Mode i cirklar

Så har vi gått varvet runt. Jag sitter och syr sjuttiotalsbyxor på beställning från min son och kastas tillbaka till min egen barndom och mina röda byxor i smalspårig manchester.

Egentligen ska det vara någon typ av cowboybyxa med fransar på sidan till en föreställning på lördag, men fransarna sys på i efterhand och löst så de kan tas bort efteråt och byxorna bli vanliga byxor.

Några timmar tog det från att jag började klippa mönstret till att det var färdigt. Inte särskilt besvärligt med andra ord, och stor utväxling på insats och utdelning.

Mönster: Ottobre nr 6-2009, byxa nr 17, storlek 140.

Syprojekt nr 328 är färdigt.

 

Roque del Conde

Ja det var ju det där med solsemester och att ligga och slappa vid poolen och njuta av att ha All Inclusive. Vi är ju inte så bra på det, kan man säga. Barnen är bra på det, och därför åkte vi iväg själva (ja, vi lämnade våra barn obevakade vid poolen. Dom är stora nu, dom har tagit simborgarmärket och rör sig helt obehindrat i vattnet. Olyckor kan alltid hända men det kan dom även om vi ligger på en solsäng 10 m bort och sover. Navelsträngen, folkens, dags att klippa lite i den, bra träning för stora och små).

Målet var Roque del Conde, en topp som höjer sig som en platå strax norr om Las Americas. Några km att gå från parkeringen, viss lutning men en lagom utmaning för mig var tanken. Vi borde vara nere före lunch.

Turen börjar lite bedrägligt med en lång väg ned i en ravin. Man väntar sig ju att det ska vara uppför hela vägen, och framför allt tänker man (= jag) på att det blir tufft med den uppförsbacken på slutet när man är som tröttast.

O menar att lutningen inte spelar roll, att det är hur många höjdmeter totalt som räknas, inte om dom ska gås på 1 eller 10 km. I beg to differ. Det kan möjligen vara sant om man är vältränad, men om man är otränad som jag är det stor skillnad att gå i branta trappor eller ett sluttande plan, det är a och o för om jag ska orka något.

Toppbestigningar är mao inget för mig egentligen, men den här tänkte jag klara av.

Grönt, svalt (!) och fint nere i ravinen, leden välskyltad som tidigare och markerar tydligt var man ska gå – och överkryssade ledsymboler ifall det är någonstans man inte bör gå.

Allra längst ner i botten var det också gjort en fin stenlagd gångväg så det var egentligen bara att knata på.

Blandad kvalitet på vägen, omväxlande fint och brett, sen högre upp smalare, krokigare och stenigare. Bitvis sandigt och grusigt, inte mitt favoritunderlag direkt, och javisst såklart halkar jag i gruset på vägen ner och gör illa mig. Inte så farligt, kunde varit värre med tanke på alla vassa stenar och gosiga kaktusfikonsnår, men blodvite iallafall – alltid något.

En paus mitt i branterna innan det sista rycket mot platån på toppen. Man ser faktiskt vårt hotell där nere om man vet vad man ska titta efter, lite kul!

Det tog ca 2 timmar upp och för mig var det ganska svettigt bitvis, men tillslut var vi där!

Det blev loggat en virtual på toppen såklart, och så….ja då är det bara att knalla ner igen…Det tog ytterligare två timmar, men då ingick 5 cacher på vägen ner också inklusive letande, så där drog det säkert 30 min också. Men vi hade inte bråttom.

Höjdkurvan överst och vägen vi gick nederst. Heja Locus Maps!!

Kom ner till hotellet lagom till lunch. Sen var jag tydligen trött av vandringen, för jag sov 2 timmar på eftermiddagen (!). Inte så tuff som somliga tror, uppenbarligen.

Men det var en fin vandring som även ovana kan gå utan större besvär, bara lite ihållighet och gott om tid. Däremot hoppar jag nog över den planerade turen upp på Teide. Jag behöver mer vila innan det kan bli aktuellt – och mer träning för den saks skull…

 

 

..och för de speciellt intresserade:

Cueva del Viento

Ärendet i den sömniga byn var ju bara för att vi egentligen var på väg upp i bergen, till grottsystemet Cueva del Viento, vilket är väl värt ett besök om man är på Teneriffa och vill göra något annat. Turen är inte ansträngande, man behöver inte krypa i gångar under berget och det är en genomarbetad tur som först startar med introduktion i besökscentret, sen åka till grottorna, gå en bit, ner i gångarna och så upp igen och gå en liten bit. Totalt 2,5 timmar väl investerad tid.

Det blixtliknande i övre halvan av planschen är gångarna som man upptäckt till dags dato. 17 km totalt, som man delar in i 3 nivåer som hänger samman med deras höjd. Nivå 1 = såna man möööjligen kryper igenom insmord i kycklingfett och full av lugnande medel, Nivå 2 = 2-3 meter i höjd, och Nivå 3 = där det är riktigt högt i tak, flera meter.
A och H skickas upp i en gång dit inte andra behövde gå, bara för att dom var små och dom skulle berätta vad dom såg där uppe. Rötter genom taket var en sak, lite fler grottor en annan.

Hela systemet bildades vid ett utbrott för ca 27 000 år sedan, och på grund av med vilken hastighet utbrottet skedde så har det bildats gångar när lavan forsat ner i strömmar som sen har stelnat på ytan pga av kontakt med den mycket svalare luften på ytan, blivit hård på ovansidan men fortsatt att strömma under ytan tills det helt enkelt runnit färdigt och runnit iväg. Kvar är då de här gångarna som vi nu kan gå i. Eller åla i, om man är lagd åt det hållet.

Vi gick i en slags huvudgång, och från den gick det ut mindre gångar överallt, dit vi inte gick – dels för att det var för trångt och dels för att dom försöker hålla turisterna på en liten begränsad del av systemet, närmare bestämt 250 m av dessa 17 km.

Det är en alldeles egen fauna där nere (tror inte det är så mycket flora att räkna med), med ca 45 arter som bara lever där nere hela sina liv men med betydligt fler (några hundra) som pendlar lite mellan livet där uppe och livet där nere.

Ja, spindlar, men även annat. Inte för att vi såg något annat än spindlar, men dom är väl där någonstans.

För mig var det här verklighetens Gringotts; banken i Harry Potter, där man åker ner på skraltiga vagnar ner i gångar i berget i svindlade fart och beckmörker. Visserligen upplyst av facklor längs vägen, vilket vi inte hade här, men ändå. Jag försöker nämligen låta bli att se filmerna och istället behålla den HP-värld jag har byggt upp i mitt huvud genom böckerna, så jag vet inte hur det har blivit illustrerat, och in min värld var det här lavagångssystemet mitt i prick.

Vi vet numera att det finns 321 vulkaner på Teneriffa, och att det som kallas för berg här egentligen är vulkaner hela rasket.

Byn vi var i före grottbesöket blev tex dränkt i lava 1706, och jag tror hon sa att senaste utbrottet på ön var 1907 eller därikring. Snart dags alltså, kanske inte så dumt att vi åker hem på söndag…

Lite bilder för den intresserade:

Celtic Christmas som avslutning

Haga Motettkörs aktivitetsår 2019 har varit mycket intensivt. Våren känns mycket avlägsen men innehåller svaga minnen av Messias (var det väl?). På sommaren tog det av fullständigt med en ledighet som blev kanske fyra veckor lång efter att kören hade repat längre in i juni än vanligt, och började en bit in i juli igen för att värma upp inför European Choir Games. Och det gick ju bra. Eller ganska bra iallafall, femma totalt men bäst i Sverige i vår klass.

Hösten har fortsatt lite på samma tema och avslutats rätt in i väggen med tre konserter bara i december, med tre helt olika program dessutom, varav ett är utantill. Svettigt? Jajemen. Och efter en vecka där jag personligen redan haft två stora händelser (tack och hej till alla i projekt Väg 160 Säckebäck-Varekil, samt den stora samlingen i Stockholm i torsdags) börjar det bli l i i t e stressigt. Man kan ju tro att stressnivåerna går ner för varje sak man kan bocka av, och det gör dom väl också, men man känner också att man (jag iallafall) orkar mindre och mindre hela tiden.

Fler än jag som la sig ner och vilade sig i form inför konserten 😀

Så som lök på laxen var det idag två konserter med West of Eden och programmet Celtic Christmas (det är det som ska vara utantill). Lite otäckt var det mellan genrepet och första konserten, när jag låg på en schäslong i församlingshemmet och försökte vila för att få ner pulsen lite och orka igenom dagen och kvällen, men jag sov två timmar där och det gjorde nog nytta.

Turligt nog är Celtic Christmas ett program som är väldigt väldigt roligt att genomföra. West of Eden är grymt tighta och bra musiker,  det svänger nåt kopiöst emellanåt (eller mest hela tiden faktiskt), och det är riktigt kul att stå bakom och köra. Lite trixigt med insatser eftersom allt är utantill, men vänliga musiker (tack Hr Basist och Hr Violinist) vänder sig bakåt när det är dags och ger så tydliga hints att det måste få dom på bakersta raden i kyrkan att undra om det gäller dom också eller bara kören.

Lars Broman, en violinist som verkligen vet vad han gör

Så tillslut brukar det bli väldigt bra.

Haga Motettkör är kör i Celtic Christmas nästan varje år. Förra året var vi det inte, men det var mer ett undantag. Programmet är till 90% samma, mycket ooooo och aaaaa för kören, dvs inte så svårt egentligen, men det var ju det där med att det skulle vara utantill….

Som tur är har många i kören gjort programmet många gånger men det är alltid några nya – förra gången var jag en av dom som svettades rejält inför konserterna, i år var det lättare och jag kunde medlidsamt betrakta de nya körmedlemmarna och deras vånda, och självsäkert säga (som dom sa till mig) ”Allt faller på plats när vi får repa med bandet”. För det gör det.

Det var två konserter, en kl 16 och en kl 19 för en smockfull Masthuggskyrka, och det var deras turnéavslutning på en månadslång turné som började i Tyskland och sen har krupit upp hit till vår glädje.

Konserterna ger sån energi, så efter den första konserten hade jag mer energi än jag haft före. Kanske en ny perpetuum mobile – vi skapar energi ur intet så man har mer av det efter än före!

Fullt i Masthuggskyrkan

Hursomhelst, det är rent ut sagt ett jäkla ös, och årets gästartist var Gerry O’Connor, en irländsk fiol-och banjospelare som var helt GRYM! Jag är inte särskilt pro banjo direkt, tänker bara på Den Sista Färden, men icke så längre. När han drog igång och rockade loss (kan man säga så om irländsk musik?) tillsammans med de andra, då slutade tid och rum existera och man ville bara dansa.

 

(Paus här för att de som känner mig ska hämta andan ordentligt – PERNILLA??!! vill DANSA???!! IMpossible.)

 

Här vi allihop, nöjda och glada efter konsert nr 1, och sen ännu nöjdare efter konsert nr 2!

Foto: West of Eden, Mikael Ringlander

Hoppas vi får anledning att ses igen nästa år!

Parents of the year

Idag var det dags för orkesterrep för killarna, precis som alltid på lördag förmiddag 10:30-12:30 på Hvidtfeltdska skolan. Den ligger en bit bort så dom behöver följas dit fortfarande, och eftersom min aktie är lite låg efter 4 resdagar den här veckan var det givet att det var jag som skulle följa dom dit.

Släppte dom i sista korsningen med ett ”Då ses vi 12:30 då!!”, tog mig ner till gymmet (så fick jag det sagt också) och bytte om. Hann precis få på mig det sista och var på väg ut när H ringer. Han storgråter, och jag undrar förstås vad som står på. Tusen tankar genom huvudet – att han har kommit på att han inte vill spela tvärflöjt och vägrar gå på orkestern, att de andra barnen mobbar honom, att dirigenten kastat ut honom…men icke, det var MYCKET värre än så.

Det var visst konsert idag. Avslutning på hela terminen. Så för det första kom dom alldeles för sent för det var repetition innan, och för det andra så hade dom inte svarta kläder och julig dekoration på sig. Katastrof (oklart vilket som var värst; att vi glömt bort det eller att dom hade fel kläder…). O var visst redan vidtalad och stod hemma och rafsade desperat i klädlådorna efter svarta kläder och var på väg till konserten i ilande fart. Jag stod där ombytt och grann och skulle såklart inte hinna till konserten som skulle börja om 3 minuter. Det skulle inte O heller, men han kunde ju få med några minuter av den iallafall.

Så jag gick och gjorde min planerade motion, O tog sig till Hvidtfeldtska så fort han bara kunde och gjorde sitt bästa för att glida in obemärkt och på nåt sätt få kläderna till killarna.

Och så här fint lät det:

Eftersom det var en konsert även idag blev det en tur till affärerna på Avenyn för att kitta lite snygga svarta kläder och lunch på stan för att fira konserten. Köpa sig fri från skuld, jajemen…alla var glada.

I kyrkan igen

Ja det är ett jäkla rännande i den där Hagakyrkan. Man skulle ju kunna bli orolig för min religiösa obundenhet, men nej, ingen fara. Tvärtom behöver man bara sitta där emellanåt och lyssna för att fortsätta vara en god ateist.

Men det har sina fina ögonblick när dom som läser texter pratar om att vi ber (vi=dom i det här fallet) för de som flyr från krig, vi ber för barnen som inte har tak över huvudet, vi ber för …osv med en massa gripande saker som man inte kan stå oberörd inför. Fast inte hjälper det direkt att man ber och tänker på dom…

Idag var det iallafall första advent, och med det första adventskonsert. Varför krångla till det?

Smockfullt i Hagakyrkan

Vi (Haga Motettkör), Haga kyrkokör och Hagakyrkans barnkör, som en enda stor familj. Eller nåt. Vi stod på läktaren och de andra var där nere i koret. Och det var som förväntat; kyrkokören var väldigt mycket kyrkokör, barnkören sjöng illa men det var så gulligt ändå, och vi var bra vi också.

Le grande finale var naturligtvis Otto Olssons Advent. Jag har inte sjungit den sen jag var med i Chalmers Sångkör back in the day, och då kämpade vi som djur med den i minst en halv termin och ändå sjönk hela kören efter första orgelinsatsen. Den här gången var det lite annorlunda; vi fick noterna i tisdags, sjöng igenom den en gång och det var det. Sen en gång till på genrep idag, och inte sjönk vi inte.

Perspektiv.

Den Perfekta Jackan för vintern i Göteborg

Som vanligt kommer vintern, och som vanligt ser jag framför mig en evighet av kyla av en typ som får det att krypa längs ryggraden. Och nej det handlar inte specifikt om Göteborg och fukt, utan det var likadant i Oslo, så då kan vi så hål på den myten om att torra vintrar är så häääärligt. Dom är kalla dom också, punkt.

Och varje vinter tänker jag att dunkappan jag har nog är bra för den värmer så underbart som bara dun kan (nej jag är ingen bra vegan eftersom jag har dunkläder och älskar det. Jag har skinnskor också, så det så), men den har sina brister;

  1. Den har ingen huva, vilket gör att jag alltid fryser runt halsen och om huvudet
  2. Ja, eftersom det är Göteborg och det regnar en del på vintern är det inte så praktiskt med dun innanför ett tunt syntetlager eftersom det fort blir blött och dun aldrig torkar. Typiskt dåligt.

Och om man inte ska betala tusentals kronor för en Canada Goose-jacka (som fortfarande är de enda jag sett som motsvarar de krav jag har) får man sy sin egen. Så då gjorde jag det.

Finska shelby.fi säljer tekniska tyger i de flesta kvaliteter man kan önska, och det var även där jag köpte tyget till min regnrock som jag gjorde för flera år sedan. Dom har även tjocka, varma, isolerande vaddfoder, så you see….tjocka varma foder i kombination med regntäta tyger, några dragkedjor och lite innertyg – voilá, vi har en regntät och varm vinterkappa.

När man gör själv kan man dessutom välja mönster precis som man vill. Jag valde ett som egentligen är en ofodrad jacka och gjorde den någon storlek större för att ge plats till fodret. Så här i efterhand kunde jag gjort den ännu några storlekar större, men det funkar.

Huva såklart, med stoppers så man kan dra åt den när regnet kommer vågrätt och det är nollgradigt. Reflexer både runt ärmarna och nedtill, men svarta för att vara lite snyggare, och namnlapp förstås. I nacken under huvan är en rejäl hängare dold så man kan hänga ifrån sig jackan.

Sett så här i efterhand borde jag gjort den några storlekar större för att kompensera ännu mer för den tjocka isoleringen, och jag skulle gjort den lite vidare nedtill (eventuellt hade det löst sig med en större storleken).

Men den har testats i både regn och iskall regnblåst, och den är som en dröm – vattnet ligger som pärlor på ytan, den är helt vindtät, huvan värmer gott runt huvudet och det tjocka härliga värmande fodret isolerar helt gudomligt.

Ja några dagar tog det att sy också, ca 2 veckors heltid närmare bestämt, så det var i stort sett vad jag ägnade mig åt när jag var sjukskriven efter bröstoperationen.

Syprojekt nr 326 är färdigt!

 

Äntligen lite sömnad igen

Det är lite Harry Potter-feber här hemma. Något överraskande, eftersom man kan börja räkna det i multipler av år vid det här laget sedan vi läste böckerna senast, men hur som helst, feber är det. Och mitt i alltihop kom Halloween dessutom, så klart grabben måste ha en cape!

Jag hade trott typ en svart en med rött foder, men nej. Halloween i år går i duvblått och rosa, tro’t den som vill!

Yttertyget hade jag hemma, köpt som ett bra-att-ha-tyg för det var så fint, på Ohlssons Tyger & Stuvar i Stockholm för hundra år sedan. Fodret fick jag köpa nytt däremot.

Mönster från Stoff och Stil. Deras mönster är inte jättebra, men på såna här enkla saker funkar det utmärkt och dom är billiga.

Tog 3-4 kvällar att sy, rätt snabbt mao.

Syprojekt 327 är färdigt!

Hallandsleden i höstsolen

Det är ju vandring i Patagonien på gång. Ja inte nu men om ett antal år, men när det nu blir vill jag vid det laget vara en trygg vandrare som vet vad jag klarar och inte. Just nu vet jag att jag inte klarar så mycket, men det ska det bli ändring på. Mina barn som ju tyvärr inte fick växa upp i Norge (mitt fel, jag vet) är ju inte heller i den fysiska tålighetsform* som dom behöver om det ska vara kul att vandra, så det är inte bara jag som behöver öva.

Och idag var det dags att börja. Vi har gått två korta sträckor av Hallandsleden tidigare, och nu skulle vi gå stumpen mellan dom, en sträcka på 6 km ena hållet och sen tillbaka igen. Perfekt väder, perfekta temperaturer, bra kläder (förutom Adams skor) och iväg med oss!

Efter 3 km (av 12) undslapp sig Hannes stadsungens kommentar nr 1:

-”Varför måste vi gå så långt, det är mycket skönare att ligga på soffan”. Jaha, 9 km kvar, jag tänkte att det här kommer bli en tuff tur. Många pauser med mackor, varm choklad, bullar och vila.

Fikapaus!

OCH VI HITTADE SVAMP!! Jag som inte hittar svamp annat än i disken på Hemköp hittade MÄNGDER med trattkantareller. Ja jag vet att dom finns överallt och man kan plocka hur mycket som helst, men jag har tröttnat på att leta för att jag aldrig hittar och inser att jag inte har svampögon.

Men här stod vi och beundrade några extremt vackra röda flugsvampar som stod så där fotomässigt perfekt ur den knallgröna fluffiga mossan, och DÅ får vi syn på trattisar bredvid. Och bredvid dom, och bredvid dom, precis då där som folk säger att det är när man jagar trattkantareller. Synd att vi inte hade stort mycket att plocka i, men en del blev det iallafall.

Nytt ord: Kamfingersvamp. Och jag hatar kameran på min nya mobil, den är så otroligt mycket sämre än den gamla.

Hade jag varit Donald Trump ute i svampskogen hade jag sagt att det var ”A perfekt mushroom forest” eller vad nu svampskog kan tänkas heta på engelska. Gröna tuvor i barrskog på vilka det stod oätna perfekta (de flesta oätliga men ändå) svampar på, som taget ur en Elsa Beskow-målning.

Ja lite barr också, där vi hittade Kamfingersvampen, enligt Svampguiden en mycket god matsvamp. Vit flugsvamp hittade vi också flera granna exemplar av, den plockade vi inte.

Hemvägen innebar också lite boxletning, ett välkommet avbrott och vila för fötterna för somliga. Inga särskilt minnesvärda installationer tyvärr, men bra med mål att gå mot när man är trött.

Och så mer svampplockning. Gul fingersvamp såg vi också men dom var så förtvivlat små att det inte var någon idé. Jag tycker de andra ska åka tillbaka när jag är i London nästa helg, men det insäljet får vi se hur det går med.

Svampjakt!!! För somliga. Andra är rädda för att det ska vara något äckligt djur (=insekt) när man sticker ner handen. Stadsbarn.
Skattjakt!!

Det var en jättefin tur i skogen, och det där som anades efter 3 km såg vi inte så mycket av sen. Visst var alla trötta och möra när vi kom tillbaka till bilen, men det ser jag mer som ett tecken på att det är helt rätt tänkt att vi behöver öva upp våra vandringsmuskler.

*) En av mina observationer under mina år i Norge var just att alla norrmän verkar ha en naturlig fallenhet för fysisk ansträngning, som tex att vandra och såklart åka längdskidor. Det bara är så att dom har en bättre grundkondition än vad vi har på nåt fantastiskt vis. Om du ställde upp en norrman i dålig fysisk form på startlinjen bredvid en svensk i dålig form och ber dom gå 100 m uppförsbacke så kommer norrmannen vinna alla dagar i veckan, så är det bara. Dom har något som inte vi har som dom får med sig i skolan och som aldrig går ur. Kan ju börja med att det är skidskola på dagis…En av många bra saker med Norge! Om jag är avundsjuk? YOU BET!

European Choir Games, hur gick det egentligen?

Ja det har varit lite tyst om det, så där har ni väl svaret. Men som alltid är det mer nyanserat än så. Det gick ganska bra egentligen fast inte så bra som jag ville.

Tävlingsdagen hade vi två program som vi framförde vid varsitt tillfälle. Båda programmen bestod av 5 stycken vardera, och den första tävlingen var Chamber Choir. Tävlingsplatsen var Göteborgs Universitets aula. Vacker lokal men inte jättebra akustik och inte så många som fick plats i publiken pga att lokalen är rätt liten så kören tar upp en stor del av salen.

Nervösa korister avvaktar signalen att ställa upp oss på led.

Vårt program i aulan var inte det enklaste, och för att göra ont värre så började vi med det svåraste stycket och det gick inte jättebra. Men ju längre vi var där inne, desto bättre gick det. Jag började storstilat med att snubbla i en trappa på väg in i salen så jag höll på att göra mig riktigt illa och hade väl inte fullt fokus när vi började kanske.

Efteråt var alla lite dystra och modstulna, det kändes bara inte så jättebra, vi var inte på vårt bästa. Så nä, vi stryker den tävlingen. Kammarkör är ändå inte vårt esse, utan vi satsar allt på Sakral klass senare på dagen i Domkyrkan, jajemen.

Eftermiddagen kom, tävlingsmomentet också och här var vi först ut av alla körer. Oklart om det är bra eller dåligt, men så var det iallafall. Alla var lagom taggade och nervösa, och det var en känsla av att ”nu jäklar, det här kan vi!!”. Och IN med oss.

Foto: Emely Nilsson

Vi var så skärpta och samkörda, vi var som vi är när vi är som bäst, som en enda stor organism som rör sig där alla har full koll på vad varandra gör och känner sig trygga i vissheten om att ifall en gör ett misstag så fångar alla andra upp det och vi går vidare. Så grymt underbart!

Efteråt på kyrkbacken var vi helt höga på oss själva, och alla var överens om att om vi inte vinner så är det för att dom andra är mycket bättre körer än vi, och att vi har gjort det absolut bästa vi kunde. En otroligt skön känsla.

En hel kör hög på sig själv. Ser man inte varje dag. Foto: Emely Nilsson

Så kom prisutdelningen då, i Partille Arena av någon anledning. Och det var en prövning i sig. Vi satt framför ett gäng brudar (som senare visade sig vara Adolf Fredriks Flickkör) som skrek helt hysteriskt som om det var värsta konserten med deras idol. Jag fick hålla för öronen för att inte förlora hörseln (=sant!). Men det var ett spektakel värdigt en Melodifestival.

Och vem sa att körsång är nördigt?

En miljon kinesiska körer var med och tog priser, framför allt i barnkörsklasserna.                               Förlåt? Du menar att Kina inte ligger i Europa? Ja well nu ska vi inte vara så kinkiga. Här på festivalen var det körer från både här och där – Kina, Surinam, Kenya och andra europeiska länder. Som en enda stor familj liksom.

Men hur GICK det då? Ja i Kammarkör-klassen där vi gjorde så dåligt gick det som förväntat; dvs inte så bra. Javisst, vi fick guldmedalj, men det är lite som på dagis – alla får guldmedalj typ.

Däremot i Sakrala klassen var vi ju väldigt spända på hur det hade gått. Lång historia kort: Vi blev femma. Kasst. Tre ryska körer och en Schweizisk kom före oss, men vi var iallafall bäst i Sverige!

Guldmedalj Top Level fick vi, och en av de högsta poängen som den här kören har fått historiskt. För det funkar så att jurymedlemmarna som är på konserten har ett formulär där dom värderar vår insats på varje stycke utifrån några parametrar (intonation, framförande osv), och så får man en poäng. Den med högst poäng vinner, lätt som en plätt.

Vi hade 92,40 av 100, så det var inte så pjåkigt. Över 90 tror jag är Top Level.

Så ja det gick bra men vi vann inte. Trist. Jag vill vinna.