17 maj – i år igen!

Hannes finklädd i sin Carmencitaklänning, och Adam lite mer passande klädd i dunjacka. Ja och så shorts då.

Det går ju inte att ha varit i Oslo på 17. mai och inte nämna det. Men samtidigt känner jag att jag gjort det så många gånger nu, och det är ju som traditioner är – likadant varje år.

Efter att ha haft 25-27 grader varmt i flera dagar även i Oslo var det helt plötsligt sviiiinkallt (=15 grader och nordanvind). Bra för dom som skulle gå i tåget, men fett olyckligt för oss andra som frös som idioter. Iallafall till 13-tiden då värmen vällde in igen tack och lov.

Tårögda barn (mina egna alltså) som stod på skolgården och blev omsvärmade av sina före detta klasskamrater, en minsting som var jättearg på mig för att jag fick oss att flytta (han menar i sina deppiga stunder fortfarande att det är mitt fel, inte ett gemensamt beslut vi vuxna tog) och mycket mycket känslor.

Svårt för barnen att känna att allt är som vanligt när man träffar klasskompisarna – men ändå är det inte som vanligt för dom har gått vidare åt sitt håll och A och H åt ett annat med andra kompisar.

Men bäst av allt på hela dagen var för mig när en av dom som var riktigt taskiga mot Hannes i skolan kom fram till honom och med ett vänligt och uppriktigt ansikte bad om ursäkt för att han varit så dum mot Hannes i tvåan! Hannes hade på sig sitt stenansikte som åker på när han träffar dom elaka barnen, så han var inte direkt mottaglig för ursäkten, men han fick ändå fram ett ”Det är okej”.

Den andra killen, S, hade nog väntat sig lite mer respons, men jag förstår Hannes också – det är inte lätt att bara glömma allt som varit bara för att en person kommit på bättre tankar. Men jag försökte ändå säga att det var jättebra av honom att komma och säga förlåt, att det var starkt gjort, så han skulle känna att det var rätt sak att göra även om responsen blev lite mindre än förväntat.

Det finns hopp!

Gratulerer med dagen, venner!

En alla-hjärtansgåva till hela klassen

Han fick en idé när vi gick hem från skolan igår. Han hittade en gren, eller snarare en liten buske som låg på marken, och den tog han med hem. Skulle göra ett Alla-hjärtans-dag-träd, ett kärleksträd av det till alla i klassen.

Så efter maten och läxgörningen frågade han vem som ville vara med och hjälpa till. Klart man säger ja när barnen vill pyssla, så jag hämtade papper och började klippa hjärtan.

Han tog en penna och satte sig ner och började skriva ett litet meddelande på varje hjärta.

Du är jättesnäll

Jag är din vän

Du är vacker

Och så vidare. Sen satte vi snören i de 10 hjärtana och så bestämde vi att O skulle gå med upp på skolgården på morgonen idag för att hjälpa till att få dit busken ordentligt och pynta den med hjärtan.

trad

Jag mailade hans lärare igår och förvarnade om att det skulle komma en lite buske med till skolan idag och hoppades att det skulle gå bra. Det gjorde det.

Vem kan säga nej när en elev har gjort ett kärleksträd till sin klass?!

2017-02-13-hannes-valentintrad-2

Ny roll som FAU-ledare

En orsak till att det är lite fullt om dagarna är att jag tagit på mig rollen som FAU-ledare på skolan. Alla föräldrar som har barn på en skola ingår i Foreldrerådet, vare sig de vill eller inte, och Foreldrerådet i varje klass ska välja en representant som ska sitta i skolans ArbeidsUtvalg. Foreldrerådets ArbeidsUtvalg är alltså FAU, och med en representant för varje klass blir det 2 st i 1-7 och 3 st i 8-10 (man går tio år i grundskolan här), så totalt är det här rådet 23 personer.

Tanken med FAU är att föräldrarna ska kunna vara med och påverka barnens skolmiljö; den psykosociala (mobbing, samhörighet osv) och den fysiska (skolgårdens utformning, vad som finns där, klassrummen, trafikmiljön runt skolan).

fugMandatet uttrycks så här:

Foreldrene har rett til medvirkning i skolen. FAU skal sikre reell medvirkning fra foreldre og ha medansvar for at elevenes læringsmiljø er trygt og godt.

Men hur gör man det då? Ja det kan ju ske på rätt många olika sätt genom sociala aktiviteter för eleverna, jobba med skolan för att förbättra studiemiljön, vara med och påverka utformningen av skolans mål eller se på trafiksituationen runt skolan (högaktuellt för oss som är en skola mitt i Oslo).

Vår skola står inför rivning och uppbyggnad av en ny, vilket gör att FAU har ett jobb att göra i samband med det och försöka få fram föräldrarnas uppfattningar till skolledningen. Inte som klagoinstans, men VI föräldrar har chansen att påverka utformningen av den nya skolan tillsammans med byggherre, arkitekter, skolledning, och inte minst elever. Det är oerhört spännande och meningsfullt att vara med i det brukarråd där alla vi är representerade och diskutera hur just vår skola vill ha placeringen av funktioner (tex var skolsyster bör vara för att ivarata elevernas rätt till diskretion), att få chansen att se till att det går att ha catering/matleverans (möjligheter till skolmat tjohooo!!!), hur eleverna ska komma till och från skolan på ett säkert och praktiskt sätt, och massa massa mer.

entreI mellantiden mellan rivning av den gamla och uppbyggnad av den nya skolan ska våra elever gå på en nybyggd skola i en annan del av stan. Det betyder att det blir busstransporter till och från skolan, något som bekymrar många föräldrar.

Graden och arten av deras oro varierar, men gemensamma punkter är tex hur barnen ska komma med bussen på morgonen – var ska dom stå och vänta, vad händer om man missar bussen, vem håller koll på ungarna medan de väntar (vi är mitt i stan, remember?), och motsvarande på hemväg från skolan. Andra är bekymrade över mobbing på bussresan; att vara ”instängd” med så många jämnåriga under 2×30 min menar en del att det är ökad risk för mobbing, medan andra återigen är oroliga för att barnen kommer ta skada av att åka buss till och från skolan.

ruselokkaMan kan tycka vad man vill om de olika bekymringspunkterna och det är svårt, för att inte säga omöjligt, att vara neutral bara för att man är i FAU. Hela grejen med att vi är i FAU är ju att vi har barn i skolan och självklart har vi en åsikt. Men det viktiga är att vår roll är att ivarata föräldrarnas uppfattningar  och vara föräldrarnas röst in mot skolledningen, så jag för fram alla åsikter som kommer in till rektor.

Utmaningen är informationsflödet. Det är svårt att informera föräldrar till 500 barn, av vilka de allra flesta inte bryr sig men likväl måste få veta hur läget är emellanåt.

Om någon har guldbiljetten till den lösningen så tar jag den gärna!