En del menar att jag är ett riktigt Kent-blodfan. Visst, jag har varit på några konserter genom åren (men inte så hemskt många) och så fyra stycken den här sista turnén – Göteborg, 2xOslo och Stockholm på den SISTA konserten.

Men när jag ser på de Kent-forum jag är med i inser jag att jag inte är i närheten. Jag har tex ingen tatuering (och inga planer på att skaffa en).

Jag tycker som så många andra fans att halva grejen med Kent är Joakim Bergs fantastiska texter. Så himla banala egentligen men med formuleringar som sätter ord på mycket man tänker och känner och som är väldigt underfundiga fast inte på ett lustigt sätt.

Trots att jag gillar texterna skulle jag aldrig komma på tanken att tatuera in dem på kroppen, men där är vi visst olika. Det är otroligt hur många som väljer att ha citat eller bandlogon för evigt och alltid inpräntat på kroppen. Visst, jag tror heller aldrig att jag någonsin kommer tycka att Kent är dåliga, men därifrån till att tycka att det är en bra idé att rista in ”Jag är livrädd för att leva men dödsrädd för att dö” (verkar vara lite av en favorit) på kroppen är steget ganska långt.

Eller kolla tjejen i mitten på mitt collage – hon som tatuerat trumslagarflickan från sista turnén och ett citat över typ hela övre delen av ryggen. Inte diskret direkt, och kanske inte den enklaste att kvitta sig med om man ändrar sig en dag. Missförstå mig rätt, jag tycker att de flesta av tatueringarna är jättesnygga, men det är rätt….slutgiltigt att göra en tatuering. Inget man reverserar hur lätt som helst.

Bilderna är resultatet av en supersnabb genomsökning i ett av kentforumen jag är med i på fejan, och var och en av de här bilderna får rätt många likes och kommentarer som ”ååå va fin, en sån skulle jag också vilja ha”, så jag får nog inse att jag är i minoritet. Jag är väl helt enkelt inte ett riktigt blodfan. Bara en sån sak som att jag inte har typ all merchandise från 2007 och framåt…uselt alltså…Är jag bara med för musiken? Så banaaaaalt!!!