Kategori: Musik

När man gör oväntat besök

Det har sina fördelar att ha vänner i kultur-Göteborg, dels i att man med jämna mellanrum får höra lite om vad som rör sig i kultursfären, och dels för att det ibland kommer biljetter till föreställningar när man minst anar det. Damien Jalets fantastiska verk Skid till exempel, som vände upp och ner på min värld i några dagar, och filmen Amadeus med live-orkester (jääääättebra) och häromsistens Carmina Burana. Och idag var det dags igen!

På förmiddagen visste jag ingenting om det, och O och H var iväg och åkte skidor (tränade inför sportlovet, utan A som var hos sin bff i Oslo). Men så trillade det in i den lilla messengergruppen att det var feber i familjen och att de som skulle gå på Ringaren i Notre Dame ikväll inte skulle kunna gå, och var det någon här som kunde ta det med kort varsel (4 timmar)?

Yes, oh YES! H har pratat om att han vill gå och se just den, men vi har sagt nej för biljetterna är så dyra (Disney…), så ett kort samtal ut i skidbacken och så var dom på väg hem.

Platserna var i loge en våning upp, jättekul för då såg vi både ner i orkesterdiket och hela scenen.

Och jag måste meddela att jag har ÄNDRAT mig. I know, inte lätt att medge i vuxen ålder, men jag är så illa tvungen. Jag har alltid avskytt musikal, jag tycker det är en otroligt tramsig form av underhållning som mest gör mig irriterad. Men nu har jag alltså ändrat mig. För det här var så FRUKTANSVÄRT bra.

Bra musik, bra framförande, spännande och genomtänkt scenografi med publik på scenen också (sittandes i munkkåpor i bänkar som snurrade runt på scenen lite efter vad de skulle föreställa; kyrkobesökare, torgbesökare mm), och grymt bra ljusshow.

Och då menar jag inte att det var vackra färger som svepte över scenen, nä det var en digital kuliss som sträckte sig utanför själva scenen och en bit ut i salongen precis till höger om oss, och den här varierade sig genom scenerna. Häftigast var när det först föreställde Quasimodos kammare överst i Notre Dame och sen snabbt skulle ner i markplan i kyrkan, och man som åskådare ”rasade” genom kyrkan, som att en kamera åkte hiss ner igenom kyrkan jättefort, och ljudeffekter som gjorde att det kändes som att hela marken skakade. Hur coolt som helst (H tyckte det var läskigt, så verkligt var det).

Men den digitala kulissen var också vackra blyinfattade fönster på sidorna (bredvid oss), utsikt över Paris från toppen av katedralen, stads/torgmiljöer och annat. Otroligt snyggt gjort.

Artisterna var förstås fantastiska dom också; vilka röster, vilket bra skådespel (här sliter jag lite med hur överdrivet det är i musikaler, men det överskuggades av resten och ändrar inte det faktum att jag är frälst).

Tyvärr fick man inte ta några bilder från föreställningen, men en från innan det började måste väl ändå vara okej.

 

Längst till vänster i bild, till vänster om klockorna, är ytan där två kyrkfönster projicerades (och samma på vår sida), och på scenen står kyrkbänkarna som ännu inte har fått sin munkpublik. Det stora ”fönstret” bakom kyrkbänkarna var där hela tiden och var ibland fönster från Notre Dame och ut över staden och ibland en del av husfasader. Mycket av musiken och det alltid lika intressanta birollsspelet från de som inte har namngivna roller skedde från balkongerna, så med tanke på var vi satt så hade vi det nära oss.

En otroligt bra föreställning, se den den som kan!!

Balettisdag!

Min flaxiga dag idag började med en tidig morgon ut till Orust, jobba i underbart vackra, vintriga miljöer (jo vinter på Orust, -6 grader och rimfrost minsann), ner till Göteborg på eftermiddagen, in till kontoret kl 17 för julbord och quizkväll, lämna 18:30 (precis när quizzet började 😦 ) för att hasta iväg till Lorensbergsteatern, sjunka ner i en stol och bli serverad det här.

Den Ryska Nationalbaletten framförde Svansjön. Och jag inser att jag faktiskt aldrig sett den, bara lyssnat på sviten (en reducerad version av musiken), så det var väl på tiden. Jag insåg också att jag faktiskt inte visste vad storyn var egentligen, mer än den vita svanen och den svarta svanen och att en scen/dans heter Den Döende Svanen och att det förmodligen är av en anledning.

Men det var intressant att se den förutsättningslöst och se om jag kunde förstå vad storyn var utifrån vad dom visade upp. Det kunde jag delvis. Det här är min Svansjön:

Jag förstod att mannen i vitt som uppträdde med sån självsäkerhet var en central person (yay, jag har verkligen slutledningsförmåga…), och att han var på jakt efter en fru bland stadens flickor men ingen passade honom. Jag fick också med mig att det fanns en mor med i bilden som inte riktigt var nöjd, att mannen blev kär i en vit svan (!) som han på något sätt inte kunde få. Istället var det en svart svan som kom in i balsalen på kvällen och var förförisk. Ja, så förförisk man nu kan vara i en svart tyllkjol och strikta gracila rörelser att följa, men med de ramar hon hade att tillgå var hon riktigt dirty.

Det är kväll, så prinsen har tagit på sig en svart jacka. Drottningen till höger, men i dunklet i teatern går det tyvärr inte att återge hur vacker hennes utstyrsel var. Den flaxande mannen bakom den svarta svanen som är lite svår att se. Sorry.

Och på nåt sätt fanns den vita svanen kvar ute i sjön och var olycklig och kunde inte komma in i balsalen och vara dirty hon också pga en man i flaxande kappa. Mamman/Drottningen (i en FANTASTISK klänning och krona!!) blev lite irriterad över att han velade så, men helt plötsligt var dom ute vid sjön igen och den vita svanen dog fast ändå inte, och mannen i den flaxande kappan var på något sätt inblandad. Mannen i vitt (prinsen?) jagade bort honom, den vita svanen levde igen och alla var lyckliga. Iallafall alla i vitt och prinsen.

Den döende svanen. Fast hon dog inte.

Nu låter det kanske som att jag raljerar här, men det gör jag inte, jag var helt trollbunden av hur vackert det var! Dräkterna, danserna och dansarna var underbara, och jag blev överraskad över att jag faktiskt skrattade flera gånger – helt på grund av narren som liksom var en sidekick till historien och lättade upp allt lite.

Men jag var ju tvungen att kolla hur storyn var egentligen. Så här står det på Lorensbergsteaterns hemsida:

Historien om den förhäxade svanprinsessan som bara kan befrias från den ondskefulle Trollkarlens trolldom genom äkta kärlek. Siegfried förväntas gifta sig med en passande flicka för att föra sin dynasti vidare. Han förälskar sig inte i någon av de flickor som skulle vara ett bra parti, utan i en främmande flicka, Odette, som förtrollar honom med sin skönhet. Siegfried svär Odette evig kärlek.

Den förbannelse som vilar över Odette, gör att hon bara kan ta mänsklig form under några timmar varje natt. Den ondskefulle trollkarlen ser sin chans, han låter sin egen dotter gå på fest på slottet i Odettes skepnad för att lura prinsen.

Planen lyckas och den förblindade prinsen bryter, utan att veta det, sitt trohetslöfte. När det går upp för Siegfried att han blivit lurad, bönfaller han Odette att förlåta honom, och det gör hon.

Så den flaxande mannen i svart var en ondskefull trollkarl, mannen i vitt är Prins Siegfried, den vita svanen är den förhäxade prinsessan Odette. Men ändå, i stora drag inte helt tokigt. Så då antar jag att hon inte längre är förhäxad på slutet eftersom hon fick äkta kärlek till slut.

En fantastisk föreställning, se den om du har chansen!

På mitt Happy Place

Jag har ett Happy Place inne i stan som jag alltid återvänder till. Det är inte gratis, så det blir inte speciellt ofta, men varje gång jag går dit tänker jag att det var för länge sen ändå.

Helt otippat är det en restaurang på Avenyn, Tvåkanten. För mig är den som ett stort vardagsrum; personalen är proffsig och vänlig på ett väldigt avslappnat sätt (ungefär som på Riche när jag var där för ett tag sedan), det är sorligt och lite rörigt men på ett väldigt skönt sätt.

Och maten är jättegod!

Men lite svår att hitta….

Här under någonstans är en råbiff (ja jag frångick mina veganska principer i några timmar men ångrade mig redan senare på kvällen). Inte helt uppenbart, eller hur?

Min mor föreslog via Instagram att jag skulle leta under lövhögen, och där var den ju! Väldigt god förstås. Lövhögen är för övrigt syltade trattisar, mjukstekt rödlök och rotfruktschips, smaskens.

Men det var inte för att gå på Tvåkanten som vi hade fixat barnvakt (just det är ju så galet mycket enklare nu när makens brorson har börjat på Chalmers – för han vill väl inget hellre på helgerna än att passa våra barn?! Studieteknolog FTW!), nä vi skulle ju egentligen gå på Göteborgs Symfoniska Körs 100-årsjubileum!

Det finns några verk som alla som sjungit i kör i Sverige jobbar med. I Seraillets Have är en av dom, och den sjöng vi tillsammans allihop, gammal som ung. Så himla fint.

Kören som vi var med i åtta år och som alltid sjunger i Konserthuset har alltså blivit hundra år, och för att fira det bjöd man in alla gamla korister till ett hejdundrande kalas.

Många kära återseenden och fantastisk dans till storband. Skulle kunna hållit på hela natten kändes det som, en nostalgitripp utan dess like. Förflyttad 15 år tillbaka i tiden i ett nafs, som om inget hade hänt däremellan.

Ja förutom att jag halkat ner från sopran till alt, vilket kändes när vi sjöng Beethovens An der Freude…brrr. Rätt skönt att inte ligga där på toppen faktiskt.

Första cellokonserten

Efter ett års spelande var det dags för en första cellokonsert. Och då menar jag verkligen CELLO-konsert. Inga andra instrument, bara ett gäng ungar som spelade cello.

Väldigt avslappnat och low-key; lärarna hojtar i emellanåt EN-TVÅ-TRE-FYRA-NUUUUU när det spretar lite i tempo mellan barnen, ungarna kämpar tappert och tycker det är rätt kul att göra musik tillsammans.

Det visade sig att det var första gången Adam var i en modern kyrka – han visste inte att kyrkor kunde vara så hemtrevliga och mysiga OpenMoji-black 1F602.svg – antar att vi inte varit i tillräckligt många kyrkor med honom, eller bara i omysiga.

Sverigepremiär och uruppförande – i samma konsert

Om bara en halvtimme är det konsert. Då ska Haga Motettkör (= moi, bland andra) framföra ett Requiem som jag puffade lite för för ett tag sen. Det är så vackert så jag bara smälter, det är nästan så jag tappar koncentrationen där jag står på bakre raden, inte så bra kanske.

Så här såg det ut på genrepet i förmiddags från min plats

Liten stråkorkester med musiker från Göteborgsoperan och Göteborgs konserthus (fullblodsproffs alltså); två fioler, en viola, två celli, kontrabas och slagverk. Dom ska uruppföra ett stycke av Mikael Carlsson som sjunger i vår kör och som skriver musik på löpande band, vi har en solist som ska sjunga något av Strauss, och så ska vi själva göra Matthew Coleridges Requiem.

Matthew Coleridge och sopransolisten Karin Dahlberg språkar innan gudstjänsten

Efter konserten ska vi gå ut och äta några stycken tillsammans med Hr Coleridge själv, jo för han är i stan för att lyssna. Lite extra nerv blir det allt när komponisten själv är i publiken.

För den som behöver höra något vackert och väldigt vilsamt

Om två veckor är det konsert, och då ska vi göra Requiem, av Matthew Coleridge. Ett extreeeemt skirt och vackert stycke som jag lyssnar på om och om igen på den underbara inspelningen som finns på Youtube.

Lyssna, vila, slappna av och se även på den vackra filmen som är gjord till musiken…Ja det är modern, nyskriven musik men nej det är inte spejsat, urflippat och svårbegripligt, utan ytterst harmoniskt och…ja vackert.

Well connected

Vi har en vän som jobbar på Operan i Göteborg, och ibland har man tur och får fatt i biljetter från henne. Idag hörde hon av sig vid lunchtid och sa att hon inte skulle hinna se konserten i kväll som hon hade tänkt och undrade om vi ville gå istället.

Absolut! Numera har vi ju en barnvakt i stan (Arvid, brorsonen som är nybliven chalmerist) och han ställde upp.

Det var konsert alltså, inte operaföreställning, och det var två verk som gavs; Klockorna av Rachmaninoff, och Carmina Burana av Carl Orff. Det senare har vi själva gjort med Göteborgs Symfoniska Kör anno dazumal så det var ju lite kul att återknyta kontakten med det.

Klockorna har jag aldrig hört förut. Det skulle enligt programmet vara en typ resa genom livet i klockornas tecken (klockor som bjällror alltså, inte tidmätare), vilket är en ganska spännande idé. Kanske begränsades idén något av att det var en text skriven av Edgar Allan Poe, men jag tycker ändå att det var ett ganska medelmåttigt verk. Lite fantasilöst. Med en symfoniorkesters alla möjliga klockljud – från det lilla plingande klockspelet till bells och tamtam hade man kunnat illustrera livet genom klockors klang på ett mycket bättre sätt. Önskar att jag var komponist, för jag fick en del idéer där idag alltså!

 Carmina Burana var ju såklart mäktigt. Fullt spett med barnkör och solister som faktiskt agerade lite på texten också. Det är ju en ganska fylla-och-sex-orienterad text skriven på 1200-talet (där textförfattaren bland annat skriver att hen vill ha drottningen av England liggandes vid sin sida minsann…), och den vinner helt klart på att det textades i taket så man kunde hänga med på vad dom sjöng. Ett klart plus att dom gör så nu för tiden.

En hel del skratt och fnissningar i publiken och såklart stående ovationer efteråt. Är det någonsin en föreställning utan stående ovationer? Av alla gånger jag stått på Konserthusets scen (och det är ganska många) har det aldrig varit en konsert där publiken suttit ned och applåderat på slutet. Men jaja, det är väl bra att folk är nöjda?

Själv såg jag några kändisar i orkestern; Øyvor Volle, primarie i Vertavokvartetten är konsertmästare tillsammans med David Bergström som var med som solist när vi producerade Hagaserien i Hagakyrkan 2004-2005, och Bernt Wilhelmsson som jag gjorde Hagaserien med spelade celesta ikväll. Roligt!