Tagg: Gran Canaria
Årets första dopp
Det är aldrig försent för årets första dopp- även om det så är Juldagen. Nä det blev inget dopp i somras, även om det var nära den där varma kvällen i seglarskolan.
Men nu, men den kalla vinden rätt så stilla, var det alltså så behagligt sy det var möjligt även för mig att uppbåda det nödvändiga modet för att komma i vattnet. Det hjälpte väl att poolen idag kommit upp i 24 grader också.
Men dunjackan är aldrig långt borta 😁
Roque Nublo
Det började klia av rastlöshet i kropparna på mig och O (barnen kan stanna på hotellet och äta pommes frites och jell-O hur länge som helst…) för att komma ut och GÖRA nåt, SE nåt. Och eftersom vi har en hyrbil är ju steget rätt kort att komma iväg. Men vart?
Ja eftersom researchen inte varit den bästa inför den här resan, så är Google min bästa vän helt plötsligt. (Nej det är inte helt plötsligt; Google är alltid min bästa vän – jag har sålt min själ till dom för läääänge sedan…men jag fortsätter att intala mig att jag är fri. Jodå.)
En snabb sökning på typ ”Mest populära turistmål Gran Canaria” eller något liknande, gav att en sten mitt på ön var värd att vallfärda till. Oooookej?!
Men eftersom den
- ligger uppe i bergen och jag är en sucker för berg, och
- vägen dit till viss del är kantad med cacher, och det är det som driver mig framåt i livet numera (tragiskt på sitt sätt men fint med självinsikt eller hur?)
så var valet enkelt; vi åker till Roque Nublo. Ett val vi överhuvudtaget inte haft anledning att ångra. Bland annat för att vägen upp var helt magnifikt vacker och VM i hårnålskurvor, så man fick en god överblick över stigningen samtidigt som man hela tiden såg havet. Häftigt!
Som alltid är inte alla cacher längs vägen nödvändigtvis så värda att stanna på, men varför inte – en bensträckare skadar aldrig, och har man en åksjuk åttaåring i baksätet och fyrtioelva tusen hårnålskurvor framför sig så är alla pauser välkomna.
Så även de som är en cache mitt i en korsning. Broken Heart, en del av vägkonstruktionen som slängts ner när dom jobbat färdigt med det, och så en driftig person som gjort en cache där. Behövs inte mer för att man ska stanna .
Vi gjorde flera stopp längs vägen, och eftersom vi åkte mer eller mindre rakt upp i bergen till 1800 möh från sydspetsen på ön så blev utsikten vidare och vackrare.
Det var bra med frekventa stopp, för slingrig bergsväg gör sig dåligt tillsammans med åksjuka barn i baksätet. Mitt upp i alltihop låg en liten kiosk/restaurang där vi köpte torkade fikon, honungsglaserade mandlar, glass och smoothie. Då hade temperaturen droppat ner till ca 10 grader, så det märktes att det blev svalare på höjden. Väderprognosen för Roque Nublo var +5 grader och molnigt, så vi hade med oss dunjackor och ullunderkläder. Vilket skulle visa sig var nåååågot överklätt, kan man säga.
Tack vare den här fantastiska hobbyn vi har fick vi anledning att stanna till i en uttorkad flodfåra i en hårnålskurva (hade man ju bara kört förbi annars) och klättra ner. Där nere växte det mandelträd, så vi plockade mandlar från marken, knäckte med en sten om snacksade på medan vi utförde andra sysslor samtidigt. Himla gott och mysigt.
Så var vi då uppe vid parkeringen för att gå upp till Roque Nublo. Folk kom gående ner i shorts och T-shirt, så vi började väl fundera på det där med våra klädval lite grann, men vi gav oss iväg på den ca 1,5 km långa vandringen.
Det stod klart rätt snart att det inte tänkte bli några fem plusgrader och mulet, så kläder åkte av plagg för plagg. Alla vi mötte var lättklädda så det fanns ju ingen anledning att tro att det skulle bli outhärdligt kallt väl där uppe heller…
Fantastiska grottor längs långa sträckor av vägen, och cachernas lägen var som vanligt anledning nog att ta en liten avstickare från stigen och bland annat se på sagda grottor.
Så var vi uppe tillslut, rätt svettiga och inte särskilt i behov av dunjackor och ullkläder.
Käck utsikt, men har man sett den under hela förmiddagen så är man ju mindre lättimpad såklart. Väl värt turen ändå. Bäst var nästan grottorna på vägen ner.
Du ser väl killen i blå tröja som står i mitten av bilden?
Hur häftigt som helst.
Första gången är en händelse, andra en vana
Men att bo på all inclusive-hotell kommer inte bli någon vana för mig. Det här är sista gången. Ärligt talat, en av grejerna med att åka på semester är att äta god mat och om man är i vinländer, dricka gott vin, och sånt är det lite för lite av på en all inclusive.
Förra gången vi var på all inclusive för två år sedan (på Sardinien) var första gången vi provade på den typen av resa. Maten var en besvikelse, men barnen var nöjda. Den här gången visste jag lite mer vad jag hade att vänta mig, men ärligt talat är det en besvikelse iallafall.
Bara en massa pommes frites, friterad ost, pasta, korv….och så emellanåt någon mer ”vuxen” kött-eller fiskbit (ja för det vegetariska går inte att leva på). Vinet smakar inte så bra som det borde göra för att klassas som måltidsdryck. Salladsbuffén är rätt bra, med en färsk rödkål som är så otroligt finstrimlad på mandolinens smalaste skiva och den är riktigt god. Men man kan inte äta rödkål allena, så det blir en del av det där andra, dåliga men ack så goda.
Det känns hemskt varje dag att det är så svårt att göra kloka val där nere i matsalen. Efter att ha läst Food Pharmacy har jag väl blivit lite mer obs på vad jag äter, och en del saker känns bara inte bra helt enkelt. Oftast dom som är godast naturligtvis; de tomma, vita kolhydraterna som aldrig hört talas om ordet ”fiber”. Men jag försöker hålla mig undan så mycket socker som möjligt iallafall; man kan inte ändra sig i ett slag. Och det är inte lätt på all inclusive att hålla sig undan tomma kolhydrater och flytande socker….
Smuggeldags
Idag gjorde vi det. Smugglade in vin till middagen på All Inclusive-hotellet. För att vinet där inne bara inte är drickvärdigt och det är gott med vin till maten.
Vi var på en Spar idag och handlade vin, glass och godis (tandborstar och tandkräm till barnen glömde vi bort allihop, så vi fortsätter dela, mums) och en korkskruv som var så klen att den gick sönder innan vi fått korken ur flaskan…Men skam den som ger sig, så fram med O’s Leatherman och meka meka, och så kom ploppet när den åkte ur.
Jag vet inte helt säkert om man får ta med sig eget vin ner i restaurangen eller ej, men det bara känns väldigt som att man inte får det. Så vad göra? Jo, vi vann just tacky-VM med att hälla vin i en liten vattenflaska och ha med ner.
Men visst var det värt det. Ett glas blev det bara, inte mer, men å så mycket godare än det hemska som är här.
Queen of Tacky – That’s me!
Sanddyner
Det här är väl första gången jag åker på en semester utan att över huvud taget kolla upp någonting whatsoever om stället ifråga innan avfärd. Det var bara en slump att jag läste på informationen från TUI innan jag gjorde sista dagen på jobbet, och såg att det var ett papper man skulle ha utskrivet och fick gjort det. Att pappret fortfarande inte har behövts är en annan femma; det kanske kommer när vi ska hem, vem vet.
Men, folk har visst varit på Gran Canaria före mig och inte kunnat låta bli att ge några tips iallafall. ”Miniöknen i Maspalomas” var ett av dom. Eller…ja, det var det enda tipset faktiskt. Verkar inte som att folk är så vetgiriga när dom är här. Anyway, miniöken it was, eller som det heter; Maspalomas Sand Dunes.
Och det är rätt coolt – i allra sydligaste spetsen av ön, sydost för att vara noga, ser man ett ljusare område på kartan. Det är Maspalomas Sand Dunes; sand som enligt legenden (och kanske sanningen, vad vet jag) flugit hit från Sahara och bildat sanddyner. Och med tanke på att jag vet hur långt den där Saharasanden kan flyga så ser jag ingen anledning att betvivla den teorin när vi praktiskt taget är granne med Sahara.
Det är alltså en liten miniöken.
Rätt stor för att vara mini men ändå överblickbar så man slipper känna paniken över att man är fast mitt ute i öknen. Och med havet i betryggande närhet.
Vägen dit går över en oerhört bekväm strandpromenad. Och ja, det finns en massa cacher längs den, vilket helt plötsligt ökar chanserna att jag intresserar mig för sanddynerna med x% (fyll i valfritt belopp) 🙂
Fem stycken för att vara exakt.
Ja jag vet, collaget visar bara fyra och jag vet inte riktigt varför; har väl blivit slarvig med min dokumentation. Eller det har jag varit länge förresten, det var länge sen jag fotade varenda en.
Iallafall så gick vi längs strandpromenaden med barnen avstickandes i diverse buskage efter vägen på given signal av typen ”Här kan väl ni gå och rota lite i buskarna, det kan inte vi vuxna göra för det skulle se konstigt ut, men om ni barn gör det är det helt okej” och så rotar dom, letar och finner.
Och alla är lyckliga.
I övrigt kan jag instämma med de som rekommenderade miniöknen; det är ett otroligt coolt och rätt annorlunda ställe. Och eftersom vi är mitt i ett turistghetto är det bitvis nära till glass och förfriskningar som får livet att kännas allmänt toppen.
