Det här är en glad kille på väg till barnehagen idag på morgonen. Han är glad för att det är hans sista dag i barnehagen innan han först har lite semester och sen börjar skolan. Dagen till ära är håret flätat och sprayat, och små glittrande hårdekorationer är instuckna lite här och där.

Okej, håret är flätat först och främst för att det är påbjudet från barnehagen eftersom dom har lusproblem som aldrig går över och nu börjar föräldrar och personal fetledsna på det. Men det låter inte lika vackert, och det är ju en bra anledning att pynta håret lite extra iallafall.

Han vet att han inte kommer träffa de flesta av de andra barnen i skolegruppa (de 7 som är äldst och har förberetts för skolstart hela året) lika självklart varje dag längre, men han förstår det inte. Häromkvällen grät han tröstlösa floder för att han kom på att I skulle till Uranienborg medan han själv ska till Ruseløkka, så det börjar väl gå upp för honom så sakteliga, men inte helt.

Så han är glad, men jag är ledsen. De senaste sju åren har vi gått till Frognerkilen Barnehage varje dag. Sen i höstas har jag gått dit två gånger om dagen eftersom jag både hämtar och lämnar. Jag kan helt enkelt inte fatta att jag inte ska få gå dit med automatik varje dag och träffa alla de underbara människorna som är där. Flera av dom har varit där sen vi började eller strax därefter; Lene, Ingrid, Fredrik, John, Magdalena, Maria som bara är sommarvikarie nu men som tidigare var fast i flera år, Lise, Inger Lise….

Jag kommer bara sakna dom så fruktansvärt. Jag har redan gråtit flera gånger, så jag tror jag ska klara mig idag när jag säger Ha det till Lene för sista gången, men inga garantier.

Visst går det utmärkt att gå tillbaka och hälsa på, och det vill jag verkligen. Men man vet ju hur det blir; de bästa intentioner men man prioriterar alltid ner det och sen glömmer bort det.

Är det sånt här som får folk att skaffa en sladdis?