Egna ärtor

Det vore väl aningen förmätet av mig att mena att jag (vi) är några odlare av rang. Men vi vill väldigt gärna, och ser oss själva som små månskensbönder.

Bara det att en bra månskensbonde kanske rensar ogräs i sitt odlingsland emellanåt så att det som ska växa där har möjlighet att göra det. Men vi jobbar inte på det sättet, kan man säga. Vi planterar i början av sommaren, och sen i slutet av juli/början av augusti tittar vi till landet igen och säger ”ojdå, tänk vad det har vuxit här, det var värst! Tänk om vi rensat lite ogräs och gallrat lite – då skulle det nog blivit lite större morötter minsann. Jaja, vi gör det nästa år!”

Och nästa år så….ja jag tror bilden är rätt klar.

Men ärtor bryr sig inte om sånt krafs som ogräs. Dom skjuter upp ur jorden (tidigare och längre ifall vi hade börjat odla inne tidigare än vi gjorde, men NÄSTA år så…), kastar sina tentakler runt vad än dom kan klättra på, och så växer dom. Och blommar, och växer och gör ärtor, utan att bry sig om miljön runt omkring.

Det finns flera sätt att läsa bilden till höger;

  1. ”Wow vilka välväxta ärtor, dom är verkligen perfekt vattnade och plockade i precis rätt tid.” – eller…
  2. ”Va lustigt – dom där är nästan mer fyrkantiga än runda; så ser dom ju inte ut i affären?! Det här är säkert bättre eftersom det är hemodlat!” – eller….
  3. ”Dom där ärtorna är verkligen plockade i sista sekunden – dom håller ju på att tränga ut varandra ur baljan. Vem låter dom växa SÅ länge utan att ta hand om dom??!!”

You may now choose your weapon.

Goda var dom iallafall. Och nästa år ska vi driva upp dom tidigare hemma. Jodå.