Inspelning

En del har gästsängar i sin friggebod, andra har inspelningsutrustning

Idag var det dags för mig att spela in ett fiolpålägg på ett musikstycke. Det är Thomas som ska arra lite tillägg/pålägg på ett syntbands kommande produktion, och där var det behov för fiol för den slingan han har skrivit, och han undrade om jag kunde tänka mig att spela in?

Självklart, det är ju jättekul! Men det var ju ett tag sen jag spelade, så det var väl blandade känslor. Som tur var inte så komplicerade grejer, och vi spelade in totalt fyra stämmor. När man lyssnade på var och en hördes såklart att det var lite småfalskt på vissa toner och det hörs att man inte är nåt proffs precis, men när han bara för att testa körde alla fyra stämmorna samtidigt lät det jättebra! Och det var före hans digitala korrigeringar och klippningar 🙂 Viktigast för mig var att det fanns tillräckligt med material att klippa ihop av  – jag är inget proffs och kan inte räkna med att låta som ett heller…Men det blir kul att höra det färdiga resultatet så småningom!

Sen var det lunch med resten av familjen, och F fick för sig att hon skulle baka lussekatter  – något som hon så småningom engagerade alla fyra barnen i.

Så nu har barnen fått göra det obligatoriska lussebullsbaket.

Well, tekniskt sett iallafall; dom har fått baka men inte grädda eller äta för vi gick innan det hela kom så långt. Så det blir nog till att baka lite extra för oss också, men det tar vi nästa helg när det är första advent!

 

 

Körläger på Rörtången

En av alla bra saker med att vara tillbaka i Göteborg är att jag har börjat i en kör igen, Haga Motettkör. Jag har efter några månader börjat få tillbaka min notläsningsförmåga, och i och med att den här kören gör så harmoniskt utmanande (läs: konstig) musik måste jag jobba med örat och träna mig i intervaller. Sånt jag brukade vara jättebra på förut men numera har slappat bort.

En annan kul sak är att den här kören åker på körläger, så nu är jag i Rörtången (Marstrand) på internat i två dagar. Det är en kursgård som ägs av Annedalskyrkans församling tror jag, och den används i huvudsak till konfirmationsläger. Det kan ju vara fostrande på många sätt, som att det i matsalen till exempel sitter stora plakat där det står ”Gud har välsignat maten” och annat. Men dom har också lite humor, oklart om även självdistans, men det här sitter på en dörr:

På kvällen är det gemensam middag förstås, och där kommer det socialt jobbiga; att börja lära känna ett gäng på 40 personer som till stora delar redan känner varandra och har sina klickar och umgängen. Som så många (de flesta) avskyr jag den här fasen och bara längtar tills man kommer vidare och faktiskt känner folk lite grann, och jag tänker mycket på vilket ansvar man har själv den gången när man är trygg i ett sammanhang och det kommer en ny. Men det är ett inlägg för sig.

Innan middagen gick jag iallafall på en liten promenad och såg solen gå ner bakom ett berg. Vackert och fridfullt att sitta där, ensamvargen i en vaknar och jag tänker att ”här skulle man bo!” men känner mig själv tillräckligt väl för att inse att det ska jag inte. Men besöka det (och liknande) oftare, det borde jag definitivt.

Rörtången by night, no filter

 

Första cellolektionen

Adam har kommit in på Kulturskolan på cello. Tidigare har han spelat blockflöjt och slagverk men nu vill han prova på cello. Och mitt hjärta sväller av glädje och stolthet.

Jag är så otroligt glad över att han ska spela stråkinstrument. Och det är kul att han inte valt fiol som jag spelar – större bredd i familjen! Men det är bra att han ändå valt ett stråkinstrument, för det är så många av de i varje orkester och chanserna att man får vara med är därmed så mycket större. Och det fantastiska med att spela instrument är att man kan skapa musik med andra människor i alla åldrar; musiken har verkligen ingen åldersgräns, och det finns inget som säger att man är bättre bara för att man är äldre. En femtonåring kan uttrycka sig lika bra eller dåligt som en sextioåring, men framför allt kan dom skapa något tillsammans på gemensamma villkor. Det är inte alla hobbies man kan göra det!

I en vanlig symfoniorkester för elever är det ca 20 fioler, 10 viola och kanske 8-10 celli. Då är det givetvis mycket större chans att man får plats än om det är två, som på flöjt, klarinett, oboe och fagott (om dom ens har de två sistnämnda). Men blåsare kan såklart spela blåsorkester, men det är så begränsat. Tycker jag alltså, men jag är ju partisk.

Konsert med Haga Motettkör

När det blev klart att vi skulle flytta tillbaka till Göteborg och vi annonserade ut det på fejan var det en fantastisk respons. Bland annat var det tre personer som undrade vilken kör vi skulle börja sjunga i, och om vi inte kunde börja i just deras? Myyyycket smickrande, det måste medges, och det känns som att man kanske gjort bra ifrån sig i körsammanhang tidigare ändå.

Men eftersom jag inte sjungit på snart tio år och dessutom märkt att min röst sviktat så vågade jag inte säga ett klart ja till någon av dom – tänk om jag inte kan sjunga längre?! Så jag provade först med en kör och upptäckte att wow jag har ju faktiskt rösten kvar! men den kören passade inte riktigt mig just nu så jag provade en annan.

Mycket hög nivå på sångarna, högt tempo på repen, a capella hela tiden (inget fusk med piano som stöd), förutsätter att man studerar noter hemma mellan repetitionerna. Passar mig perfekt, och dessutom kom jag in!!!! Visserligen som förstaalt när jag egentligen är andrasopran, men jag är beredd att gilla läget bara för att få vara med.

Kören heter Haga Motettkör, och den 17 juni var det dags för min första konsert. Platsen var Domkyrkan i Göteborg.

Haga Motettkörs, konsert i Domkyrkan 17 april 2017. Foto: Pernilla Edlund

 

Jag

Jag hade varit borta på lite för många rep (pga bröstcancern…) men lyssnat mycket på musiken så det gick superbra!! Det finns inspelning på konserten men det är tveksamt om den får delas. Hur som helst är jag så himla glad över att min sångröst är kvar när jag trodde den var helt körd, och att notläsningen och gehöret är där också även om det är lite rostigt.

Dirigent är Ulrike Heider, ganska krävande och mycket bra. Repertoaren kanske inte är mitt i prick för mig, men det funkar tills vidare.

Cirkeln sluts

En av de första saker vi gjorde när vi flyttade till Oslo i mars 2008 var att gå på konsert. Vi hade ingen barnvakt till vår halvårsgamla bebis, så Adam blev insmugglad i en BabyBjörn under Oskars rock medan Ulf avledande pratade med vakten när vi passerade. Det var nämligen inte tillåtet att ha med barn på konsert.

Den vanligtvis högljudda bebin förstod visst allvaret och sov som en stock  (som en baby, hade jag sagt om jag inte visste bättre) genom hela Verdis Requiem. Kan fortfarande inte förstå hur han sov igenom början av Dies Ire hörd från tredje raden,  men det gjorde han.

En suddig bild, men det är alltså Oskar med Adam på bröstet

På fredagen slöts cirkeln, ganska exakt 9 år senare och precis när vi står i begrepp att flytta härifrån: Adam stod själv på samma scen och spelade blockflöjt i Gateorkesteret medan vi andra satt i publiken.

Adams ljusa lockiga kalufs sticker upp till vänster över dirigentens notställ

500 barn från 8-9 år upp till 15-16 framträdde i omgångar med ett varierat program; från Lady Gaga till Mendelsohn. Besättningen på det gäng där Adam var med och spelade var fiol, viola, cello och…blockflöjt (= Adam).

Djupt koncentrerad. Foto: Geir Rognlien Elgvin

Sist av alla var en ungdomsorkester och det var kul att känna throw-back-Friday komma rusande och jag identifierade mig med de som spelade där – det kändes som det var igår att jag var en av dom hoppfulla tonåringarna som satt där och spelade.

Men nu är man alltså föräldragenerationen och får nöja sig med att sitta på åskådarbänken tillsammans med syskonen. Ett syskon som i det här fallet tröttnade efter en timme och höll på att somna, men som i början av kvällen var rätt nöjd iallafall

Det var Hannes som påminde oss om att man ju måste ha blommor. Och det måste man ju.

Julkonsert med eliten?

12-12-2016 18-31-40.pngNär man har en vän som jobbar i turistbranschen kan man ibland ha tur och få en fringis av typen fribiljett på konsert för Thon-anställda eller associates. Så jag var medföljande på en konsert i Frogner Kirke häromdagen.

Kyrkan ligger rätt uppför backen där jag bor, så det blir inte närmare hem än så!

Det var en sån där treeevlig julkonsert med populära artister som jag såklart inte har en aning om vilka dom är (Lex Invandrare). Fast det hade jag visade det sig, iallafall delvis. Konsertvärden Ole Edvard Antonsen är ett namn jag känner igen, men jag visste inte att han är trumpetare. Och en väldigt skicklig sådan. Med sig hade han två gäster; Didrik Solli Tangen och Stine Hole Ulla. Och du ser ju hur treeeevligt det är?

12-12-2016 18-37-47.png

Antonsen så faderlig, Solli Tangen så stilig och Hole Ulla så vän och vacker?

Didrik Solli Tangen är operasångare som varit med i Melodifestivalen och därigenom blivit tillräckligt känd för att få vara med i frilufts/sportprogram där kändisar tävlar mot andra kändisar i saker som inte egentligen är deras specialitet. Och så blir dom ännu mer populära, särskilt när dom vinner, vilket DST gjorde. Över OEA dessutom vilket inte underläts att nämnas 🙂 . SHU har visst vunnit en talangtävling på TV, hon hade en fantastisk röst, hög och klar och matchade DST mycket bra.

Det var en bra konsert; OEA var konferencier och spelade mycket vackert på trumpeter av flera slag, DST och SHU sjöng ljuvligt med sina unga klara röster, och så hade de med sig tre musiker till; keyboard, bas och trummor, och en ljuskille och en ljudkille.

Och det betalade sig nog; ljudet var fantastiskt välbalanserat och perfekt i lokalen, ingen vanlig kyrko-PA-anläggning här inte. Ljuset var också mycket snyggt gjort, koret var vackert upplyst i färger som skiftade i samklang med musiken.

wp-1481409181452.jpg Emellanåt användes hela taket i kyrkan för projektion, ibland bara koret, ibland rörligt, ibland stilla, men aldrig tråkigt. Imponerande.

Så summa summarum var det en väldigt fin konsert, även om den väl inte berörde sådär in i själen kanske. Men kul bonus att Solli Tangen sjöng O Helga Natt – på svenska! Ingunn förklarade att här är det Jussi Björlings version som gäller och att det liksom hör till att den ska vara på svenska, så man har helt enkelt inte velat översätta den.

Som sista nummer sjunger man tydligen Härlig är Jorden (Deilig er Jorden) alla tillsammans – publik och artister. Så det gjorde vi. Jag klämde glatt i med den svenska texten, det var för det mesta ganska likt. Tillräckligt likt iallafall. Men efter att vi sjungit färdigt och det maffiga ljudet av sången från en fullsatt kyrka klingade ut hörde man ett svagt ljud av några som sjöng…Deilig er Jorden??!! Det var nåt jfla ljushuvud som med sin mobil spelat in sången från kyrkan en liten stund, och som tyckte att det var en jättebra idé att lyssna igenom det man spelat in medan de andra sjöng färdigt. Inte var han så smart heller att han stängde av sin uppspelning när han märkte att vårt sjungande höll på att ta slut, och i en dödstyst kyrka hörs sånt ganska bra….även fast han med mobilen satt nästan längst bak började dom på scenen att skratta, så det var inte bara vi som stod rakt framför som hörde…Klantigt Mr., ….klaaaantigt…

Avrundning på en restaurang längs gatan, ett stort glas gott rött vin efter en jättefin kväll. Tack Ingunn!!