En modern kyrka

Så var det dags igen för mig att sitta igenom en högmässa och få mig några gudsord till livs.

Det kan väl aldrig skada kanske, men jag tror inte det gör så stor nytta heller. I predikan idag sa prästen något om att hon inte kunde förstå hur folk som säger att dom inte tror på gud ändå har så starka meningar om den gud som de troende tror på. Hon såg det som ett tecken från gud (of course) att de som inte trodde inte kunde förlika sig med bilden av andras gud.

Ytterst oklart för mig hur det kan vara ett tecken från gud, men jag föll av vagnen långt innan dess. Åratal innan idag, närmare bestämt…

Så låt mig bara klargöra, att den gud jag läst om i Bibeln inte är något jag ser som en förebild, och att jag inte har något behov av att manifestera min ateism, men om man inte säger ifrån om något man verkligen inte ställer upp på – hur ska folk då få del av ens åsikter så man kan få en intressant diskussion som kanske omvänder någon? Det sista är väl inte så sannolikt kanske; varken att en ateist omvänder en troende eller tvärtom, men man kan väl ha ett samtal om det? Det kanske är det hon menar med tecknet från gud.

Oh well, jag gav järnet i den musik vi skulle framföra, det räckte för mig.

Och så kan jag inte låta bli att notera att även kyrkan tar till sig av dagens matpreferenser när dom skriver program för högmässan:

Slut på alkohol och mjöl i kyrkan alltså.

Konsert på Styrsö

Det är tävling snart igen för vår kör, Haga Motettkör. European Choir Games går av stapeln i Göteborg i år, och då måste vi ju såklart vara med. Och vill man tävla måste man träna och göra övningsmatcher och så även i körsång, och därför har man konserter där man drar sitt tävlingsprogram för att köra skarpt (no pun intended…)

Vår första övningskonsert höll vi i Styrsö kyrka idag. Samma dag som Göteborgsvarvet, en löpartävling på 2,1 mil (=halvmaraton) mitt i Göteborg som engagerar ca 60 000 löpare och över 100 000 åskådare. Dessutom en stor mässa på Svenska Mässan och två andra mindre tävlingslopp samma dag (vem koordinerar den här planeringen egentligen???!!! Svar = ingen, förmodligen).

Med andra ord bäddat för trubbel för en som kommer körandes från Oslo och ska in med bilen till en plats där alla gator är avstängda (eftersom vi bor nära startplatsen för Gbg-varvet) och sen med lokaltrafik ut till en ö i skärgården…

Men hör och häpna – det var raka spåret in till stan och dumpa barn och bil och sen raka spåret ut till färjan och Styrsö.

Haga Motettkör som väntar på att brudparet som är där inne ska gifta sig lite snabbare så vi kan få komma in och repetera innan konserten.

Det var nästan ingen publik på konserten, men det gjorde inget – vi behövde ju bara träna. Men visst är det roligare att öva inför publik… Men jag hade verkligen bidragit, med tanke på att jag lyckats släpa ut 6 pers till Styrsö!

För den som vill höra vårt tävlingsprogram (fast med andra artister) och har Spotify kan lyssna här:

En liten korist

20190510_2137395659578034858114037.jpgVi har konsert nästa lördag, en första konsert med vårt tävlingsprogram som vi ska bidra med i European Choir Games i augusti. Det börjar brännas lite nu på vissa partier i vissa stycken kan man säga utan överdrift, så jag repeterar rätt mycket just nu.

Ikväll repade jag Karin Rehnqvists ”Bara du går över markerna” (där jag för övrigt har hela 6 toners solo – det är över på en sekund) och Galina Grigorjevas ”Bless the lord, oh my soul”. Båda ingår i det sakrala programmet, ifall någon undrade.

Hur som helst så fick jag oväntat sällskap på de sista genomkörarna för dagen – Hannes! Han har ju spelat diskantinstrument i flera år nu och läser noter rätt bra, så när han ville vara med så ja varför inte? På med inspelningen på Spotify och så var det sing-a-long! Han tyckte det var roligt och han hängde med i noterna bra också – särskilt när han förstod att det var partitur och inte rad för rad som det gärna är i instrumentnoter 🙂

Intressant också att se hur han i Grigorjeva inte såg komplexiteten som vi vuxna sliter med; att den byter taktart varje takt, för det mesta åttondelar som bas men från 3/8 till 7/8 till 5/8 till 8/8 och så vidare, runt runt. Ganska stressande att hänga med innan man får in schwunget.

Lyssna gärna nedan (nej det är inte vi, vi har inte så skrälliga vibrerande sopraner vad jag vet), det är ett ganska coolt stycke. Ja förutom delarna med skrällsopranerna då, men det är ju knappast styckets fel…

På plats i kyrkan igen

Så var det dags för ateisten att sjunga Halleluja, prisa Herren och en massa annat som jag inte kan stå för. Det är väl okej, men det är pratet mellan sjungandet som är det jobbiga.

Händels Messias stod på programmet; körsatserna på gudstjänsten kl 11 och sen hela del 3 och lite ur del 2 på riktig konsert på kvällen.

Det är som vanligt Anders Nyberg i kören som gjort affischen. Det är kul att ha en illustratör i kören, och ännu roligare när det visar sig att vi har flera böcker i bokhyllan hemma som han har illustrerat!

Vad ska man säga, konserten gick jättebra, Göteborg Baroque är fantastiska och våra solister också (dom är ju alla proffs, till skillnad från oss i kören…).

Bäst var ändå vår bas-solist, Karl-Petter.  Alla solisterna sjöng fantastiskt; unga fräscha röster och inte långt ner i svalget där många altar och basar verkar tycka om att göra ljud ifrån, så alla är jätteduktiga.

Men Karl-Petter hade dessutom pyntat sig som han alltid gör med glitter och glamour, och kombinerar det traditionellt kvinnliga med det traditionellt manliga på ett sätt som gör mig lite extra glad.

Det gnistrar alltid om honom på konserterna, både från bling’et och från hans kraftiga basröst. Lööövely.

Idolbild tagen och vidarebefordrad till berörd familjemedlem.

Norrut igen

Norrut från Götet med tåget. Säger väl ingenting egentligen – det mesta ligger norr om Göteborg, om än inte allt. Målet för dagen och hela nästa vecka är min egentliga hemstad – Stockholm.   Musiken går på repeat i mina hörlurar. Jag är musikmonoteistflexitarian. Det betyder (i min värld) att jag snöar in på en artist/verk/skiva i en period då den går runt runt hela tiden, samma musik, och sen efter ett tag byter jag till något annat som får ta rollen att gå runt och runt.  

Idag är det stråkserenader; Dvoraks och Tjajkovskys. Romantiken när den är som bäst. Och jag kastas tillbaka till min ”karriär” som hobbyviolinist under många år men i ett ändå ganska seriöst sammanhang, och jag får en otrolig lust att spela. Igår träffade jag B, som jag spelat med i många år. Nu sjunger vi i kör tillsammans, men way back var vi 2/3 av en stråktrio; jag på fiol, hon på cello.

Vår altviolinist är inte så långt bort heller egentligen, och jag och B har lust att spela lite igen. Det börjar väl närma sig en 12-13 år sedan vi spelade sist, så det kommer väl låta därefter (förutom violasten som fortfarande spelar, hon vill kanske inte kännas vid oss längre 😀 ) men jag och B har kommit så långt att vi inte bryr oss om att det låter kasst, det är att spela som är kul. Och nu börjar våra barn kanske bli så stora snart att dom kan vara med också – det vore ju SÅ häftigt…. Södertälje nu, då hinner jag några satser till på Dvorak innan jag är framme. Jobb imorgon.      

När man gör oväntat besök

Det har sina fördelar att ha vänner i kultur-Göteborg, dels i att man med jämna mellanrum får höra lite om vad som rör sig i kultursfären, och dels för att det ibland kommer biljetter till föreställningar när man minst anar det. Damien Jalets fantastiska verk Skid till exempel, som vände upp och ner på min värld i några dagar, och filmen Amadeus med live-orkester (jääääättebra) och häromsistens Carmina Burana. Och idag var det dags igen!

På förmiddagen visste jag ingenting om det, och O och H var iväg och åkte skidor (tränade inför sportlovet, utan A som var hos sin bff i Oslo). Men så trillade det in i den lilla messengergruppen att det var feber i familjen och att de som skulle gå på Ringaren i Notre Dame ikväll inte skulle kunna gå, och var det någon här som kunde ta det med kort varsel (4 timmar)?

Yes, oh YES! H har pratat om att han vill gå och se just den, men vi har sagt nej för biljetterna är så dyra (Disney…), så ett kort samtal ut i skidbacken och så var dom på väg hem.

Platserna var i loge en våning upp, jättekul för då såg vi både ner i orkesterdiket och hela scenen.

Och jag måste meddela att jag har ÄNDRAT mig. I know, inte lätt att medge i vuxen ålder, men jag är så illa tvungen. Jag har alltid avskytt musikal, jag tycker det är en otroligt tramsig form av underhållning som mest gör mig irriterad. Men nu har jag alltså ändrat mig. För det här var så FRUKTANSVÄRT bra.

Bra musik, bra framförande, spännande och genomtänkt scenografi med publik på scenen också (sittandes i munkkåpor i bänkar som snurrade runt på scenen lite efter vad de skulle föreställa; kyrkobesökare, torgbesökare mm), och grymt bra ljusshow.

Och då menar jag inte att det var vackra färger som svepte över scenen, nä det var en digital kuliss som sträckte sig utanför själva scenen och en bit ut i salongen precis till höger om oss, och den här varierade sig genom scenerna. Häftigast var när det först föreställde Quasimodos kammare överst i Notre Dame och sen snabbt skulle ner i markplan i kyrkan, och man som åskådare ”rasade” genom kyrkan, som att en kamera åkte hiss ner igenom kyrkan jättefort, och ljudeffekter som gjorde att det kändes som att hela marken skakade. Hur coolt som helst (H tyckte det var läskigt, så verkligt var det).

Men den digitala kulissen var också vackra blyinfattade fönster på sidorna (bredvid oss), utsikt över Paris från toppen av katedralen, stads/torgmiljöer och annat. Otroligt snyggt gjort.

Artisterna var förstås fantastiska dom också; vilka röster, vilket bra skådespel (här sliter jag lite med hur överdrivet det är i musikaler, men det överskuggades av resten och ändrar inte det faktum att jag är frälst).

Tyvärr fick man inte ta några bilder från föreställningen, men en från innan det började måste väl ändå vara okej.

 

Längst till vänster i bild, till vänster om klockorna, är ytan där två kyrkfönster projicerades (och samma på vår sida), och på scenen står kyrkbänkarna som ännu inte har fått sin munkpublik. Det stora ”fönstret” bakom kyrkbänkarna var där hela tiden och var ibland fönster från Notre Dame och ut över staden och ibland en del av husfasader. Mycket av musiken och det alltid lika intressanta birollsspelet från de som inte har namngivna roller skedde från balkongerna, så med tanke på var vi satt så hade vi det nära oss.

En otroligt bra föreställning, se den den som kan!!

Balettisdag!

Min flaxiga dag idag började med en tidig morgon ut till Orust, jobba i underbart vackra, vintriga miljöer (jo vinter på Orust, -6 grader och rimfrost minsann), ner till Göteborg på eftermiddagen, in till kontoret kl 17 för julbord och quizkväll, lämna 18:30 (precis när quizzet började 😦 ) för att hasta iväg till Lorensbergsteatern, sjunka ner i en stol och bli serverad det här.

Den Ryska Nationalbaletten framförde Svansjön. Och jag inser att jag faktiskt aldrig sett den, bara lyssnat på sviten (en reducerad version av musiken), så det var väl på tiden. Jag insåg också att jag faktiskt inte visste vad storyn var egentligen, mer än den vita svanen och den svarta svanen och att en scen/dans heter Den Döende Svanen och att det förmodligen är av en anledning.

Men det var intressant att se den förutsättningslöst och se om jag kunde förstå vad storyn var utifrån vad dom visade upp. Det kunde jag delvis. Det här är min Svansjön:

Jag förstod att mannen i vitt som uppträdde med sån självsäkerhet var en central person (yay, jag har verkligen slutledningsförmåga…), och att han var på jakt efter en fru bland stadens flickor men ingen passade honom. Jag fick också med mig att det fanns en mor med i bilden som inte riktigt var nöjd, att mannen blev kär i en vit svan (!) som han på något sätt inte kunde få. Istället var det en svart svan som kom in i balsalen på kvällen och var förförisk. Ja, så förförisk man nu kan vara i en svart tyllkjol och strikta gracila rörelser att följa, men med de ramar hon hade att tillgå var hon riktigt dirty.

Det är kväll, så prinsen har tagit på sig en svart jacka. Drottningen till höger, men i dunklet i teatern går det tyvärr inte att återge hur vacker hennes utstyrsel var. Den flaxande mannen bakom den svarta svanen som är lite svår att se. Sorry.

Och på nåt sätt fanns den vita svanen kvar ute i sjön och var olycklig och kunde inte komma in i balsalen och vara dirty hon också pga en man i flaxande kappa. Mamman/Drottningen (i en FANTASTISK klänning och krona!!) blev lite irriterad över att han velade så, men helt plötsligt var dom ute vid sjön igen och den vita svanen dog fast ändå inte, och mannen i den flaxande kappan var på något sätt inblandad. Mannen i vitt (prinsen?) jagade bort honom, den vita svanen levde igen och alla var lyckliga. Iallafall alla i vitt och prinsen.

Den döende svanen. Fast hon dog inte.

Nu låter det kanske som att jag raljerar här, men det gör jag inte, jag var helt trollbunden av hur vackert det var! Dräkterna, danserna och dansarna var underbara, och jag blev överraskad över att jag faktiskt skrattade flera gånger – helt på grund av narren som liksom var en sidekick till historien och lättade upp allt lite.

Men jag var ju tvungen att kolla hur storyn var egentligen. Så här står det på Lorensbergsteaterns hemsida:

Historien om den förhäxade svanprinsessan som bara kan befrias från den ondskefulle Trollkarlens trolldom genom äkta kärlek. Siegfried förväntas gifta sig med en passande flicka för att föra sin dynasti vidare. Han förälskar sig inte i någon av de flickor som skulle vara ett bra parti, utan i en främmande flicka, Odette, som förtrollar honom med sin skönhet. Siegfried svär Odette evig kärlek.

Den förbannelse som vilar över Odette, gör att hon bara kan ta mänsklig form under några timmar varje natt. Den ondskefulle trollkarlen ser sin chans, han låter sin egen dotter gå på fest på slottet i Odettes skepnad för att lura prinsen.

Planen lyckas och den förblindade prinsen bryter, utan att veta det, sitt trohetslöfte. När det går upp för Siegfried att han blivit lurad, bönfaller han Odette att förlåta honom, och det gör hon.

Så den flaxande mannen i svart var en ondskefull trollkarl, mannen i vitt är Prins Siegfried, den vita svanen är den förhäxade prinsessan Odette. Men ändå, i stora drag inte helt tokigt. Så då antar jag att hon inte längre är förhäxad på slutet eftersom hon fick äkta kärlek till slut.

En fantastisk föreställning, se den om du har chansen!

På mitt Happy Place

Jag har ett Happy Place inne i stan som jag alltid återvänder till. Det är inte gratis, så det blir inte speciellt ofta, men varje gång jag går dit tänker jag att det var för länge sen ändå.

Helt otippat är det en restaurang på Avenyn, Tvåkanten. För mig är den som ett stort vardagsrum; personalen är proffsig och vänlig på ett väldigt avslappnat sätt (ungefär som på Riche när jag var där för ett tag sedan), det är sorligt och lite rörigt men på ett väldigt skönt sätt.

Och maten är jättegod!

Men lite svår att hitta….

Här under någonstans är en råbiff (ja jag frångick mina veganska principer i några timmar men ångrade mig redan senare på kvällen). Inte helt uppenbart, eller hur?

Min mor föreslog via Instagram att jag skulle leta under lövhögen, och där var den ju! Väldigt god förstås. Lövhögen är för övrigt syltade trattisar, mjukstekt rödlök och rotfruktschips, smaskens.

Men det var inte för att gå på Tvåkanten som vi hade fixat barnvakt (just det är ju så galet mycket enklare nu när makens brorson har börjat på Chalmers – för han vill väl inget hellre på helgerna än att passa våra barn?! Studieteknolog FTW!), nä vi skulle ju egentligen gå på Göteborgs Symfoniska Körs 100-årsjubileum!

Det finns några verk som alla som sjungit i kör i Sverige jobbar med. I Seraillets Have är en av dom, och den sjöng vi tillsammans allihop, gammal som ung. Så himla fint.

Kören som vi var med i åtta år och som alltid sjunger i Konserthuset har alltså blivit hundra år, och för att fira det bjöd man in alla gamla korister till ett hejdundrande kalas.

Många kära återseenden och fantastisk dans till storband. Skulle kunna hållit på hela natten kändes det som, en nostalgitripp utan dess like. Förflyttad 15 år tillbaka i tiden i ett nafs, som om inget hade hänt däremellan.

Ja förutom att jag halkat ner från sopran till alt, vilket kändes när vi sjöng Beethovens An der Freude…brrr. Rätt skönt att inte ligga där på toppen faktiskt.

Första cellokonserten

Efter ett års spelande var det dags för en första cellokonsert. Och då menar jag verkligen CELLO-konsert. Inga andra instrument, bara ett gäng ungar som spelade cello.

Väldigt avslappnat och low-key; lärarna hojtar i emellanåt EN-TVÅ-TRE-FYRA-NUUUUU när det spretar lite i tempo mellan barnen, ungarna kämpar tappert och tycker det är rätt kul att göra musik tillsammans.

Det visade sig att det var första gången Adam var i en modern kyrka – han visste inte att kyrkor kunde vara så hemtrevliga och mysiga OpenMoji-black 1F602.svg – antar att vi inte varit i tillräckligt många kyrkor med honom, eller bara i omysiga.

Sverigepremiär och uruppförande – i samma konsert

Om bara en halvtimme är det konsert. Då ska Haga Motettkör (= moi, bland andra) framföra ett Requiem som jag puffade lite för för ett tag sen. Det är så vackert så jag bara smälter, det är nästan så jag tappar koncentrationen där jag står på bakre raden, inte så bra kanske.

Så här såg det ut på genrepet i förmiddags från min plats

Liten stråkorkester med musiker från Göteborgsoperan och Göteborgs konserthus (fullblodsproffs alltså); två fioler, en viola, två celli, kontrabas och slagverk. Dom ska uruppföra ett stycke av Mikael Carlsson som sjunger i vår kör och som skriver musik på löpande band, vi har en solist som ska sjunga något av Strauss, och så ska vi själva göra Matthew Coleridges Requiem.

Matthew Coleridge och sopransolisten Karin Dahlberg språkar innan gudstjänsten

Efter konserten ska vi gå ut och äta några stycken tillsammans med Hr Coleridge själv, jo för han är i stan för att lyssna. Lite extra nerv blir det allt när komponisten själv är i publiken.