Jag njuter av livet i skärgården (även om det är väldigt lite skärgårdsliv när typ allt vatten är bottenfruset, men jag är ju de facto på en ö iallafall…). Dagarna går i frisk luft, strålande sol, ganska svalt men ändå skönt. Vi halkar runt på frusna kärr för att fegismorsan inte vågar släppa ut barnen på havsisen trots att vittnesmål menar att den är 2 dm tjock, och vi har det kort sagt allmänt underbart.

Och så kommer kvällen. God mat, vin, barnen går och lägger sig. Och det är dags för Let’s Dance.

Jag som aldrig ser på linjär-TV eller för den delen streamar SVT i efterhand heller (även om Let’s Dance tydligen är TV4) får en crasch course i vad jag missar. Efter en kvart är det redan outhärdligt – godisskålen är tom, vindonken nästan tom (den var nyöppnad för en timme sedan) och jag ser kändis efter kändis som jag aldrig hört talas om passera revy i glittriga kläder och breda leenden.

Men jag ljuger lite. Jag har hört talas om några av dom – Britt Ekland, Gunde Svan, Claes Malmberg (dansar till temamusiken ur Madicken WTF?!) och Therese Alshammar. Och i och med det har vi kanske ringat in rätt väl vilken generation jag tillhör?

Jag tuppar av för första gången när en bloggerska (?) som fått pris som ”Årets Influencer” 2018 (Elle-galan) presenteras.

Hennes genombrott och hittills största merit är tydligen att hon livesände en förlossning där hon själv födde. I filmningen från dansträningen beskriver dom vilken känsla hon ska ha under numret – och givetvis är det ”kvinnans urkraft när hon föder” eller något liknande som hon ska uttrycka genom sin dans. I en cha-cha typ. Alla som gått igenom en vaginalförlossning har väl tänkt cha-cha medans det pågick?

Och jag kräks lite i munnen. Efter dansen kastar hon sig ut i publiken och gullar med sin bebis medan programledaren får vänta. Hon är säkert en fantastiskt driftig och högpresterande person, men hela paketet blir bara för mycket för mig. Hon är så otroligt kåt på den bild som ges av henne själv, och allt i hela programmet spelar med i det här, och det är så himla plastigt och obehagligt. Som en nedkokt essens av det värsta med vår lättsamma tidsålder, där det enda som betyder något är hur vi uppfattas av och säljs in till andra som sen ska köpa produkter för att försöka bli som den personen de dyrkar.

Fy FAN vilken skit! Och det har ca 1,8 miljoner tittare varje år i finalen och folk bara ÄLSKAR det. Det kommer dröja åratal innan jag ser det igen hoppas jag.

Strax får jag annat att fokusera på när Britt Ekland gör entré. Visst, hon har en fantastisk rörlighet som man ju bara kan drömma om själv när man är 75 år, men hon ser ju helt sjukt opererad och konstgjord ut, vilket tack och lov får mig att glömma allt om YouTube-streamade förlossningar.

Nu ser vi på golf, och hur långsamt och segt det än är så är det en befrielse. Halleluja.

Mitt största problem just nu är att förstå vidden av att ”man står med chip’en i motgräs” och vilka konsekvenser det kan ha när man tävlar i Houston Open