Rep inför tävlingen

Haga Motettkör har två program i European Choir Games – ett sakralt och ett kammarkörprogram (rätt så sakralt det också om du frågar mig). Det sakrala ska framföras i Domkyrkan i Göteborg, och kören hade möjlighet att repetera där idag.

Haga Motettkör

Så här såg det ut. Ja vi är inte så många fler än så där, och det är ruggigt svårt att stå så där glest, och tyvärr låter det därefter ibland. Vi kan musiken men vi har inte så bra kontakt mellan varandra när vi framför den…kanske borde stå lite tätare…

En modern kyrka

Så var det dags igen för mig att sitta igenom en högmässa och få mig några gudsord till livs.

Det kan väl aldrig skada kanske, men jag tror inte det gör så stor nytta heller. I predikan idag sa prästen något om att hon inte kunde förstå hur folk som säger att dom inte tror på gud ändå har så starka meningar om den gud som de troende tror på. Hon såg det som ett tecken från gud (of course) att de som inte trodde inte kunde förlika sig med bilden av andras gud.

Ytterst oklart för mig hur det kan vara ett tecken från gud, men jag föll av vagnen långt innan dess. Åratal innan idag, närmare bestämt…

Så låt mig bara klargöra, att den gud jag läst om i Bibeln inte är något jag ser som en förebild, och att jag inte har något behov av att manifestera min ateism, men om man inte säger ifrån om något man verkligen inte ställer upp på – hur ska folk då få del av ens åsikter så man kan få en intressant diskussion som kanske omvänder någon? Det sista är väl inte så sannolikt kanske; varken att en ateist omvänder en troende eller tvärtom, men man kan väl ha ett samtal om det? Det kanske är det hon menar med tecknet från gud.

Oh well, jag gav järnet i den musik vi skulle framföra, det räckte för mig.

Och så kan jag inte låta bli att notera att även kyrkan tar till sig av dagens matpreferenser när dom skriver program för högmässan:

Slut på alkohol och mjöl i kyrkan alltså.

WestPride i Göteborg 2019

Så var det dags igen för den där paraden som inte borde finnas. Ja det borde inte finnas, för den borde inte behövas – det borde inte vara något att marschera om att man ska få vara den man är och älska den man vill. Men här är vi nu, och den är i allra högsta grad välbehövlig.

Trafikverket är med i år igen, och familjen deltog till 75% (A var på musikläger, så han hade giltigt förfall).

Och vi marscherar för tredje året i rad. Bakom Friskis&Svettis den här gången, vilket gjorde att hela marschen blev som ett enda långt träningspass på ett helt annat sätt än vad man är van vid…

H skaffade sig en ny kompis på nolltid som vanligt. Dom var superbundis hela vandringen, men precis på slutet skar det sig tydligen. Jaja, det var väl i rätt tid i allafall.

Men jag funderar på om det är sista gången jag går. Kommersen är så löjligt stor att andra högtider som brukar skällas på för sin kommersialism (Halloween tex) bleknar i jämförelse. Årstiden bidrar väl förmodligen – det är inte så kul att stå på gatorna och sälja krimskrams i oktober, men ganska så najs att göra det i 25-gradig värme i juni. Vi föll såklart i fällan och det blev både hårband, paraply, fluga och strumpor innan vi var klara. Paraplyet kan jag försvara; 1) Mitt nuvarande ihopfällbara paraply har gått sönder, och 2) Jag har velat ha ett sånt där regnbågsmönstrat paraply sen förra årets Pride. Ett års väntan får väl ses som okej?

TGR var inte heller sena att haka på och hade AAAAAALLT man behöver för att fira Pride ordentligt…

En annan anledning till att jag inte är så säker på att jag vill gå en gång till är Trafikverket självt. Jag antar att vi har en skrift om likabehandling och mångfald (vi har en skrift om allt, tro mig) där vi understryker hur viktigt det är för oss. Men om det var så himla viktigt borde det vara lite större intresse högre upp i leden för att delta i Pride. Dom behöver inte gå själva, men dom kan åtminstone släppa igenom en blänkare på intranätet om att det är på gång så att vi mobiliserar alla vi kan. Men vi har någon sorts policy/guideline/regelverk som säger att vi inte får publicera den typen av nyheter innan det har hänt. Efteråt kan vi göra en ”Trafikverket deltog i ” bla bla, men det är ju så dags då…

Så det känns kanske inte riktigt som att vi har arbetsgivaren i ryggen i det här arrangemanget. Vi har dom inte emot oss, men får ingen hjälp heller.

Synd.

 

 

 

 

Resultatet

FlätaJag förstår ju att det är en olidligt spännande väntan på resultatet av det senaste flätandet, så här är det.

Eftersom barnen själva inte längre är så intresserade av att göra saker med pärlor finns det all anledning att gå loss i den rätt så omfattande pärlburken. Varför? Varför inte.

Recension av bandet: Jag hade för tunga vikter på vilket gjorde att det blev väldigt utsträckt och tunt. Tänk en tulpan som får alldeles för mycket vatten och växer i en hög vas istället för att ge den lite vatten i en lägre vas.

Så vad gör man med ett sådant underverk till hantverk? Gardinstropp att dra ner rullgardinen med. Check.

Bandtillverkning igen

Så fick jag äntligen ro i kroppen att sätta mig ner med den fantastiska boken Braids (flätor) och drömma lite om vad jag skulle göra härnäst. Jag köpte nytt glansigt fint garn i garnbutiken i Kilafors (jo minsann!) men det var ärligt talat helt värdelöst att göra flätade band av – det gick ju inte ens att knyta en knut av för då gled den upp pga att bandet var så halt.

TillbakMaru Dais till de gamla hederliga, men inte särskilt japanskt eller peruanskt inspirerade, tunna bomullsbanden.

Jo för jag köpte några såna i Kilafors också, fastän jag redan hade hemma – för jag hade ju inte i dom färgerna ju, det finns alltid en anledning att utöka samlingen!

Och så fram med min kära flätbräda, eller Maru Dai som det egentligen heter. Välja ett mönster ur boken Braids (gärna ett som ser assnyggt och väääldigt avancerat ut när det är färdigt men egentligen är superlätt att göra. Bara ett problem – det finns inga såna) och så sätta igång.

Den här gången var det ett spiralmönstrat band med 16 bobbiner (=trådrullar) i två färger, och på min sons inrådan blev det illgulgrönt och svart.

Snäckan? Det är för att ge magisk kraft till trådarna så dom håller längre och strålar bättre. Eller nä, den är en motvikt till bobbinerna, men en ganska snygg en!

Det visade sig att mönstret verkade krångligare än vad det sedan var, logiken i hur man flyttar runt bobbinerna var just det – logisk, så det gick rätt fort.

Redan efter en ganska kort stund kan man se hur den börjar ta form, och man kan se att jag inte gjort några större misstag än så länge.

Men det tar ändå en stund att komma någon vart, och tålamodet tryter lite när man sitter och gör samma rörelse gång efter annan. Tur att det finns TV då, och en Chromecast och en film från Google Play (Terminator) som blev kvällens mysfilm med barnen. Jomen, den är att betrakta som en av de klassiska filmerna numera, så barn i tioårsåldern vill se den för sitt historiska värde.

Och för att lillgammalt sitta och kommentera att

-”Med tanke på den tidens teknik är det ju riktigt bra filmat!”

Jag känner mig 100 år gammal och gräver ner mig i min fläta.

 

 

Sightseeing i Hälsingeskogen

Så lättade regnet till slut och det var möjligt att dels ge sig ut utanför dörren utan skoteroverall och gummistövlar, och dels komma ut i skogen utan att bli sjöblöt om fötterna på nolltid. Vilket man inte hade blivit ändå om man haft gummistövlar, men iallafall…

Vi tog bilen och drog sydväst åt, första stopp var Härnebo Kvarn. En av alla dessa skyltar som man ser och tänker ”Undrar vad det här är för ett ställe, här borde man nog egentligen stanna” och så blåser man förbi. Men den här gången blåste vi inte förbi, utan körde in och parkerade fint och gick ner till den gamla kvarnen.

Å titta så fint det var!

CaddyMum löste loggandet medan jag gick runt och ooooade och aaaahade med glada tillrop samtidigt som jag prisade den här fantastiska hobbyn som får en att stanna till på alla de här småställena som man sen efteråt är så glad att man sett.

Och nästa stopp blev ännu bättre. Eller ja, näst-nästa, för nästa blev urdåligt, bara en massa kor som stod och glodde – roligt det iofs för vår ankomst var helt klart det mest spännande som hänt på riktigt länge.

Holmsvedens station har vi varit på förut, men nu var vi några meter längre norrut vid vattentornet. En intressant historia fick vi med oss, med tåget som 1917 kom söderifrån fullastat med ryska krigsinvalider som skulle fraktas genom Sverige. Tåget blev av misstag inväxlat på fel spår och kraschade rätt in i vattentornet (eller pumphuset, som dom kallar det).

Flera döda och ännu fler skadade. Och medan vi stod och beundrade byggnaden kom en man körande i sin gamla Volvo. Han hade sett att det var folk i farten och ville väl dels se vad vi var för ena, och dels slå ihjäl några minuter med trevligt prat. Det visade sig dessutom att han var farbror (?) till CaddyMums nya grannar i Ljussjön. Det är som vanligt en liten värld vi lever i.

Och så här såg det ut 1917:

Foto: Johnson, Joh. / Järnvägsmuseet

Efter den intressanta stunden drog vi vidare mot den ena platsen mer idyllisk och vacker än den andra. Det är ett otroligt fridfullt och vackert landskap här i Hälsingland, och emellanåt rätt så levande och stolt också. Härligt att se.

Lotviken

 

Konsert på Styrsö

Det är tävling snart igen för vår kör, Haga Motettkör. European Choir Games går av stapeln i Göteborg i år, och då måste vi ju såklart vara med. Och vill man tävla måste man träna och göra övningsmatcher och så även i körsång, och därför har man konserter där man drar sitt tävlingsprogram för att köra skarpt (no pun intended…)

Vår första övningskonsert höll vi i Styrsö kyrka idag. Samma dag som Göteborgsvarvet, en löpartävling på 2,1 mil (=halvmaraton) mitt i Göteborg som engagerar ca 60 000 löpare och över 100 000 åskådare. Dessutom en stor mässa på Svenska Mässan och två andra mindre tävlingslopp samma dag (vem koordinerar den här planeringen egentligen???!!! Svar = ingen, förmodligen).

Med andra ord bäddat för trubbel för en som kommer körandes från Oslo och ska in med bilen till en plats där alla gator är avstängda (eftersom vi bor nära startplatsen för Gbg-varvet) och sen med lokaltrafik ut till en ö i skärgården…

Men hör och häpna – det var raka spåret in till stan och dumpa barn och bil och sen raka spåret ut till färjan och Styrsö.

Haga Motettkör som väntar på att brudparet som är där inne ska gifta sig lite snabbare så vi kan få komma in och repetera innan konserten.

Det var nästan ingen publik på konserten, men det gjorde inget – vi behövde ju bara träna. Men visst är det roligare att öva inför publik… Men jag hade verkligen bidragit, med tanke på att jag lyckats släpa ut 6 pers till Styrsö!

För den som vill höra vårt tävlingsprogram (fast med andra artister) och har Spotify kan lyssna här:

En liten korist

20190510_2137395659578034858114037.jpgVi har konsert nästa lördag, en första konsert med vårt tävlingsprogram som vi ska bidra med i European Choir Games i augusti. Det börjar brännas lite nu på vissa partier i vissa stycken kan man säga utan överdrift, så jag repeterar rätt mycket just nu.

Ikväll repade jag Karin Rehnqvists ”Bara du går över markerna” (där jag för övrigt har hela 6 toners solo – det är över på en sekund) och Galina Grigorjevas ”Bless the lord, oh my soul”. Båda ingår i det sakrala programmet, ifall någon undrade.

Hur som helst så fick jag oväntat sällskap på de sista genomkörarna för dagen – Hannes! Han har ju spelat diskantinstrument i flera år nu och läser noter rätt bra, så när han ville vara med så ja varför inte? På med inspelningen på Spotify och så var det sing-a-long! Han tyckte det var roligt och han hängde med i noterna bra också – särskilt när han förstod att det var partitur och inte rad för rad som det gärna är i instrumentnoter 🙂

Intressant också att se hur han i Grigorjeva inte såg komplexiteten som vi vuxna sliter med; att den byter taktart varje takt, för det mesta åttondelar som bas men från 3/8 till 7/8 till 5/8 till 8/8 och så vidare, runt runt. Ganska stressande att hänga med innan man får in schwunget.

Lyssna gärna nedan (nej det är inte vi, vi har inte så skrälliga vibrerande sopraner vad jag vet), det är ett ganska coolt stycke. Ja förutom delarna med skrällsopranerna då, men det är ju knappast styckets fel…