Badkläder till barn

Vad gör man om man är kille och har sinne för färg och form men tycker badbyxor för killar är urtrista?! Om man inte vill ha vanliga svarta eller mörkblå speedos eller badshorts med hawaiimönster?

Om man har en anhörig som kan sy, då går man ut på nätet och köper baddräktstyg och låter den där anhörige sy lite åt en. Sagt och gjort, tyget införskaffades för säkert ett år sen men den här sommaren var det dags att förverkliga badplagget.

Mönstret för badbyxorna är helt vanliga kalsonger/boxers (mönster från Ottobre i det här fallet) som först har provats ut på vanliga bomullstyger tills de satt så tight som H själv ville ha (vilket råkar vara typ så tight det kan vara utan att sömmarna spricker…)

Sen kom ju frågan om top. Lite olika planer har legat på bordet och tillslut var det vinnande förslaget ett linne med axelband. Det ska sägas att det sitter lite löst när det blir blött, men det ser fint ut ändå och han är väldigt nöjd iallafall.

Fint va?!

En riktig tavla

Den som väntar på nåt gott…

Redan när flytten gick från Oslo för dryga fyra år sedan (!) sa Hannes att han ville börja med bågskytte i Sverige. Varför han inte kunde göra det i Norge är oklart, men det var kanske bara timing och ett försök från hans sida att ha något roligt att se fram emot när han skulle ryckas upp med rötterna.

Det visade sig då att han var för liten (8 år) för att få hålla på med pil och båge, åldersgränsen var 10, och det föll lite i glömska.

För ett tag sen tog han upp det igen, och med det rimliga antagandet att han nu när han är nästan 12 borde inte åldern vara något problem? Slumpen gjorde dessutom att O har en kollega som håller på med bågskytte på fritiden, rätt mycket också, tävlar och grejar, och som tyckte det var kul med en liten en som var intresserad.

Så för några veckor sedan var vi på BS Gothia (”Bågskytte för alla överallt alltid”) en kväll och skulle prova på. Nivån på oss var lite olika kan man säga – jag höll på att skjuta ner lysrören i taket medan O sköt med vänster hand och nästan mitt i prick hela tiden. Jaja, ingen tid att tjura över sånt, jag är alltid sämst när det kommer till sport och det var kul att prova.

En stund. Det var kul att prova en stund. Men efter en kvart när jag lyckats kontrollera mitt skjutande så pass att jag åtminstone träffade den svarta väggen (och ibland även ringarna på tavlan vill jag gärna poängtera) så var det liksom nog för min del. Men icke, vi höll på rätt länge.

Ta upp första pilen, lägga an, se var den hamnade, ta upp nästa pil, lägga an, se var den hamnade, ta upp den tredje pilen, lägga an, se var den hamnade, vänta tills alla gjort av med sina tre pilar, gå fram och hämta sina pilar, repetera. Och repetera.

Men det var kul att prova på, Hannes tyckte det var jättekul, och idag kom den lite mer riktiga tavlan vi köpt till honom som uppgradering från diverse kartonganordningar han haft hittills, så nu får vi se hur det här går.

Nästa grej lär väl vara att han en båge bättre än dom man köper på XXL…säkert urbilligt!

Kalsongfabrik

H vill ha nya badbyxor, men förstås inte som vanliga badbyxor. Nej, han tycker (och med rätta) att badkläder för killar är urtråkiga, varför vi har beställt ett baddräktstyg för att sy egna.

Men innan man sätter saxen i det dyra baddräktstyget måste man träna. Och hitta rätt storlek, modell och passform. I Ottobre nr 6-2016 finns det mönster på kalsonger och trosor, och det måste ju funka. Det är ju typ samma fast inte.

För övrigt heter kalsongerna (till pojkar alltså) Mr Leopard, och trosorna (som är till flickor) heter Miss Girly. Alltså GIVE ME A BREAK, kunde inte trosorna fått heta Miss Tiger eller något? Det är ju 2021 nu, och även om det inte var det 2016 så var det i allafall….ja, 2016. Långt förbi spännande starka farliga pojkar och söta små snälla flickor. Eller det är kanske bara är en enfaldig önskan att det ska bli så? Vi kanske aldrig kommer dit, vi fastnar i könsträsket.

Men….Mr Leopard iallafall. Kalsongerna (överst) dissades för dom var dels väldigt höga i sidan (går att fixa) men ffa påsiga bak på rumpan. Inte bra. Boxers i mitten satt bra men för badbyxorna behövde benen kortas. Därav den nedersta och sista varianten, den blir det.

Nu över till baddräktstyget, och syprojekt nr 339 är klart.

Depression?

Efter att en längre tid känt mig otroligt passiv, less, allmänt orkeslös och fullständigt ointresserad av ALLT, även sånt jag brukar gilla som att sjunga, skriva, laga mat mm, kom jag mig för att kolla in 1177.se för att se vad DEPRESSION egentligen är. Och gissa vad?

”Du kan ha fått en depression om du känner dig nedstämd, trött och orkeslös under en längre period, och har tappat lusten även till sådant som du brukar tycka om att göra. Då kan du behöva hjälp för att må bättre. ”

Där ser man. Men finns det ingen tydligare identifiering? Jo det gör det;

”Depression kan ge flera olika symtom. Här kommer en beskrivning av olika symtom som är vanliga när du är deprimerad. Du kan känna igen dig i ett, eller flera, av dessa:

  • låg självkänsla
  • känsla av hopplöshet
  • orkeslöshet
  • koncentrationssvårigheter
  • ångest, irritation eller ilska
  • kroppsliga besvär
  • självmordstankar

Där ser man. Check på varenda en förutom självmordstankar. Självkänslan är i botten, jag tror att jag är helt kass på allt (vilket jag med förnuftet vet helt säkert att jag inte är), orkar inget, vill inget, blir jätteirriterad och arg över minsta lilla, har svårt att koncentrera mig på jobbet om dagarna och börjar få en massa konstiga smärtor i kroppen.

Jag tänker att det mesta av det här är relaterat till Covid och isoleringen man lever i och har levt i många månader nu. Ännu värre blir det väl när jag är själv i veckorna nere i Åsa och inte träffar någon mer än möjligen kassören i affären om jag ids gå dit (3 km enkel väg och jag har ju ingen bil i veckorna).

Även om jag tycker att det tar en orimligt stor andel av dagen i anspråk att ta sig till och från kontoret (, att man måste gå upp tidigt, tänka på vad man har på sig, känna sig lite fräsch, så har jag lärt mig det här året att det är värt det. Att träffa människor ohejdat, skaka hand med folk, sitta som vanligt tvärs över ett bord och prata med någon, träffa människor på riktigt och se dom i ögonen när man blir överens om något – eller för den delen oense om något, det ger liv.

Och den största hobbyn, sjunga, som normalt tar rätt mycket av min tid (för mycket ibland) är helt inställd sen ett år tillbaka, och ger inte den energi och bekräftelse som ger en sån KICK! och när man inte kan gå ut och äta eller fika…Livet

Tror jag det att man blir deprimerad.

Så deprimerad så jag grät faktiskt. Orkade inte jobba mer, gick ut för att ta en promenad, kom inte så långt innan jag stötte på några grannar och blev ståendes och pratade med dom länge länge, och mådde faktiskt bättre bara av det. Se där vad lite social interaktion kan göra…. Sen chattande med goa vänner, After Work (digital förstås) på kvällen, familjen kom ner, jag bokade lunch med en kär vän nu på måndag på ett trevligt ställe i havsbandet….och så kändes det lite bättre.

Framför allt det som kändes så himla bra var att när jag räckte ut en hand till två personer och sa som det var, att jag håller på och bryter ihop här, så halade båda in mig fullständigt och visade på det oändliga värdet i att ha goda vänner som bara FINNS där när man piper att man behöver hjälp. Och jag är så otroligt lyckligt lottad att jag har TRE såna vänner, varav jag pratade med två idag.

Och så undrar man alltid varför det tog så lång tid innan man bad om hjälp. Gick och led i ensamhet alldeles för länge, helt i onödan. När ska man lära sig att säga till tidigare?

Halleluja, äntligen påsklov!

Eller ja, det var väl inte påsklov för mig riktigt så tidigt som jag avslutade min arbetsdag idag, men det är helt klart den bästa kombinationen av att ha förtroendearbetstid och arbeta hemma – att kunna sluta tidigare och vara hemma på direkten!

En sån här skärtorsdag dessutom när solen bara öser ner, det är elva grader varmt och ja…alldeles underbart, då lassar jag in ungarna i bilen (inte så mycket att lassa längre, man får fråga fint om dom har lust), packar lite kaffe, saft och bullar och åker till någon plats vi inte varit på förut.

Målet för dagen var att besöka Hunehals borg, och gå en liten utstakad Whereigo-runda och lära oss mer om borgen som stod där för 800 år sen. Ja för det var inte mycket kvar kan man säga. Den lärande texten hade formuleringar som ”om du tittar ner härifrån ser du tydliga spår av…” och så någonting. Den alltmer tynande arkeologen inom mig hade inte en chans att se tydliga spår av bopelare i svackan som nu var beväxt med vass. Inte ens ett litet otydligt spår såg jag.

Vallgrav någon? Nej inte det stora vattnet där borta, det är Kungsbackafjorden…nej nere till vänster i bild ungefär…anyone?

Det var en jättefin rundtur på den uppstickande kullen som Hunehals borg en gång låg på (det finns alltså inte ens en endaste liten sten kvar av borgen. Men det beror nog mest på att den var gjord av trä); lagom lång och lagom ansträngande. Vi gjorde en liten avstickare för att se på naturen lite där borta också eftersom vädret var så fantastiskt. Kanske var det något annat som fick oss att gå just dit, vad vet jag…

Det ser ju rätt kallt och mulet ut, men det var det inte. Märkligt ljus – det var klarblå himmel hela tiden vi var där. Och A har huvan på sig, men det är nog mest för att den växt fast där, och inte för att det är kallt.

Slutgömma så småningom, kaffe och bulle i lä nere vid havet i strålande sol…en fantastisk dag!

Mjukstart på vandringssäsongen

Så var det äntligen helg, vilket betyder att jag får träffa familjen. Det får jag väl ändå om jag vill, men dom är 5 mil bort (eller det är snarare jag som är 5 mil bort…) i veckorna och kommer hit på helgen. Varför? Jo för att det inte går att sitta tre pers med hemmakontor i vår lilla lilla lägenhet. Precis som många andra som bor i stan bygger stadsboendet på att man kan gå ut och äta, fika, träna, röra sig bland folk och inte minst gå till jobbet. Men det gör man ju inte längre, och jag förstår varför priserna på stora bostadsrätter inne i stan går upp just nu…

Men nu var det då helg, vackert väder.

I veckan som kom skulle A ha friluftsdag i Änggårdsbergen och få betyg utifrån hur väl han kunde använda ett Trangiakök (och andra saker med bör kanske nämnas), så dagen var perfekt för att ta tillfället i akt att gå årets första tur längs Hallandsleden.

Eftersom det är den första turen för året och man inte vill skapa dåliga minnen hos kidsen så tidigt (det får vänta lite till regniga nätter i tält i sommar) så blir det en kort tur, 8 km. Det är så underbart att barnen är så stora att man kan säga ”en kort tur på 8 km” och faktiskt mena det.

Många stopp på vägen, lite burkletning i lätt terräng (men en DNF iallafall), och tillslut skogskokt blåbärssoppa på Trangiakök. Visserligen fanns det en jättefin eldstad utanför vindskyddet där vi åt lunch (jag hade alldeles för få mackor), men temat var ju Trangia, så… Den trevliga familjen som var där samtidigt med oss fick mysa vid brasan istället.

Men fint var det!

Otippad glädje

Det var dags att sjunga på gudstjänst. Inget jag i vanliga fall slår volter av glädje inför, men det är som bekant inget som är som vanligt just nu, och när man inte sjungit med superproffsiga Haga Motettkör sen i början av mars, ja då är man tacksam för lite.

Ja, Haga Motettkör har efter ett halvårs tystnad tagit upp verksamheten igen, under Ulrike Heiders taktpinne, men inte som vanligt det heller. Den vanligtvis inte så stora kören (vi är väl ett trettiotal kanske) är nu uppdelad i två halvor; tisdagskören och torsdagskören och repetitionerna är nu bara en timme, mot vanligtvis 2 och ibland lite mer. Vi sjunger inte heller upp längre, för att minska den tid vi är i samma lokal (Hagakyrkan), utan det får var och en göra själv. Vilket man (= jag) naturligtvis inte gör, men som tur är sjunger jag alt och inte sopran.

Som bekant blir det inte alltid som man tänkt, tex att man sjunger altstämman i vanliga fall men helt plötsligt pga personalbrist i sopranstämman får byta stämma med 1 minuts varsel. Visserligen bara på en låt av fyra (stackars G fick byta på alla), men i ett tonläge som jag inte sjungit i sen typ 2008. Inte min backyard längre, mao…

Och visst, jag är en hejare på att läsa noter men sen var det det där med att sjunga pianissimo på höga f. Det gick ok på repet (vi körde igenom den EN gång), men inte så ok på framförandet. Min karriär som andrasopran får nog betraktas som över, och det är okej. Jag kan nog göra inhopp framöver också, men jag måste nog 1) få sjunga upp ordentligt, och 2) inte vara ringrostig mtp sångteknik så som man blir efter ett halvår utan repetitioner…

Men det var kul ändå, det är så otroligt roligt att sjunga i Haga Motettkör, vi låter så fantastiskt bra för det mesta, så en gudstjänst hit eller dit, vem bryr sig?

Jag lyckades till och med få ner A och H för att lyssna. Dom vet att jag tycker det är ok att sitta i bänken och köra PokémonGO eller läsa en bok, eller kanske lägga sig ner och bara slappa. Det viktiga är att man är där och hör musiken och försöker ta den till sig. Och nej, man behöver inte vara finklädd. Musik är för alla.

Äntligen lust att skriva

Den där rapporten från Arkeologerna har väckt min skrivlust, och jag håller på att skriva för att berätta det lilla vi vet om de som bodde på gården Tjuvkil – och det är så HIMLA kul!! Men det tar tid att leta reda på fakta, läsa rapporten och söka information om det man vill skriva om, och tid är en bristvara även när man har hemmakontor, men det viktiga här är att LUSTEN finns där! Tjoho, det är kul att skriva igen!

Omlottkjol i bomullstyg

Syfabriken är verkligen igång här på Västkusten! Det är ytterst oklart när alla kläder som just nu produceras kommer att användas, men har man en massa tyger som ligger och väntar, en massa fina mönster att prova och dessutom gott om energi (corona-avhållsamheten har sina fördelar…), så måste man ju köra på.

Som alltid är det en viss….eeehhh…diskrepans…mellan det man ser i tidningen och det så småningom färdiga resultat, ungefär som när man följer recept på fancy kakor eller maträtter och sen ser sin verkliga bedrift (TB till när jag och H skulle göra enhörnings-popcorn; rosigt och vackert ur receptboken till vänster, våra mödosamt tillverkade klibbiga mörkröda popcorn till höger…).

Så jag såg framför mig att jag helt plötsligt var 15 kilo smalare, såg lite så där lagom somrigt upptagen ut med coola solbrillor och den här kjolen då lite läckert nonchalant slängandes runt mina solbrända ben. Högklackade sandaletter of course.

Men som alltid så blir det inte riktigt som det var tänkt. Mycket pyssel för att få till det där slits-vecket i sidan (som är själva DET’et med det här mönstret, annars är det ju en helt vanlig omlottkjol), men tillslut var det på plats och såg ut som det skulle.

Bara det att det ser ut som en helt vanlig omlottkjol – trots vecken.

 

 

Men en omlottkjol är inte det sämsta, dessutom med ett schysst sjögräs-och snäckmönster.

Tyget är från H&M Home (det är en duk egentligen) och mönstret från Burdatidningen.

Syprojekt 337 är färdigt.

Hallandsleden etapp 2

Efter några dagars vila med bara hårt trädgårdsarbete dagtid och sömnad kvällstid som enda syssla är det fint att koppla av med lite vandring igen. Eller, koppla av…det var en bitvis rätt jobbig vandring, så så här 16 km senare är man rätt mör.

Tolvåringen följde med ytterst motvilligt och bara för att vi tjatar om hur bra det är att bygga upp muskler i kroppen när man växer typ en decimeter i kvartalet, så man inte faller ihop som en burksparris. Men han tog täten och med den äran – han går ifrån mig hur lätt som helst, det är helt klart.

Etapp två börjar där – tadaaaa! etapp ett slutar, dvs vi fick gå förbi vår fina badplats vid Stensjön igen. Sen en kort sträcka uppe på en bilväg innan det gick brant uppför och in i skogen. Ganska mycket skog faktiskt, många slingriga branta stigar med gott om stenar och rötter att snubbla på, inget för den som är ostadig på foten.

Pliktskyldigt stannade vi vid skylten som talade om att det var Brattabjärs gravrösen, sa våra oooohhs och aaaaahs och gick vidare. För ärligt talat har jag det inte i mig att stå och hänfört beundra högar av sten och låtsas att jag känner historiens vingslag och att jag tycker det är fantastiskt att man gjorde en så stor hög för bara en person. Men det är faktiskt fantastiskt – allt detta jobb för att gömma en enda död en. Men det finns så mycket som är fantastiskt, så… Moving on!

Gravrösena kan skymtas mellan träden längst bort i fjärran. Det var så nära vi kom.

Uppför och nerför, genom skogar och kalhyggen, skönt med frisk luft och inga barn som klagar utan bara knatar på. Vi gick och gick så vi glömde att stanna, och tillslut var vi så trötta att när vi väl såg en bänk att sitta vid så var det bara att dråsa ner på den, trots att vi egentligen bara var 2 km från lunchstället i Naturum på Fjärås Bräcka.

Visst ser det idylliskt ut på vår lunchplats? Sanningen är att vindarna är svinkalla och väldigt hårda, jag hade på mig T-shirt, någorlunda vindtät jacka och ändå frös jag som en tok. Och visst saknas någon på familjefotot? Det stämmer, för O var tvungen att backa bandet och gå tillbaka samma väg vi kommit för att försöka hitta sina solglasögon som han upptäckte att han tappat.

På Naturum åt vi en väldigt god ärtsoppa med gott bröd och tapenade på kalamataoliver (!) till. Inte riktigt den långsamma, njutningsfulla lunch jag sett för mig – O rusade iväg och vi andra glufsade i oss maten så fort vi kunde så vi kunde börja gå igen innan vi frös till och stelnade helt.

Så upp och hoppa igen! Och när solen kommer fram och man rör på sig blir det ganska fort och ganska skönt, så då kan man gå och gå igen och njuta av omgivningarna, för det är fint där uppe.

Kungsbackafjorden i fjärran, åkrar emellan, och åsen som är Fjärås Bräcka som man går på

Och bara en bild till på lummig, fantastisk skog, ok?

Sista pausen för dagen vid badplatsen vid Skärsjön. H sa att han skulle bada men isande vindar kan få även den mest entusiastiska att backa några steg. Lite fika med kaffe och bulle blev det iallafall innan vi gav oss i kast med de sista två kilometrarna av upp-och nerförsbackar.

16 km väldigt fin och varierad vandring; stigar, grusvägar och asfalt, uppför och nerför (och uppför igen…), granskog, bokskog och björkskog. Lunch på halva vägen där det kunde varit varmt och skönt och en stund i solen och säkert är det andra dagar. I slutet av etappen ligger Äskhults By där man kan gå och ta sig en fika om cafét är öppet, övernatta i vindskyddet, fylla på färskvattnet eller bara använda toaletterna.

Vad väntar ni på, ut och gå etapp 2!!