Kreativitet

Man måste ändå säga att vi det här året sett många fina kärleksyttringar och ”ta-hand-om-dig”-skyltar och annat som piggat upp i den trista vardagen. De stora ljusskyltarna på vägen in till Göteborg till exempel som brukar göra reklam för event har istället ett stort fint hjärta (och en uppmaning att hålla avstånd förstås), som ser så fint och värmande ut när man susar förbi.

Jag går till jobbet nu igen, för det är en rätt dålig arbetsmiljö att sitta hemma när man behöver två skärmar att jobba vid. Märk väl, jag GÅR till jobbet. Och när jag är där är vi 4-5 pers i ett utrymme gjort för ca 100 så det måste vara ok.

Utanför jobbet är det byggen på gång (som i hela Göteborg…), den nya Hisingsbron växer fram vid sidan av Göta Älv-bron, och rakt framför kontoret ett hotellbygge. Tråkigt kan man tycka, men så plötsligt…

I fönstren i hotellbygget har någon ställt ca 30 vita roll-ups och belyst dom med röda lampor så det blir ett hjärta. Det är så himla fint gjort, tänk att någon kommit på idén, fått lov att köpa in grejer och så räknat efter var dom behöver stå för att det ska bli ett hjärta, och så gjort det.

Det behövs så mycket i mörkret som är ute nu och det tunga i hela situationen vi är i, och jag är rätt säker på att det inte hade hänt ett vanligt år, utan att det är en fin bieffekt av det här hemska året. Lite mer medmänsklighet.

Bryter isoleringen

Det är en kille i vårt kvarter som har öppnat ett café. Javisst, ett café till i Linnéstan, hur i all världen ska han kunna konkurrera…Men det är ett väldigt skönt litet fik, och just nu är det väldigt bra (för mig) att han inte har så många gäster, även om jag hoppas att han ska ha det snart för jag vill väldigt gärna att hans fik överlever.

Och idag tröttnade jag på hemmakontoret, tog min lilla läsplatta laddad med en rapport jag skulle läsa och grubbla på och gick ner och satte mig på fiket.

Det är ett pyttelitet ställe, fyra tvåmansbord och det är det hela, plus en liten uteservering som det tyvärr var alldeles för kallt för att sitta vid idag, men ändå.

Jag tog det ena tvåmansbordet i ett hörn, och sen satt andra vid ett annat tvåmansbord så långt ifrån varandra som möjligt. 2 meters avstånd? Nä men en och en halv iallafall, kändes ändå tryggt.

Ruskigt skönt att komma ut lite och låtsas som att allt var som vanligt en timme. Även om jag hela tiden var beredd på att gå om det skulle komma fler gäster än vi som redan var där…

Besök i Sirapshuset

I Haga Motettkör är min plats i uppställningen bredvid Patrik. Patrik är fotograf och keramiker och har sin verkstad i det gamla Sockerbruket i kulturarbetarmeckat nere i Klippan i Göteborg.

Sockerbrukets gamla industrilokaler innehåller numera allt möjligt; fotostudios, keramiska verkstäder, textilverkstäder och en massa annat, men det här var första gången jag var där – för att besöka Patriks verkstad såklart.

A och H var med också; dom är i allmänhet ganska intresserade av vad andra håller på med sådär men som vi andra fastnar dom lätt i mobilen, så man får hitta på platser att mötas på, och för det här var dom entusiastiska.

Det visade sig att det är ett verkstadskollektiv just där Patrik har sin verksamhet; dom är 4-5 stycken som har varsina områden i verkstaden. Alla är keramiker, men dom har sina egna nischer; en verkar helt ha snöat in på vitt och blått porslin (väldigt snyggt!), andra gör skulpturer, men Patrik är den enda som gör brukskeramik, om jag förstått det hela rätt.

Och vi fick våran rundvisning, med en visning av hur otroooooligt lätt det är att göra en liten skål. Man bara sätter en klump lera på bordet, sätter igång snurret, drar lite med fingrarna på rätt ställe i rätt ögonblick och trycker lite här och lite där, och – voilá! En skål är född. Inte svårare än så. Några års träning bara eventuellt.

Jättemycket fin keramik han hade gjort, men vi behöver verkligen inte fler saker hemma hos oss…fast kanske något?

Ta en titt på Patriks hemsida, där finns en del fina bilder på det han gjort, väl värt ett besök!

 

Den där kroppen man har…

Övre Majorsgatan, a.k.a Domedagstrappen

…alla tips och råd om hur man tar hand om den så den mår så bra som möjligt och så den håller så bra och länge som möjligt…hur ska man veta och hur kan man navigera bland allt?

Är kolloidalt silver lösningen på alla krämpor? hur är det med medicinsk marijuana? är det bara båg det där med antiinflammatorisk kost? får man benskörhet av att dricka mjölk? kan man ”svälta” ut tumörer? är det så farligt att äta kött – det har vi ju gjort i evigheter? rovfisk (tex lax) som är högst i näringskedjan – är det så mycket dioxiner och annat godis i den som man kan tro eller är det helt överdrivet?

Och motion? korta intervaller med hög puls eller långa lågintensiva pass/promenader? trappor upp och ned (helst inte ned) eller trappmaskin i gymmet?

Det är f*n inte lätt. Jag försöker så gott jag kan med att läsa på så långt jag förstår (det blir fort ganska komplicerat för en som inte är medicinare) och dra vissa slutsatser när jag tycker jag har tillräckligt många oberoende källor som säger samma sak.

Och något stämmer iallafall för mitt välbefinnande, för jag är i bättre form än tidigare vilket nu på kvällen blev mätt i den sk Domedagstrappen som vi har utanför vår lägenhet. Den är lång och och det brukar vara en pärs att gå uppför den, för att inte tala om de tre trapporna sen ovanpå det för att komma till vår lägenhet. Fast idag var det inte så farligt. Lite puls, javisst, men inte så farligt.

Små segrar.

Azaleadalen blommar

Det är fint att ha barn som gillar att gå ut. Även om dom själva inte tar initiativet i onödan så är dom ändå med på noterna när man säger att ”Nu går vi ut och går en sväng”. Så det gjorde jag, och det gjorde vi.

Just nu blommar Azaleadalen i Slottsskogen för fullt, och det är fantastiskt vackert. Snart är det över, så har du inte varit där än så skynda skynda. Azaleadalen är inte jättestor, men den är jättefin och har måååånga olika sorters Azaleor och Rhododendron i allsköns färger.

Ett axplock:

 

Ont gör det

Jag är tillbaka i Staden. Stockholm förstås. MIN stad. Ränderna går aldrig ur, det blir bara mer plågsamt för varje besök.

Stockholm är något speciellt, det är en viss lukt, känsla och en fantastiskt underbar stad. Båtarna, vattnet, stadsmiljöerna…och de gigantiska spindlarna som kan ta luften ur vilken GC-tur som helst, brrr.

Efter kursdagen i Solna åkte jag till mitt hotell på Kungsholmen (i Joakim-land, bittersweet) och gick därifrån ner på stan. Skulle ha en bok på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan, som i mitt tycker är landets bästa bokhandel, men dom hade den inte. Dags att omvärdera det där med landets bästa? Förmodligen. Gick vidare neråt Hamngatan, områden jag varit i så många gånger att jag bara hittar helt automatiskt, jag går bara inte fel och jag vet vart jag är på väg och var jag är hela tiden.

Det blev middag på Riche.

Nostalgifaktorn gick fullständigt i taket – trots att jag aldrig varit på Riche förut (jo det är sant!), men jag har varit mycket i områdena runt Stureplan ner till Nybroplan och gått förbi en miljon gånger, och idag var det dags att gå in. God mat men inte värd kostnaden, ska inte bitcha igen om en restaurang, men man går inte till Riche för den fantastiska maten, utan för stämningen och miljön. Och vinet. Gaawd vilket gott vin det var.

Sen gick jag hem till Kungsholmen, via Grand Hotell, Helgeandsholmen, Strömsborg och så över vattnet. GC-tur förstås.

Och så fruktansvärt melankoliskt hela tiden, och jag undrar om jag gjort rätt som befinner mig på den andra kusten eller om jag borde varit kvar här hela tiden och stärkt mina band till staden och vårt hus i skärgården. Och det finns inga rätta svar. Hade jag stannat hade jag väl hamnat ute i förorten precis som alla jag känner, jag hade inte haft råd att ha livet inne i stan som jag värdesätter så högt. Det hade väl bara blivit ett liv i pendlarmisär, något jag verkligen inte vill ha, och då är det väl bättre att jag är i Göteborg ändå. 

Men det känns blä just nu. Sitter på hotellrummet och lyssnar på Kent och känner mig obeslutsam och miserabel. Tur att det är borta imorgon när jag vaknar, för det är en jobbig känsla och stockholmslivet som jag vill ha hade aldrig funnits för mig.

Eller?

Brukar inte dissa, men…

…men jag tror jag har kommit upp i den åldern då man bara inte orkar vara så hänsynstagande längre, så nu kommer det.

Jag var ute och åt med G för första gången på riktigt länge. Vi kom fram till att eftersom vi inte setts på ett tag var det viktigaste att det fanns mat vi kunde äta båda två (hon har stränga kostrestriktioner och jag äter knappt kött), mer än att vi orkade välja restaurang och kolla menyer i all evighet.

Så det blev en köttrestaurang högt upp på Linnégatan; dom har vegoburgare till mig och G kunde få kött med sallad, så vi körde på det.

Och det var ju tur att vi hade varit tydliga med att det var sällskapet som var det viktiga och inte restaurangen, för maten var rätt kass och servicen också. Jag tog deras vegoburgare. Frågade servitrisen om det var en sån där färdiggjord bönburgare eller om det var något roligare men fick undvikande svar och orkade inte peta, så jag tog den. Burgaren var en torr historia som kändes som en leverbiff i strukturen (fast vego då), otroligt smaklös och tråkig. Visst, jag hade valt bort jalapeñosåsen och den skivade jalapeñon eftersom jag inte gillar stark mat, men varför måste alltid restauranger dränka vegomaten i starka såser bara för att dölja det faktum att dom inte klarar att få det att smaka gott?

Jag hade också tagit en side av svarta bönor till det facila priset av 25 kr som visade sig vara ca 1 dl bönor i nån mörk gegga. Smakade ingenting, helt värdelöst, men jag åt det för det var väl det enda på tallriken med lite näring i.

Efter maten var jag lite hungrig (!), men jag hade ju inte klarat att äta hela burgaren heller för den var bara för jäkla trist, så jag tog en efterrätt. Äppelpaj med vaniljglass och kolasås. Jag åt pajen och hälften av glassen, sen fick jag sockerchock (nä det fick jag inte men sötsmaken blev bara för mycket) och lämnade resten.

– ”Lite IKEA-varning på den efterrätten” sa G, och det stämde ju så himla väl. Kaffet som vi tog till var det bästa på hela måltiden. Hade varit ännu bättre om vi fått påtår, men servitrisen var överlag rätt frånvarande (bra gjort i en så liten restaurang, men hon var vid andra bord i närheten).

G var inte lika deppad som jag över maten, men inte långt ifrån. Brrr…

Så, det var mitt bitchande om restaurangen igår, nu tillbaka till mitt soliga jag. Men det känns bara som så totalt bortkastade pengar när man får såna upplevelser.

EuroPride i Göteborg

Precis som förra året (och säkert flera år före det) deltar Trafikverket Göteborg i Pride. Eller EuroPride som det är i år = Sverige är värdland för festivalen och har två festivalhuvudstäder, Göteborg och Stockholm.

Jag har lagt en del energi på att försöka få mina kollegor att gå med, men med magert resultat. Men jag har försökt iallafall, och en person kom från min grupp iallafall och totalt blev vi väl en 15 st inkl barn och anhöriga. Rätt slött av en organisation som har flera hundra personer anställda i Göteborgsregionen. Men bättre än Stockholm iallafall, där Trafikverket lade ner sitt deltagande pga bristande engagemang…

Hannes hade ny klänning dagen till ära, sydd i ett så skört tyg, att även om den var klar i torsdags fick han inte lov att ha den i skolan på fredagen för att jag var rädd att den skulle gå sönder innan idag.

Men nu har han haft den på sig och nu är det bara att köra den i botten 🙂

 

Maken fullt utrustad med Trafikverket-väst, flaggor i topp och en trasig ballong på huvudet. Vad annars?

 

Samling på Heden, sen vandring via Nya Allén och så upp på Avenyn till Götaplatsen. Massor med folk som vanligt, kul att gå och några kända ansikten längs vägen dessutom!

Men livet utanför Pride fortgår som vanligt, och det betyder barnkalas imorgon för Hannes’ del, och med det ett behov av att köpa present. Så mitt i paraden avvek jag och han och tog en snabb sväng in till Panduro Hobby för att köpa de glitterpennor klasskompisen önskade sig (i en fullständigt öde butik…) och sprang snabbt ut och anslöt till vår plats i paraden igen. Mycket tidseffektivt.

Pride 2018 är avslutat för min del.

Cork, dag 1

Upp i gryningen och ut till Heathrow för vidare transport till Cork.

Jag sov sjukt dåligt i natt och tillslut gick jag upp bara för att det inte var någon idé att ligga kvar för jag kunde ändå inte sova.

Frukost på Heathrow, flyg, framme i Cork halv elva. Fem kilometer in till stan, bra med små ställen.

Rummet var inte tillgängligt förstås, men inte hängde jag läpp för det – nej jag hade ju ändå tänkt ge mig ut på stan och kolla runt lite. Söderut hade jag tänkt bege mig först.

Deprimerande tur på flera sätt; många DNF’er trots bra hintar, och väldigt tydligt att Irland inte är ett ekonomiskt välmående land.

Husen är dåligt underhållna, färgen och putsen flagar och det ser rent allmänt väldigt väldigt slitet ut.

Men fint på håll

Fint att gå runt på stan och cacha lite innan de andra kom vid 15-tiden, som vanligt ett fantastiskt bra sätt att bekanta sig med nya miljöer.

Till exempel stötte jag på ett torn mitt inne i stan, som jag aldrig hade sett annars.

Det var en gammal kyrka som hette Red Abbey och är från 1200-talet, och det som är kvar är klocktornet.

Hur häftigt som helst ju! Där stod det mitt på ett litet obetydligt torg mitt inne bland husen. Enligt texten har det varit sockerraffinaderi i kyrkan under årens gång också och så lite brand, och så var det bara en tumme.

Men vilken tumme!

Vi var på Universeum

Det var söndag, ganska kallt väder ute så inte frestande att gå ut men ändå tråkigt att vara inne hela dagen. Så vi bestämde oss för att åka till Universeum, där A hade varit med klassen några dagar tidigare. Och det var ju inget man ångrade direkt. Vi har varit där förut men det börjar bli ett tag sen, och det finns mycket kul och intressant att kolla på.

H är väldigt intresserad av kemi och kemiska experiment, så det var helt perfekt att det var experimentdags strax efter att vi kom….A roade sig själv under tiden medan jag och H (och ca 20 andra) tog på oss de vita rockarna.

Det fanns två experiment att göra och man fick välja ett av dom. Det ena var att göra regnbågsfärger i provrör, och det andra var….ja jag fick aldrig höra vad det andra skulle vara för det var så självklart att vi skulle göra regnbågsfärger🌈

Tricket var sockerlösning. Vatten med mycket socker löst i sig hamnar i botten och vatten med lite socker i sig hamnar på toppen. Färgar man dessa vattenlösningar med karamellfärg och häller i dom i provröret i rätt ordning…ja då har man gjort en regnbåge.

Dom jobbade två och två och vi föräldrar fick övervaka och hjälpa till lite där det behövdes. Dvs för det mesta inte. Och visst blev det en regnbåge till slut!

När vi kom ut satt A och gjorde en undersökning/gissning där man skulle välja vilket av två man trodde det var mest socker i. Några överraskande svar både för stora och små där kan jag avslöja.

Men så skulle vi in i regnskogen förstås och se alla djuren där. Och det är en riktig regnskog, dvs oerhört varmt och fuktigt. Jag orkade inte vara där inne så väldigt länge, och när killarna kom ut gick vi upp till havet och de lite svalare avdelningarna.

Det finns både tropiska och nordliga vatten, och båda två är fascinerande på sitt sätt.

Över huvud taget är Universeum väl värt ett besök, eller ja flera. Det finns så otroligt mycket att göra där och så många saker att se och experiment att genomföra, fundera på, mäta eller bara leka. Eller lära sig om växter och djur på olika ställen i världen.

Vi har skaffat årskort nu, det tjänar man in om man går tre gånger, och det tror jag definitivt att vi kommer att göra. En perfekt lekstuga för stora och små, och helt okej fika när man behöver pausa lite och en jättefin presentbutik med allt från gosedjur av allehanda ovanliga sorter till experimentlådor och jordglobar (dyyyyra jordglobar, men ändå).