Skjutande snögubbe

Det är skjutspel som gäller; tiden för gulliga gubbar som gör lustiga saker i TV-spelen är för länge sedan förbi. Det går inte att stoppa. Ungar har väl i alla tider lekt krig, sättet dom gör det på bara utvecklas genom nya medier. Träbössa till plastpistol till TV-spel.

Och nej jag är inte orolig för att min son kommer utveckla våldstendenser och börja skjuta folk bara för att han spelar såna spel – nä, när jag ser att han väljer sin gubbe (som kan vara hur muskulös eller sexig som helst och ha världens coolaste vapen) och han väljer att vara en liten snögubbe eller ibland en trädgårdstomte, då tänker jag att det finns lite humor hos honom ändå 🙂

Trigger-happy snögubbe

Norsemen

Jag fick reklam i Netflixappen idag, om typ ”du borde även gilla”… Något som jag alltid bläddrar bort, och så även den här gången.

Men så sitter jag nu i soffan med A och vi ska välja vad vi vill se, han skummar förbi just det programmet som jag blivit tipsat om av Netflix bara för några timmar sen. Amazing, eller hur?! (Ska väl inte nämna här att det var mitt konto på Netflix som han var inne på, och det kanske inte heeeelt var en slump att just DET programmet kom upp på båda ställena?)

Men iallafall, Norsemen blev det. Jag trodde det var någon vikingahistoria med magiska krafter och bla bla som det finns miljoner av på Netflix, men okej då.

Det visar sig att det är en norsk parodi på allt vad vikingaserier heter. Norska skådespelare som pratar riktigt dålig engelska med stark norsk brytning (och det är meningen), en historia som blandar nutida jobbsnack, parrelationer med traditionell vikingastory på bästa sätt, flera av Norges bästa skådespelare och bara jääääätteroligt. Kanske ännu roligare för oss som bott i landet ifråga i många år och ser fler dimensioner i det än vad den genomsnittlige svensken gör. Men roligt för alla.

Se den!

Comfort TV

Kan man ha comfort food måste man väl kunna ha comfort TV? Comfort TV är TV-program, alltid serier, som handlar om någonting meningslöst, förutsägbart och väldigt likt avsnitt till avsnitt. Skådespelarna säger sina repliker på samma sätt hela tiden, inget Dramatenskådespeleri direkt, och inga överraskningar, please.

För det mesta är det serier som slutade produceras för typ 10 år sedan så alla avsnitt är gamla, och dom går på kanaler som alltid bläddrar igenom när man är på hotell.

Man kommer fram, lite trött efter resan – även om det bara är Göteborg-Stockholm, får av sig skor och jacka och slänger sig på sängen. För det är ju för det mesta bara en säng i rummet eftersom det är rätt små rum. Ja förutom det pyttepyttelilla skrivbordet då, som absolut inte är stort nog att sitta och jobba vid, men som ser bra ut.

Så man slänger sig på sängen, det är för tidigt för att sova men för sent för att göra något vettigt. TVn hänger över fotändan, guvd så praktiskt! Upp med fjärren och slår på burken (som ju inte är en burk längre), och DÄR är han.

Gibbs. I ett avsnitt som jag är helt säker på att jag sett förut eftersom dom alla är likadana så det är svårt att se skillnad. Han ler sitt underfundiga leende under lugg (inte för att han har någon lugg, men ändå), skrapar på sin båt medan han pratar med någon och delar med sig av livsvisdomar, eller ropar ”GRAB YOUR GEAR, WE HAVE A DEAD MARINE!!” och Tony Di Nozzo och de andra hastar efter. Över till Abby i labbet med sin coola frisyr, kläder och musikstil, och som naturligtvis kan ALLT om alla analyser, teorier och mystiska samband som kan vara aktuella. Hon gullar med Mr Masspec (=masspektrometern som löser en hel del åt henne) och allt löser sig, precis som vi visste att det skulle göra.

Ah….comfort TV. Avsnittet är slut, vi zappar vidare. Friends….gamla trötta relationsproblem frampratade i den unkna soffan på The Central Perk Café (eller är det där Seinfeld, Elaine och George Costanza brukar träffas? Det flyter ihop litegrann mellan serierna det måste medges).

Han den rödblonda i CSI Miami drar ner sina solglasögon på näsan och kikar över dom som bara han kan och slänger ur sig en oneliner innan det klipps över till en övermättad bild över Miamis skyline….

Och man behöver inte tänka, det bara fladdrar förbi…inga överraskningar, det är aldrig spännande, det berör inte, det känns bara tryggt och välbekant, som gamla åttiotalshits ungefär. Fast bättre.

Let’s Dance

Jag njuter av livet i skärgården (även om det är väldigt lite skärgårdsliv när typ allt vatten är bottenfruset, men jag är ju de facto på en ö iallafall…). Dagarna går i frisk luft, strålande sol, ganska svalt men ändå skönt. Vi halkar runt på frusna kärr för att fegismorsan inte vågar släppa ut barnen på havsisen trots att vittnesmål menar att den är 2 dm tjock, och vi har det kort sagt allmänt underbart.

Och så kommer kvällen. God mat, vin, barnen går och lägger sig. Och det är dags för Let’s Dance.

Jag som aldrig ser på linjär-TV eller för den delen streamar SVT i efterhand heller (även om Let’s Dance tydligen är TV4) får en crasch course i vad jag missar. Efter en kvart är det redan outhärdligt – godisskålen är tom, vindonken nästan tom (den var nyöppnad för en timme sedan) och jag ser kändis efter kändis som jag aldrig hört talas om passera revy i glittriga kläder och breda leenden.

Men jag ljuger lite. Jag har hört talas om några av dom – Britt Ekland, Gunde Svan, Claes Malmberg (dansar till temamusiken ur Madicken WTF?!) och Therese Alshammar. Och i och med det har vi kanske ringat in rätt väl vilken generation jag tillhör?

Förlossningsbloggare och förmodligen den PERFEKTA mamman. Foto: TV4

Jag tuppar av för första gången när en bloggerska (?) som fått pris som ”Årets Influencer” 2018 (Elle-galan) presenteras.

Hennes genombrott och hittills största merit är tydligen att hon livesände en förlossning där hon själv födde. I filmningen från dansträningen beskriver dom vilken känsla hon ska ha under numret – och givetvis är det ”kvinnans urkraft när hon föder” eller något liknande som hon ska uttrycka genom sin dans. I en cha-cha typ. Alla som gått igenom en vaginalförlossning har väl tänkt cha-cha medans det pågick?

Och jag kräks lite i munnen. Efter dansen kastar hon sig ut i publiken och gullar med sin bebis medan programledaren får vänta. Hon är säkert en fantastiskt driftig och högpresterande person, men hela paketet blir bara för mycket för mig. Hon är så otroligt kåt på den bild som ges av henne själv, och allt i hela programmet spelar med i det här, och det är så himla plastigt och obehagligt. Som en nedkokt essens av det värsta med vår lättsamma tidsålder, där det enda som betyder något är hur vi uppfattas av och säljs in till andra som sen ska köpa produkter för att försöka bli som den personen de dyrkar.

Fy FAN vilken skit! Och det har ca 1,8 miljoner tittare varje år i finalen och folk bara ÄLSKAR det. Det kommer dröja åratal innan jag ser det igen hoppas jag.

Britt Ekland anno 2018 Foto: Hänt

Strax får jag annat att fokusera på när Britt Ekland gör entré. Visst, hon har en fantastisk rörlighet som man ju bara kan drömma om själv när man är 75 år, men hon ser ju helt sjukt opererad och konstgjord ut, vilket tack och lov får mig att glömma allt om YouTube-streamade förlossningar.

Nu ser vi på golf, och hur långsamt och segt det än är så är det en befrielse. Halleluja.

Mitt största problem just nu är att förstå vidden av att ”man står med chip’en i motgräs” och vilka konsekvenser det kan ha när man tävlar i Houston Open

Noto Emoji Oreo 1f3cc 1f3fd 200d 2640.svg

Jag försöker se Game of Thrones

GoTIbland är jag snabb, ibland inte. Nu när Game of Thrones säsong 6 är slut har jag skaffat mig HBO Nordic och kan titta jag med. Det kunde jag naturligtvis ha gjort tidigare, men det har bara inte blivit så.

Jag har tänkt att jag ska se Game of Thrones eftersom den är så galet populär bland folk jag känner och respekterar och jag vill ju inte missa något bra, så jag har satt igång. Och min korta recension så här långt (en bit in i säsong 2) är att det är en spännande storyline om släktfejd, makt, rikedom och fattigdom sida vid sida, snyggt genomförd på samma sätt och i samma tidsanda som Sagan om Ringen. Vackra kvinnor, muskulösa män, sluga personer och gott om intriger. Mycket sex och våld också. Otroligt explicit sex och våld faktiskt, jag blev rätt överraskad.

Jag är inte så glad i att få folks intimliv uppkört i ansiktet när jag ser på TV, och jag är heller inte så intresserad av att veta exakt på vilket sätt strupen slets ut ur en person och hur mycket blod som flöt. Men man är ju olika.

Mellan de här mer eller mindre (ofta mindre) motiverade scenerna försöker jag hålla fast vid historien, och den är ju om inte fängslande så iallafall tillräckligt spännande för mig. Hur ska det gå när alla blir avrättade hela tiden, vem vinner det ena eller det andra slaget, hur elak kan den där barnkungen bli egentligen och kommer dom verkligen gifta sig, kan han som blev utkastad från ett torn och blev av med benen verkligen gå genom att hans ande är i en varg om natten, och vad med drakarna och de odöda, muren i norr nu när vintern kommer?! Och så vidare.

Så jag fortsätter att titta. Och jag kan inte låta bli att bli berörd av det jag ser. Alla män (utom en så långt) är stora, starka, manliga, dom tar ansvar, dom går ut i krig, dom hämnas, sticker kniven i folk – och drar ut strupen på dom när andan faller på. De flesta är snygga naturligtvis, förutom en del seniorer och förstås elakingarna. Kvinnorna är inte heller oävna; viljestarka, vana vid att ta vara på sig själva, vackra (förutom de fattiga och birollerna), stolta. Men trots det är det en kvinna-man-fördelning som jag jag har lite svårt för. Kvinnorna är handelsvara, deras liv är inte värda något (vilket även kungamodern fick erfara från sin son när jag kollade igår), dom får ta initiativ så länge det behagar mannen som äger dom (horhusägaren, slavägaren, maken, den blivande maken, äldste sonen….). Än så länge är det EN kvinna som styr över sitt eget liv och öde, och det är sedan hennes man dog och hon visade styrka genom att ta över klanen.

Och sexet…Kvinnorna behandlas som skit med förnedrande prat om att dom är en ägodel (och inte en högt värderad en), hot om att bli avlivade eller lemlästade på diverse vis om dom lämnar mannen ifråga, incestuösa sammanhang där mannen (fadern) äktar alla sina döttrar och gör nya barn med dom, aldrig någon uppskattning förutom den rent sexuellt tillfredsställande delen (de flesta är ju att betrakta som horor, så det är ju deras jobb – vare sig de får lön eller inte). De finns bara till för att tillfredsställa männen och avla barn. Söner, that is.

Det kanske ändrar sig längre fram, jag har ju inte kommit så långt än. Jag hoppas det, för den kvinnosynen som trummas in i miljontals unga genom den här serien är inte sund. Jag väntar på att det ska jämna ut sig lite. Vad sägs om en kvinna som man värdesätter som sin jämlike till exempel?

För historien är ändå så spännande (och männen så stiliga, fattas bara annat…) att jag vill fortsätta. Det fina med streaming-TV är ju att man kan plocka och välja som man själv vill och spola förbi det man inte vill se.

Hurra för streaming-TV, adjö med linjär-TV!!