Cypern 2020, dag 2 – Ute och far

Om det var gammalt och känt igår var det nytt och vackert idag. Vi åkte på GC-tur till trakterna nordväst om Larnaca, som tar ca 1,5 timme att köra härifrån. Bilen packad med mammas hembakade bullar (yes hon är ett fullblodsproffs när det gäller att baka bullar), kaffe och kakor. Ingen mat, för vi skulle ju äta på haket vid Chirokoitia som tydligen ser ut som ett hak men har rykte om sig att vara The Best.

Som vanligt när vi är ute och härjar på Ön åker vi småvägar i mer eller mindre tillgängliga trakter, stannar lite här och där och hittar små skatter och upptäcker samtidigt nya platser som vi aldrig varit på och som är så fantastiska att jag vill bo på dom allihop.

Mamma inspekterar en skylt i en lummig eukalyptusskog i halvbergen norr om Lefkara. Telefonstolpar också, exotiskt värre!

Förra gången jag var här var det trakterna runt Tochni som fullständigt bergtog mig, och dagens runda slog väl inte det, men visst var det fint. Och jag såg en livs levande kameleont för första gången i mitt liv också!

Cypern förtjänar så otroligt mycket bättre än att vara känt för Ayia Napa, fylla, skumbadsfester och annat.

Det är tex inte alla som vet att gatorna i en del byar är så trånga att det knappt går att köra igenom dom med en vanlig liten bil, bara med 2 dm marginal på varje sida om bilen. Det visste inte jag heller, och inte mitt kartprogram heller som glatt föreslog att ta oss in på de här gatorna. Efter att ha sniglat oss fram 50 cm i taget för att försäkra oss om att inte bilen skulle skrapa i på någon sida, kom vi tillslut fram till en högersväng där vi insåg att vi inte skulle klara att få runt bilen utan att fastna i kurvan. Och då är vår bil ganska liten. Så det blev till att backa in på en garageuppfart (hur dom fått in sina två bilar dit skulle jag gärna vilja se), vända bilen och köra tillbaka. Mot enkelriktat då alltså. Som tur var fick vi inget möte.

Så här i efterhand hade jag gärna haft ett foto på hur det såg ut (bland annat för att avhjälpa blackouten som inträdde när hjärnan gick i krismodus) och hur nära det var, men just då var jag lite för …. låt säga….stressad… för att ens tänka på att ta bilder. Och nej, vi åker inte dit igen för att ta en bild. Aldrig mer dom gatorna.

Och ja, gatorna var skyltade som bilväg.

Byn Lefkara ligger i ett veck i bergen. Otroligt vackert, känt för sina spetsar (som gamla yoghurttanter kränger i gathörnen, inte särskilt varken pittoreskt eller mysigt, men hey folk måste överleva även här). Byn gör sig bäst på avstånd. Eller iallafall gör den sig bäst när man håller sig på stora gator. 

Vindkraftverk blev det också en del av uppe på en höjd utanför Larnaca. Mäktiga pjäser får man väl säga.

Larnaca from above. Temat för dagen var att hitta små plastburkar här och där, så även på den här punkten.

Cypern 2020, dag 1

Så var jag äntligen här igen, på Den Fantastiska Ön. Man ska ju inte ta ut sig fullständigt redan första dagen på semestern, så dagen spenderades i närområdet. Inte så många överraskningar här numera, jag har väl sett de flesta platser här nere i öns sydöstra hörn tror jag, men det är fint att besöka kända platser igen.

Tex skulptur-och kaktusparken i Ayia Napa där det kommit massor av nya konstverk sedan jag var här senast för två år sen. Metallskulpturer till exempel, riktigt snygga dessutom.

Spana in spindeln i sitt nät…rätt biffig och glänser gyllene. Mässing gissar jag.

Annars är det mest stenskulpturer, hundratals vågar jag påstå, och det blir fler och fler varje år. Vissa stora och intressanta, andra mest lite konstiga och känns som en bra deal för en konstnär som fått mycket pengar (?) för att göra en gigantisk näsa och mun. Men så har jag heller aldrig utgett mig för att vara någon konstkännare – och det lär väl aldrig hända heller.

Jättefina blommor i metall, som vajar i vinden. Ayia Napas hotellcirkus i bakgrunden.

Mode i cirklar

Så har vi gått varvet runt. Jag sitter och syr sjuttiotalsbyxor på beställning från min son och kastas tillbaka till min egen barndom och mina röda byxor i smalspårig manchester.

Egentligen ska det vara någon typ av cowboybyxa med fransar på sidan till en föreställning på lördag, men fransarna sys på i efterhand och löst så de kan tas bort efteråt och byxorna bli vanliga byxor.

Några timmar tog det från att jag började klippa mönstret till att det var färdigt. Inte särskilt besvärligt med andra ord, och stor utväxling på insats och utdelning.

Mönster: Ottobre nr 6-2009, byxa nr 17, storlek 140.

Syprojekt nr 328 är färdigt.

 

Roque del Conde

Ja det var ju det där med solsemester och att ligga och slappa vid poolen och njuta av att ha All Inclusive. Vi är ju inte så bra på det, kan man säga. Barnen är bra på det, och därför åkte vi iväg själva (ja, vi lämnade våra barn obevakade vid poolen. Dom är stora nu, dom har tagit simborgarmärket och rör sig helt obehindrat i vattnet. Olyckor kan alltid hända men det kan dom även om vi ligger på en solsäng 10 m bort och sover. Navelsträngen, folkens, dags att klippa lite i den, bra träning för stora och små).

Målet var Roque del Conde, en topp som höjer sig som en platå strax norr om Las Americas. Några km att gå från parkeringen, viss lutning men en lagom utmaning för mig var tanken. Vi borde vara nere före lunch.

Turen börjar lite bedrägligt med en lång väg ned i en ravin. Man väntar sig ju att det ska vara uppför hela vägen, och framför allt tänker man (= jag) på att det blir tufft med den uppförsbacken på slutet när man är som tröttast.

O menar att lutningen inte spelar roll, att det är hur många höjdmeter totalt som räknas, inte om dom ska gås på 1 eller 10 km. I beg to differ. Det kan möjligen vara sant om man är vältränad, men om man är otränad som jag är det stor skillnad att gå i branta trappor eller ett sluttande plan, det är a och o för om jag ska orka något.

Toppbestigningar är mao inget för mig egentligen, men den här tänkte jag klara av.

Grönt, svalt (!) och fint nere i ravinen, leden välskyltad som tidigare och markerar tydligt var man ska gå – och överkryssade ledsymboler ifall det är någonstans man inte bör gå.

Allra längst ner i botten var det också gjort en fin stenlagd gångväg så det var egentligen bara att knata på.

Blandad kvalitet på vägen, omväxlande fint och brett, sen högre upp smalare, krokigare och stenigare. Bitvis sandigt och grusigt, inte mitt favoritunderlag direkt, och javisst såklart halkar jag i gruset på vägen ner och gör illa mig. Inte så farligt, kunde varit värre med tanke på alla vassa stenar och gosiga kaktusfikonsnår, men blodvite iallafall – alltid något.

En paus mitt i branterna innan det sista rycket mot platån på toppen. Man ser faktiskt vårt hotell där nere om man vet vad man ska titta efter, lite kul!

Det tog ca 2 timmar upp och för mig var det ganska svettigt bitvis, men tillslut var vi där!

Det blev loggat en virtual på toppen såklart, och så….ja då är det bara att knalla ner igen…Det tog ytterligare två timmar, men då ingick 5 cacher på vägen ner också inklusive letande, så där drog det säkert 30 min också. Men vi hade inte bråttom.

Höjdkurvan överst och vägen vi gick nederst. Heja Locus Maps!!

Kom ner till hotellet lagom till lunch. Sen var jag tydligen trött av vandringen, för jag sov 2 timmar på eftermiddagen (!). Inte så tuff som somliga tror, uppenbarligen.

Men det var en fin vandring som även ovana kan gå utan större besvär, bara lite ihållighet och gott om tid. Däremot hoppar jag nog över den planerade turen upp på Teide. Jag behöver mer vila innan det kan bli aktuellt – och mer träning för den saks skull…

 

 

..och för de speciellt intresserade:

Cueva del Viento

Ärendet i den sömniga byn var ju bara för att vi egentligen var på väg upp i bergen, till grottsystemet Cueva del Viento, vilket är väl värt ett besök om man är på Teneriffa och vill göra något annat. Turen är inte ansträngande, man behöver inte krypa i gångar under berget och det är en genomarbetad tur som först startar med introduktion i besökscentret, sen åka till grottorna, gå en bit, ner i gångarna och så upp igen och gå en liten bit. Totalt 2,5 timmar väl investerad tid.

Det blixtliknande i övre halvan av planschen är gångarna som man upptäckt till dags dato. 17 km totalt, som man delar in i 3 nivåer som hänger samman med deras höjd. Nivå 1 = såna man möööjligen kryper igenom insmord i kycklingfett och full av lugnande medel, Nivå 2 = 2-3 meter i höjd, och Nivå 3 = där det är riktigt högt i tak, flera meter.
A och H skickas upp i en gång dit inte andra behövde gå, bara för att dom var små och dom skulle berätta vad dom såg där uppe. Rötter genom taket var en sak, lite fler grottor en annan.

Hela systemet bildades vid ett utbrott för ca 27 000 år sedan, och på grund av med vilken hastighet utbrottet skedde så har det bildats gångar när lavan forsat ner i strömmar som sen har stelnat på ytan pga av kontakt med den mycket svalare luften på ytan, blivit hård på ovansidan men fortsatt att strömma under ytan tills det helt enkelt runnit färdigt och runnit iväg. Kvar är då de här gångarna som vi nu kan gå i. Eller åla i, om man är lagd åt det hållet.

Vi gick i en slags huvudgång, och från den gick det ut mindre gångar överallt, dit vi inte gick – dels för att det var för trångt och dels för att dom försöker hålla turisterna på en liten begränsad del av systemet, närmare bestämt 250 m av dessa 17 km.

Det är en alldeles egen fauna där nere (tror inte det är så mycket flora att räkna med), med ca 45 arter som bara lever där nere hela sina liv men med betydligt fler (några hundra) som pendlar lite mellan livet där uppe och livet där nere.

Ja, spindlar, men även annat. Inte för att vi såg något annat än spindlar, men dom är väl där någonstans.

För mig var det här verklighetens Gringotts; banken i Harry Potter, där man åker ner på skraltiga vagnar ner i gångar i berget i svindlade fart och beckmörker. Visserligen upplyst av facklor längs vägen, vilket vi inte hade här, men ändå. Jag försöker nämligen låta bli att se filmerna och istället behålla den HP-värld jag har byggt upp i mitt huvud genom böckerna, så jag vet inte hur det har blivit illustrerat, och in min värld var det här lavagångssystemet mitt i prick.

Vi vet numera att det finns 321 vulkaner på Teneriffa, och att det som kallas för berg här egentligen är vulkaner hela rasket.

Byn vi var i före grottbesöket blev tex dränkt i lava 1706, och jag tror hon sa att senaste utbrottet på ön var 1907 eller därikring. Snart dags alltså, kanske inte så dumt att vi åker hem på söndag…

Lite bilder för den intresserade:

Celtic Christmas som avslutning

Haga Motettkörs aktivitetsår 2019 har varit mycket intensivt. Våren känns mycket avlägsen men innehåller svaga minnen av Messias (var det väl?). På sommaren tog det av fullständigt med en ledighet som blev kanske fyra veckor lång efter att kören hade repat längre in i juni än vanligt, och började en bit in i juli igen för att värma upp inför European Choir Games. Och det gick ju bra. Eller ganska bra iallafall, femma totalt men bäst i Sverige i vår klass.

Hösten har fortsatt lite på samma tema och avslutats rätt in i väggen med tre konserter bara i december, med tre helt olika program dessutom, varav ett är utantill. Svettigt? Jajemen. Och efter en vecka där jag personligen redan haft två stora händelser (tack och hej till alla i projekt Väg 160 Säckebäck-Varekil, samt den stora samlingen i Stockholm i torsdags) börjar det bli l i i t e stressigt. Man kan ju tro att stressnivåerna går ner för varje sak man kan bocka av, och det gör dom väl också, men man känner också att man (jag iallafall) orkar mindre och mindre hela tiden.

Fler än jag som la sig ner och vilade sig i form inför konserten 😀

Så som lök på laxen var det idag två konserter med West of Eden och programmet Celtic Christmas (det är det som ska vara utantill). Lite otäckt var det mellan genrepet och första konserten, när jag låg på en schäslong i församlingshemmet och försökte vila för att få ner pulsen lite och orka igenom dagen och kvällen, men jag sov två timmar där och det gjorde nog nytta.

Turligt nog är Celtic Christmas ett program som är väldigt väldigt roligt att genomföra. West of Eden är grymt tighta och bra musiker,  det svänger nåt kopiöst emellanåt (eller mest hela tiden faktiskt), och det är riktigt kul att stå bakom och köra. Lite trixigt med insatser eftersom allt är utantill, men vänliga musiker (tack Hr Basist och Hr Violinist) vänder sig bakåt när det är dags och ger så tydliga hints att det måste få dom på bakersta raden i kyrkan att undra om det gäller dom också eller bara kören.

Lars Broman, en violinist som verkligen vet vad han gör

Så tillslut brukar det bli väldigt bra.

Haga Motettkör är kör i Celtic Christmas nästan varje år. Förra året var vi det inte, men det var mer ett undantag. Programmet är till 90% samma, mycket ooooo och aaaaa för kören, dvs inte så svårt egentligen, men det var ju det där med att det skulle vara utantill….

Som tur är har många i kören gjort programmet många gånger men det är alltid några nya – förra gången var jag en av dom som svettades rejält inför konserterna, i år var det lättare och jag kunde medlidsamt betrakta de nya körmedlemmarna och deras vånda, och självsäkert säga (som dom sa till mig) ”Allt faller på plats när vi får repa med bandet”. För det gör det.

Det var två konserter, en kl 16 och en kl 19 för en smockfull Masthuggskyrka, och det var deras turnéavslutning på en månadslång turné som började i Tyskland och sen har krupit upp hit till vår glädje.

Konserterna ger sån energi, så efter den första konserten hade jag mer energi än jag haft före. Kanske en ny perpetuum mobile – vi skapar energi ur intet så man har mer av det efter än före!

Fullt i Masthuggskyrkan

Hursomhelst, det är rent ut sagt ett jäkla ös, och årets gästartist var Gerry O’Connor, en irländsk fiol-och banjospelare som var helt GRYM! Jag är inte särskilt pro banjo direkt, tänker bara på Den Sista Färden, men icke så längre. När han drog igång och rockade loss (kan man säga så om irländsk musik?) tillsammans med de andra, då slutade tid och rum existera och man ville bara dansa.

 

(Paus här för att de som känner mig ska hämta andan ordentligt – PERNILLA??!! vill DANSA???!! IMpossible.)

 

Här vi allihop, nöjda och glada efter konsert nr 1, och sen ännu nöjdare efter konsert nr 2!

Foto: West of Eden, Mikael Ringlander

Hoppas vi får anledning att ses igen nästa år!

Parents of the year

Idag var det dags för orkesterrep för killarna, precis som alltid på lördag förmiddag 10:30-12:30 på Hvidtfeltdska skolan. Den ligger en bit bort så dom behöver följas dit fortfarande, och eftersom min aktie är lite låg efter 4 resdagar den här veckan var det givet att det var jag som skulle följa dom dit.

Släppte dom i sista korsningen med ett ”Då ses vi 12:30 då!!”, tog mig ner till gymmet (så fick jag det sagt också) och bytte om. Hann precis få på mig det sista och var på väg ut när H ringer. Han storgråter, och jag undrar förstås vad som står på. Tusen tankar genom huvudet – att han har kommit på att han inte vill spela tvärflöjt och vägrar gå på orkestern, att de andra barnen mobbar honom, att dirigenten kastat ut honom…men icke, det var MYCKET värre än så.

Det var visst konsert idag. Avslutning på hela terminen. Så för det första kom dom alldeles för sent för det var repetition innan, och för det andra så hade dom inte svarta kläder och julig dekoration på sig. Katastrof (oklart vilket som var värst; att vi glömt bort det eller att dom hade fel kläder…). O var visst redan vidtalad och stod hemma och rafsade desperat i klädlådorna efter svarta kläder och var på väg till konserten i ilande fart. Jag stod där ombytt och grann och skulle såklart inte hinna till konserten som skulle börja om 3 minuter. Det skulle inte O heller, men han kunde ju få med några minuter av den iallafall.

Så jag gick och gjorde min planerade motion, O tog sig till Hvidtfeldtska så fort han bara kunde och gjorde sitt bästa för att glida in obemärkt och på nåt sätt få kläderna till killarna.

Och så här fint lät det:

Eftersom det var en konsert även idag blev det en tur till affärerna på Avenyn för att kitta lite snygga svarta kläder och lunch på stan för att fira konserten. Köpa sig fri från skuld, jajemen…alla var glada.

I kyrkan igen

Ja det är ett jäkla rännande i den där Hagakyrkan. Man skulle ju kunna bli orolig för min religiösa obundenhet, men nej, ingen fara. Tvärtom behöver man bara sitta där emellanåt och lyssna för att fortsätta vara en god ateist.

Men det har sina fina ögonblick när dom som läser texter pratar om att vi ber (vi=dom i det här fallet) för de som flyr från krig, vi ber för barnen som inte har tak över huvudet, vi ber för …osv med en massa gripande saker som man inte kan stå oberörd inför. Fast inte hjälper det direkt att man ber och tänker på dom…

Idag var det iallafall första advent, och med det första adventskonsert. Varför krångla till det?

Smockfullt i Hagakyrkan

Vi (Haga Motettkör), Haga kyrkokör och Hagakyrkans barnkör, som en enda stor familj. Eller nåt. Vi stod på läktaren och de andra var där nere i koret. Och det var som förväntat; kyrkokören var väldigt mycket kyrkokör, barnkören sjöng illa men det var så gulligt ändå, och vi var bra vi också.

Le grande finale var naturligtvis Otto Olssons Advent. Jag har inte sjungit den sen jag var med i Chalmers Sångkör back in the day, och då kämpade vi som djur med den i minst en halv termin och ändå sjönk hela kören efter första orgelinsatsen. Den här gången var det lite annorlunda; vi fick noterna i tisdags, sjöng igenom den en gång och det var det. Sen en gång till på genrep idag, och inte sjönk vi inte.

Perspektiv.

Den Perfekta Jackan för vintern i Göteborg

Som vanligt kommer vintern, och som vanligt ser jag framför mig en evighet av kyla av en typ som får det att krypa längs ryggraden. Och nej det handlar inte specifikt om Göteborg och fukt, utan det var likadant i Oslo, så då kan vi så hål på den myten om att torra vintrar är så häääärligt. Dom är kalla dom också, punkt.

Och varje vinter tänker jag att dunkappan jag har nog är bra för den värmer så underbart som bara dun kan (nej jag är ingen bra vegan eftersom jag har dunkläder och älskar det. Jag har skinnskor också, så det så), men den har sina brister;

  1. Den har ingen huva, vilket gör att jag alltid fryser runt halsen och om huvudet
  2. Ja, eftersom det är Göteborg och det regnar en del på vintern är det inte så praktiskt med dun innanför ett tunt syntetlager eftersom det fort blir blött och dun aldrig torkar. Typiskt dåligt.

Och om man inte ska betala tusentals kronor för en Canada Goose-jacka (som fortfarande är de enda jag sett som motsvarar de krav jag har) får man sy sin egen. Så då gjorde jag det.

Finska shelby.fi säljer tekniska tyger i de flesta kvaliteter man kan önska, och det var även där jag köpte tyget till min regnrock som jag gjorde för flera år sedan. Dom har även tjocka, varma, isolerande vaddfoder, så you see….tjocka varma foder i kombination med regntäta tyger, några dragkedjor och lite innertyg – voilá, vi har en regntät och varm vinterkappa.

När man gör själv kan man dessutom välja mönster precis som man vill. Jag valde ett som egentligen är en ofodrad jacka och gjorde den någon storlek större för att ge plats till fodret. Så här i efterhand kunde jag gjort den ännu några storlekar större, men det funkar.

Huva såklart, med stoppers så man kan dra åt den när regnet kommer vågrätt och det är nollgradigt. Reflexer både runt ärmarna och nedtill, men svarta för att vara lite snyggare, och namnlapp förstås. I nacken under huvan är en rejäl hängare dold så man kan hänga ifrån sig jackan.

Sett så här i efterhand borde jag gjort den några storlekar större för att kompensera ännu mer för den tjocka isoleringen, och jag skulle gjort den lite vidare nedtill (eventuellt hade det löst sig med en större storleken).

Men den har testats i både regn och iskall regnblåst, och den är som en dröm – vattnet ligger som pärlor på ytan, den är helt vindtät, huvan värmer gott runt huvudet och det tjocka härliga värmande fodret isolerar helt gudomligt.

Ja några dagar tog det att sy också, ca 2 veckors heltid närmare bestämt, så det var i stort sett vad jag ägnade mig åt när jag var sjukskriven efter bröstoperationen.

Syprojekt nr 326 är färdigt!