Jubileum

Idag är det ett år sedan jag kom ut ur operationssalen på Sahlgrenska, ett bröst och en cancertumör fattigare. Det har varit ett ganska jobbigt år måste man väl få säga utan att få en drama queen-stämpel på sig. Inte så att det egentligen påverkat något, men hela mitt liv har ändrats (fast allt ser ut som vanligt) och jag är inte samma person som jag var för ett drygt år sedan.

Det är svårt att säga vad som är skillnaden, men det mest tydliga är väl att jag inte räknar med att få bli gammal längre, att jag inte vågar tro att jag ska klara mig från fler typer av cancer, den gamla klyschan om att inte ta livet för givet (vilket man ju gör, erkänn! Man tar livet för givet tills det helt plötsligt inte är självklart längre att man ska få leva vidare).

Att ta steget fullt ut till något Carpe Diem-aktigt med yoga på stranden i solnedgången är väl inte riktigt min grej, men jag har två mål:

  1. Jag vill trivas och stå för mig själv och det jag gör (unikt va?….)
  2. Jag tänker göra vad jag kan för att reducera de hälsomässiga risker jag kan; bröstcancer kan man väl inte motverka när väl amningsperioden är över, men det finns andra saker som är riktigt dåliga och som man faktiskt KAN förebygga

Undantaget till 2 är chips. Men man måste väl få ha någon last?

Mina nya vänner

Jag dricker ju knappt någon alkohol, jag äter väldigt lite kött och inte heller så mycket fisk och skaldjur och har helt slutat med komjölk och komjölksbaserade produkter. Nej jag har inte gått så långt att jag vägrar äta om jag blir serverad, eller att jag ber värdparet att få något annat, men så långt jag kan styra det själv undviker jag det. Vårt kylskåp fylls av Oatly och Alpros produkter, jag lär mig tycka om tofu (trodde jag aldrig, men jag trodde å andra sidan aldrig jag skulle gilla mozzarella heller…) och att äta mer grönsaker.

Har mitt liv blivit matmässigt tråkigare? Kanske, men saken är att jag inte bryr mig så mycket om mat längre. Bara jag blir mätt och det är vettig mat. Svårt när man är småbarnsmorsa, men mina kids börjar komma in i den åldern då dom lever på mackor iallafall, och det fixar dom själva.

Livet, folkens! Det ändrar sig hela tiden!

Carpe Diem för böfvelen!