Då eftermiddagen såg ut att innebära regn var det inte aktuellt med en vandring till, utan vi drog till med ett världsarv i området istället – Grimeton radiostation. Den avfarten har man åkt förbi massor av gånger när man kört E6 söderut och alltid tänkt att man ska göra ett besök, men det blir aldrig av. Förrän idag.

Ser det deppigt ut? Det är inget fel på bilden, det var regnigt och grått, faktiskt illustrerar den mycket bra min känsla för stället. Inte blev det bättre när inträde för oss fyra (två vuxna + en tolvåring och en tioåring) blev 560 kronor….men har man sagt att man ska gå in så har man. Och jag tror det här är ett ställe som gör sig bättre i fint väder. Till exempel kan man göra små morse-jaktrundor (gå runt med en låda och scanna in morsesignaler som blir ett ord tillslut) och mer avancerade rundor (som kostar extra, den med morse ingick i entréavgiften) och så går man mellan olika hus som visar delar av radiohistorien.

Väldigt fina interaktiva utställningar, där man kunde lära om morsekod, och även skicka meddelanden mellan sig. Vilket barnen snabbt upptäckte…

Dom förklarade också rätt bra hur radiovågor fungerar, med exempel som ibland var lite konstiga – man skulle lyssna på en radiovåg och sen kunde man trycka på en knapp så fick man höra en fågel som lät nästan likadant. Eh ja, så det finns fåglar som låter som radiobrus, vad har det med det här att göra? Mer relevant (? intressant iallafall…) var det att höra ljudet från Saturnus.

Och så fanns det ett café och en museishop såklart. På cafét fanns det förstås (trumvirvel, tack!) RADIOKAKA, vilket faller lite platt när ingen numera vet vad radiokaka är för något, men det finns många far-och morföräldrar där ute som kanske blir lite nostalgiska.

Caféer är bra, för där kan man sitta inne och bli ordentligt varm. Haken var bara att just när det regnade som mest tröttnade H på att sitta inne och ville gå ut på den där morserundan…och inte kan man vara den tråkiga föräldern som vill sitta med sin kaffekopp (även om det är vad man helst av allt vill), utan nejdå lillepluppsegubbsen, klart man springer med ut.

Och så var man blöt igen, trots att man torkat efter den förra rundan då man sprang mellan husen.

Blöt är ju normalt inget problem, men när man bor i tält blir det helt plötsligt så väldigt viktigt att hålla sig torr, så då är den här typen av uteaktiviteter inte jättejippi.

Men men, all good things must come to an end, så även vårt besök på Grimeton och värmen i fiket. Och jag tror inte jag kommer tillbaka hit, och jag tror inte heller jag kan rekommendera ett besök såvida man inte är extremt radiointresserad – och det beror faktiskt bara på den höga inträdesavgiften. Det var helt enkelt inte värt så mycket pengar.