European Choir Games, hur gick det egentligen?

Ja det har varit lite tyst om det, så där har ni väl svaret. Men som alltid är det mer nyanserat än så. Det gick ganska bra egentligen fast inte så bra som jag ville.

Tävlingsdagen hade vi två program som vi framförde vid varsitt tillfälle. Båda programmen bestod av 5 stycken vardera, och den första tävlingen var Chamber Choir. Tävlingsplatsen var Göteborgs Universitets aula. Vacker lokal men inte jättebra akustik och inte så många som fick plats i publiken pga att lokalen är rätt liten så kören tar upp en stor del av salen.

Nervösa korister avvaktar signalen att ställa upp oss på led.

Vårt program i aulan var inte det enklaste, och för att göra ont värre så började vi med det svåraste stycket och det gick inte jättebra. Men ju längre vi var där inne, desto bättre gick det. Jag började storstilat med att snubbla i en trappa på väg in i salen så jag höll på att göra mig riktigt illa och hade väl inte fullt fokus när vi började kanske.

Efteråt var alla lite dystra och modstulna, det kändes bara inte så jättebra, vi var inte på vårt bästa. Så nä, vi stryker den tävlingen. Kammarkör är ändå inte vårt esse, utan vi satsar allt på Sakral klass senare på dagen i Domkyrkan, jajemen.

Eftermiddagen kom, tävlingsmomentet också och här var vi först ut av alla körer. Oklart om det är bra eller dåligt, men så var det iallafall. Alla var lagom taggade och nervösa, och det var en känsla av att ”nu jäklar, det här kan vi!!”. Och IN med oss.

Foto: Emely Nilsson

Vi var så skärpta och samkörda, vi var som vi är när vi är som bäst, som en enda stor organism som rör sig där alla har full koll på vad varandra gör och känner sig trygga i vissheten om att ifall en gör ett misstag så fångar alla andra upp det och vi går vidare. Så grymt underbart!

Efteråt på kyrkbacken var vi helt höga på oss själva, och alla var överens om att om vi inte vinner så är det för att dom andra är mycket bättre körer än vi, och att vi har gjort det absolut bästa vi kunde. En otroligt skön känsla.

En hel kör hög på sig själv. Ser man inte varje dag. Foto: Emely Nilsson

Så kom prisutdelningen då, i Partille Arena av någon anledning. Och det var en prövning i sig. Vi satt framför ett gäng brudar (som senare visade sig vara Adolf Fredriks Flickkör) som skrek helt hysteriskt som om det var värsta konserten med deras idol. Jag fick hålla för öronen för att inte förlora hörseln (=sant!). Men det var ett spektakel värdigt en Melodifestival.

Och vem sa att körsång är nördigt?

En miljon kinesiska körer var med och tog priser, framför allt i barnkörsklasserna.                               Förlåt? Du menar att Kina inte ligger i Europa? Ja well nu ska vi inte vara så kinkiga. Här på festivalen var det körer från både här och där – Kina, Surinam, Kenya och andra europeiska länder. Som en enda stor familj liksom.

Men hur GICK det då? Ja i Kammarkör-klassen där vi gjorde så dåligt gick det som förväntat; dvs inte så bra. Javisst, vi fick guldmedalj, men det är lite som på dagis – alla får guldmedalj typ.

Däremot i Sakrala klassen var vi ju väldigt spända på hur det hade gått. Lång historia kort: Vi blev femma. Kasst. Tre ryska körer och en Schweizisk kom före oss, men vi var iallafall bäst i Sverige!

Guldmedalj Top Level fick vi, och en av de högsta poängen som den här kören har fått historiskt. För det funkar så att jurymedlemmarna som är på konserten har ett formulär där dom värderar vår insats på varje stycke utifrån några parametrar (intonation, framförande osv), och så får man en poäng. Den med högst poäng vinner, lätt som en plätt.

Vi hade 92,40 av 100, så det var inte så pjåkigt. Över 90 tror jag är Top Level.

Så ja det gick bra men vi vann inte. Trist. Jag vill vinna.

European Choir Games har börjat

Vi samlar ihop oss inför repetitionen före konserten

Haga Motettkör hade konsert i Domkyrkan idag för att träna på vårt tävlingsprogram. Det märks att Choir Games är igång; det är körfolk överallt i stan och konserter hela tiden, och nu på kvällen sparkas allt igång med Eurovision Choir (=Melodifestivalen fast för körer) i Partille Arena och live på SVT 2.

Spoiler: Danmark vann. Dom var grymt bra, en värdig vinnare.

Och jag är så jvla taggad inför vår tävling på fredag; kammarkör i universitetsaulan kl 14:40 och sakral klass i Domkyrkan 19:00. Jag har ingen aning om vilka vi möter, men jag ger mig tusan på att göra mitt allra bästa. Det gick helt okej på konserten idag, men det var inte tävlingsframförande precis. Inte konstigt; några av styckena har vi inte sjungit sedan sommaruppehållet i slutet av juni. Bara fyra veckor javisst, men man glömmer mycket på den tiden.

 

 

Rep inför tävlingen

Haga Motettkör har två program i European Choir Games – ett sakralt och ett kammarkörprogram (rätt så sakralt det också om du frågar mig). Det sakrala ska framföras i Domkyrkan i Göteborg, och kören hade möjlighet att repetera där idag.

Haga Motettkör

Så här såg det ut. Ja vi är inte så många fler än så där, och det är ruggigt svårt att stå så där glest, och tyvärr låter det därefter ibland. Vi kan musiken men vi har inte så bra kontakt mellan varandra när vi framför den…kanske borde stå lite tätare…

En modern kyrka

Så var det dags igen för mig att sitta igenom en högmässa och få mig några gudsord till livs.

Det kan väl aldrig skada kanske, men jag tror inte det gör så stor nytta heller. I predikan idag sa prästen något om att hon inte kunde förstå hur folk som säger att dom inte tror på gud ändå har så starka meningar om den gud som de troende tror på. Hon såg det som ett tecken från gud (of course) att de som inte trodde inte kunde förlika sig med bilden av andras gud.

Ytterst oklart för mig hur det kan vara ett tecken från gud, men jag föll av vagnen långt innan dess. Åratal innan idag, närmare bestämt…

Så låt mig bara klargöra, att den gud jag läst om i Bibeln inte är något jag ser som en förebild, och att jag inte har något behov av att manifestera min ateism, men om man inte säger ifrån om något man verkligen inte ställer upp på – hur ska folk då få del av ens åsikter så man kan få en intressant diskussion som kanske omvänder någon? Det sista är väl inte så sannolikt kanske; varken att en ateist omvänder en troende eller tvärtom, men man kan väl ha ett samtal om det? Det kanske är det hon menar med tecknet från gud.

Oh well, jag gav järnet i den musik vi skulle framföra, det räckte för mig.

Och så kan jag inte låta bli att notera att även kyrkan tar till sig av dagens matpreferenser när dom skriver program för högmässan:

Slut på alkohol och mjöl i kyrkan alltså.

WestPride i Göteborg 2019

Så var det dags igen för den där paraden som inte borde finnas. Ja det borde inte finnas, för den borde inte behövas – det borde inte vara något att marschera om att man ska få vara den man är och älska den man vill. Men här är vi nu, och den är i allra högsta grad välbehövlig.

Trafikverket är med i år igen, och familjen deltog till 75% (A var på musikläger, så han hade giltigt förfall).

Och vi marscherar för tredje året i rad. Bakom Friskis&Svettis den här gången, vilket gjorde att hela marschen blev som ett enda långt träningspass på ett helt annat sätt än vad man är van vid…

H skaffade sig en ny kompis på nolltid som vanligt. Dom var superbundis hela vandringen, men precis på slutet skar det sig tydligen. Jaja, det var väl i rätt tid i allafall.

Men jag funderar på om det är sista gången jag går. Kommersen är så löjligt stor att andra högtider som brukar skällas på för sin kommersialism (Halloween tex) bleknar i jämförelse. Årstiden bidrar väl förmodligen – det är inte så kul att stå på gatorna och sälja krimskrams i oktober, men ganska så najs att göra det i 25-gradig värme i juni. Vi föll såklart i fällan och det blev både hårband, paraply, fluga och strumpor innan vi var klara. Paraplyet kan jag försvara; 1) Mitt nuvarande ihopfällbara paraply har gått sönder, och 2) Jag har velat ha ett sånt där regnbågsmönstrat paraply sen förra årets Pride. Ett års väntan får väl ses som okej?

TGR var inte heller sena att haka på och hade AAAAAALLT man behöver för att fira Pride ordentligt…

En annan anledning till att jag inte är så säker på att jag vill gå en gång till är Trafikverket självt. Jag antar att vi har en skrift om likabehandling och mångfald (vi har en skrift om allt, tro mig) där vi understryker hur viktigt det är för oss. Men om det var så himla viktigt borde det vara lite större intresse högre upp i leden för att delta i Pride. Dom behöver inte gå själva, men dom kan åtminstone släppa igenom en blänkare på intranätet om att det är på gång så att vi mobiliserar alla vi kan. Men vi har någon sorts policy/guideline/regelverk som säger att vi inte får publicera den typen av nyheter innan det har hänt. Efteråt kan vi göra en ”Trafikverket deltog i ” bla bla, men det är ju så dags då…

Så det känns kanske inte riktigt som att vi har arbetsgivaren i ryggen i det här arrangemanget. Vi har dom inte emot oss, men får ingen hjälp heller.

Synd.

 

 

 

 

Resultatet

FlätaJag förstår ju att det är en olidligt spännande väntan på resultatet av det senaste flätandet, så här är det.

Eftersom barnen själva inte längre är så intresserade av att göra saker med pärlor finns det all anledning att gå loss i den rätt så omfattande pärlburken. Varför? Varför inte.

Recension av bandet: Jag hade för tunga vikter på vilket gjorde att det blev väldigt utsträckt och tunt. Tänk en tulpan som får alldeles för mycket vatten och växer i en hög vas istället för att ge den lite vatten i en lägre vas.

Så vad gör man med ett sådant underverk till hantverk? Gardinstropp att dra ner rullgardinen med. Check.

Bandtillverkning igen

Så fick jag äntligen ro i kroppen att sätta mig ner med den fantastiska boken Braids (flätor) och drömma lite om vad jag skulle göra härnäst. Jag köpte nytt glansigt fint garn i garnbutiken i Kilafors (jo minsann!) men det var ärligt talat helt värdelöst att göra flätade band av – det gick ju inte ens att knyta en knut av för då gled den upp pga att bandet var så halt.

TillbakMaru Dais till de gamla hederliga, men inte särskilt japanskt eller peruanskt inspirerade, tunna bomullsbanden.

Jo för jag köpte några såna i Kilafors också, fastän jag redan hade hemma – för jag hade ju inte i dom färgerna ju, det finns alltid en anledning att utöka samlingen!

Och så fram med min kära flätbräda, eller Maru Dai som det egentligen heter. Välja ett mönster ur boken Braids (gärna ett som ser assnyggt och väääldigt avancerat ut när det är färdigt men egentligen är superlätt att göra. Bara ett problem – det finns inga såna) och så sätta igång.

Den här gången var det ett spiralmönstrat band med 16 bobbiner (=trådrullar) i två färger, och på min sons inrådan blev det illgulgrönt och svart.

Snäckan? Det är för att ge magisk kraft till trådarna så dom håller längre och strålar bättre. Eller nä, den är en motvikt till bobbinerna, men en ganska snygg en!

Det visade sig att mönstret verkade krångligare än vad det sedan var, logiken i hur man flyttar runt bobbinerna var just det – logisk, så det gick rätt fort.

Redan efter en ganska kort stund kan man se hur den börjar ta form, och man kan se att jag inte gjort några större misstag än så länge.

Men det tar ändå en stund att komma någon vart, och tålamodet tryter lite när man sitter och gör samma rörelse gång efter annan. Tur att det finns TV då, och en Chromecast och en film från Google Play (Terminator) som blev kvällens mysfilm med barnen. Jomen, den är att betrakta som en av de klassiska filmerna numera, så barn i tioårsåldern vill se den för sitt historiska värde.

Och för att lillgammalt sitta och kommentera att

-”Med tanke på den tidens teknik är det ju riktigt bra filmat!”

Jag känner mig 100 år gammal och gräver ner mig i min fläta.

 

 

Sightseeing i Hälsingeskogen

Så lättade regnet till slut och det var möjligt att dels ge sig ut utanför dörren utan skoteroverall och gummistövlar, och dels komma ut i skogen utan att bli sjöblöt om fötterna på nolltid. Vilket man inte hade blivit ändå om man haft gummistövlar, men iallafall…

Vi tog bilen och drog sydväst åt, första stopp var Härnebo Kvarn. En av alla dessa skyltar som man ser och tänker ”Undrar vad det här är för ett ställe, här borde man nog egentligen stanna” och så blåser man förbi. Men den här gången blåste vi inte förbi, utan körde in och parkerade fint och gick ner till den gamla kvarnen.

Å titta så fint det var!

CaddyMum löste loggandet medan jag gick runt och ooooade och aaaahade med glada tillrop samtidigt som jag prisade den här fantastiska hobbyn som får en att stanna till på alla de här småställena som man sen efteråt är så glad att man sett.

Och nästa stopp blev ännu bättre. Eller ja, näst-nästa, för nästa blev urdåligt, bara en massa kor som stod och glodde – roligt det iofs för vår ankomst var helt klart det mest spännande som hänt på riktigt länge.

Holmsvedens station har vi varit på förut, men nu var vi några meter längre norrut vid vattentornet. En intressant historia fick vi med oss, med tåget som 1917 kom söderifrån fullastat med ryska krigsinvalider som skulle fraktas genom Sverige. Tåget blev av misstag inväxlat på fel spår och kraschade rätt in i vattentornet (eller pumphuset, som dom kallar det).

Flera döda och ännu fler skadade. Och medan vi stod och beundrade byggnaden kom en man körande i sin gamla Volvo. Han hade sett att det var folk i farten och ville väl dels se vad vi var för ena, och dels slå ihjäl några minuter med trevligt prat. Det visade sig dessutom att han var farbror (?) till CaddyMums nya grannar i Ljussjön. Det är som vanligt en liten värld vi lever i.

Och så här såg det ut 1917:

Foto: Johnson, Joh. / Järnvägsmuseet

Efter den intressanta stunden drog vi vidare mot den ena platsen mer idyllisk och vacker än den andra. Det är ett otroligt fridfullt och vackert landskap här i Hälsingland, och emellanåt rätt så levande och stolt också. Härligt att se.

Lotviken