Ensamvargen i mig

Så satt jag där igen. På en restaurang, med ett glas vin, väntandes på mat som är lite dyrare än vad jag tänkt, och fast jag egentligen hade planerat att jag skulle göra det enkelt och bara köpa något på Coop tvärs över gatan.

Ensam, har ingen att prata med, ingen som föreslår vad vi ska hitta på sen (det finns inget sen, bara gå och lägga sig), jättesynd om mig utan sällskap i en stad där jag inte bor. (Och sannolikt aldrig mer kommer att bo i heller.)

Och jag är SÅ nöjd.

Ingen som tvingar mig att dela min uppmärksamhet, jag kan göra VAD jag vill – dvs sitta och skriva i timtal utan att någon kommenterar att jag sitter mycket vid datorn, jag slipper laga mat, jag får gott vin i en grymt skön och avslappnande miljö där det är sus och brus runt omkring mig men bara inte just hos mig. Folk som pratar om allt möjligt runtomkring (några från den producerande sidan av filmbranschen sitter bakom, ett tjejgäng diskuterar den senaste utvecklingen i deras parrelationer, grannarna bredvid ser fotbollsklipp och dricker rosévin med is i), jag kan tjuvlyssna om jag vill, jag kan strunta i det om jag vill.

Jag mår så fruktansvärt bra av dom här avbrotten, dvs kurserna, där jag dels får träffa kolleger från hela landet och alla verksamhetsområden och inte bara folk som är lika mig, dels lär mig något nytt. Och där jag får en känsla av att jag är del av något större än bara mitt lilla viltstängsel där vi just fått upp berg i dagen när vi bara skulle gräva en grop (=inte bra), busshållplatserna där fastprisupphandlingen precis är slut och blir lite för spännande och utplaceringen av våra nyanlända som jag jobbar massor med men egentligen inte har något ansvar för.

Bort med alla dom tankarna, det här är personalvård när den är som bäst.

Kursjunkie

Jag älskar att gå på kurs. I Stockholm, Örebro, Ängelholm eller var det nu kan vara som är aktuellt för tillfället. Helst inte på hemmaplan, dvs i Göteborg.

Just den här gången är det Arbete på väg Nivå 3A, märk väl. Det betyder att Nivå 1 är genomförd (webkurs) och Nivå 2 med – det var då jag träffade vårt gäng med nyanlända. Och eftersom jag klarat Nivå 2 får jag…ja det är jag inte helt säker på. Nivå 1 är typ vett och etikett och grundläggande regler för att vistas ute på vägen. Nivå 2 är ett steg vidare; man får inte sätta ut skyltar men man får framföra fordon för arbete på väg och se till att de har rätt skyltning.

Nu med Nivå 3A tror jag att jag blir godkänd för att gå ut och sätta ut skyltar längs vägen (efter en plan som någon annan med Nivå 4 bestämt hur den ska se ut, sk TA-plan).

Kursledaren är soft. Vi undrade om morgondagens tider:

-”När börjar vi imorgon?”

-”Tja jag är här från strax före 8 så då kan ni ju komma så småningom och så börjar vi när alla är här. Vi hinner igenom programmet ändå”

Det är bra att träffa folk från här och där; bland annat är en av kursdeltagarna en person som jag mailat en massa fram och tillbaka med i upphandlingen av våra busshållplatser, och helt plötsligt har han ett ansikte också!

Mitt i alltihop ringer min entreprenör i ett av projekten och meddelar att dom stött på berg när dom grävde på ett ställe där vi måste gräva och absolut inte vill stöta på berg. Vi har över huvud taget inte räknat med att det ska vara något berg där, och har det varken i tidplanen eller budgeten att vi ska spränga – för att inte tala om att vi inte har gjort några vibrationsutredningar för att se hur de näraliggande fastigheterna påverkas…Verkligheten pockar på, men jag är en god projektledare som delegerar ut uppgifter och sen går in på min kurs.

Delegera är grymt; man får folk som jobbar med en att göra arbetsuppgifter som man själv inte vill/kan/hinner – och dom tar tag i uppgifterna och får dom gjorda fortare och förmodligen bättre än vad man själv hade gjort det. Varför har jag inte kommit på det förut? Nä just det, jag har ju inte haft någon projektorganisation runt mig förut nä.

Heja Trafikverket!

 

En gripande utställning

Äntligen blev det dags att ta tag i något som vi/jag pratat om sedan vi flyttade tillbaka till Göteborg; Världskulturmuseet. Det var en höstlovsutställning om Dias de las Muertas eller nåt, spanska är inte på min repertoar, men alltså Halloween fast i Mexico.

Ja och så film då, det var väl kanske det som lockade barnen extra mycket.

Medan dom var på film gick jag på föreläsning om mexikansk kultur. Eller, snarare en predikan om mexikansk religion, som det mer eller mindre urartade till. Intressant men lite too much. Man är ju svensk och lagom, och i tillägg dessutom ateist så då blir det fort lite mycket med det religiösa.

Men det som verkligen var en höjdare (eller en nedtur, det beror på hur man ser det hela att sitta och gråta för sig själv i ett museum) var utställningen [aswat] Syrian voices.

Det var ett rum inrett i ljusa färger, mestadels vitt, i vilket dom hade installerat stora skärmar runt om, och på vilka olika personer delade med sig av….av sin mänsklighet, sin utsatthet, sina drömmar, sina besvikelser, sina ambitioner….

Alla som visades är flyktingar från Syrien som nu bor på olika platser i Sverige.

 Någon uttryckte oro, eller var det kanske resignation, över att dom kanske inte skulle få vara kvar i Sverige för att dom inte är välkomna/önskade här. Jävla SD och NMR och alla flata politiker som genom sitt agerande, eller brist på agerande, tillåter att den uppfattningen sprids.

Mannen längst till vänster i bilden har övergivit sin familj i Syrien temporärt för att vara den starke som söker efter något bättre och sen tar dit resten av familjen till tryggheten. Nu är han i Sverige, trygg, men våra lagar för anhöriginvandring är så svåra/hårda att hans fru och dotter fortfarande är kvar i Syrien. Så han känner att han som familjens överhuvud svikit de sina och därför är värdelös, resten av familjen är kvar i otryggheten i Syrien. Han pratar med sin dotter i telefon varje kväll, men dom har inte setts på 1-2 år och hon är inte så väldigt mycket äldre än det. Vi snackar en (1) kvinna och ett (1) barn här, mannen har redan uppehållstillstånd. VARFÖR får dom inte komma hit?

Efter allt dom här flyktingarna varit med om för att komma till tryggheten, och så möts dom av en vägg, en mur, av byråkrati. Flera säger att dom visste innan att immigrationsprocessen var lång i Sverige och dom var förberedda på det, men att dom ändå blev överraskade över att det var SÅ trögt.

En har flytt förtrycket han upplevt på grund av sin homosexualitet, på bilden har han en svensk flagga målad på kinden á la PRIDE.

I stort sett alla understryker vikten av att försöka passa in, att lära sig språket, att dom hoppas att alla flyktingar som kommer till Sverige uppför sig väl så att dom inte ska få dåligt rykte. Flera nämner svårigheten att få jobb och bostad; svårighet att få bostad TROTS att man har ett jobb.

Vi ställer krav på dom här människorna som vi aldrig hade ställt på en svensk med samma kreditvärdighet och det är så jvla ovärdigt.

Jag vågar påstå att 95% av alla flyktingar som kommer hit bara vill några få saker; dom vill få uppehållstillstånd (trygghet), bostad (tillhörighet, trygghet) och jobb eller utbildning (värdighet och att bidra till samhället). Och jag tror också att de flesta är beredda på att det inte är något man bara ”får”, utan man får vara med och jobba lite.

Alla dom som är med på utställningen kommer från vanliga Svenne Banan-situationer fast i Syrien; Villa, Volvo, Vovve, största bekymret var att få ihop vardagen. Och sen tillslut inser dom att det här bombandet inte kommer att försvinna, att elen och vattnet inte kommer att komma tillbaka inom överskådlig framtid, att dom bor 14 släktingar i en halvförstörd lägenhet, för det är det enda som finns kvar i släkten.

Och då väljer dom att lämna sitt land. De flesta har lämnat släktingar bakom sig, allt dom kämpat för och byggt upp, hus, hem och arbete (dom jobb som fanns kvar). Inte hade dom gjort det om dom hade sluppit, nog tusan hade dom hellre varit kvar i sitt land i sina hemvana miljöer och inte suttit i en sketen gummibåt med fara för livet på väg mot något dom inte vet något om…Hur kan vi ens med att stänga gränser och göra det svårare att stanna i Sverige? Det är så fruktansvärt omänskligt.

Det blev ett långt inlägg det här, men jag känner mig så fruktansvärt maktlös i den här situationen där människor flyr i tiotusental från krigszoner för att komma till Sverige, och vi bara stänger dörren och ifrågasätter.

Och ändå försöker jag göra något. Jag försöker få ut dom nyanlända vi har i Trafikverket Väst i vettiga jobb…vi får se hur det går. Om jag bara är en naiv idiot eller om det här faktiskt går att få till något vettigt. Jag kan bara inte tro att alla är slöa och vill leva på bidrag – det är inte så det funkar; människor VILL bidra och göra rätt för sig, jag tror att det är en grundläggande egenskap hos os alla.

Over and out innan jag bränner topplocket på hur vi agerar i det här landet.

 

Ännu en glamorös tjänsteresa

Yes då var det dags igen för det jag så gärna vill kalla för Tjänsteresa för då låter det så mycket bättre. Jag skulle kunna säga att jag tar tåget till Karlstad för att vara med i ett möte också, men då kommer man väl aldrig ur sängen…

Det tar ca 2,5 timmar att ta sig från Göteborg till Karlstad vilket är rätt okej, fem timmars jobb på tåget är ganska bra ändå för då hinner man läsa protokoll och annat som man kanske inte har ro i kroppen till när man är på kontoret.

Om det hade funnits stabilt internet då förstås…

Efter att ha kämpat med att komma in på intranätet hela vägen Gbg-Trollhättan gav jag upp strax innan men kastade mig på det när vi var på stationen i Trollhättan för där var nätet bra. Nästa gång vi har bra nät är väl på nästa station.

Men jag kan rapportera att det var (ännu en) vacker soluppgång i Västsverige, samat att det är frost på marken på landsbygden, dvs svinkallt om fötterna på tåget.

Jag har varmt gott kaffe med mig, men det hjälper ju knappast på fötterna.

Ingen kan göra allt men alla kan göra nåt

Vägtrumma, Foto: Esri

I december kommer det en ny person, Z, till vår grupp på jobbet. Han är väg-och vatteningenjör från Syrien och har just nu en praktikplats på Trafikverket i Halmstad där han ingår i ett nationellt projekt för att inventera vägtrummor. Trumprojektet har tagit in många nyanlända för att ge dom en fot in i svensk arbetsmarknad och förhoppningsvis (om dom har rätt bakgrund) även en plats på Trafikverket.

I botten ligger ett regeringsuppdrag som heter ”Praktik i staten”, och som är ett påbud som gäller i perioden 2016-2018 för statliga myndigheter, och innebär att vi ska erbjuda praktikplatser till nyanlända och till personer med funktionsnedsättningar. Det var några av dom som jag träffade på en kurs i slutet av mars i år, och som nu leder till att vi får in en av dom i vår grupp i Göteborg!

Enligt den vanliga devisen ”Det var ju ett bra förslag, kan inte du genomföra det?” så var det jag som fick i uppdrag att ordna det här med Z, och jag har nu genomfört den lätta delen av det – dvs ordna så han har arbetsuppgifter, kollegor, något som liknar en plan för introduktion osv. Det administrativa (=tråkiga i min värld) är det andra som sköter.

Jag är så taggad, jag tycker det här ska bli så kul! Jag fattar ju att det kommer vara jobbigt också, man är ju inte van vid att ha någon som är med en hela tiden och som man ska lära en massa, men det blir nog bra.

Det känns helt rätt att lägga en del av min arbetstid på att försöka få in en person på arbetsmarknaden, en person som tillhör en grupp som är ganska stigmatiserad, som har lämnat mycket (allt?) i sina hemländer för att komma till Sverige (eller för att det var här dom råkade hamna) och som förmodligen har det rätt tufft här. Svensk byråkrati till exempel är väl inte det lättaste att ge sig in i – ens för en som redan kan språket…

Och jag tycker också att det är helt rätt att vi som jobbar i staten tar ett ansvar och den extra kostnaden det innebär att få in nyanlända på arbetsmarknaden. Vi jobbar ju för skattebetalarnas pengar, och det är i mitt tycke ett vettigt sätt att spendera de pengarna. Det tycker tydligen vår HR-direktör också:

Jag är så himla stolt över att jobba i Trafikverket!

Ont gör det

Jag är tillbaka i Staden. Stockholm förstås. MIN stad. Ränderna går aldrig ur, det blir bara mer plågsamt för varje besök.

Stockholm är något speciellt, det är en viss lukt, känsla och en fantastiskt underbar stad. Båtarna, vattnet, stadsmiljöerna…och de gigantiska spindlarna som kan ta luften ur vilken GC-tur som helst, brrr.

Efter kursdagen i Solna åkte jag till mitt hotell på Kungsholmen (i Joakim-land, bittersweet) och gick därifrån ner på stan. Skulle ha en bok på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan, som i mitt tycker är landets bästa bokhandel, men dom hade den inte. Dags att omvärdera det där med landets bästa? Förmodligen. Gick vidare neråt Hamngatan, områden jag varit i så många gånger att jag bara hittar helt automatiskt, jag går bara inte fel och jag vet vart jag är på väg och var jag är hela tiden.

Det blev middag på Riche.

Nostalgifaktorn gick fullständigt i taket – trots att jag aldrig varit på Riche förut (jo det är sant!), men jag har varit mycket i områdena runt Stureplan ner till Nybroplan och gått förbi en miljon gånger, och idag var det dags att gå in. God mat men inte värd kostnaden, ska inte bitcha igen om en restaurang, men man går inte till Riche för den fantastiska maten, utan för stämningen och miljön. Och vinet. Gaawd vilket gott vin det var.

Sen gick jag hem till Kungsholmen, via Grand Hotell, Helgeandsholmen, Strömsborg och så över vattnet. GC-tur förstås.

Och så fruktansvärt melankoliskt hela tiden, och jag undrar om jag gjort rätt som befinner mig på den andra kusten eller om jag borde varit kvar här hela tiden och stärkt mina band till staden och vårt hus i skärgården. Och det finns inga rätta svar. Hade jag stannat hade jag väl hamnat ute i förorten precis som alla jag känner, jag hade inte haft råd att ha livet inne i stan som jag värdesätter så högt. Det hade väl bara blivit ett liv i pendlarmisär, något jag verkligen inte vill ha, och då är det väl bättre att jag är i Göteborg ändå. 

Men det känns blä just nu. Sitter på hotellrummet och lyssnar på Kent och känner mig obeslutsam och miserabel. Tur att det är borta imorgon när jag vaknar, för det är en jobbig känsla och stockholmslivet som jag vill ha hade aldrig funnits för mig.

Eller?

Hjälp till synshämmade?

Idag var det dags för affärsresa. Man kan säga så för att få det att låta lite mer flashigt, men man kan också säga ”Idag tog jag tåget till Halmstad”. Båda är lika rätt men det ena låter mer spännande än det andra.

Om jag säger att jag var på affärsresa låter det internationellt; första klass på flyget, främmande språk, god mat….Om jag säger att jag tog tåget till Halmstad så låter det som, tja… kaffe från Pressbyrån inköpt i all hast innan man slänger sig på tåget i regnet. Inte lika spännande.

Så vi säger att jag var på affärsresa. Viktigt möte med interna och externa parter för att säkra den vidare framdriften i projektet. (= skype-möte med Hallandstrafiken och vår interna planerare och markförhandlare för att se vilka busshållplatser vi ska prioritera att tillgänglighetsanpassa)

För vi ska uppgradera en mängd busshållplatser i Halland som per idag inte är särskilt lätta att använda för de som har någon form av funktionshämning; tex genom att sätta guppiga plattor i marken (sinusplattor, även kallat taktila stråk), breda vita plattor längs plattformens kant (visuella stråk), asfalterad anslutningsväg från området bakom till hållplatsen så det blir lättare att ta sig fram med rullstol mm.

Och det fokuset gör att man (=jag iallafall) ser lite extra uppmärksamt på busshållplatser och andra transportmedels utformning.

Som till exempel stationen i Halmstad. Och många andra stationer, det här hade kunnat vara var som helst.

Den gula lådan i bilden är en talsynteslåda, så om man trycker på knapparna så får man uppläst Avgående, Ankommande eller Information, beroende på vad man väljer. Allt väl så långt.

Det är braille-skrift under den vanliga skriften så att den som kan sånt kan läsa vad det står, mycket bra.

Men hur kommer de synshämmade dit? Hur hittar dom den gula lådan och förstår att det där är till för dom att trycka på knappar på för att få meddelanden upplästa? För det finns inga plattor i marken att följa med sin käpp, inga markeringar över huvud taget, så hur vet dom att det finns något där?

För det kan väl inte vara så att de taktila stråken i marken bara glömts bort? Väl?