Hur fn gör man egentligen i Corona-tider?

Utsikt i väntan på gäster

Det blev prat om att vi skulle få besök. Inte så långväga, men från stan iallafall, folk vi inte brukar träffa så ofta (vilka brukar man träffa ofta nu för tiden??!!) men gawd så kära vänner. Men så var det ju det här med coronan då.

Vädret skulle vara vackert så vi kunde sitta ute och äta, och planen var att grilla och innan dess vara nere på stranden och bada. Barn i åldern 3-12 år plus badsugna vuxna och 29-gradig värme gör gärna att man måste bada.

Så då kunde det väl inte vara så farligt då? Det skulle gå bra att hålla distansen, även om det är svårt, för det här är människor jag mer än gärna kramar. Men det fick bli en annan gång, nu var det umgänget som var det viktiga.

Och nere vid havet och på bryggorna går det ju rätt bra, plus att det inte var riktigt så många på bryggorna som jag trott. Perfekt. Där hände vi en bra stund och såg på när V 3 år kastade ut hink och spade i vattnet utan en tanke på hur dom skulle komma tillbaka igen, samt hade ett vakande öga på att han inte trillade i vattnet. Och jag inser att det är ljuvligt skönt att den tiden är bakom oss, att våra barn är stora nog för att simma själva utan att vi måste ha koll på dom hela tiden.

Uppe vid huset igen kommer den intressanta matlagningen. Även om vi inte var uppe i ansiktet på varandra så stod vi ju faktiskt i samma kök; jag skar grönsaker och N gjorde hamburgare av köttfärs, O och B stod med varsin öl och alla pratade. Inte riktigt Coronasäkert precis, även om det inte är en särskilt lång stund och även om vi stod vid olika bänkar, men det känns jobbigt ändå.

Så jag och B gick ut och spelade lite istället.

Lite ringrostigt kan man väl säga. Och inga 1,5 m mellan oss heller…Foto: Nicola Maniette

Vi har spelat tillsammans förut, många gånger i flera år som stråktrio tillsammans med A på viola, men det börjar bli några år sedan. Typ 15. Sedan några år tillbaka sjunger vi ihop i Haga Motettkör, men instrumenten har legat undangömda länge. Nostalgin och den underbara känslan det är att spela tillsammans var fantastisk…

De enda noterna vi hade var gamla stråkkvartettnoter från den tid då jag och A hade en stråkkvartett, innan trion med B, så det fick duga. Mendelsohns första stråkkvartett på endast två instrument är numera erövrat. Åhörarna var tårögda naturligtvis, men det är svårt att veta varför…

Middag utomhus förstås (man gör vad man kan) medan regnmolnen som skulle komma mullrade i fjärran utan att våga sig ända bort till vår lilla oas. Coronaångest, jajemen, men guuuuud vilken skön eftermiddag och kväll…

Bordet är 80 cm brett och vi sitter familjevis på var sin sida av bordet. Fan vet om det hjälper, men man måste ju leva också…

 

Bexellstigen

Efter ännu en regnig natt hade vi förmånen att vakna torra även den här dagen. Men det är allt blötare under liggunderlagen. Lite demotiverande när det regnar så mycket, men är samtidigt helt ok med tanke på att vi själva är torra och har gott om mat, så det löser sig.

Dagens mål var Bexellstigen, en 6 km lång stig i bitvis backig terräng, men som har något helt fantastiskt att visa mitt här ute i den Halländska vildmarken – Stenar med inristade visdomsord och ordspråk på! Tydligen över 700 stycken!

Även den här stigen ingår i Åkulla Bokskogar, och då går den såklart genom jättefin skog…

Man får gå en bra bit innan man kommer upp till stenarna, det är bitvis lite brant och man får klättra mellan stenar, men för den som inte vill det går det att köra bil och gå en betydligt enklare väg in till själva stenarna.

Dom kallas ”Bexells talande stenar”, och är riksdagsman Alfred Bexells verk. Varför han lät göra ristningarna (som sysselsatte två stenhuggare i sju år!) råder det delade meningar om; någon menar att han var orolig för det svenska språkets förfall, andra att det var något välgörenhetsarbete för att hålla stenhuggare sysselsatta.

Vilken anledningen till att han lät göra det än är, så är det en väldigt märklig och fantastisk installation mitt i skogen. Det är inte bara ordspråk, utan namn på historiska personer, samtida politiker, författare och andra. Väldigt märkligt men fint.

Lunch blev på ett oväntat ställe – ett skjul på andra sidan vägen från parkeringen hade en baksida med tak över där det var perfekt att sätta upp trangiaköket och steka korv. Fina sittplatser på lecablock dessutom, en lyx i tältsammanhang 🙂

Även här finns det en vänlig människa som ställer ut lite dryck och erbjuder en viloplats – den här gången dessutom med ett tic-tac-toe-spel med stenar.

En jättefin halvdagstur i en väldigt speciell miljö.

Bockstensslingan

Efter lunch vid Åkulla friluftsgård gick vandringen söderut och till Bockstensslingan. That’s right, platsen där dom hittade Bockstensmannen i Bockstens mosse, som då hamnade på den historiska världskartan.

Slingan är ca 5 km, och ett bra ställe att utgå från är just vid Åkulla friluftsgård. Där finns parkering för den som kommer med bil eller husbil, och det går även buss hit från Varberg på sommarhalvåret, så det är en bra knutpunkt. Är man bara intresserad av själva Bockstensslingan så finns det parkering vid Bockstens mosse, där stigen in till själva mossen och fyndplatsen börjar.

Vi gick från Åkulla friluftsgård, det är några hundra meter därifrån in till själva Bockstensslingan, överkomligt för både stora och små.

Början av Bockstensslingan om man kommer från Åkulla-hållet

Vandringen går genom bok-och granskog, det är som trollskog överallt med mycket mossa, helt tyst, stengärsgårdar överallt (med mossa på såklart) och gömda skatter såklart. De flesta ganska oansenliga och rätt tråkiga, men en förtjänar en liten salut för väl genomfört arbete.

Stigen är lätt att gå, för den som har svårt att gå kan det vara en liten brant som är knepig, annars väldigt lätt och fint. Väl skyltat som vanligt.

På ett ställe när vi gick under höga bokar (böcker?) kom en jaktfågel och seglade förbi under takkronorna i det tysta, men annars var det magert med djurliv. Kan bero på att vi (iallafall en av oss) pratar mer eller mindre oavbrutet. Men det är trevligt det också.

Ja och själva Bockstens mosse då? Tja den är väl som man kan tänka sig; en mosse med en spång ut där det står ”Fyndplats”, och så finns det en skylt som berättar lite om hur det kunde gå så här för den stackars mannen.

Det korta svaret på det är: Man vet inte. En teori var att han var ute och fiskade efter folk som kunde vara med och kriga, vilket de närboende inte gillade, dom slog ihjäl honom och grävde ner honom i mossen. Sen spökade han så förfärligt så då var dom tvungna att gräva upp honom och slå en påle genom honom så han skulle stanna nere i mossen, vilket tydligen funkade.

Tja, en mosse.

Sen hem till tältet för det började regna. Matlagning inomhus på Trangiaköket (fördelen med att ha ett stort tält med ståhöjd), snaskande på nachos och spela kort i några timmar innan läggdags. Även den här natten med regnet smattrande mot tältduken. Bra, då minskar brandfaran i markerna.

Högsommar i juni!

Det är underbara dagar just nu, närmare 30 grader varmt, skön sval vind och strålande sol. Och jag mår så himla bra av det. Nu i helgen har jag till och med trott att jag hade semester, men ack så fel jag har. Det är ju de andra tre som är lediga, inte jag…

Men vi passar på och cashar in på sommartecknen ett efter ett innan midsommar med tio grader och regn kommer som det brukar.

Första middagen ute då man väljer att sitta på innergården där det är skugga för att det är för varmt att sitta ute på baksidan där det är sol blev igår.

Idag var en perfekt dag för en 6-km vandring vid Äskhults by. Vi måste börja träna på lite vandringar för att komma igång och gå Hallandsleden, Bohusleden och så småningom Trondheim-Oslo och hela vägen genom Europa till Santiago de Compostela. Japp, pilgrimsvandring. Men en sak i taget, och vi börjar med en kortare runda i värmen med många stopp för att gräva fram små plastburkar, så det inte blir för jobbigt.

Det var en fin runda över stock och sten, ibland lätt som en riktig skogsbilväg, ibland ganska stenig där man måste se upp var man sätter fötterna. Två sjöar passerades och dom låg där glittrande och lockande.

Kaffe och glass i Äskhults by, sen iväg till en sjö för att bada. Vid det här laget var det eftermiddag och solen var inte så gassande, så mitt behov av att hoppa ner i en kall sjö hade gått över (badpremiär var i går, så jag HAR badat och har därmed inget att bevisa). Men de andra badade iallafall.

Inte vår grill, den nederst i bild. Den tillhörde det unga paret som låg där när vi kom (deras fötter syns bakom stenen till vänster), och vars ensamhet vid sjön vi störde. Klart vi fattar det, men va fn , det fanns ingen annanstans att ligga och vi ville vara vid en sjö. Sen kom två pappor med barn yngre än våra, och då tog paret sin lilla viffviff till hund och gick på promenad och hämtade sen sina grejer och drog. Andras barn, bästa preventivmedlet….

Sen skulle vi ha den PERFEKTA avslutningen på kvällen; grilla hamburgare i kvällssolen, posta bilder av våra vattenmelondrinkar på Instagram och riktigt viiiisa hur otroligt LYCKLIGA vi är i vår PERFEKTA villaidyll. Våra barn skulle se sådär somriga ut med lockarna fladdrande (även det på Instagram så att det verkligen räknas) och så skulle vi äta middag i gräset.

Det blev nästan så. Gasolen tog slut medan grillen höll på att värma upp, så vi fick backa bandet lite och sätta på spisen istället. Vattenmelondrinkarna blev riktigt goda men vi glömde fota dom dessvärre – vi var fullt upptagna med att läska oss med dom. Och barnet med dom fladdrande lockarna fick en sån allergisk reaktion av att gräs i luften att han nu har fått ett eget rapparnamn – MC Pollen, och han tog sin tallrik och satte sig inomhus för att han inte stod ut utomhus. Inte riktigt Insta-vänligt, men väldigt trevligt ändå.

Det är något särskilt när man kan sitta ute till nio på kvällen utan att frysa. Vi har inte många sådana kvällar i Sverige, men ikväll var en av dom. Magiskt!

Pusselterapi

Så jag började med ett nytt pussel. Jag har lagt om de pussel jag har så många gånger nu så det fick räcka och jag köpte mig ett nytt. Påhittat San Fransisco-motiv som såg fint ut på nätet men som visade sig ha en bedrövlig kvalitet.

Jag frångick principen att köpa Ravensburger-pussel, egentligen bara för att alla var slutsålda, och det blev ett Clementoni istället. Alltid lär man sig något nytt, tänker jag.

Och det har jag gjort, nämligen: Köp inte Clementoni, håll fast vid Ravensburger. Mycket bättre fotokvalitet och bättre pussel med bitar om inte faller isär hela tiden.

Fotot är av kass kvalitet och blir väldigt suddigt när det är utsmetat på 3000 bitar, så det är rätt tråkigt att lägga det.

Men, skam den som ger sig, så jag håller på. Började på allvar i tisdags, då såg det ut så här; lite spridda skurar, kanten lagd, börjat lite på spårvagnen och bilen samt den väldigt reflekterande marken och lite himmel.

Några dagar senare ser det ut så här:

Det tar sig så sakteliga, men nu måste jag börja antingen med den bruna husfasaden till höger eller till stadsmotiven i mitten. Svårt val, båda känns ganska trista.

Mjukisbyxor

Syprojekt 332 Mjukisbyxor i sweatshirttyg, samma som i 331

Inte så mycket att säga egentligen; fortsättningen på gympaoverallen/mysdressen som påbörjades i förra veckan med en koboltblå hoodie fick idag sitt avslut med ett par byxor. Klippte och sydde allt utom muddar i måndags, men sen har den hängt på en stol i väntan på avslut. Som skedde idag.

Mönster från Ottobre, men jag har modifierat det väldigt och egentligen bara använt skärningen i grenen, så det kan nog knappast räknas som ett mönster jag följt.

Och man kan ju undra om det är värt besväret att sy mjukisar när det finns att köpa? Svaret är ja, för en snabb titt på midjemåttet i förhållande till längden på benen ger att den kombinationen är svår att hitta – vuxenlängd men barnmidja… Så då är det enklare att sy. Den tiden som lagts på klipp och sömnad är lätt kortare än antalet timmar i butik. Och med färre människor omkring en dessutom, ett absolut plus så här i coronatider…

Syfabriken har visst öppnat

Eftersom jag har en son som växer som tok (han är 12 år och 3 cm kortare än jag…) går det åt en hel del kläder. Och eftersom han växer så fort sträcks han ut på längden nåt alldeles väldigt och det är inte helt självklart att det finns kläder som är så smala i midjan och har så långa ben att de passar.

Dessutom är munkjacka/hoodie/hettegenser favoritplagget för dagen men han saknar en att ha på träningen, så….Några klick senare och en beställning var lagd på ett kornblått sweatshirttyg, som kom igår. Mönster hittat (Ottobre som vanligt), lite klipp och sy och idag var tröjan färdig. Det känns som att det är en syfabrik här hemma för tillfället (yaaayyyy!!)

Syprojekt nr 331 är färdigt!

Syprojekt 331 Blå munkjacka i sweatshirttyg. Modifierad en del, bla inget foder som mönstret egentligen anger (då det är tänkt att vara för en poplinjacka), samt mudd i ärmarna. Den åkte på direkt och blev en omedelbar favorit. Tyg från Stoff och Stil, mönster från Ottobre nr 3-2020

Klassisk kontorskjol

Syprojekt 330, Klassisk ullkjol i grått och svart, med fickor stora nog att få plats med mobilen i

Jag har hittat favoritmönstret på jobbkjolar; från Ottobre nr 5-2013 och är som en dröm. Enkelt att sy, stora fickor så man kan ha mobilen på sig och lätt att ändra lite för olika infall med tyg. Det här är andra kjolen jag gör med det här mönstret, och även om jag fick backa lite (för att jag hoppade över en grej som man inte ska hoppa över…) så tog det bara två arbetsdagar ungefär att göra den.

Bilden är väl inte den bästa, men det syns väl förhoppningsvis hur den ser ut iallafall. Och nej den är inte så där rynkig och skrynklig, det är bara för att den ligger platt på ett bord.

Syprojekt nr 330 är klart.

Ny yllekjol lagom till sommaren

Varför inte rida på vågen av sylust och sätta igång med något mer? I lådorna ligger några fina ulltyger som jag fått av min mamma när hon för gott tröttnat på att sy, och jag har ett rackarns bra kjolmönster.

Den skarpögde ser ett fel i bilden. Ett fel som nu är fixat men orsakade lite funderingar en stund…

Viss uppbromsning i sömnaden pga att jag inte hade fodertyg som var svart, annars hade jag nog kommit rätt långt med den ikväll. Funderar på om jag ska ta det mörkt vinröda fodret jag har – det är ju ändå ingen som ska se det.

Eftersom man lever hela livet online numera har jag beställt foder på nätet – man kan ju inte gå ner till sybutiken, då kan man ju träffa folk och få corona (eller smitta någon med corona i den händelse man själv ovetandes har det), så bäst att hålla sig hemma.

När jag ändå var på nätet så råkade jag beställa några meter sweatshirt-tyg också, det ska bli mjukisar och hoodie till en tolvåring som växer som en sparris och har svårt att hitta byxor som är tillräckligt långa i benen med fortfarande supersmala i midjan.

Bra att ha något att göra.

Lite syglädje på väg tillbaka

Så bestämde jag mig bara för att jag skulle sy något. Normalt har jag full koll på alla mina tyger, jag vet exakt vad jag har och var, men sen vi flyttade tillbaka till Sverige och bor i den här lilla lägenheten där jag inte har plats för mina tyger och därför delar dom mellan stan och Åsa, plus att dom ligger packade i en j*vla röra så jag har ingen koll över huvud taget.

Det var bättre i Oslo.

Men så gick jag inte på feeling, utan försökte tvinga mig själv att göra något för att inte vara så himla apatisk (ref Jag försvinner ) i andan ”DET-HÄR-TYCKER-DU-ÄR-ROLIGT-SÅ-DET-SÅ”. Och jag brukar tycka det är roligt att sy, det har bara inte varit det på ett tag.

Och ta mej tusan om det inte funkar! Jag satte mig med mina högar med Ottobre-tidningar och började bläddra – lite motvilligt och håglöst (oh yes) först, men sen börjar man tänka ”jamen kanske den, eller kanske den – eller DEN i DET tyget” för att jag plötsligt kom ihåg vad jag hade för tyg som skulle passa till mönstret jag just hittat.

Vitsigt namn va?

En liten synaps i hjärnan som sprakade till och fick mig att minnas vad som var roligt och hur det brukade kännas!

Så var det dags att klippa mönster, lite terapiarbete som är nyttigt, man måste fokusera på något (något annat än mobiltelefonen, halleluja), tänka till hur man ska rita och klippa i pappret först, sen på tyget. Det finns ingen andra chans, klipper man fel med det tyget så blir det ingen tröja/jacka.

Men det gjorde jag inte.

Och äntligen kom lite härligt gammalt vanligt flow. Timmarna gick, mörkret föll, barnen gick och la sig och så var det bara jag och flitens lampa uppe (Oskar är i Hemavan). Och timmarna gick ännu mer, och så var klockan kvart i tre på natten och jag tvingade mig själv att gå och lägga mig. Kanske lika bra det, det är på småtimmarna som felsömnaden brukar hända…

Några timmar till dagen efter, och så har jag numera en ärmlös munkjacka i rosa tjock jersey. Tyget som är på kantremsorna på fickorna, ärmhålen och halsringningen finns också på insidan av huvan.

Det var kul att sy igen, och kul att göra något till mig själv. En liten del av mig som levde upp lite!

Jag fick faktiskt lite lust att sy lite mer, så när vi åker ner till Åsa om några dagar får nog symaskin och tyger följa med ner.

Syprojekt nr 329 är klart!