Kulturjuntan Vera har haft sitt första möte

Vi hade en liten sånggrupp, Vera, på fem pers. Den la vi i graven tidigt i höstas, med stor sorg i hjärtat men av praktiska orsaker när ingen orkar driva det riktigt.

Behovet av kultur är dock där, så vi bestämde oss för att gå över från Vera the Sånggrupp till att bli Kulturjuntan Vera, och igår var det dags att kultura för första gången. Dans på Operan stod på programmet, först verket Stoic och sen Solo Echo efter paus.

Operans hemsida beskriver handlingen i Stoic så här:

I ett enormt bibliotek där tiden verkar ha stannat pågår livet för fullt, i vanföreställningen att ingenting någonsin kommer att förändras. Hit kommer människor för att få lugn och ro eller för att leva ut sina dekadenta liv. De är självupptagna och bekräftelsesökande och fyller sina liv med saker och beroende i jakten på inre frid. Men mest av allt längtar de efter att bli förstådda. Ingen lyssnar på någon annan när alla är upptagna av att framställa sig själva på bästa sätt.

Och så här såg det ut i biblioteket:

De dekadenta människorna i biblioteket

Som det kan vara ibland, och i synnerhet i dansföreställningar (tycker jag), är det svårt att skriva vad det handlade om. Texten från Operan själva är egentligen väldigt beskrivande.

Dansarna både dansade, agerade, talade och sjöng, och visade att dom klarar allt det alldeles utmärkt. Musiken var väldigt varierande, afrikanska toner och musik från Mellanöstern från musiker och sångare på scen till förinspelade stenhårda basgångar. Väldigt illustrativt och suggestivt. Det hela slutade med att dom var mer eller mindre avklädda och målade varandra med gråfärg. Kan tyckas märkligt, men symboliken i att dom blir statyer (du ser några grå statyer på scen, så började dom se ut) var väldigt effektfull. Om än något utdragen.

I pausen hade vi beställt räkmackor och vin. Eller, dom andra tog räkmackor och jag bad för första gången i mitt liv om vegansk mat på en restaurang. Mer om min veganska resa en annan gång.

Efter paus var det andra toner. Då hade några av dom duschat av sig gråfärgen och tagit på sig andra kläder och gav sig in i matchen igen. Den här gången var det klassisk musik; piano och cello, i en stillsam dans i ett väldigt snyggt snöfall. Inte lika intressant som det i första akt, men vackert. Och ganska kort.

Jag fortsätter min bana mot att bli en kulturtant!

Balettisdag!

Min flaxiga dag idag började med en tidig morgon ut till Orust, jobba i underbart vackra, vintriga miljöer (jo vinter på Orust, -6 grader och rimfrost minsann), ner till Göteborg på eftermiddagen, in till kontoret kl 17 för julbord och quizkväll, lämna 18:30 (precis när quizzet började 😦 ) för att hasta iväg till Lorensbergsteatern, sjunka ner i en stol och bli serverad det här.

Den Ryska Nationalbaletten framförde Svansjön. Och jag inser att jag faktiskt aldrig sett den, bara lyssnat på sviten (en reducerad version av musiken), så det var väl på tiden. Jag insåg också att jag faktiskt inte visste vad storyn var egentligen, mer än den vita svanen och den svarta svanen och att en scen/dans heter Den Döende Svanen och att det förmodligen är av en anledning.

Men det var intressant att se den förutsättningslöst och se om jag kunde förstå vad storyn var utifrån vad dom visade upp. Det kunde jag delvis. Det här är min Svansjön:

Jag förstod att mannen i vitt som uppträdde med sån självsäkerhet var en central person (yay, jag har verkligen slutledningsförmåga…), och att han var på jakt efter en fru bland stadens flickor men ingen passade honom. Jag fick också med mig att det fanns en mor med i bilden som inte riktigt var nöjd, att mannen blev kär i en vit svan (!) som han på något sätt inte kunde få. Istället var det en svart svan som kom in i balsalen på kvällen och var förförisk. Ja, så förförisk man nu kan vara i en svart tyllkjol och strikta gracila rörelser att följa, men med de ramar hon hade att tillgå var hon riktigt dirty.

Det är kväll, så prinsen har tagit på sig en svart jacka. Drottningen till höger, men i dunklet i teatern går det tyvärr inte att återge hur vacker hennes utstyrsel var. Den flaxande mannen bakom den svarta svanen som är lite svår att se. Sorry.

Och på nåt sätt fanns den vita svanen kvar ute i sjön och var olycklig och kunde inte komma in i balsalen och vara dirty hon också pga en man i flaxande kappa. Mamman/Drottningen (i en FANTASTISK klänning och krona!!) blev lite irriterad över att han velade så, men helt plötsligt var dom ute vid sjön igen och den vita svanen dog fast ändå inte, och mannen i den flaxande kappan var på något sätt inblandad. Mannen i vitt (prinsen?) jagade bort honom, den vita svanen levde igen och alla var lyckliga. Iallafall alla i vitt och prinsen.

Den döende svanen. Fast hon dog inte.

Nu låter det kanske som att jag raljerar här, men det gör jag inte, jag var helt trollbunden av hur vackert det var! Dräkterna, danserna och dansarna var underbara, och jag blev överraskad över att jag faktiskt skrattade flera gånger – helt på grund av narren som liksom var en sidekick till historien och lättade upp allt lite.

Men jag var ju tvungen att kolla hur storyn var egentligen. Så här står det på Lorensbergsteaterns hemsida:

Historien om den förhäxade svanprinsessan som bara kan befrias från den ondskefulle Trollkarlens trolldom genom äkta kärlek. Siegfried förväntas gifta sig med en passande flicka för att föra sin dynasti vidare. Han förälskar sig inte i någon av de flickor som skulle vara ett bra parti, utan i en främmande flicka, Odette, som förtrollar honom med sin skönhet. Siegfried svär Odette evig kärlek.

Den förbannelse som vilar över Odette, gör att hon bara kan ta mänsklig form under några timmar varje natt. Den ondskefulle trollkarlen ser sin chans, han låter sin egen dotter gå på fest på slottet i Odettes skepnad för att lura prinsen.

Planen lyckas och den förblindade prinsen bryter, utan att veta det, sitt trohetslöfte. När det går upp för Siegfried att han blivit lurad, bönfaller han Odette att förlåta honom, och det gör hon.

Så den flaxande mannen i svart var en ondskefull trollkarl, mannen i vitt är Prins Siegfried, den vita svanen är den förhäxade prinsessan Odette. Men ändå, i stora drag inte helt tokigt. Så då antar jag att hon inte längre är förhäxad på slutet eftersom hon fick äkta kärlek till slut.

En fantastisk föreställning, se den om du har chansen!

Första leveransen avklarad

Igår skickade jag iväg mitt första större beställningsjobb på text. Riktigt tom text tyvärr, inte Pulitzer-material direkt, utan mer av typen ”och med er logotyp på våra produkter kommer ni nå rätt kunder vid rätt tillfälle”. Fast på norska då.

Trots att Sverige och Norge är så nära varandra är det visst inte så vanligt med svenskar som kan skriva på norska, så det ser ut att bli mer av den varan. Wow, jag har min första nischprodukt – tomma säljtexter på norska! DET är något att skriva på sin gravsten…

Men faktiskt är det kanske så att det här jobbet leder vidare till lite annat, på svenska till och med, affischer och posters. Inga författarpriser där heller men kul att prova på lite olika saker. Ja och så har jag de två norska bloggarna att tröska på med också, så det blir en del!

Jag fyller Internet med tomma ord

Mitt senaste skrivuppdrag tar en del tid. Det är typ reklamtexter, eller iallafall säljande texter som ska övertyga någon som kommit till en sajt att det är där dom vill köpa sina produkter. Det är ganska korta texter men ändå väldigt långa, för hur mycket kan man övertyga någon om att just en penna är den profilprodukten dom behöver? Eller en kopp? I 300 ord?

Så det känns som att jag lämnar ett alltför stort bidrag till att fylla Internet med blaj. Fast det är väl en del av gamet; sälja. Tror inte det blir någon lång karriär i mitt fall – det tar alldeles för lång tid mot vad man får betalt. Men å andra sidan kanske det är som att sy en T-shirt – har man väl gjort mönstret och provat det en gång så går det löjligt fort att damma iväg en 3-4 stycken. Antar att det är en del copy+paste i den här branschen också, fast med vissa modifieringar.

Men det är ganska tröttsamt att sitta och jobba fram superlativ för att argumentera för att folk ska köpa skräp eftersom det är något jag själv inte tror på. Överkonsumtion.

Tror det är bra för mig att sitta på en ö i skärgården med ett begränsat antal kläder och begränsade shoppingmöjligheter (=obefintliga), det kommer nog ge mig ro i själen att veta att jag bidrar till lite bättre hushållning på jorden. Eller kanske inte – taxibåt till och från skolan varje dag kan väl knappast kallas för miljövänligt…

Vatten över huvudet?

Mina skrivaruppdrag går vidare (nu har jag dessutom skickat första fakturan, dryga €30 minsann) och nu har jag fått en större uppgift. Kanske inte tunga journalistiska undersökande jobb direkt (Filter har inte hört av sig änOpenMoji-color 1F602.svg), utan snarare mer i andra änden av skalan – tomma reklamtexter som ska generera sökträffar. Jag bidrar till kommersialismen i juletid kan man säga. Fast i Norge och på norska.

Jag kan inte låta bli att fundera på om jag tagit mig lite vatten över huvudet den här gången; jag är ingen skribent, jag har aldrig skrivit något som jag egentligen tänker att någon annan läser, och jag vet inte riktigt hur man riktar sig till en publik. Eller så vet jag det, jag har bara inga studiepoäng i det och därför tror jag att jag inte kan.

Hursomhelst så har jag fått något att bita i ordentligt och en vecka på mig att ro iland det. En passande metafor kanske med tanke på vattnet över huvudet.

Men någonstans där inne vaknar ett jädra-anamma och jag tänker att ”Jo, det här KAN jag, jag SKA klara det, jag KOMMER få in dom här texterna i tid och det blir TILLRÄCKLIGT bra”. För jag tycker det är så kul att utmana mig själv att prestera utanför min komfortzon.

Det kommer nog inte bli texter jag kan visa upp eller ha som en portfölj, men det är lite skrivande för kaffepengar, och bara det är roligt!

2500 ord fördelat på 6 texter i en ganska strikt ordning. I can do it!!

På mitt Happy Place

Jag har ett Happy Place inne i stan som jag alltid återvänder till. Det är inte gratis, så det blir inte speciellt ofta, men varje gång jag går dit tänker jag att det var för länge sen ändå.

Helt otippat är det en restaurang på Avenyn, Tvåkanten. För mig är den som ett stort vardagsrum; personalen är proffsig och vänlig på ett väldigt avslappnat sätt (ungefär som på Riche när jag var där för ett tag sedan), det är sorligt och lite rörigt men på ett väldigt skönt sätt.

Och maten är jättegod!

Men lite svår att hitta….

Här under någonstans är en råbiff (ja jag frångick mina veganska principer i några timmar men ångrade mig redan senare på kvällen). Inte helt uppenbart, eller hur?

Min mor föreslog via Instagram att jag skulle leta under lövhögen, och där var den ju! Väldigt god förstås. Lövhögen är för övrigt syltade trattisar, mjukstekt rödlök och rotfruktschips, smaskens.

Men det var inte för att gå på Tvåkanten som vi hade fixat barnvakt (just det är ju så galet mycket enklare nu när makens brorson har börjat på Chalmers – för han vill väl inget hellre på helgerna än att passa våra barn?! Studieteknolog FTW!), nä vi skulle ju egentligen gå på Göteborgs Symfoniska Körs 100-årsjubileum!

Det finns några verk som alla som sjungit i kör i Sverige jobbar med. I Seraillets Have är en av dom, och den sjöng vi tillsammans allihop, gammal som ung. Så himla fint.

Kören som vi var med i åtta år och som alltid sjunger i Konserthuset har alltså blivit hundra år, och för att fira det bjöd man in alla gamla korister till ett hejdundrande kalas.

Många kära återseenden och fantastisk dans till storband. Skulle kunna hållit på hela natten kändes det som, en nostalgitripp utan dess like. Förflyttad 15 år tillbaka i tiden i ett nafs, som om inget hade hänt däremellan.

Ja förutom att jag halkat ner från sopran till alt, vilket kändes när vi sjöng Beethovens An der Freude…brrr. Rätt skönt att inte ligga där på toppen faktiskt.

Första cellokonserten

Efter ett års spelande var det dags för en första cellokonsert. Och då menar jag verkligen CELLO-konsert. Inga andra instrument, bara ett gäng ungar som spelade cello.

Väldigt avslappnat och low-key; lärarna hojtar i emellanåt EN-TVÅ-TRE-FYRA-NUUUUU när det spretar lite i tempo mellan barnen, ungarna kämpar tappert och tycker det är rätt kul att göra musik tillsammans.

Det visade sig att det var första gången Adam var i en modern kyrka – han visste inte att kyrkor kunde vara så hemtrevliga och mysiga OpenMoji-black 1F602.svg – antar att vi inte varit i tillräckligt många kyrkor med honom, eller bara i omysiga.