Mjukisbyxor för barn (igen)

När A tvingades ärva ner sina älskade mjukisar till H för att dom var riktiga högvattenbyxor krävde han att jag gjorde ett par nya exakt likadana. Lite hårt att sätta krav sådär när man bara försöker skydda honom från frostskador på vaderna kan jag tycka, men ibland får man ge med sig.

Så i veckan blev det av. När det är mycket negativt runtomkring en är det fint att gräva ner sig och fokusera på något positivt. Mjukisar till exempel.

311 Mjukisar till Adam, feb -18

Om du tycker att modellen till vänster inte stämmer med resultatet till höger så finns ingen anledning till besök hos optikern. För att förenkla det hela skippade jag gylfen, linningen och hällorna eftersom det inte är något man behöver i ett par mjukisar.

Resår nere vid fötterna är ju också skönt, och fickorna behöll jag eftersom man ju måste ha någonstans att lägga kastanjer, legobitar, små pinnar och annat man sparar på för att man ska bygga något.

Mönstret är från Ottobre nr 1 2010, mönster nr 35, och tyget är från Stoff och Stil.

Syprojekt 311 är klart.

Äntligen pysseldags

Jag hade massor av jobb att göra och hade tänkt sitta hela förmiddagen, men så var det någon som ville pyssla. Närmare bestämt bygga trollhus, sådär härligt old-school med skokartonger, tygbitar, lim och papp och inte via en app! (jodå om ni tänker efter kommer ni ihåg hur man gjorde)

Och efter ett av våra Traderainköp har vi en splitter ny låda (ja well, 2016 års modell av pjäxa var det i först men ändå) som vårt delvis krossade porslin kom fram i, som passade perfekt. Fram med allt ovannämnda, samt lite spritpennor och saxar och off we go! Och tänk, IRL är bättre än online, för efter bara några minuter kom det andra barnet svassande och ville inte alls sitta med sin (min) tablet och spela spel längre utan hellre vara med och slabba och skapa.

Det blev tillslut ett tvårumshus i två etager för de två vuxna trollen och deras tre barn, med sovrum i övre etagen och vardagsrum där nere. Krokar att hänga upp kläderna på, kuddar i sängarna (målade fastlimmade kartongbitar), en klädd soffa som kanske är lite hård men trollen har ju ändå gummibak så det gör kanske inget.

Ett mycket bra litet hus som sedermera fick gröna moln-gardiner och namnskylt på dörren och tavlor inomhus också.

Jag blir helt hög av såna här pysselstunder, jag tycker det är så otroligt roligt att skapa något tillsammans. Att det sen kommer att stå och damma tills vi slänger det om ett år ungefär spelar ingen roll, det är den skapande stunden som är så himla härlig och som jag kommer sakna när dom här grabbarna växer upp…

Julklappsutdelning i februari

Jodå det går det också.

Vi hade gett E & M i julklapp att få gå med oss till Glasateljén på Fjärde Långgatan och göra mosaik. Det var förstås Hannes’ idé, för vi går förbi där varje vecka till och från flöjtlektionen nere på Tredje Långgatan, och på utsidan har Glasateljén en liten porlande fontän i mosaik som han inte kunde motstå så vi bara måste gå in.

Typ varje vecka.

Så vi blev lite hej och tjenis med hon som har ateljén och verkstaden bakom, Angelika, och Hannes blev väldigt sugen på att lära sig göra glaskonst (tiffanyteknik vet jag nu att det heter) men det var inte aktuellt för så små barn. Men mosaik kunde han få göra, och då kom idén att få med sig några fler barn och göra det tillsammans. Så var årets julklapp till barnen Rittfeldt klar, och idag var det dags att dela ut den på riktigt. Det passade extra bra idag eftersom det var E’s 10-årsdag!

Dom kunde välja mellan att göra en skalbagge eller en spegel, eller för den delen båda delar om dom hann. Angelika hade preppat plywoodskivor i fyrkanter eller i skalbaggeform med små metallben, och så var frågan vilka färger dom ville ha. Lite tveksamt och försiktigt i starten, men när dom såg vilka resurser som stod till buds i form av mer och mer glittrande och fluorescerande små plattor och pärlor försvann den initiala blygsamheten rätt snabbt…

Och när man är klar med sin egen kan man hjälpa andra och det är minst lika kul.

Dom höll på en dryg timme innan de flesta hade producerat två alster som nu ligger på tork och så småningom fogning för att sen hämtas senare i veckan.

Efteråt gick vi hem till oss och firade E på riktigt med middag, tårta och presenter.

Julafton och födelsedag på samma dag – i februari!

 

På hemväg

Vi åkte från hotellet direkt efter frukost. Ingen idé att blöta ner badkläder för en timme eller två vid poolen. In med väskorna i bilen, och för att fördriva tiden åkte vi upp till norra änden av ön, till huvudstaden Las Palmas. Målet var väl lite oklart, men vi styrde kursen mot den lilla halvön som sticker ut längst upp bara för att ha något att sikta på. Ja det fanns en cache där också men det var knappast avgörande för det fanns det fler av på lättare ställen.

Vi parkerade på en liten grusplan – as in Spain; det stod ju inte att man inte fick parkera där, så alltså betyder det att man får parkera där.

Över vägen och upp för en stenig sluttning. Rullgrus åt folket för det mesta, men här och där tillräckligt med fast berg för att få fäste nog för att ta sig uppåt.

Hannes, som är världsmästare i att glömma bort att rullgrus gör att man… ja, rullar, och faller med jämna mellanrum uppvisade ny mognad genom att inte ha händerna i fickorna när han gick på det. Han halkade på det ändå, men var iallafall nöjd över den förbättrade balansen som de fria händerna gav – alltid något!

Fin utsikt där uppifrån över Las Palmas, cachen funnen välbehållen och torr, coola grottor som beboddes för inte så hemskt länge sedan (mindre än 500 år) och så var det dags att gå ner igen och bege oss till flygplatsen.

Hej och tack för den här gången, Gran Canaria! Det dröjer nog innan vi ses igen, men man ska ju som bekant aldrig säga aldrig.

 

Pico de las Nieves

Snötoppen. Visst låter det som ett lovande ställe för skidentusiaster? Men icke, idag var inte en flinga att skåda.

Det var en kort körtur upp dit från Roque Nublo och bilväg hela vägen, så det var perfekt efter vandringen. Pico de las Nieves är öns högsta punkt, och är man ändå i närheten kan väl lika gärna ta turen?!

Vid klart väder (som idag) ser man Teide på Teneriffa höja sig längst bort i horisonten, väldigt fint!

2017-12-24 Roque Nublo & Pico de las Nieves (34)
Det som nästan ser ut som en spegling ovanför molnen är Teide. Den lilla knoppen som sticker upp är Roque Nublo som vi just besökte
…och så här såg det ut åt andra hållet…havet i fjärran givetvis, som vi sett hela vägen upp.

Visst blev det en liten Earth och en låda också när vi ändå var där 🙂

 

Roque Nublo

Det började klia av rastlöshet i kropparna på mig och O (barnen kan stanna på hotellet och äta pommes frites och jell-O hur länge som helst…) för att komma ut och GÖRA nåt, SE nåt. Och eftersom vi har en hyrbil är ju steget rätt kort att komma iväg. Men vart?

Ja eftersom researchen inte varit den bästa inför den här resan, så är Google min bästa vän helt plötsligt. (Nej det är inte helt plötsligt; Google är alltid min bästa vän – jag har sålt min själ till dom för läääänge sedan…men jag fortsätter att intala mig att jag är fri. Jodå.)

En snabb sökning på typ ”Mest populära turistmål Gran Canaria” eller något liknande, gav att en sten mitt på ön var värd att vallfärda till. Oooookej?!

Men eftersom den

  1. ligger uppe i bergen och jag är en sucker för berg, och
  2. vägen dit till viss del är kantad med cacher, och det är det som driver mig framåt i livet numera (tragiskt på sitt sätt men fint med självinsikt eller hur?)

så var valet enkelt; vi åker till Roque Nublo. Ett val vi överhuvudtaget inte haft anledning att ångra. Bland annat för att vägen upp var helt magnifikt vacker och VM i hårnålskurvor, så man fick en god överblick över stigningen samtidigt som man hela tiden såg havet. Häftigt!

Som alltid är inte alla cacher längs vägen nödvändigtvis så värda att stanna på, men varför inte – en bensträckare skadar aldrig, och har man en åksjuk åttaåring i baksätet och fyrtioelva tusen hårnålskurvor framför sig så är alla pauser välkomna.

Så även de som är en cache mitt i en korsning. Broken Heart, en del av vägkonstruktionen som slängts ner när dom jobbat färdigt med det, och så en driftig person som gjort en cache där. Behövs inte mer för att man ska stanna .

Vi gjorde flera stopp längs vägen, och eftersom vi åkte mer eller mindre rakt upp i bergen till 1800 möh från sydspetsen på ön så blev utsikten vidare och vackrare.

Det var bra med frekventa stopp, för slingrig bergsväg gör sig dåligt tillsammans med åksjuka barn i baksätet. Mitt upp i alltihop låg en liten kiosk/restaurang där vi köpte torkade fikon, honungsglaserade mandlar, glass och smoothie. Då hade temperaturen droppat ner till ca 10 grader, så det märktes att det blev svalare på höjden. Väderprognosen för Roque Nublo var +5 grader och molnigt, så vi hade med oss dunjackor och ullunderkläder. Vilket skulle visa sig var nåååågot överklätt, kan man säga.

Tack vare den här fantastiska hobbyn vi har fick vi anledning att stanna till i en uttorkad flodfåra i en hårnålskurva (hade man ju bara kört förbi annars) och klättra ner. Där nere växte det mandelträd, så vi plockade mandlar från marken, knäckte med en sten om snacksade på medan vi utförde andra sysslor samtidigt. Himla gott och mysigt.

Så var vi då uppe vid parkeringen för att gå upp till Roque Nublo. Folk kom gående ner i shorts och T-shirt, så vi började väl fundera på det där med våra klädval lite grann, men vi gav oss iväg på den ca 1,5 km långa vandringen.

Vår lunchplats längs stigen

Det stod klart rätt snart att det inte tänkte bli några fem plusgrader och mulet, så kläder åkte av plagg för plagg. Alla vi mötte var lättklädda så det fanns ju ingen anledning att tro att det skulle bli outhärdligt kallt väl där uppe heller…

Roque Nublo sticker upp genom skogen

Fantastiska grottor längs långa sträckor av vägen, och cachernas lägen var som vanligt anledning nog att ta en liten avstickare från stigen och bland annat se på sagda grottor.

Så var vi uppe tillslut, rätt svettiga och inte särskilt i behov av dunjackor och ullkläder.

Utsikt norrut från foten av klippan

Käck utsikt, men har man sett den under hela förmiddagen så är man ju mindre lättimpad såklart. Väl värt turen ändå. Bäst var nästan grottorna på vägen ner.

Du ser väl killen i blå tröja som står i mitten av  bilden?

Hur häftigt som helst.

 

Sanddyner

Det här är väl första gången jag åker på en semester utan att över huvud taget kolla upp någonting whatsoever om stället ifråga innan avfärd. Det var bara en slump att jag läste på informationen från TUI innan jag gjorde sista dagen på jobbet, och såg att det var ett papper man skulle ha utskrivet och fick gjort det. Att pappret fortfarande inte har behövts är en annan femma; det kanske kommer när vi ska hem, vem vet.

Men, folk har visst varit på Gran Canaria före mig och inte kunnat låta bli att ge några tips iallafall. ”Miniöknen i Maspalomas” var ett av dom. Eller…ja, det var det enda tipset faktiskt. Verkar inte som att folk är så vetgiriga när dom är här. Anyway, miniöken it was, eller som det heter; Maspalomas Sand Dunes.

Och det är rätt coolt – i allra sydligaste spetsen av ön, sydost för att vara noga, ser man ett ljusare område på kartan. Det är Maspalomas Sand Dunes; sand som enligt legenden (och kanske sanningen, vad vet jag) flugit hit från Sahara och bildat sanddyner. Och med tanke på att jag vet hur långt den där Saharasanden kan flyga så ser jag ingen anledning att betvivla den teorin när vi praktiskt taget är granne med Sahara.

Det är alltså en liten miniöken.

Rätt stor för att vara mini men ändå överblickbar så man slipper känna paniken över att man är fast mitt ute i öknen. Och med havet i betryggande närhet.

Vägen dit går över en oerhört bekväm strandpromenad. Och ja, det finns en massa cacher längs den, vilket helt plötsligt ökar chanserna att jag intresserar mig för sanddynerna med x% (fyll i valfritt belopp) 🙂

Fem stycken för att vara exakt.

Ja jag vet, collaget visar bara fyra och jag vet inte riktigt varför; har väl blivit slarvig med min dokumentation. Eller det har jag varit länge förresten, det var länge sen jag fotade varenda en.

Iallafall så gick vi längs strandpromenaden med barnen avstickandes i diverse buskage efter vägen på given signal av typen ”Här kan väl ni gå och rota lite i buskarna, det kan inte vi vuxna göra för det skulle se konstigt ut, men om ni barn gör det är det helt okej” och så rotar dom, letar och finner.

Och alla är lyckliga.

I övrigt kan jag instämma med de som rekommenderade miniöknen; det är ett otroligt coolt och rätt annorlunda ställe. Och eftersom vi är mitt i ett turistghetto är det bitvis nära till glass och förfriskningar som får livet att kännas allmänt toppen.

Barn med glass och spring i benen är glada barn