Det började klia av rastlöshet i kropparna på mig och O (barnen kan stanna på hotellet och äta pommes frites och jell-O hur länge som helst…) för att komma ut och GÖRA nåt, SE nåt. Och eftersom vi har en hyrbil är ju steget rätt kort att komma iväg. Men vart?

Ja eftersom researchen inte varit den bästa inför den här resan, så är Google min bästa vän helt plötsligt. (Nej det är inte helt plötsligt; Google är alltid min bästa vän – jag har sålt min själ till dom för läääänge sedan…men jag fortsätter att intala mig att jag är fri. Jodå.)

En snabb sökning på typ ”Mest populära turistmål Gran Canaria” eller något liknande, gav att en sten mitt på ön var värd att vallfärda till. Oooookej?!

Men eftersom den

1. ligger uppe i bergen och jag är en sucker för berg, och
2. vägen dit till viss del är kantad med cacher, och det är det som driver mig framåt i livet numera (tragiskt på sitt sätt men fint med självinsikt eller hur?)

så var valet enkelt; vi åker till Roque Nublo. Ett val vi överhuvudtaget inte haft anledning att ångra. Bland annat för att vägen upp var helt magnifikt vacker och VM i hårnålskurvor, så man fick en god överblick över stigningen samtidigt som man hela tiden såg havet. Häftigt!

Som alltid är inte alla cacher längs vägen nödvändigtvis så värda att stanna på, men varför inte – en bensträckare skadar aldrig, och har man en åksjuk åttaåring i baksätet och fyrtioelva tusen hårnålskurvor framför sig så är alla pauser välkomna.

Så även de som är en cache mitt i en korsning. Broken Heart, en del av vägkonstruktionen som slängts ner när dom jobbat färdigt med det, och så en driftig person som gjort en cache där. Behövs inte mer för att man ska stanna .

Vi gjorde flera stopp längs vägen, och eftersom vi åkte mer eller mindre rakt upp i bergen till 1800 möh från sydspetsen på ön så blev utsikten vidare och vackrare.

Det var bra med frekventa stopp, för slingrig bergsväg gör sig dåligt tillsammans med åksjuka barn i baksätet. Mitt upp i alltihop låg en liten kiosk/restaurang där vi köpte torkade fikon, honungsglaserade mandlar, glass och smoothie. Då hade temperaturen droppat ner till ca 10 grader, så det märktes att det blev svalare på höjden. Väderprognosen för Roque Nublo var +5 grader och molnigt, så vi hade med oss dunjackor och ullunderkläder. Vilket skulle visa sig var nåååågot överklätt, kan man säga.

Tack vare den här fantastiska hobbyn vi har fick vi anledning att stanna till i en uttorkad flodfåra i en hårnålskurva (hade man ju bara kört förbi annars) och klättra ner. Där nere växte det mandelträd, så vi plockade mandlar från marken, knäckte med en sten om snacksade på medan vi utförde andra sysslor samtidigt. Himla gott och mysigt.

Så var vi då uppe vid parkeringen för att gå upp till Roque Nublo. Folk kom gående ner i shorts och T-shirt, så vi började väl fundera på det där med våra klädval lite grann, men vi gav oss iväg på den ca 1,5 km långa vandringen.

Det stod klart rätt snart att det inte tänkte bli några fem plusgrader och mulet, så kläder åkte av plagg för plagg. Alla vi mötte var lättklädda så det fanns ju ingen anledning att tro att det skulle bli outhärdligt kallt väl där uppe heller…

Fantastiska grottor längs långa sträckor av vägen, och cachernas lägen var som vanligt anledning nog att ta en liten avstickare från stigen och bland annat se på sagda grottor.

Så var vi uppe tillslut, rätt svettiga och inte särskilt i behov av dunjackor och ullkläder.

Käck utsikt, men har man sett den under hela förmiddagen så är man ju mindre lättimpad såklart. Väl värt turen ändå. Bäst var nästan grottorna på vägen ner.

Du ser väl killen i blå tröja som står i mitten av  bilden?

Hur häftigt som helst.