur folk som säger att dom inte tror på gud ändå har så starka meningar om den gud som de troende tror på. Hon såg det som ett tecken från gud (of course) att de som inte trodde inte kunde förlika sig med bilden av andras gud.

Ytterst oklart för mig hur det kan vara ett tecken från gud, men jag föll av vagnen långt innan dess. Åratal innan idag, närmare bestämt…

Så låt mig bara klargöra, att den gud jag läst om i Bibeln inte är något jag ser som en förebild, och att jag inte har något behov av att manifestera min ateism, men om man inte säger ifrån om något man verkligen inte ställer upp på – hur ska folk då få del av ens åsikter så man kan få en intressant diskussion som kanske omvänder någon? Det sista är väl inte så sannolikt kanske; varken att en ateist omvänder en troende eller tvärtom, men man kan väl ha ett samtal om det? Det kanske är det hon menar med tecknet från gud.

Oh well, jag gav järnet i den musik vi skulle framföra, det räckte för mig.

Och så kan jag inte låta bli att notera att även kyrkan tar till sig av dagens matpreferenser när dom skriver program för högmässan:

Slut på alkohol och mjöl i kyrkan alltså.

Konsert på Styrsö

Det är tävling snart igen för vår kör, Haga Motettkör. European Choir Games går av stapeln i Göteborg i år, och då måste vi ju såklart vara med. Och vill man tävla måste man träna och göra övningsmatcher och så även i körsång, och därför har man konserter där man drar sitt tävlingsprogram för att köra skarpt (no pun intended…)

Vår första övningskonsert höll vi i Styrsö kyrka idag. Samma dag som Göteborgsvarvet, en löpartävling på 2,1 mil (=halvmaraton) mitt i Göteborg som engagerar ca 60 000 löpare och över 100 000 åskådare. Dessutom en stor mässa på Svenska Mässan och två andra mindre tävlingslopp samma dag (vem koordinerar den här planeringen egentligen???!!! Svar = ingen, förmodligen).

Med andra ord bäddat för trubbel för en som kommer körandes från Oslo och ska in med bilen till en plats där alla gator är avstängda (eftersom vi bor nära startplatsen för Gbg-varvet) och sen med lokaltrafik ut till en ö i skärgården…

Men hör och häpna – det var raka spåret in till stan och dumpa barn och bil och sen raka spåret ut till färjan och Styrsö.

Haga Motettkör som väntar på att brudparet som är där inne ska gifta sig lite snabbare så vi kan få komma in och repetera innan konserten.

Det var nästan ingen publik på konserten, men det gjorde inget – vi behövde ju bara träna. Men visst är det roligare att öva inför publik… Men jag hade verkligen bidragit, med tanke på att jag lyckats släpa ut 6 pers till Styrsö!

För den som vill höra vårt tävlingsprogram (fast med andra artister) och har Spotify kan lyssna här: