Norrut igen

Norrut från Götet med tåget. Säger väl ingenting egentligen – det mesta ligger norr om Göteborg, om än inte allt. Målet för dagen och hela nästa vecka är min egentliga hemstad – Stockholm.   Musiken går på repeat i mina hörlurar. Jag är musikmonoteistflexitarian. Det betyder (i min värld) att jag snöar in på en artist/verk/skiva i en period då den går runt runt hela tiden, samma musik, och sen efter ett tag byter jag till något annat som får ta rollen att gå runt och runt.  

Idag är det stråkserenader; Dvoraks och Tjajkovskys. Romantiken när den är som bäst. Och jag kastas tillbaka till min ”karriär” som hobbyviolinist under många år men i ett ändå ganska seriöst sammanhang, och jag får en otrolig lust att spela. Igår träffade jag B, som jag spelat med i många år. Nu sjunger vi i kör tillsammans, men way back var vi 2/3 av en stråktrio; jag på fiol, hon på cello.

Vår altviolinist är inte så långt bort heller egentligen, och jag och B har lust att spela lite igen. Det börjar väl närma sig en 12-13 år sedan vi spelade sist, så det kommer väl låta därefter (förutom violasten som fortfarande spelar, hon vill kanske inte kännas vid oss längre 😀 ) men jag och B har kommit så långt att vi inte bryr oss om att det låter kasst, det är att spela som är kul. Och nu börjar våra barn kanske bli så stora snart att dom kan vara med också – det vore ju SÅ häftigt…. Södertälje nu, då hinner jag några satser till på Dvorak innan jag är framme. Jobb imorgon.      

Skjortblus till barn

Okej så han vill låta kragen stå upp. Men den var söt när den låg ner också.

I takt med att humöret går uppåt ökar sylusten också. Eller är det sylusten som ökar och därmed humöret? Oklart, men idag blev iallafall den här skjortblusen klar.

Mental bild…

I och med det är syprojekt nr 325 färdigt.

Mönstret är från Ottobre nr 1-2010 och bjöd väl inte på några större svårigheter. Problemet för min del var att det här tyget visade sig vara lätt stretchigt, så det fick bli lite efterjusteringar. Men det blir det ju alltid ändå, så…

Enkel och söt skjortblus

Det är fantastiskt vad gott det kan göra att träffa en kär vän en kväll. Ingen mindre än min vän som mot sin vilja måste lägga oproportionerligt mycket av sin tid och sitt fokus på sin exman och deras problematiska relation, fick helt plötsligt loss lite tid och valde att spendera den med mig (tjohooo!!).

Sånt ger energi och livsglöd, och dagen efter fick jag fart i min skjortblus som legat och mognat lite i väntan på inspiration. Det som jag dragit på ett tag (kragen…) fick jag bara gjort helt plötsligt och i ett vingslag visste jag precis hur jag skulle göra.

Det är nämligen inte alltid lika enkelt att förstå sig på sybeskrivningarna, så det är bra om man kan tänka lite själv och pussla med sina erfarenheter.

Och efter några timmars pyssel var syprojekt nr 324 klart. Mönstret är nr 12 från Ottobre 5-2013 och blev riktigt bra. Skönt material, någon bomull-viskosblandning skulle jag tro (jag har ärvt tyget så jag vet inte riktigt).

Sitter som en dröm!

 

När man gör oväntat besök

Det har sina fördelar att ha vänner i kultur-Göteborg, dels i att man med jämna mellanrum får höra lite om vad som rör sig i kultursfären, och dels för att det ibland kommer biljetter till föreställningar när man minst anar det. Damien Jalets fantastiska verk Skid till exempel, som vände upp och ner på min värld i några dagar, och filmen Amadeus med live-orkester (jääääättebra) och häromsistens Carmina Burana. Och idag var det dags igen!

På förmiddagen visste jag ingenting om det, och O och H var iväg och åkte skidor (tränade inför sportlovet, utan A som var hos sin bff i Oslo). Men så trillade det in i den lilla messengergruppen att det var feber i familjen och att de som skulle gå på Ringaren i Notre Dame ikväll inte skulle kunna gå, och var det någon här som kunde ta det med kort varsel (4 timmar)?

Yes, oh YES! H har pratat om att han vill gå och se just den, men vi har sagt nej för biljetterna är så dyra (Disney…), så ett kort samtal ut i skidbacken och så var dom på väg hem.

Platserna var i loge en våning upp, jättekul för då såg vi både ner i orkesterdiket och hela scenen.

Och jag måste meddela att jag har ÄNDRAT mig. I know, inte lätt att medge i vuxen ålder, men jag är så illa tvungen. Jag har alltid avskytt musikal, jag tycker det är en otroligt tramsig form av underhållning som mest gör mig irriterad. Men nu har jag alltså ändrat mig. För det här var så FRUKTANSVÄRT bra.

Bra musik, bra framförande, spännande och genomtänkt scenografi med publik på scenen också (sittandes i munkkåpor i bänkar som snurrade runt på scenen lite efter vad de skulle föreställa; kyrkobesökare, torgbesökare mm), och grymt bra ljusshow.

Och då menar jag inte att det var vackra färger som svepte över scenen, nä det var en digital kuliss som sträckte sig utanför själva scenen och en bit ut i salongen precis till höger om oss, och den här varierade sig genom scenerna. Häftigast var när det först föreställde Quasimodos kammare överst i Notre Dame och sen snabbt skulle ner i markplan i kyrkan, och man som åskådare ”rasade” genom kyrkan, som att en kamera åkte hiss ner igenom kyrkan jättefort, och ljudeffekter som gjorde att det kändes som att hela marken skakade. Hur coolt som helst (H tyckte det var läskigt, så verkligt var det).

Men den digitala kulissen var också vackra blyinfattade fönster på sidorna (bredvid oss), utsikt över Paris från toppen av katedralen, stads/torgmiljöer och annat. Otroligt snyggt gjort.

Artisterna var förstås fantastiska dom också; vilka röster, vilket bra skådespel (här sliter jag lite med hur överdrivet det är i musikaler, men det överskuggades av resten och ändrar inte det faktum att jag är frälst).

Tyvärr fick man inte ta några bilder från föreställningen, men en från innan det började måste väl ändå vara okej.

 

Längst till vänster i bild, till vänster om klockorna, är ytan där två kyrkfönster projicerades (och samma på vår sida), och på scenen står kyrkbänkarna som ännu inte har fått sin munkpublik. Det stora ”fönstret” bakom kyrkbänkarna var där hela tiden och var ibland fönster från Notre Dame och ut över staden och ibland en del av husfasader. Mycket av musiken och det alltid lika intressanta birollsspelet från de som inte har namngivna roller skedde från balkongerna, så med tanke på var vi satt så hade vi det nära oss.

En otroligt bra föreställning, se den den som kan!!

Galaklänning till nioåring

På fredag är det disco i skolan. Klart man vill ha något nytt att ha på sig på discot?!

Som alltid kommer beställningen lite småsent men ändå med full tolerans för att jag kanske inte hinner. Vilket är mycket välspelad psykologi, för det är klart att jag lägger i en extra växel när jag får lite extra förståelse – så funkar väl de flesta gissar jag.

Jag började i lördags med att skapa ett mönster. Målbilden var hans Barbies klänning där livet går runt halsen istället för över axlarna. Och det har jag inget mönster för, så bara att börja rita och prova.

Noggrannhet, envishet och några misstag senare fick han iallafall prova den färdiga klänningen två dagar senare.

Ganska bra jobbat va?!

Syprojekt nr 323 är klart!

Dag 20, Uppåt igen

Igår var det lite hängigt med såriga fötter och knän och en oändlig värme men svårt att bada. Men IDAG var det fräsch luft, 23 grader när man vaknade och ett lätt duggregn!

Nä jag bara skojar. Det var typ 27 och sol när vi vaknade och toppade väl runt 33-34 grader skulle jag tro. Jag och Hannes hade badförbud, så när vi åkte till Cabuya en bit bort (i hopp om fin snorkling för A och O utanför en ö full av gravplatser) så fick vi helt sonika hitta på något annat. I 34 graders värme, i ett samhälle som typ bestod av en dammig väg, ett stängt café, en stängd restaurang (men både caféet och restaurangen spelade musik??!!) och en butik.

Vi satt först i det stängda caféet en stund och spelade Yatzy. Hannes dängde mig fullständigt med typ 224 mot 140 eller nåt liknande (försöker glömma och det går tydligen ganska bra). Men eftersom det var rätt varmt kan man säga och de andra hade tagit vår enda vattenflaska siktade vi in oss på butiken för att fylla på med förfriskningar.

Ja där satt vi vid den dammiga vägen i ett litet skjul dom hade utanför affären. Men det var skugga iallafall!!

Så där satt vi och hängde en stund tills vi började gå tillbaka till stranden där vi parkerat bilen. Ungefär samtidigt var snorklarna klara och kom tillbaka (det hade varit dålig snorkling).

Man kan alltså gå ända ut till den här ön när det är lågvatten. Båtarna som ligger ”på land” är relativt tidsbestämda på när dom kan gå in och ut, vill jag påstå
Alltså spana in trädet….det ser ut som en liten skog, men dom är faktiskt ihopväxta och det är ett träd, en organism. Ja och så ett stackars ursprungsträd där inne i mitten som fikusen fullständigt tagit över…Naturen är tuff…

Då började det bli dags för lunch, och planen var att dra vidare till Montezuma. Kanske inte så frestande med tanke på Montezumas hämnd, men det skulle vara badmöjligheter där och vad gör man inte?! Det skulle vara badmöjligheter på flera andra ställen vi varit på här i krokarna (igår bland annat) men det var inte så väldigt bra, men hoppet är som bekant det sista som överger människan.

Och så låg det ju en cache på vägen till Montezuma också (jaaaa det finns alltid flera anledningar till att man väljer den väg man väljer), och den var en riktigt häftig en. Även den här var en fikus som tagit över ett annat träd, men det här var lixom i en större dimension…

Hinten var ”look in every nook and cranny”, och jajemen det fick vi göra innan Oskar fick glädjen att ropa till att han hittat den.

Riktigt häftig ställe, som tydligen myndigheter/parkvakter och andra uppmärksammat med en skylt som berättade en massa om trädet. På spanska. Som så mycket annat. Dom har nog inte fullt ut accepterat att dom är så beroende av västerländsk och framför allt amerikansk turism, för det är inte många skyltar som är på både engelska och spanska (skyltar med information som riktar sig till turister menar jag nu), vilket gör att man missar en del information.

Men men, vägen gick vidare mot Montezuma.

Och HALLELUJA, här fanns en strand som uppfyllde alla mina önskemål:

  • Sandstrand (lite grovkorning, men ändå)
  • Vågor som man kan ligga och guppa i, till skillnad från vågor som slår ner en och drar en i bottengruset
  • Skugga på stranden, stora träd att gömma sig under
  • Restauranger i närheten, ställen där man kan köpa en himmelsk smoothie

Där blev det lunch, i dyraste laget som alltid, men hey det här är Costa Rica, Pura Vida för böfvelen, så vi smaskade på. Jag åt bläckfisk. Inte särskilt veganskt, jag vet, men det har rent allmänt gått rätt dåligt med det veganska på den här resan (formbröd med smör och ost till lunch lite föööör många dagar…). Och det var gott….stekt i vitlök, persilja och vitt vin…yum…och en mangojuice till (sliskigt söt så den nästan inte gick att dricka, men det är kanske inte sånt man skriver när man bloggar från paradiset?!).

Och så var det dags för stranden. Nu kunde inte jag och Hannes låta bli att bada, det var bara för bra.

Jo jag har med mig mobilen ut i vattnet. Har sån där vattentät plastmapp, och den funkar faktiskt! Ser lite töntigt ut, men man kan ta bilder med mobilen i den och man har sina värdesaker runt halsen, kort och sånt med.

Så jag lyckades övertala kidsen om att det var värt att åka hit imorgon också.

Dom är så trötta på att åka bil så dom kan tuppa av, men det gäller bara att fråga vid rätt tillfälle…tex när dom är ute i vattnet och allt bara är såååå underbart. Det är alltså efter att man betalt restaurangnotorna och glömt vad hostel’et kostade, och hur dåliga vägarna var för att komma dit.

Men dom sa ja iallafall, så mitt hopp står till att vi åker hit imorgon också, för där vi bor är det helt värdelöst att bada enligt mina mått mätt, och inte finns det något vidare med skugga heller = jag får spunk.

En dag kvar här i Costa Rica, sen åker vi hem på torsdag kväll. Känns helt okej.

Dag 15, Vi chillar med en GC-tur

Man kan göra vampyrtänder av tandpetare om man är sysslolös. Himla praktiskt, för dom är lätta att ta bort när man behöver hålla låg profil en stund.

Efter gårdagens långkörning och morgonens debackel med maskar och hur man kommer ifrån ett rum man bokat i tre nätter men tillslut bara behöver betala för en samt installation i nytt rum (som inte heller är något slott precis) så var vi lite sega.

Planen var att inte göra någonting, bara sega och slappa hela dagen.

Det funkade fram till lunch då H hade myror i brallorna och inte alls kom ihåg att han lovat att jag skulle få sitta och puppa och skriva hela dagen och dom andra skulle ligga i sängen och se på TV. Det är väl bara så att vissa har mer energi än andra.

Så på eftermiddagen var det bara att ge sig ut igen. Och det är inte så mycket att vandra och gå här i området tyvärr, det är bil som gäller för att komma någonstans. Och vi körde på GC-tur med några cacher i sikte som såg ut att vara fina.

Det var bara det att dom låg bakom bommar som man måste betala för att komma förbi. Och inte lite heller; $40 skulle det bli för vår familj. Den Vandrande Plånboken sa NEJ! och så åkte vi till några andra cacher istället. Som visade sig ligga inne på privat mark som hörde till ett hotell fast det var typ nationalpark men det var betalmur där också. Den Vandrande Plånboken sa NEJ igen och vi körde vidare.

Lite naturupplevelser fick vi med oss också, i form av några halvap-liknande varelser med lång nos som bökade efter mat i marken. Typ myror eller annat. Stor succé bland oss turister som flockades i massor i vägkanten.

 

Men det var inte bara besvikelser på GC-fronten, nej som alltid är det de oväntade ögonblicken när man går någonstans man inte hade gått annars och får se något man inte fått sett annars, det som (i mitt tycke) är själva poängen och glädjen i den här konstiga hobbyn.

Den här gången bar det upp på en kulle med jättefin utsikt över Lago Arenal. En liten regnskur fick vi också med efterföljande solsken och regnbågar – både norrut och söderut. Fantastiskt vackert! Världens bästa hobby!