Kort vandring i Sandsjöbacka

Så att det är viktigt att träffa nära och kära har vi lärt oss nu, right? Bara att omsätta det i praktiken då och bli BÄTTRE på att ringa upp varandra och föreslå att ses, och tex gå en tur, vilket vi gjorde idag, tjo!

M är relativt nyopererad, så det var inte aktuellt med någon längre eller mer ansträngande tur. Helt okej, det är inte ansträngningen som är viktig utan att ses, få en stund tillsammans och prata. Och så gå lite dessutom. M var i stan, vi i Åsa, halvvägs ligger naturreservatet Sandsjöbacka. Vi har varit där och gått några gånger förut (jag och killarna en gång, och en gång tillsammans med mamma och T), och då det kan vara ganska ansträngande i Sandsjöbacka (kuperat, ett paradis för alla trailrunning-entusiaster) tog vi den vägen jag och barnen gick 2016.

Lite GC blev det också när vi ändå höll på, kan inte bara gå förbi ju? Eller jo, några gick vi förbi för dom var en bit in i skogen och blev lite meckigt.

Det är så underbart fint nu med böljande vitsippsbackar. Det är inte mitt foto, utan Malin Helanders.

Det gick lite upp och ner även på den här slingan, men överlag var den väldigt vandringsvänlig även för den som inte är helt läkt inne i kroppen.

5 km blev det totalt och det tog oss två timmar inkl fikapaus.

Lite fin utsikt allra överst på toppen med skogen åt ena hållet och faktiskt havsutsikt åt det andra (det är en bit från Sandsjöbacka och ut till havet men man såg det skymta långt bort).

En regnskvätt fick vi också med oss – och där fick jag som för en gångs skull INTE hade med mig regnjacka, skoteroverall och yllebyxor, utan bara en tunn dunjacka…och vad tycker dunjackor om regn? Nä just det. Tur att det inte blev mer än några droppar då.

Hannes fick provgått sina nya vandringsbyxor, och dom fick godkänt. Bådar gott för sommarens leder!

Hallandsleden etapp 2

Efter några dagars vila med bara hårt trädgårdsarbete dagtid och sömnad kvällstid som enda syssla är det fint att koppla av med lite vandring igen. Eller, koppla av…det var en bitvis rätt jobbig vandring, så så här 16 km senare är man rätt mör.

Tolvåringen följde med ytterst motvilligt och bara för att vi tjatar om hur bra det är att bygga upp muskler i kroppen när man växer typ en decimeter i kvartalet, så man inte faller ihop som en burksparris. Men han tog täten och med den äran – han går ifrån mig hur lätt som helst, det är helt klart.

Etapp två börjar där – tadaaaa! etapp ett slutar, dvs vi fick gå förbi vår fina badplats vid Stensjön igen. Sen en kort sträcka uppe på en bilväg innan det gick brant uppför och in i skogen. Ganska mycket skog faktiskt, många slingriga branta stigar med gott om stenar och rötter att snubbla på, inget för den som är ostadig på foten.

Pliktskyldigt stannade vi vid skylten som talade om att det var Brattabjärs gravrösen, sa våra oooohhs och aaaaahs och gick vidare. För ärligt talat har jag det inte i mig att stå och hänfört beundra högar av sten och låtsas att jag känner historiens vingslag och att jag tycker det är fantastiskt att man gjorde en så stor hög för bara en person. Men det är faktiskt fantastiskt – allt detta jobb för att gömma en enda död en. Men det finns så mycket som är fantastiskt, så… Moving on!

Gravrösena kan skymtas mellan träden längst bort i fjärran. Det var så nära vi kom.

Uppför och nerför, genom skogar och kalhyggen, skönt med frisk luft och inga barn som klagar utan bara knatar på. Vi gick och gick så vi glömde att stanna, och tillslut var vi så trötta att när vi väl såg en bänk att sitta vid så var det bara att dråsa ner på den, trots att vi egentligen bara var 2 km från lunchstället i Naturum på Fjärås Bräcka.

Visst ser det idylliskt ut på vår lunchplats? Sanningen är att vindarna är svinkalla och väldigt hårda, jag hade på mig T-shirt, någorlunda vindtät jacka och ändå frös jag som en tok. Och visst saknas någon på familjefotot? Det stämmer, för O var tvungen att backa bandet och gå tillbaka samma väg vi kommit för att försöka hitta sina solglasögon som han upptäckte att han tappat.

På Naturum åt vi en väldigt god ärtsoppa med gott bröd och tapenade på kalamataoliver (!) till. Inte riktigt den långsamma, njutningsfulla lunch jag sett för mig – O rusade iväg och vi andra glufsade i oss maten så fort vi kunde så vi kunde börja gå igen innan vi frös till och stelnade helt.

Så upp och hoppa igen! Och när solen kommer fram och man rör på sig blir det ganska fort och ganska skönt, så då kan man gå och gå igen och njuta av omgivningarna, för det är fint där uppe.

Kungsbackafjorden i fjärran, åkrar emellan, och åsen som är Fjärås Bräcka som man går på

Och bara en bild till på lummig, fantastisk skog, ok?

Sista pausen för dagen vid badplatsen vid Skärsjön. H sa att han skulle bada men isande vindar kan få även den mest entusiastiska att backa några steg. Lite fika med kaffe och bulle blev det iallafall innan vi gav oss i kast med de sista två kilometrarna av upp-och nerförsbackar.

16 km väldigt fin och varierad vandring; stigar, grusvägar och asfalt, uppför och nerför (och uppför igen…), granskog, bokskog och björkskog. Lunch på halva vägen där det kunde varit varmt och skönt och en stund i solen och säkert är det andra dagar. I slutet av etappen ligger Äskhults By där man kan gå och ta sig en fika om cafét är öppet, övernatta i vindskyddet, fylla på färskvattnet eller bara använda toaletterna.

Vad väntar ni på, ut och gå etapp 2!!

 

Hallandsleden etapp 1

Man skulle kunna tro att det enda jag gör just nu är att gå. Och det är väl inte riktigt sant, men det är en aktivitet som ger mig riktigt nöje faktiskt. Motion har aldrig varit min grej, men att cykla för att komma någonstans är roligt och att gå för att komma någonstans är också roligt. Från A till B till exempel, behöver inte vara krångligare än så.

Idag blev det familjeaktivitet av det hela, och ambitionen var att gå första etappen av Hallandsleden, från Blåvätterna till Stensjön, 12 km. Och så blev det, eller nästan iallafall, för det gick inte att komma närmare med bil än vad parkeringen uppe i vänstra hörnet av bilden visar. Kan vara bra att veta att det blir en liten anmarsch till själva vandringsleden (grönturkos linje i bilden).

Man kan egentligen inte komma riktigt så långt heller, för det är inte allmän väg, men det går bra att köra dit och det finns bra med plats att stå på. Hur vi skulle få fatt i bilen igen var redan löst; en cykel hade parkerats vid Stensjön för O att cykla upp till bilen med efter att vi gått färdigt. Tanken var att det skulle göras medan vi andra badade, ganska orättvist egentligen.

Hallandsleden etapp 1 var fin att gå; omväxlande grusväg/skogsbilväg, stig och asfalt, genom bostadsområden (små med ganska gamla fina hus för det mesta), längs hagar och mitt inne i mörkaste granskogen. Några svampplockare stötte vi på, vi åt massor av hallon längs vägen, blåbären var rätt sura fortfarande men gick ner dom också, vi hittade gigantiska björnbärssnår och jag såg mitt livs första hasselnötter på kvist. Förortsbarn, jag vet, men jag erkänner iallafall min okunskap.

I början av vandringen fanns det bänkar lite här och där mitt ute i spenaten att sitta och vila sig på. Något som överraskade mig var mängden hus som ändå fanns här i vad som för mig är mitt ute i ingenstans. Nybyggen dessutom, flera av de, kunde varit i vilket nytt villaområdet som helst, och de bara poppade upp så där helt plötsligt när man trodde att man var ensam mitt inne i skogen.

Vackra vägar och stigar längs etapp 1

Välskyltat och fint som vanligt, men trots det (och trots att boken där vandringarna står listade varnar för att det är lätt att gå fel) så gick vi galet en gång. Rätt som det var efter en lång och skön nerförsbacke fanns det plötsligt inga orangea markeringar längre… Världens bästa kartprogram (Locus maps) kom till undsättning genom att visa rätt väg så vi kom tillbaka till stigen igen. Men först fick vi gå igenom ett rätt skumt område där vägen gick inne mellan husen och där dom hade som en stor hage med en massa gamla rostiga bilvrak staplade. En bebodd husvagn där dörren stod öppen och en skällande hund (en liten bjäfsig en, inte en schäfer som jag hade väntat mig) kom ut och skulle skrämmas (lycka till…). Ganska så creepy tomt faktiskt. Knäpptyst förutom hunden men det kändes ändå som att det var folk där. Ingen som stoppade oss iallafall, så vi kom tillbaka till spåret utan någon längre omväg.

Ut på tur aldrig sur, så var det väl?

För oss som gillar att leta plastburkar av olika storlekar på mer eller mindre uppenbara ställen här och där fick också vårt lystmäte. Bra när det inte är så tokmånga cacher längs en väg, för det tar sån fruktansvärd tid. Här var det fyra (6 egentligen, men en var inaktiv och en råkade vi gå förbi), rätt lagom.

Och efteråt när vi var härligt svettiga och mysiga kom så det efterlängtade badet (för oss som inte skulle cykla tillbaka och hämta bilen). Ett tips för den som kommer till Stensjöns allmänna badplats på kvällen är att inte stanna vi bryggorna man kommer till först, utan gå förbi alla gamla skräpiga båtar så kommer man fram till en öppen glänta där det är gräs ända ner till vattnet och kvällssolen når hela vägen ut. Ett extra plus är att det ligger en uppdragen brygga på gräset, så det finns en solvarm plats att sitta på när man torkar efteråt också.

Till sist vill jag gärna dela med mig av några bilder på de vackra stigarna och vägarna. Rundan är inget för den som har svårt att gå knöliga stigar, men för alla andra är det väl värt en tur!

(Klicka på bilderna så får du upp dom i storformat)

Grimeton radiostation

Då eftermiddagen såg ut att innebära regn var det inte aktuellt med en vandring till, utan vi drog till med ett världsarv i området istället – Grimeton radiostation. Den avfarten har man åkt förbi massor av gånger när man kört E6 söderut och alltid tänkt att man ska göra ett besök, men det blir aldrig av. Förrän idag.

Ser det deppigt ut? Det är inget fel på bilden, det var regnigt och grått, faktiskt illustrerar den mycket bra min känsla för stället. Inte blev det bättre när inträde för oss fyra (två vuxna + en tolvåring och en tioåring) blev 560 kronor….men har man sagt att man ska gå in så har man. Och jag tror det här är ett ställe som gör sig bättre i fint väder. Till exempel kan man göra små morse-jaktrundor (gå runt med en låda och scanna in morsesignaler som blir ett ord tillslut) och mer avancerade rundor (som kostar extra, den med morse ingick i entréavgiften) och så går man mellan olika hus som visar delar av radiohistorien.

Väldigt fina interaktiva utställningar, där man kunde lära om morsekod, och även skicka meddelanden mellan sig. Vilket barnen snabbt upptäckte…

Dom förklarade också rätt bra hur radiovågor fungerar, med exempel som ibland var lite konstiga – man skulle lyssna på en radiovåg och sen kunde man trycka på en knapp så fick man höra en fågel som lät nästan likadant. Eh ja, så det finns fåglar som låter som radiobrus, vad har det med det här att göra? Mer relevant (? intressant iallafall…) var det att höra ljudet från Saturnus.

Och så fanns det ett café och en museishop såklart. På cafét fanns det förstås (trumvirvel, tack!) RADIOKAKA, vilket faller lite platt när ingen numera vet vad radiokaka är för något, men det finns många far-och morföräldrar där ute som kanske blir lite nostalgiska.

Interaktiva utställningar

Caféer är bra, för där kan man sitta inne och bli ordentligt varm. Haken var bara att just när det regnade som mest tröttnade H på att sitta inne och ville gå ut på den där morserundan…och inte kan man vara den tråkiga föräldern som vill sitta med sin kaffekopp (även om det är vad man helst av allt vill), utan nejdå lillepluppsegubbsen, klart man springer med ut.

Och så var man blöt igen, trots att man torkat efter den förra rundan då man sprang mellan husen.

Blöt är ju normalt inget problem, men när man bor i tält blir det helt plötsligt så väldigt viktigt att hålla sig torr, så då är den här typen av uteaktiviteter inte jättejippi.

Men men, all good things must come to an end, så även vårt besök på Grimeton och värmen i fiket. Och jag tror inte jag kommer tillbaka hit, och jag tror inte heller jag kan rekommendera ett besök såvida man inte är extremt radiointresserad – och det beror faktiskt bara på den höga inträdesavgiften. Det var helt enkelt inte värt så mycket pengar.

Bexellstigen

Efter ännu en regnig natt hade vi förmånen att vakna torra även den här dagen. Men det är allt blötare under liggunderlagen. Lite demotiverande när det regnar så mycket, men är samtidigt helt ok med tanke på att vi själva är torra och har gott om mat, så det löser sig.

Dagens mål var Bexellstigen, en 6 km lång stig i bitvis backig terräng, men som har något helt fantastiskt att visa mitt här ute i den Halländska vildmarken – Stenar med inristade visdomsord och ordspråk på! Tydligen över 700 stycken!

Även den här stigen ingår i Åkulla Bokskogar, och då går den såklart genom jättefin skog…

Man får gå en bra bit innan man kommer upp till stenarna, det är bitvis lite brant och man får klättra mellan stenar, men för den som inte vill det går det att köra bil och gå en betydligt enklare väg in till själva stenarna.

Dom kallas ”Bexells talande stenar”, och är riksdagsman Alfred Bexells verk. Varför han lät göra ristningarna (som sysselsatte två stenhuggare i sju år!) råder det delade meningar om; någon menar att han var orolig för det svenska språkets förfall, andra att det var något välgörenhetsarbete för att hålla stenhuggare sysselsatta.

Vilken anledningen till att han lät göra det än är, så är det en väldigt märklig och fantastisk installation mitt i skogen. Det är inte bara ordspråk, utan namn på historiska personer, samtida politiker, författare och andra. Väldigt märkligt men fint.

Lunch blev på ett oväntat ställe – ett skjul på andra sidan vägen från parkeringen hade en baksida med tak över där det var perfekt att sätta upp trangiaköket och steka korv. Fina sittplatser på lecablock dessutom, en lyx i tältsammanhang 🙂

Även här finns det en vänlig människa som ställer ut lite dryck och erbjuder en viloplats – den här gången dessutom med ett tic-tac-toe-spel med stenar.

En jättefin halvdagstur i en väldigt speciell miljö.

Bockstensslingan

Efter lunch vid Åkulla friluftsgård gick vandringen söderut och till Bockstensslingan. That’s right, platsen där dom hittade Bockstensmannen i Bockstens mosse, som då hamnade på den historiska världskartan.

Slingan är ca 5 km, och ett bra ställe att utgå från är just vid Åkulla friluftsgård. Där finns parkering för den som kommer med bil eller husbil, och det går även buss hit från Varberg på sommarhalvåret, så det är en bra knutpunkt. Är man bara intresserad av själva Bockstensslingan så finns det parkering vid Bockstens mosse, där stigen in till själva mossen och fyndplatsen börjar.

Vi gick från Åkulla friluftsgård, det är några hundra meter därifrån in till själva Bockstensslingan, överkomligt för både stora och små.

Början av Bockstensslingan om man kommer från Åkulla-hållet

Vandringen går genom bok-och granskog, det är som trollskog överallt med mycket mossa, helt tyst, stengärsgårdar överallt (med mossa på såklart) och gömda skatter såklart. De flesta ganska oansenliga och rätt tråkiga, men en förtjänar en liten salut för väl genomfört arbete.

Stigen är lätt att gå, för den som har svårt att gå kan det vara en liten brant som är knepig, annars väldigt lätt och fint. Väl skyltat som vanligt.

På ett ställe när vi gick under höga bokar (böcker?) kom en jaktfågel och seglade förbi under takkronorna i det tysta, men annars var det magert med djurliv. Kan bero på att vi (iallafall en av oss) pratar mer eller mindre oavbrutet. Men det är trevligt det också.

Ja och själva Bockstens mosse då? Tja den är väl som man kan tänka sig; en mosse med en spång ut där det står ”Fyndplats”, och så finns det en skylt som berättar lite om hur det kunde gå så här för den stackars mannen.

Det korta svaret på det är: Man vet inte. En teori var att han var ute och fiskade efter folk som kunde vara med och kriga, vilket de närboende inte gillade, dom slog ihjäl honom och grävde ner honom i mossen. Sen spökade han så förfärligt så då var dom tvungna att gräva upp honom och slå en påle genom honom så han skulle stanna nere i mossen, vilket tydligen funkade.

Tja, en mosse.

Sen hem till tältet för det började regna. Matlagning inomhus på Trangiaköket (fördelen med att ha ett stort tält med ståhöjd), snaskande på nachos och spela kort i några timmar innan läggdags. Även den här natten med regnet smattrande mot tältduken. Bra, då minskar brandfaran i markerna.

Yasjön runt

Bild: Stig Lundin

Temat för helgen var lite grann att lättvandra och bekvämlighetstälta. Dels för att få en mjukstart på planerna om Hallandsleden, Bohusleden och så småningom hela Pilgrimsleden, och dels för att få det lätt och mysigt för barnen så dom blir vana vid att vi ibland går ut och vandrar, långt eller kort.

Första vandringen för helgen var Yasjön runt, ca 4 km. En lättgången led som i början går på den gamla banvallen till Varberg-Ätrans Järnväg , och här går faktatuggaren i mig igång. För den som bara vill se om Yasjö-vandringen, scrolla vidare…

Varberg-Ätrans järnväg var alltså en järnväg som gick från …trumvirvel, tack!… Varberg vid kusten till samhället och knutpunkten Ätran som praktiskt nog ligger vid ån Ätran. Den var ca 50 km lång och hade 12 stationer, drevs med diesel och ånga omväxlande och fanns i 50 år, från invigningen 1911 till nedläggningen 1961.

Början av vandringen runt Yasjön går alltså på den gamla banvallen, det är mao jämnt, rakt och fint och med lite gamla rester av järnväg (fundament) i sidan av ”spåret”.

Slingan vi gick är markerad i svart

Sen svänger den av på en fortfarande mycket fin och jämn väg, väldigt lättgånget. För den som blir törstig längs vägen har ett hushåll satt upp ett skåp med lite läsk, vatten och annat som man kan ta av och swisha till den som satt upp det. Gulligt och fiffigt, och något vi såg på fler ställen den här helgen.

Trots att man går runt en sjö finns det inga badmöjligheter egentligen – om man inte vill vada ut i vass eller gå på andras privata bryggor. Jag är inget fan av något av det (och i ärlighetens namn inte nåt särskilt av att bada heller), men om man är det så finns allt man vill ha vid Åkulla Friluftsgård. Eller, Åkulla Outdoor Resort, som det heter egentligen…

Där kan man övernatta lyxigt, hänga på altanen, sitta i hängstolar, bada från sandstrand eller brygga, eller ta en bastu.

För den som har eget tält, husvagn eller annat boende med sig finns det parkering och uppställningsplats (mot avgift naturligtvis) och jättefina matlagningsmöjligheter eller fylla på vatten för den som vandrar.

Eller montera upp Trangia-köket – är det tälttur så är det, och dessutom var restaurangen som också finns här stängd eftersom det var midsommarafton.

Efteråt var det dopp för en del, men jag tyckte det var lite väl mulet och svala vindar, så det övertygade inte mig…

Och för den som vill leta plastburkar finns det 17 st på slingan runt. Just sayin’…

Midsommar i Åkulla Bokskogar

Med huset uthyrt på AirBnB över midsommarhelgen (alla intäkter behövs just nu) var planen att tälta över helgen. Målet var Åkulla Bokskogar, öster om Varberg en bit in i landet (svart sicksack i bilden). Varför just dit? Jo, jag vill egentligen vandra Hallandsleden, men den är svår då den sträcker sig från norr till söder och man måste ta sig till och från med lokaltrafik (om man inte vill gå tillbaka samma sträcka förstås), och så måste man släpa på tält och allt.

Tanken med den här helgen var att ha det lite lyxigt och skönt med vårt stora tvårumstält, ta med oss grillen och göra lite god mat och light-campa lite grann. Smyga på det på barnen liksom, inte ta den värsta varianten först med att släpa och bära, leva på granskott och dricka smutsigt bäckvatten. Nä det får komma sen.

Så vi hade kittat med en Midsommarbox från Thörnströms kök, våra tjocka fina uppblåsbara liggunderlag, dunsovsäckarna, stora tältet och den bärbara grillen som sagt, och bil förstås.

Efter lite spaning hittade vi vår tältplats i bokskogen. Inte vid en sjö tyvärr, vilket jag helst hade velat, men det är inte lätt att hitta plats nere vid sjöarna som inte inkräktar på markägarnas fastigheter, inte är inom betesmarkshägn för djur (vill inte vakna av att en ko står och råmar utanför tältet tack så mycket) eller är en brant sluttning ner i sagda sjö. Men en bokskog är inte fy skam.

Grill med Håkan Thörnströms midsommarlåda, marshmallows med choklad och kex (s’mores) och sen mys i tältet. En bra start på midsommarhelgen.

 

Vandringsleder Åkulla Bokskogar

I området som kallas Åkulla Bokskogar finns det många fina vandringsleder; korta eller långa, mer eller mindre krävande, men de flesta verkar vara ganska lätta och stora delar på en något bredare och välgjord stig.

I kartan här till vänster syns alla märkta i rött (den som använder Locus maps kan slå på ett filter för att få fram dom), samt en mycket längre slinga i gult.

De röda rundorna är typiskt 4-6 km långa och går igenom bokskogar (nähä?) och riktigt trolliga granskogar där man känner sig raskt förflyttad in i John Bauers värld med mossbelupna stenar.

Alla slingor har ett namn; Yasjön runt, Bockstensslingan (japp, där Bockstensmannen hittades), Näsetstigen mm, och dom är väl skyltade vid varje vägval. Och även om dom ser ut att vara separata ”öar” så är flera av dom ihopkopplade med det dom kallar ”länkar”, dvs korta bitar mellan två slingor så att den som vill gå lite längre lätt hittar till nästa runda. Även länkarna är väl utmärkta med de för området typiska röda skyltarna som talar om precis vilken länk det är och vilken slinga som finns framåt eller bakåt.

Väldigt välhållet och fint. Det finns minst två övernattningsställen som båda erbjuder förutom rum även mat och dryck; ett i norra delen av området: Åkulla Friluftsgård, och ett i södra; Ästad gård. Mellan de båda går Hallandsleden, så vill man inte gå runt runt så kan man gå framåt och inte se över axeln, utan fokusera på att komma någonvart.

Och den som inte har ett bra kartverktyg där alla slingorna finns, kan hämta det på Åkulla Bokskogars hemsida, här.